SFIF tar inget ansvar för sina misstag som ledde till Abebas positiva dopingprov

När det gäller Abebas oturliga dopingförseelse fortsätter SFIF att undvika allt ansvar. Åtgärderna består endast i att snickra vidare på ett allmänt dopingprogram. Det är lite bolibompa över det hela. SM i självklarheter. Ingenting som har någon större betydelse. Ingen aktiv eller ledare svävar i någon ovisshet om vad som gäller och hur man undviker och förhindrar doping. Ingenting som bidrar med något nytt eller ger någon försäkring mot det som drabbade Abeba. Allmänna förhållningsorder om att titta på dopinglistan och att inte äta någonting som kan innehålla dopningklassade substanser hjälpte inte Abeba. Däremot hade vanligt hederligt fotarbete gjort det. Något som SFIF:s dopingarbete borde bestå i och som hade räddat Abeba från en dopingavstängning och en förstörd karriär.

Meldonium var, vilket nu är bekant för flertalet, på WADA:s bevakningslista under 2015. Vilket borde inneburit att SFIF höll ett extra öga på detta. Den rapport kring förekomsten av Meldonium i de samplade dopingtesterna som bara ligger några sökord bort från kansliet visade med all önskvärd tydlighet att det användes av tusentals kastare och löpare runt om i världen under 2014-15. När det sedan inför 2016 flyttades frånbevakning till förbjuden status, borde varningsklockor på SFIF-kansliet ringa. Det är inte så att det tillkommer mängder av preparat varje år, i alla fall inte inför 2016. I själva verket var Meldonium ett av något enstaka preparatet av betydelse som tillkom inför årets ”säsong”. En statusförändring som inte direkt annonseras i tidningar, friidrottswebbsajter eller nyhetssajter. Det är naturligtvis så att om någon står i begrepp att börja använda ett nytt preparat hade det varit enkelt att utröna att det vore en dålig idé eftersom det finns på bevakningslistan. För den som redan tar preparatet och själv har lämnat ett flertal dopingprov med negativt resultat (alltså fritt från dopingklassade substanser), vore dock steget väldigt långt till att helt plötsligt ”out of the blue” dopinggoogla. Däremot borde förstås någon med ansvar för dopingfrågor inom SFIF har reagerat och höjt beredskapsnivån till 11 på en 10-gradig skala. Ingenting på SFIF:s kansli kan ha haft större prioritet än detta. Ingen julmatskoma borde kunnat förhindra åtgärder. Ett preparat tillkommer på WADA:s dopinglista, ett preparat som bevisligen används, helt utan bestraffning, av tusentals aktiva friidrottare i världen (och i många andra sporter), några kan vara svenska aktiva. Vad kan vara mer besvärande än detta? Det är möjligt att en och annan som tillbringar 24 timmar om dygnet, minus mat, sömn och träning, med näsan i internetblötan, kan ha googlat förbi informationen om Meldonium och dess nya dopingstatus. Jag tror dock att de var få och bland dem finns nog inga som förlagt sin träning till Etiopien. Nej ansvaret landar tungt på SFIF. Inga komplicerade åtgärder krävs. Information på friidrott.se fångar upp stor del av Sveriges friidrottare. En kort artikel borde informerat om att Meldonium from. 1 januari är dopningsklassat. Vidare borde man ha ställt frågan till samtliga i uppföljningsgrupperna. ”Kan det vara så att du tar någon form av tillskott, medicin, häxbrygd, mirakelpiller, huskur, ”little blue pill” som innehåller Meldonium (Mildorate)? Är du säker på det? I så fall sluta med det!” Jag läser inte friidrott.se med någon större noggrannhet, men jag har inget minne av någon information av det slaget. Jag har heller inte i något uttalande från SFIF sett att de hänvisar till någon specifik information kring Meldonium. Jag kan ha missat det i flödet av bortförklaringar och hänvisande till olika bolibompaplaner. ”Vi har inte gjort tillräckligt.” duger inte. I själva verket har vi haft en massa välmenta men meningslösa allmänna anti-doping program, men mer specifikt verksamt arbete har inte alls förekommit.

