Hur tuffa är friidrottens OS-kvalgränser

 

OS-kvalgränserna kan man inte göra så mycket åt, men det är ändå intressant att se hur de rent idrottsliga kraven förhåller sig till varandra mellan de olika grenarna. Spännvidden är stor. Kasten har gränser som om sprint och löpning låg på samma nivå skulle rendera startlistor med flera tusen startande om alla som klarat gränserna fick ställa upp. Något att tänka på när SOK inte med säkerhet nominerar de sprinters och löpare som klarar de tuffa gränser som gäller. Beklagligt, med den fantastiskt fina standardhöjningen för svensk löpning under de senaste åren är det av största vikt att de som presterar på högsta nivån också belönas efter förtjänst. Signaleffekten av det är helt avgörande för framtiden för svensk löpning. Vad är poängen med att satsa på den nivån som krävs för OS-deltagande och när man lyckas, får man ändå inte ställa upp? Hoppokastförbundet måste driva det hårdnackat. Löpningen är unik inom den olympiska rörelsen. Det är värdens största sport och konkurrensen är tuffare än någon annanstans. De normer som lyfts fram med topp-8 inom hopp-o-kast eller inom perifera hitte-på-sporter kan inte tillämpas inom löpningen. De gränser som har satts upp internationellt är på en sådan nivå att de motiverar deltagande utan att de för den skull garanterar en topp-8-chans. Det duger inte att skrapa med foten utanför Sofiatornet. Förutsättningarna inom sprint och löpning måste graffitimålas på väggarna hos SO tills dess att budskapet nått fram.

Det blir lite löjeväckande, när andra länders aktiva kan fira ett OS-kval och kan förbereda sig för spelen, medan svensken framför i resultatlistan just hamnat i limbo.

Så här ser det ut när kvalgränserna vägs mot min generiska världslista baserat på 2019-års världslista och gällande världsrekord. Likriktare för resultatspridningen på herrsidan, 100m-2019, och på damsidan, 200m-2019.

Grönt innebär att kvalgränsen är ”mildare” än den på 100m/200m. Rött innebär att den är tuffare. I vissa fall är skillnaden markant. Det gäller framförallt kasten på herrsidan och kula/diskus på damsidan. Ja, skulle man ställa samma krav på de aktiva i de grenarna skulle man inte ha mycket till tävlingar.

Herrar

Gren	Kvalgräns	Plats-WL/WR	Resultat i nivå med 100m
100m	10,05	84
200m	20,24	136	20,10
400m	44,90	79	44,94
800m	1.45,20	74	1.45,38
1500m	3.35,00	70	3.35,51
5000m	13.13,50	72	13.15,20
10000m	27.28,00	59	27.35,50
Maraton	2.11,00	858	2,06,26
3000mH	8.22,00	192	8.16,20
110mh	13,32	52	13,4
400mh	48,90	114	48,69
Höjd	2,33	54	2,32
Stav	5,80	188	5,87
Längd	8,22	696	8,48
Tresteg	17,14	384	17,52
Kula	21,10	1 593	22,13
Diskus	66,00	2 920	70,17
Slägga	77,50	1 354	81,01
Spjut	85,00	3 720	90,92
Mångkamp	8 350	526	8 576

 

Damer

Gren	Kval-gräns	Plats-WL/WR-dam	Resultat i nivå med 200m
100m	11,15	49	11,22
200m	22,8	78
400m	51,35	179	50,67
800m	1.59,50	41	2.00,80
1500m	4.04,20	72	4.04,50
5000m	15.10,00	103	15.06,00
10000m	31.25,00	60	31.32,00
Maraton	2.28,00	689	2.22,07
3000mH	9.30,00	211	9.20,90
100mh	12,84	41	12,98
400mh	55,40	86	55,3
Höjd	1,96	72	1,96
Stav	4,70	103	4,74
Längd	6,82	335	6,99
Tresteg	14,32	235	14,58
Kula	18,50	3 838	20,25
Diskus	63,50	3 053	68,96
Slägga	72,50	931	76,05
Spjut	64,00	494	66,17
Mångkamp	6 420	919	6 732

 

 

Not necessarily the news – eller var hoppar och kastar svenskarna nu då?

SFIF fortsätter att producera om inte fejkade nyheter, så nyheter så vinklade att jag har svårt att förstå att jag bevittnat samma tävling. Inför Göteborgs-GP med massor av starka svenska löpare på plats och även några utländska diton, var det total fokus på, du gissade rätt, teknikgrenarna, alltså hopp och kast. Löpningarna nämndes överhuvudtaget inte alls! Alltså klassisk hoppokastnyheter.se-journalistik. De brukar ha en nyhet i stil med, ”så tävlar svenskarna i helgen”. De kunde lika bra döpa om den till ”Så hoppar och kastar svenskarna i helgen”, eftersom det är normalt vad den handlar om. I själva verket brukar det visa sig att våra svenska löpare har varit på flera olika håll och framgångsrikt tävlat, men under hoppokastnyheters radar. Ja, löpningen är stor och det avgörs starka tävlingar på löpande band. Det kräver intresse och en del arbete för att hänga med. Det är där skon klämmer, utan intresse hänger man definitivt inte med. Men, man har väl trots allt ett arbete, eller? Fast det är klart, när det inte finns något intresse från SFIF:s ledning, blir inget gjort.

