Terräng-SM – SFIF/TÄK-schabbel

Då har vi avverkat ytterligare ett Terräng-SM i nästan samma hjulspår, bara ännu lite djupare. Min ena motion vid förbundsårsmötet, vars avsikt var att rädda tävlingen har ju som bekant, åtminstone för dem som bryr sig om utvecklingen av svensk löpning, i stort sett lämnats helt utan åtgärd. Förbundsårsmötet röstade ned den på basis av förbundsstyrelsens mer än lovligt begränsade analys av den. Ingen argumentation med hänsyn till fördelar och nackdelar mellan en nyordning kontra status quo presenterades. Förbundets status quo-hållning kunde därför röstas igenom med stöd från den majoritet av ombud vars relation till problemen och tävlingen som sådan är så svag att de reflexmässigt röstar med styrelsen. Tråkigt, då det blockerar de av nöden tvungna åtgärderna som skulle krävas.

Hur gick det då? Tävlingens problem kvarstod och accentuerades av den nordliga placeringen av tävlingen. Ingen skugga faller på arrangörerna. De gjorde vad de kunde med de förutsättningar som finns. Jag har fört statistik under de 10 senaste upplagorna av Terräng-SM. Årets upplaga är den minsta under perioden med 285 startande (ung, jun och sen). Periodens toppnotering hittar vi för periodens första upplaga i Borås 2010 med 436 startande. Det är förstås inte bra, men det blir i alla fall tävlingar i alla individuella klasser. Minsta klassen var K22 med 11 startande. Ett ännu tydligare problem är utvecklingen av lagtävlingarna. Antalet lag har i det närmaste halverats sedan Borås 2010. Då hade vi 57 lag, denna gång endast 32 lag! Av 12 möjliga lagtävlingar blev det endast tävling i 6. Sex lagtävlingar ställdes alltså in. Någon riktig tävling om medaljerna blev det endast i 4 av klasserna. I de återstående 2 var det 2 resp. 3 startande lag. Detta är förstås en beklaglig utveckling, särskilt då lagtävlingens betydelse för terränglöpningen har poängterats gång på gång. Min motion hade bl.a. just förutsättningarna för lagtävlingar i fokus. Det är riktigt sorgligt att se att vissa lagtävlingar ställs in så frekvent att de aktiva vant sig vid det. Många ungdomar och juniorer får aldrig uppleva den extra krydda det innebär att delta i ett lag vid Terräng-SM. Det enda som är mer beklagligt än utvecklingen av tävlingen är att SFIF faktiskt inte verkar bry sig.  

Terräng-SM	2019	2018	2017	2016	2015	2014	2013	2012	2011	2010
Lag-tävlingar	Umeå	Eke- rum	Hud-dinge	Väster-ås	Udde-valla	Eskils-tuna	Falun	Linköp-ing	Upp-sala	Borås
	Höst	Höst	Höst	Höst	Höst	Höst	Höst	Vår	Vår	Vår
P15	2	2	0	4	0	5	2	3	4	3
F15	0	5	0	1	0	0	0	5	0	4
P16-17	0	0	4	8	10	9	6	5	4	9
F16-17	4	3	2	2	3	4	7	3	4	6
P19	0	3	2	6	3	5	5	5	6	11
F19	0	0	0	1	2	0	0	2	0	2
M22	8	3	4	3	4	4	3	7	3	5
K22	0	0	0	0	0	0	3	0	3	2
M-4	7	14	13	12	10	13	5	9	7	6
K-4	0	7	8	8	5	3	5	5	4	0
M-12	8	9	6	4	11	6	6	9	7	4
K-8	3	6	4	3	2	4	8	0	3	5
Tot	32	52	43	52	50	53	50	53	45	57