Ansvaret faller helt och hållet på SFIF, men skulden och straffet får Abeba ta. Att inte hon och andra svenska elit-friidrottare informerades om Meldonium är kort och gott tjänstefel! SFIF har dragit undan mattan för Abeba och allt ekonomiskt stöd som det borde innebära för Sveriges med god marginal främsta friidrottare. SFIF borde ta ansvar för sitt allvarliga misstag och istället ersätta Abeba för uteblivet ekonomiskt stöd, de intäkter från sin idrott eller sponsorer hon går miste om och inte minst för den sveda och värk som hennes gatlopp i media och den smutskastning som hon utsätts för innebär.

SFIF:s årsmöte eller gubbarnas afton

Beteckningen gubbe är ingen könsbestämning, snarare är det ett förhållningssätt. Gubbe är inte heller en åldersbestämning. Det finns 14-åriga gubbar och det finns 80-åringar som saknar all koppling till begreppet gubbe. Förväxla inte heller gubbe med det västsvenska uttrycket ”goa gubbar”. En ”go gubbe” är en oförarglig beteckning för en skön typ. En gubbe kännetecknas av att hen vill att allt ska vara som det alltid har varit. Detta oberoende av om omgivning och förutsättningar har förändrats. Gubbar har mycket begränsad självinsikt, men en stark självbild. Den demografiska utbredningen är som sagt svårbedömd. Gubben finns inom alla geografier, samhällsklasser, etniciteter etc. En viss förhöjd förekomst finns trots allt i de övre åldersspannen. Inom regelstyrda verksamheter såsom idrott har etnografer också sett en viss förhöjd risk/möjlighet för gubbaktiga beteenden.  Hur känner man igen en gubbe? Gubbar kan inte upptäckas via en okulär besiktning, då de kommer i alla skepnader och former. Man måste gå på lätet och nyanser i lätet. Lätet skiljer sig också lite åt beroende på gubbens ålder. Många läten börjar med ”På xx-talet, så…”, där xx kan ersättas med ett givet decennium, beroende på gubbens ålder. Vokabulären för de äldre exemplaren av gubbar innehåller ofta, ”kolstybb”, ”dagbladsstafetten”, ”manuell tidtagning” etc. med referenser tex. till Ricky Bruch och Ander Gärderud. I sällsynta fall kan även sådant som stål- och/eller bambustav, målsnöre och startgropar nämnas, här utgör Dan Waern eller Gunder Hägg vanliga referenser. Yngre gubbar hittar sina referenser till utdöda företeelser och föredettingar närmare i tiden. Forskarna är osäkra på hur väl utvecklad gubbens hörsel är. Ett kännetecken är i alla fall att de inte alltid responderar till extern retning av hörselorganet. De fortsätter gärna på den inslagna vägen helt utan påverkan av annat som sägs. Forskarnas teori är att det finns en förbindelse mellan höger och vänster öra och att ljudet passerar in genom ena örat och ut genom det andra utan att registreras av hörselorganen. Gubbar har en stor förmåga att dominera, vilket gör att förändringar sällan sker, vilket är helt i linje med ett bevarande av den biotop som de frodas inom. 

I helgen samlades en större mängd gubbar i Sollentuna strax norr om Stockholm, för att säkra släktets fortlevnad för ytterligare ett år. Gubbarna har utverkat ett intrikat system av regler, sk. stadgar som ska göra det i det närmaste omöjligt att rubba några cirklar. Till sin hjälp tillsätter man en överstepräst, som effektivt stoppar alla tendenser till cirkelrörelser. Varje år utses en samling gubbar vars uppgift är att säkra status quo fram till nästa årliga gubbsammandragning. Verktygen för detta är utredningar, utskott, visioner, strategier, värdegrunder etc. Försök till förändringar i form av sk. motioner ska invagga de som ännu inte gubbifierats i en tro att sakernas tillstånd kan förändras. Detta är dock endast skenbart, då någon reell möjlighet att argumentera för förändringen aldrig ges, olika typer av formaliteter sätter effektivt stopp för sådant. Om inget annat hjälper kan alltid klockan användas som stopp för eventuella oliktänkande. Oberoende av resultat mals det ner i gubbkvarnen och tillreds till en lättsmält välling som inte riskerar att rubba gubbens välbefinnande.

Jag kommer att presentera mer kompletta genomgångar av min argumentation för eller emot några utvalda motioner, då någon möjlighet till detta aldrig gavs. En sammanhängande framställning kunde aldrig slutföras då översteprästen effektivt både avbröt argumentation och konklusioner. Att ombuden får framföra sin argumentation innan beslut tas ses inte som tillräckligt värdefullt. I mina ögon demokratiskt tveksamt.   