Tillbaka till FGP-Göteborg. Det verkar inte krävas någon speciell kvalitetsnivå på hopp & kastandet för att det ska få fullt fokus i rapporteringen. I Göteborg lyfte hoppokastnyheter fram damer längd, damer höjd och herrar diskus på förhand. Att sedan resultaten i grenarna låg på en beskedlig nivå, spelade ingen roll för rapporteringen från tävlingarna. All-in trots endast 65-66m i diskus, alltså på en nivå motsvarande ungefär 1.52/800m eller 3.49/1 500m. Bra resultat, men inget som brukar lyftas fram som storartat om det hade rört sig om löpning. ”Det vi gör i Sverige är historia.”!? Ja, det enda som är historiskt i diskusen är det värde som hoppokastnyheter ger det. Var finns självdistansen? Damernas höjd var inte mycket mer att skriva om. Ett något bättre segerresultat, men jämfört med löpningarna, betydligt svagare. Damernas längd borde jag inte ens nämna 6,54 är ett resultat som inte ens går att ranka i en jämförelse med starkare grenar inom friidrotten. Jämfört med herrarnas 100m, som jag haft som likriktare i en generisk världslista hamnar det utanför listan, som ändå sträcker sig till plats 5 936.

Den bästa svenska prestationen resultatmässigt stod Johan Rogestedt för med sina 1.46,89 på 800m. Det gick förstås helt under hoppochkastradarn på SFIF. Carl Bengtsröm presterade också på hög nivå och fick rättmätig uppmärksamhet, men det var nog bara undantaget som bekräftar regeln, och så var det ju inte löpning förstås. I SFIF:s hackordning hamnar sprint strax över löpning, men långt under hoppokast. Herrarnas 1 500m-lopp bjöd på fantastiska resultat, trots att få av våra toppar från tidigare säsonger var med. Hoppokastnyheter nöjde sig med att konstatera att det slogs ett antal personliga rekord. Ja, det kan man lugnt säga… Någon ytterligare reflektion gjordes inte; det hade legat långt utanför hoppokastnyheter.se:s referensramar. Här kan jag stjäla rakt upp och ner från diskusartikeln, ”Det vi gör i Sverige är historia” och ha fog för det!

Man kan ju tycka att rapporteringen på hoppokastnyheter.se får stå för dem. Who cares? Med den bristande mediabevakning som vår idrott åtnjuter, så har den en helt avgörande betydelse. Journalister är lata. Får de saker serverade så äter de dem. Artikeln är så gott som skriven, efter mindre redigering. Jag kan konstatera att DN efter tävlingen fokuserade på exakt det som hoppokastnyheter.se levererade. Tyvärr, ser det regelmässigt ut så. Många gånger är det tveksamt om journalisten överhuvudtaget har varit på plats. Så, hoppokastnyheter.se:s fejkade nyheter får en otrolig spridning, rena megafonen.

Kan det ändra sig? Knappast. Hoppokast sitter i väggarna, tak, grund, tapeter, målarfärg, dörrar, skrivbord, tangentbord och undra om det inte kommer med vattenledningen också. Jag kommer att vara 6-fötter-under innan det svenska löparunder som vi nu upplever får den uppmärksamhet som det rätteligen förtjänar. Hittills har det i alla fall inte räckt som tändgnista, även fast det sprutar lika mycket lava och aska som Fagrafjell. Enda lösningen är att löpningen bryter sig loss från SFIF. Det skulle ge löpningen, Sveriges och världens största sport, den fokus som krävs för att utvecklas vidare och ge våra löpare de nödvändiga resurser som löpare i andra delar av världen redan har. Ett hoppokastförbund ju redan.

Förresten, när ska vi få en bisittare i någon av våra kanaler som kan och är intresserad av löpning? Den ena hoppokastaren efter den andra passerar revy. När varken kommentatorn eller bisittaren känner igen eller vet någonting om någon av dem som tävlar, inte tar några mellantider, inte kan tolka de mellantider som flimrar förbi på skärmen, blir det en blind-leder-blind-upplevelse för tittarna. Varför ska det vara en hoppokastare som är bisittare när löpning är den största grengruppen inom friidrotten och dessutom den överlägset mest konkurrensutsatta, där det finns flest att följa och därmed mest arbete att scouta för att faktiskt göra nytta som ”expertkommentator”. Som det ser ut idag får begreppet en närmast löjeväckande innebörd i sammanhanget. För övrigt, vad gäller insatsen som expert för hoppandet och kastandet skull jag kunna sätta ihop en frasparlör med några tiotal standardfraser, med vilken i stort sett vem som helst skulle kunna agera ”expert”. Det är bara att plocka valfri fras. Efter de sedvanliga 14 repriserna av en rivning kan var och en förmodligen identifiera vilken kvadratcentimeter av kroppen som orsakade rivningen, utan någon ”expert”. I slutändan landar det i att hen måste hoppa/kasta högre/längre. Det blir pinsamt när kommentatorerna under Sifan Hassans världsrekordlopp på 10 000m i Hengelo ägnar huvuddelen av loppet till att diskutera stavhopp. Respektlöst. Eller när kommentatorerna i Ostrava inte har en aning om vem Joshua Cheptegei är! Karln råkar bara vara dubbel världsrekordhållare och fjolårets tveklöst bästa friidrottare i världen.