En skärva av den avslagna motionen slapp igenom och det gäller ändringen av sträcklängder till sträckor mer i harmoni med de internationella. De ändringarna genomfördes redan till årets upplaga. Det som var lite underligt var dock att sträcklängderna för veteraner ändrades i 3 av 4 fall. Detta trots att motionen påpekade att, ”Motionen medför inga ändringar för veteranklasserna”. Hastigt och lustigt sprang K35-55 8 km istf 4 km och M/K60+ 6 km istf 4 km. Det finns inte heller någon tydlig sträcklängd för veteranerna i de internationella mästerskapen. I Venedig, VEM, i somras var det 4 km som gällde för alla klasser 35 år och uppåt. Vid Veteran-EM inomhus i Madrid 2018 var det 5 km för terrängerna och på Veteran-VM senast var det 8 km. Dessutom finns det inget tydligt behov att anpassa längden för veteranklasserna. Det krävs inga uttagningar för veteranmästerskap och de ligger inte i anslutning till våra mästerskap. Kopplingen till de internationella mästerskapen saknas alltså. Jag tror inte att förändringen av sträcklängder gagnar saken. Speciellt tror jag att den dubblerade sträckan för K35-55, kan skrämma bort en del deltagare. Det finns gott om tävlingar både i terräng och på landsväg med längre sträckor. På SM kan man mycket väl erbjuda lite kortare sträckor som då går lite fortare.

Schabblet då? Jag hade en motion till på förbundsårsmötet. Den gällde placeringspoäng istället för summerad tid för lagtävlingarna. Den bifölls. I det närmaste en självklarhet, eftersom det är så det går till i lagtävlingar i terräng runt om i världen. När skulle ändringen genomföras? Normalt brukar beslut på förbundsårsmötet gälla först nästkommande år. Nu infördes det redan till årets upplaga. Jag ser dock inget problem med det, så kan man kanske också göra. Problemet var att ändringen gjordes helt utan att någon information om förändringen kommunicerades. Det fanns ingenting om det i inbjudan eller i PM:et. Det delades tom. ut medaljer enligt den gamla ordningen under tävlingarna, för att sedan tas tillbaka och lämnas till ett annat lag. Det kändes amatörmässigt.

Flera andra stora problem fanns och finns. I motionen förklarades att förändringen kräver att vissa beslut på detaljnivå tas av tävlingskommittén. Några sådana beslut hade inte tagits. Åtminstone hade inga beslut kommunicerats och knappast utretts. Vare sig jag, motionären, eller någon annan jag känner har i alla fall varit inblandade. En väldigt viktig del, en finess med formatet, är att fler än de vars placeringssiffror räknas in i resultatet, är en del av laget. De bidrar också. Jag såg inte några andra än de tre främsta i respektive lag på prispallen, inte heller i resultatlistan. Denna för lagtävlingsmomentets viktiga byggsten missades helt och hållet. Jag har inte tittat igenom alla lagtävlingar, men jag kan konstatera att det finns resultat som påverkas rent faktiskt av hur man beslutar om hanteringen av detaljer i tävlingsformatet.

I M22-klassen tex. kan noteras att Lidingö inte nödvändigtvis skulle ha vunnit om deras fjärde löpare sprungit sämre. Heshlu Andermariam blev 13:e man och räknades inte in i Lidingös vinnande score, 19. De hade dock inte vunnit om Heshlu inte varit med. Han slog nämligen Spårvägens tredje löpare, som då fick placeringssiffra 15 istället för 14. Spårvägen fick därmed totalscore 20 istället för 19. Utan Heshlu hade det alltså blivit en delad första plats mellan klubbarna, eftersom båda då hade fått 19. Då vet vi inte vem som hade vunnit eftersom…? Ja, eftersom ingen har talat om vad som avgör när två klubbar slutar på samma poäng. Ytterligare ett problem som SFIF rundat.   

