Mycket kritik, med rätta, har riktats från många håll mot
SOK/SFIF:s hantering av OS-kvalgränserna för framför allt löpning. Jag orkar
inte ens återupprepa denna eller länka till sådant som skrivits eftersom
reaktionen från ansvariga har varit helt obefintlig. Tutanchamons mumie är en
pratkvarn med fingertoppskänsla i jämförelse med SFIF/SOK.
Hursomhelst, jag tänkte ägna mig enbart åt marathon, vilket
det varit viss värmeutveckling kring också. Marathon-kvalgränsen skiljer sig
väsentligen från övriga kvalgränser och det verkar alla inte riktigt ha förstått.
Friidrott är en väldigt heterogen idrott. Det är på många sätt charmen med vår
idrott, men det kräver också mer av den som tror sig förstå den. Jag har gång
på gång i utbildningssyfte försökt åstadkomma en ökad förståelse hur det rent
objektivt påverkar konkurrenssituationen mellan grenarna. Det finns dock annat
som skiljer sig mellan grenarna och det är tävlingsförutsättningarna. Den gren
som skiljer sig mest mot övriga grenar är marathon och möjligen även mångkamp.
De flesta grenar kan man tävla i, under högsäsong, flera dagar i veckan. I
vissa teknikgrenar gör man tom. flera insatser per tävling, där varje försök i
praktiken kan leda till ett kvalificerande resultat. Den möjligheten finns inte
för marathon. Ett fåtal möjligheter per säsong ges och mycket, annat än den
egna förmågan, kan gå fel och omöjliggöra ett kvalificerande resultat.
Nu är det dock så att IOK/IAAF har förstått det. De har
hjälpt aktiva och deras olympiska kommittéer och nationsförbund. De har satt en
annan sorts kvalificeringsnorm än för övriga grenar. Normer som i praktiken
säger, vi bryr oss inte ni kan lösa det här. En alldeles ypperlig möjlighet för
aktiva och deras uttagningsorgan att hantera det på bästa sätt. I praktiken har
de bara placerat ut en grindvakt. Skicka vem ni vill, men vi kan inte hålla på
hur länge som helst, nån måtta får det vara. Antalet deltagare är ju inget
problem, speciellt som det finns en teoretisk gräns, antalet länder i världen x
3. Att tanken med gränsen är denna är uppenbart. En gräns som skulle motsvara
tex. IOC-800m-gränsen för herrar ligger på 2.08,45 och 2.23,10 för herrar
respektive damer. Skulle gränserna för marathon tillämpas för 800m skulle
omkring 3-5 000 löpare klara herrgränsen och minst 10 000 klara
damgränsen runt om i världen. Mer exakt antal oklart eftersom så djupa
världslistor inte finns, åtminstone har inte jag några tillgängliga.
IOK-gränsen är således ointressant ur ett
uttagningsperspektiv. Däremot ger gränsen som sagt stora möjligheter för aktiva
och uttagningsansvariga att tillsammans överbrygga de svårigheter som finns vad
gäller kvalificerande resultat just för marathon, något som SFIF inte har
förstått. Uppenbarligen tror man att marathon fungerar som övriga grenar och
det bara är att sätta en egen gräns och luta sig tillbaka. Denna brist på
kompetens på området leder enbart till en kvaltidsjakt som är förödande för de
förberedelser som en OS-mara kräver. Det viktiga är inte att den aktiva
presterar något speciellt resultat under den officiella kvalificeringsperioden.
Det viktiga är att den aktiva någon gång har visat att hen har den kapacitet
som SFIF kräver, alltså i nivån med den valda ”kvalgränsen”. Om det var i
förrgår, förra året eller för åtta år sen är inte viktigt. Kapaciteten finns
bevisligen där under rätt omständigheter. Det handlar istället om var den
aktiva står ifht denna prestation idag och ”on the day” i Rio? Svaret på den
frågan kan bara fås via en dialog mellan uttagningsansvariga, aktiv, tränare
och andra inblandade i den aktivas förberedelser. Dialog är en underskattad
kommunikationsform, borde provas av fler. Ett dialogbaserat förhållningssätt istf en tid på papper skapar rätt förutsättningar för att den aktiva ska kunna förbereda sig optimalt
för en OS-mara. Att inom en utmätt tid jaga någon speciell tid gör det inte. Jag
är också övertygad om att det är en metod som resulterar i kloka uttagningar.
Jag pratar om löpare som i praktiken ägnar sig åt löpning på heltid, ingen
halkar in på den här nivån på ett bananskal. De är värda mer än en tid på ett
papper. I en bra dialog tror jag att man kommer fram till gemensamma
bedömningar. Det ligger inte i den aktivas intresse att åka till ett OS, utan
att kunna göra sig själv rättvisa och vara konkurrenskraftig. Då kan hen lika
bra springa tex. någon av alla stora höstmaror vid ett senare tillfälle.
Grinvaktstiden, 2.19/2.45, är det minsta problemet. Den
klarar den aktiva som befinner sig på den aktuella OS-nivån någon gång under
kvalificeringsperioden utan problem. Det är bara ett överlångt träningspass. Kort
sagt, för marathon ska SFIF inte notera någon officiell nomineringsgräns, eftersom marathon inte kan hanteras som andra grenar.
De som är aktuella är kända och vet själva om det. Självklart, det kan dyka upp
något genombrott under våren, men det är osannolikt att någon från ingenstans
når en OS-kvalificerande nivå. I så fall ett angenämt problem som kan hanteras situationsanpassat.
