Vad vi kan lära oss av NCAA-indoor

Efter att ha tittat på årets NCAA-indoor, finns det några saker som Svensk Friidrott borde lära sig av och anamma i de större mästerskapstävlingarna, i huvudsak senior-SM, inne och ute. Tävlingar där vi har förväntningar på att attrahera publik. Inga nya synpunkter från min sida. Jag har varit på det mesta förut, men väldigt lite händer när det gäller att utveckla våra tävlingar. 

Våra SM-tävlingar måste genomföras mer komprimerat, för att få ett format som ligger mer i linje med vad dagens idrottspublik attraheras av och är van vid från andra idrotter. Finalpass ska kunna genomföras inom c:a 2 timmar. Försök och kvaltävlingar ska ligga utanför det fönstret, men alla finaler ska kunna genomföras inom ett klart uttalat finalpass. Det är bevisligen fullt möjligt att åstadkomma, men det kräver att arrangörerna hottar upp sitt arbete. Ett krav som absolut kan ställa på våra viktigaste tävlingar. Min erfarenhet är att funktionärerna på tex. NCAA har en mycket proffsigare attityd jämfört med de ibland i de närmaste ”straffkommenderade” funktionärerna som ska få våra SM-tävlingar att löpa smidigt. 

För att komprimera programmet krävs kort tid mellan starterna av löpgrenarna. Jag klockade tiden mellan att ett heat gick i mål och att nästa start genomfördes och tiden låg på c:a 2 min. Det är inte mer komplicerat än att nästa heats deltagare är beredda direkt. Det funkar inte att de såsar runt i calling eller på annat håll. På NCAA handlar det ofta om yppersta världseliten, med världsårsbästa och resultat på den nivån. Om de klarar av att ställa in block, provstarta och vara redo för starten på kort tid, då ska banne mig även svenska aktiva kunna klara av det. Det handlar endast om att de kraven ska ställas på dem och att funktionärerna jobbar effektivt. Uppvärmningen sker innan inmarschen, inne på arenan handlar det bara om att göra sig redo för starten. Det såsande som genomsyrar dagens SM-tävlingar, gynnar ingen, inte de tävlande och absolut inte publiken. 

Dagens standardtidsprogram för SM-tävlingar borde förpassas till den plats där det hör hemma, i papperskorgen, och ersätts med ett program som baseras på finalpass på c:a 2 timmar, kompletterat med kval- och försökspass, med syfte att koordineras med finalpassen på ett sådant sätt att t.ex. traditionella dubbleringar möjliggörs på bästa sätt. För försökspassen ser jag inte alls samma behov av att komprimera dem mer än nödvändigt. Med lite finess kan möjligheterna till dubbleringar bli betydligt bättre än idag. Vi vill ju att mästaren i varje gren ska vara den bästa i landet och inte tvingas avstå pga. tidsprogrammet. 

Målsättningen borde vara att så mycket som möjligt av kval och försök ska avgöras på fredagen, med enstaka undantag. Vi får då två matiga finalpass, lördag och söndag, som blir mycket attraktiva ur ett publikhänseende. Att vi till delar offrar fredagen något, kan vi leva med. Fredagskvällar är ändå en riktigt dålig publikdag, eftersom det är en familjekväll på många håll. Det kan trots allt vara många på plats, om många kval och försök avgörs då. Alla ledare, tränare och anhöriga kommer att vara på plats för att se sina adepter och närstående tävla, alla går ju inte heller vidare till lördag/söndag. Jag vet att ISM normalt bara är två dagar, förutom i år då det var tre dagar. Jag tycker dock att vi även fortsättningsvis borde använda delar av fredagen vid ISM. För övrigt skulle vi kunna ha fritt inträde på försökspassen, som kan locka åskådare som passar på att få en glimt av vår friidrott. Lyckas vi med att göra huvudpassen attraktiva, fullmatade med finaler och svenska mästare på löpande band, kommer vi att ta igen det och totalt sett locka mer publik.

Avseende dubbleringar skulle exempelvis löpningen kunna genomföras genom att 800m och 1 500m försöken avgörs fredag. Den ena grenen tidigt i programmet och den andra sent. Under lördag genomförs 800m final och 3000m. På söndag återstår då 1 500m final. På det sättet går det bra att dubblera 800/1500m eller 1500/3000m. 800/3000m, är inte någon vanlig dubblering och behöver därför inte prioriteras. De som kan konkurrera om medaljer skulle med ett sådant upplägg få bättre möjligheter än idag att göra sig själv rättvisa i två grenar.  