Nästa problem är att lagresultaten för både herrarnas korta och långa bana är felaktiga. Det normala och naturliga är att när tre löpare räknas i lagscoren, så ingår fem löpare i laget. Tävlingskommittén har ju vare sig sagt bu eller bä, så ingen vet hur man ska räkna. Formatet 5 löpare och 3 räknas är dock att betrakta som standardlösningen. Det innebär att på korta banan ska Alexander Holmblad och Alexander Söderberg ingå i Spårvägens förstalag och vara svenska terrängmästare i lag. Spårvägens andralag ska istället ha en score på 75, som kommer från deras löpare nummer 6, 7 och 8. Det innebär att Spårvägen-2 behåller 4:e platsen men att det inte finns något Spårvägen-3. Växjö blir 5:a och Umeå-2 blir 6:a med en score på 125 istf 110. Dessutom ska Umeås Andreas Pettersson och Lukas Borgemo vara bronsmedaljör i lag som löpare 4 och 5 i Umeå-1.

På långa banan ska resultatlistan också kastas om. John Börjesson och Alexander Söderberg ska föräras guldmedaljer med Spårvägen-1. Spårvägen-2:s score ska vara 55 och de blir 5:a istf bronsmedaljörer. Bronset i lagtävlingen ska egentligen gå till Sävedalen och trion, Oscar Claesson, Jonatan Fridolfsson och Linus Hultegård. Hässelby ska flyttas upp till fjärdeplatsen och Studenterna tar den sista poängplatsen, 6:a, då det inte finns något komplett tredje lag för Spårvägen.

Den här typen av regelverk måste redas ut innan man inför en förändring. Det påpekades i motionen och i dragningen av den på förbundsårsmötet.

Så frågorna blir hängande. Vad ska man ha en tävlingskommitté till om den inte gör sitt jobb? Och när ska SFIF förstå att när stora delar av SM-tävlingar ställs in, specifikt de delar som anses vara viktigast för utvecklingen av tävling, är det ett problem och att något behöver göras?

Jakob Ingebrigtsen har inte potential att bli en fixstjärna – ALJ i DN

– Jag tror inte han är tillräckligt bra för att vara så överlägsen som man behöver vara för att vara en fixstjärna. Jag tror inte han har den potentialen. Samtidigt som det är en möjlighet att Duplantis har det.

Ett märkligt uttalande på flera sätt. Idrottsligt, vad saknas? Jakob är 18/19 år och är världstvåa på 1 500m med 3.30,18! Redan för ett år sedan gjorde han låga 3.31 och slutade som världsfyra, 17/18 år. Detta i en gren som tillhör de av friidrottens grenar som har den största konkurrensen! När kan en löpare tänkas ha tillräcklig potential? 15-åring som gör 3.25? Uttalandet bär längre än till Jakob Ingebrigtsen. Det innebär i förlängningen att det aldrig kommer att finnas någon löpare som blir en fixstjärna! Inte om det kräver överlägsenhet. Per definition kommer det inte att finnas, eftersom konkurrensen på löpsidan är så tuff att ingen kan vara överlägsen. I modern tid har ingen löpare varit överlägsen. På tekniksidan finns möjligheter att nå en överlägsen position, då topplistorna är jämförelsevis glesa som ett såll. Vare sig Sebastian Coe, Steve Ovett eller Said Aouita var överlägnsa. Inte ens Hicham El Guerrouj, Haile Gebrselassie eller Kenenisa Bekele var överlägsna. De vann ofta, men de var nästan alltid utmanade. Det har funnits ett antal teknikaktiva som har varit överlägsna. Ytterst få minns dem, men många minns de bästa löparna. Alltså, överlägsenhet är inget krav på en fixstjärna. Ofta är det just konkurrensen mellan några aktiva som genererar intresset. Många minns tex. hypen runt Coe/Ovett och Budd/Decker-Slaney  Den klarast strålande fixstjärnan under senare år nämns inte ens i artikeln, Mo Farah. Mo var inte överlägsen, men hade en vinnarinstinkt som är väl så betydelsefull som överlägsenhet.   