Med såna vänner behöver Abeba inga ovänner

Svenska Friidrottsförbundet och Hammarby Friidrott är inget att hålla i när det blåser, vilket tydliggjordes när Abeba Aregawi verkligen behövde stöd i den mycket utsatta situation som hon befinner sig i. SFIF och Bajen var gärna med på resan när det blåste medvind, men när det var dags och kryssa i stormen, mönstrade man av snabbare än efter en tjuvstart. De hann förmodligen inte ens se det röda kortet. Här gäller det att rädda sitt eget skinn. Att SFIF visat prov på inkompetens var ingen nyhet, och här tog ledningen verkligen tillfället i flykten för att försöka rädda heder och ära, snabbare än kvickt. Att Hammarby Friidrott har haft problem var allmänt känt, och kom knappast som en överraskning. Men att de skulle lämna Abeba till vargarna på ett sådant syniskt sätt är skrämmande och var ett nytt lågvattenmärke.

Abeba har haft maximal otur och kommit i kläm i en av anti-dopingarbetets ibland binära brytpunkter. Något uppsåt har säkerligen inte funnits. Det hade kunnat drabba precis vem som helst. Tyvärr tar många idrottare runt om i världen, precis som Abeba i det här fallet, olika typer av preparat som har rekommenderats av läkare och som har säkerställts att de inte finns på dopinglistan. Varför skulle hon inte göra det? Varför skulle de läkare som anlitas av löpare i Etiopien rekommendera tillskott som medför dopingavstängning? Hennes träningskompisar har förmodligen fått samma tillskott och har dopingtestats frekvent runt världen utan problem. Jag tror och hoppas att sista ordet inte är sagt i det här ärendet. I grunden är det orimligt att någon blir avstängd omedelbart efter att ett nytt ämne som inte ens med säkerhet har kunnat påvisats ge prestationshöjande effekter tillförts dopinglistan. Läs gärna Jake Shelleys utmärkta beskrivning av processen kring hur nya substanser tillförs på dopinglistan och hur Meldonium hanterades i detta fall.

Under 2015 då preparatet var under observation testade WADA 8 320 godtyckliga dopingprov för Meldonium, 182 var positiva. Ingen av dem får något som helst straff, men Abeba, som testades efter 1 jan, får hela sin idrottskarriär ödelagd. De flesta positiva prov var från konditions- och styrkebaserade idrottare, så där var andelen högre. Om detta resultat vars underlag är statistiskt signifikant slås ut över den samlade idrottspopulationen betyder det med säkerhet att tusentals löpare och kastare under 2015 använde Meldonium (eller Mildronate som är varumärket, en av Lettlands största exportprodukter 65 M€, 2013), utan att bestraffas. En varning under en övergångstid hade varit mer rimligt. SFIF borde försökt nyanserat bilden istället för att driva den svart-vita-linjen där idrottare är helgon, uppvuxna på vatten, bröd och svensk husmanskost alternativt är samhällets fiende nummer ett, närmare släkt med en Belgian blue än en människa. I verkligheten finns 99,9% av idrottarna någonstans däremellan. Det äts kosttillskott, proteinpulver, energikakor, sportdrycker, vitaminer, mineraler, mediciner i kombinationer som ibland kan vara fullständigt omöjliga att reda ut innehåll i och ursprung till. Fullständigt onödigt, idiotiskt och meningslöst enligt mig, men så ser verkligheten ut på sina håll.

SFIF borde driva Abebas ärende med målsättningen att hon skulle varnas snarare än stängas av. Fullt rimligt med tanke på ämnets frekventa användning bland idrottare och den orättvisa som uppstår med ett fast datum, där alla har kunnat knapra helt utan bestraffning innan och med fleråriga straff efter. Det finns inget motsatsförhållande mellan det och ett offensivt arbete mot doping i förebyggande syfte eller i syfte att upptäcka fuskare.