En annan lärdom som vi borde dra från NCAA när det gäller löpning är att vi inte ska gå in på gemensam bana redan efter första kurvan inomhus. Dagens svenska modell är kvalificerad idioti. Att starta in i en kort kurva för att sedan omgående gå in på gemensam bana är dömt att misslyckas. Att det blir strul är mer regel än undantag. Vår lösning är osportslig, den gynnar ”ruffiga” löpare och fula knep, utan att det går att stävja. Det är nämligen väldigt svårt att ställa någon till svars för ”olyckor” som sker i den trånga situation som denna tidiga övergång till gemensam bana innebär. Det finns det otaliga exempel på. På NCAA går man in på gemensam bana efter två kurvor på 800m, 1500m/mile och 3000m. Det fungerar alldeles utmärkt, vida överlägset den kaos som våra starter innebär. Den viktigaste fördelen är det sportsliga perspektivet. Den som vill hålla fart och ligga med har 150m istf 50m att ordna det. Generellt har alla betydligt större möjligheter att hitta en plats i fältet utan att det kräver armbågar och knuffar. Starterna i USA fungerar tveklöst bättre. Det gynnar också resultaten, speciellt på 800m, där dagens modell kräver vansinnesöppningar, för att vara säker på en bra position. Man kan också undra varför man på 400m går in på gemensam bana först efter två kurvor, om det är så mycket bättre med gemensam bana efter en kurva? Och då är det på 400m endast 4-6 löpare, inte 10-15 som det kan vara i löpning. Det här är bara att fixa; dagens modell suger.

En stor skillnad är reultatredovisningen. På NCAA presenteras resultaten omedelbart efter målgång, efter några få sekunder. Vidare har man alla varvtider för samtliga löpare under loppet och direkt efter målgång. Att man inte kan få till det på småtävlingar, har jag full förståelse för, men på SM!? Ligger vi efter tekniskt eller vad är grejen? Det känns som att Postnord är inblandad på något sätt i vår reslutatredovisning.

Vi saknar även ofta rullklockor på lämpliga platser. Sådana kan man inte ha för många av, både för löparna och publiken. Det måste ju finnas massor av klockor runt om i landet, som bara står och samlar damm. Fram med dem till SM.

Japansk långlöpning, har ni hängt med?

För den som inte redan har koll på japansk långlöpning, är ett bra tips att titta på aktuell världslista för halv- och helmaraton. För tillfället upptar japanerna 83 platser på topp-100 (152 av topp-200) i halvmaraton. Motsvarande siffror för maraton är 89 respektive 179. I princip kommer samtliga tider från ett och samma lopp på respektive distans! Vän av ordning noterar att visst det har inte avgjorts speciellt många lopp på andra håll i världen. Så är det, men det intressanta är nivån på resultaten. Det handlar på intet sätt om motionstider; tvärtom är det resultat på yppersta världselitnivå. Kvalitén på japansk löpning verkar gå under radarn inom idrottsmedia. Inte förvånande, eftersom media som bekant skiter fullständigt i löpning. Hoppokastnyheter.se är förstås inte heller på tårna. Jag kan dock lova att om det handlat om hoppande eller kastande, skulle de ha huggit direkt om Japan hade haft t.ex. 24 diskuskastare över 69m eller längdhoppare över 8.35. Där ligger de hursomhelst i maraton, 24 löpare på 2.08,30 eller snabbare.

Maraton

Som Sven Jerring uttryckte det, "Japaner, japaner, japaner..." Toppen på aktuell världslista består nästan uteslutande av japaner. Kenyanen och mongolen på listan är förmodligen baserade i Japan.

Halvmaraton

Ännu fler japaner.

Löpning i media

Jag har tidigare ställt frågan om vad världsklass innebär. Ja, det kan man verkligen fråga sig efter att ha sett ytterligare SVT-sändningar där detta epitet kastas ut och landar okontrollerat. Damernas längdhopp, ofta föremål för kommentatorernas överord, så även denna gång. Det presenterades som ett världsklassfält. Ja, tjena! Det krävdes 6.55 för att gå till final. Löjligt! Det krävs regelmässigt betydligt bättre resultat än så för att gå till final i t.ex. löpgrenarna och detta även fast tider inte ens är den viktigaste parametern för avancemang. I alla löpgrenar slogs många löpare ut på en nivå långt över längdhoppsresultaten. I de flesta löpgrenarna skulle de inte ens vara i närheten att ens kvalificera sig till tävlingen på ”6.55-nivån”. Noterades det hur tufft det var att gå vidare i löpgrenarna i Torun? Knappast! På 3000m krävdes resultat motsvarande 6,79m och på 1500m c:a 6,86m. Och hur kan de missa den exceptionella och förmodligen helt unika prestation som Jakob Ingebrigtsen stod för? 1500m och 3000m på inomhusmästerskapen brukar vara en strid på tiondelar och ofta hundradelar. Tveksamt, om någon har dominerat så starka startfält i ett internationellt mästerskap tidigare. Trist när så makalösa idrottsliga prestationer inte får den uppmärksamhet som de förtjänar och inte heller förmedlas till tittarna. I SVT var inte 3000m-loppet ens värt att visa mer än sporadiskt! Trestegssrepriser hade tydligen ett större ”medialt värde”.