Till skillnad från stjärnhimlen, där stjärnorna skapades i en big bang och sedan upptäcktes allteftersom teleskopen utvecklades, skapas friidrottsstjärnorna i takt med den uppmärksamhet som fans, sponsorer och media bistår med. Det finns dock likheter i det att stjärnhimlen inte är likadan överallt runt klotet. Den svenska stjärnhimlen påverkas av den inskränkta mediala bevakningen av friidrotten, ivrigt påhejade av SFIF, där möjligheten att upptäcka nya stjärnor går förlorad. ALJ är en trägen odlare i SFIF:s vingård och synfältet begränsas till sådant som kan beskådas från vår horisont grumlat av ljusföroreningar och den ”grå starr”, som rundgången mellan SFIF och svensk media leder till. I den stora världen utanför Södra Hammarbyhamnen har man en något annan bild av friidrotten. Löpningarna är tävlingarnas centrum. Man har respekt för den enorma konkurrensen som finns inom löpningen och vet att uppskatta de bästa. Inte som i Sverige där man av någon anledning tror att de svagare teknikgrenarna är friidrottens nav och löpning är ett nödvändigt ont. Det blir tydligt t.ex. vid Bauhaus-galan där oberoende av hur bra löpare som finns på plats får de spela andra fiolen. Det blir aldrig så uppenbart som med 1500m-loppet på årets gala. Samtliga av fjolårets 10 bästa löparna i världen var på plats, utan att de genererade någon speciell uppmärksamhet! Troligen, vad gäller konkurrens, den tuffaste tävlingen, alla sporter och kategorier, som avgjorts i Sverige. Inom SFIF används stjärnepitetet nästan uteslutande om teknikfriidrottare, och epitets stämpel står inte i proportion till den idrottsliga förmågan. Ett tydligt sådant exempel är den årliga 10-bästa listan. Kalle Berglund hade en enastående säsong 2018, en av de bästa i svensk löpnings moderna historia. Endast ett par aktiva kunde matcha den, trots det var han inte ens med på listan. Om det hade handlat om något annat än idrott, skulle det varit ett solklart fall av ärekränkning.

Fixstjärnor förresten, vill vi egentligen ha det?  Usain Bolts stjärnstatus hade två sidor på myntet. Bolt genererade en enorm uppmärksamhet för Usain Bolt, men stal samtidigt uppmärksamheten från all annan friidrott. Det ledde till att de galor som hade honom, till dyra pengar, kunde fylla läktarna. De där han saknades fick problem. Publiken som idag ofta saknar det genuina idrottsintresset, men har ett brinnande kändisintresse, blev svårare att attrahera. ”Vad är det där för jävla stolpskott, var fan är Usain Bolt?” För att travestera Gustav Svenssons åsikt om avsaknaden av Arne Weise som julvärd på TV.

Team Ingebrigtsen går att se på norsk TV. Första säsongen 

kan ses även i Sverige, nrk.no.

Så, hela tidningsartikeln har fel fokus. Friidrotten behöver inte en fixstjärna. Friidrotten behöver många stjärnor. Några mer ”fixerade” än andra. Nu är det så vist ordnat att de redan finns, både i Sverige och utomlands! Dock behöver SFIF och svensk media hjälpa våra fans att upptäcka dem. Till skillnad från ALJ:s ingebrigtsen-profetia, så finns det även fix-stjärnor. Ingebrigtsens tillhör dem. NRK:s dokumentärserie, nu inne på tredje säsongen, ”Team Ingebrigtsen”, ses av fans över hela världen. SVT borde förstås visa den, eftersom fenomenet Ingebrigtsens är något helt unikt inom nordisk idrottshistoria och i hela världen för den delen. Inom löpningen finns det inget hetare än Ingebrigtsen, fast jag glömde, igen, Svensk Friidrott bryr sig ju inte om löpning, och därmed inte media heller. Det finns ytterligare så pass många superstjärnor inom världsfriidrotten, att jag inte bryr mig om att lista dem, eftersom det ofelbart kommer att saknas lika många i en sådan uppräkning.  

   

The Norwegian wonder boys