Som vanligt när ämnet doping aktualiseras dyker de vanliga gamarna upp. Vi känner alla igen dem. Före detta ”stjärnor” med olika glans som tar alla tillfällen att putsa på sin egen helgongloria i syfte att ytterligare höja den egna karriärens eftermäle mot skyn. De kan behöva påminnas om Ikaros…

För övrigt fortsätter friidrottens potentater sin odemokratiska kollektiva bestraffning av ryska friidrottare. Redan till sommaren kommer man att förvandla EM till ett icke-EM. Ingen kan med hedern i behåll anse att ett EM utan Europas största land fortfarande kan betraktas som ett EM? Det tål att upprepas, man kan inte stänga av ett land. Fuskare ska straffas. Aktiva som bevisligen har dopat sig ska stängas av. Ledare och tränare som är inblandade är inte heller önskvärda, men aktiva kan inte stängas av pga. vilket pass de bär eller för att de har haft kontakt med någon som är oönskad. Det bryter mot alla rättsprinciper. Tilläggas kan att den systematiska doping som allt kretsar kring inte nödvändigtvis syns i resultaten. I alla fall inte inom rysk medeldistanslöpning. När jag tittar på den ryska penetrationen av världslistorna på 800 och 1 500m för herrar och damer, topp-150 och -500 har de sällan varit så dåligt representerade som nu. Antingen finns det ingen systematik i dopingen eller så är man bara dåliga på att genomföra den.

De som i första hand borde stängas av, utöver dem som fuskar, är de inom det internationella idrottsliga arbetet som framhärdar i rättsvidriga, odemokratiska bestraffningar av oskyldiga idrottare. Oskyldig tills motsatsen bevisats, allt annat leder in på vägar som vi inte vill vandra. 

Idrottsgam (Vulture Sporticus)

Idrottsgamen dyker oftast upp när någon idrottspersonlighet hamnar i underläge. Ses sällan under andra omständigheter.

Utbredning och biotop

Idrottsgamen återfinns i hela världen. De flesta finns på sportredaktioner, inte sällan i krönikörsroller. De finns också organiserade i olika gamförbund på nationell nivå, tex. SOK, Sport och Kavader, och i separata sekter, sk. specialidrottsförbund.

Fysionomi

Idrottsgamar finns i olika storlekar, vissa med mycket stor vingyta och andra med små genitalier, men med mycket stor näbb. Idrottsgamar har små hjärtan, vilket har förvånat vetenskapen, då idrottshjärtan normalt är stora. Hjärnan är liten och minneskapaciteten mycket begränsad. De har dock vad vetenskapen brukar beteckna som ett mycket gott selektivt minne. De minns nämligen väldigt väl sådant som de vill minnas. De har gott immunförsvar. Om de väl har etablerat sig är de i stort sett omöjliga att utrota. Nära släkt med den i skärgården så fruktade idrottsskarven.

Idrottsgamen kan som en kameleont byta skepnad. Ofta klär de sig i fårakläder under parningsakten, då de närmar sig sitt offer, asämnet, med lockrop och inställsamma poser som påminner om smilfinkens.  

Ekologi

Idrottsgamen är det enda ryggradsdjur som klarar av att uteslutande livnära sig av as. Däremot föredrar de nydöda kadaver framför as som befinner sig i framskriden förruttnelse. Idrottsgamen patrullerar stora områden på stela vingar, med mycket låg energiförbrukning, i jakt på föda. De jagar ofta i flock, sk. drev. Dreven kan till en början bestå av ett fåtal individer, men växer snabbt i en omfattning som endast kan jämföras med lämmeltåg eller Egyptens gräshoppor.

Status och hot

Eftersom idrottsgamar är mycket specialiserade så är de också sårbara för förändringar. I och med den drastiska ökningen av skandalreportage, näthat och ett ökande utanförskap ser dock framtiden ljus ut för idrottsgamen. ArtDatabanken har nyligen reviderat idrottsgamens klassning från Sårbar (Vulnerable) till Livskraftig (Least Concern).

På senare tid har larmrapporter om vällevnadssjukdomar även för idrottsgamar dykt upp. Det är främst några fall av ”gamnacke” som har dykt upp. Symptomen är att idrottsgamens nacke fastnar i ett låst läge när de studerar en sk. smartphone eller läsplatta istället för den idrott som pågår. Även en viss oro finns över ett förhöjt alkoholintag i samband med banketter och vistelser i sk. VIP-områden, populära jaktmarker för idrottsgamar.

Läte

Under häckningsfasen: ”komtillmig…komtillmig..komtillmig…”

Stridsrop: ”Vad-var-det-jag-sa!”

Även skrammel som från tomma tunnor kan höras från idrottsgamar i grupp, dreven.