Tyvärr, saknar media resultatmässiga referensramar, eftersom de som ska förmedla vår idrott helt saknar en relation till löpning. De kan helt enkelt inte förhålla sig till prestationerna. ”Experterna” saknar egen erfarenhet. Försöker man göra något åt det? Nej, hittills har man haft stavhoppare, höjdhoppare, längdhoppare, mångkampare, tenikgrenstränare etc. som expertkommentatorer. Hur tänker man att de ska kunna tillföra den erfarenhet som krävs för att på ett tillfredställande sätt levandegöra löpningen för tittarna?

Löpningen är utan jämförelse den största grengruppen inom friidrotten vad gäller antalet utövare och konkurrensen är mycket tuffare än inom teknikgrenarna, vilket man inte behöver vara statistikprofessor eller raketforskare för att kunna konstatera. Det är också den största grengruppen på friidrottens grenprogram. När ska tittarna få den experthjälp från kommentatorerna som de behöver för att tillgodogöra sig löpningen på det sätt som de faktiskt förtjänar? Löpningen är på många sätt betydligt mer komplex än någon annan gren inom friidrotten. Jag är innerligt trött på att höra den ena dumheten efter den andra från rena lekmanna ”experter”. Jag är rätt trött överhuvudtaget på TV:s friidrottsexperter. En normalbegåvad mellanstadieelev skulle klara det lika bra. Ja, det är bra att träffa plankan. Det gäller att få med sig farten från ansatsen i hoppet. Hm, annars borde de väl bara stå vid plankan och hoppa. Vi börjar bli bekanta med att det finns mjukare och hårdare stavar. Det verkar också vara bra när tekniken stämmer. Det brukar inte heller vara så svårt att se att någon river med bålen på uppvägen. Ja, hur ska man kunna missa det efter fem repriser. Huruvida rotationen och övrig teknik var bra eller inte i diskus eller kula brukar resultatet visa, knappast något som intresseklubben antecknar flitigt.

Nej, vi behöver en expertkommentator som kan löpning. En som har egen erfarenhet av att tävla och samtidigt följer löpningen 24/7 året runt i Sverige och på annat håll. Det krävs ett genuint intresse eftersom löpning idag är en året-runt-sport. Det finns i stort sett inte en död punkt på hela året. Varje vecka avgörs någonstans i världen löpning på hög nivå, sådant som en expert ska ha koll på. Ofta blir TV-kommentatorerna helt överrumplade av aktiva, som de inte har hört talas om, fast alla som är insatta i löpning vet att de är superstjärnor. Deras resultat och meriter är överväldigande, men kommentatorerna har inte en aning. En expertkommentator ska dammsuga webben efter resultatlistor och webbsändningar löpande. Helt enkelt göra jobbet skulle man också kunna säga. Jag och många med mig kräver en förändring. Svensk löpning håller en mycket hög nivå idag och framtiden ser väldigt lovande ut. Det är dags att väcka media nu. Intresset är stort, men informationsflödet är magert.

SVT:s löpningsfientliga friidrottssändningar når nytt lågvattenmärke

 Det är inte mycket av löpningarna som vi får se från inomhus-EM. Finns det något hoppande eller kastande att visa så får löpningen vänta. Även när det inte finns det så får löpningen stå tillbaka. Jag räknade och det visades under pågående löpningar, 4 ibland 5 repriser av godtyckliga hopp eller kast plus en fullständigt meningslös sekvens där hopparen/kastaren ska gå och prata med sin dadda, aka. tränare. Var det helt avgörande hopp/kast, som på inga villkor i världen kunde vänta till efter att löparna hade gått i mål? Knappast. Rekordet slogs under herrarnas 3000m-final. Absolut en av tävlingarnas idrottsliga höjdpunkter. Här krävdes det 7.48 för att gå till final på tid, vilket man normalt sett slåss om medalj på. Vi hade också tävlingarnas tveklöst största stjärna i Jakob Ingebrigtsen i loppet. Men, det var inte mycket av loppet som SVT valde att visa. Istället visades någon tyskas trestegshopp två gånger samt 10 repriser av olika delar av hoppet samt 3 av hennes promenader i arenan! Obegripligt! Av 3000m-finalen blev det 4 min och 10-15 sek. Är den som redigerar berusad eller finns det uttryckliga order att välja bort den feed som visar löpning till förmån för hopp eller kast så fort ett sådant finns att visa tillsammans med så många repriser som möjligt och om det saknas något hopp eller kast, må gud förbjuda, leta rätt på någon hoppare eller kastare som tar av eller sätter på sig överdragskläder eller gestikulerar med sin barnvakt på läktaren?! 

Svensk idrottsmedia saknar all känsla för friidrott och redigerar fullständigt sönder sändningarna. De borde beläggas med näringsförbud! Det är i alla fall inte public service som de sysslar med. Kan man dra på skatten för deras haverier?