tisdag 18 februari 2020

Motion till SFIF:s förbundsårsmöte - Reformation av friidrott.se:s årliga 10-bästa lista


Efter att år efter år sett friidrott.se:s 10-bästalista passera revy och kunnat konstatera att den helt missar målet. Målet med en 10-bästalista bör vara, för att göra skäl för namnet, att försöka lista de 10 bästa, i det här fallet de 10 bästa svenska friidrottarna under året. Tyvärr, missas det målet i hög utsträckning. Att ranka friidrottare som håller på med helt olika grenar, i det närmaste helt olika sporter, utan att ens försöka ta hänsyn till att förutsättningarna, speciellt konkurrenssituationen, är meningslöst. Man ska inte ge meningslösa aktiviteter den status som SFIF alldeles uppenbart gör. Då har man tre val, låta gubbmaffian, 10 av 12 i juryn är gubbar, leka någon annanstans, lägga ner, eller göra ett seriöst försök att faktiskt väga in de olika förutsättningar som gäller inom en sådan heterogen idrott som friidrott. Det enda som man med relativt säker precision kan är att ranka aktiva inom samma gren. Är man inte beredd att göra ett försök med alternativ 3, så är alternativ 1 och 2 mer attraktiva än dagens modell.

Man kommer inte undan att på något sätt objektivt sätt försöka jämföra resultaten mellan grenarna i relation till konkurrensen inom grenen. Det kan vara svårt, men som tur är finns det väldigt mycket statistik inom världsfriidrotten och den går att använda för att normera bedömningarna.

Hursomhelst, jag har skrivit en motion till förbundsårsmötet med krav om att 10-bästalistan ska reformeras. Tyvärr, hittar ni inte den bland motionerna, eftersom den inte passerade Hässelby Friidrotts styrelse. Inte förvånande, eftersom den vrångbild av våra svenska friidrottares prestationsnivåer som odlas av SFIF också har fäste där. Det är problematiskt ur ett demokratiskt perspektiv att alla förändringar inom svensk friidrott måste ha stöd av en enskild klubbstyrelse för att kunna komma tillstånd. Med tanke på den inneboende reaktionära anda som förbundsårsmötena utstrålar är det kanske lika gott. Det bromsar dock hastigheten för nödvändiga förändringar, som vår idrott kräver. Jag får försöka hitta andra sponsorer för motionen.

Motionen (Observera, motionen nådde inte till Uppsala och svävar för tillfället runt i cyberrymden.):

>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>> 
     SFIF-årsmöte-2020 – Motion – 10-bästa-listan
<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<< 

Yrkande:
 SFIF:s årliga 10-bästa-lista måste reformeras, då den enligt dagens modell inte har någon som helst möjlighet att på ett objektivt sätt jämföra svenska friidrottares prestationer och färdigställa en rättvisande lista över de 10 svenska friidrottare som under året stått för starkaste prestationerna.

Om en sådan reformation inte genomförs, måste 10-bästa-listan flyttas från SFIF:s officiella informations­­­kanal, friidrott.se. Den officiella status som den idag åtnjuter är bedräglig och direkt kontraproduktiv för svensk friidrott.

Motivering:
Ingressen till 10-bästa-listans presentation, nedan, räcker egentligen som en sammanfattning av hela problemet med listan. Den diskvalificerar sig själv, men eftersom att kanske inte alla förstår det, bl.a. uppenbarligen inte ”juryn” själva, behöver det trots allt förklaras.   

”Vid utarbetandet av 2019 års 10-bästalista var det som alla tidigare år utifrån det internationella seniorperspektivet som prestationerna värderades. Det medförde i sin tur att insatserna i de "största internationella sammanhangen" - dvs i år vid VM i Doha, inne-EM i Glasgow, Lag-EM i Bydgoszcz, Europa-USA i Minsk och i Diamond League-serien - fick störst vikt.”

10-bästa listan lider av så många problem att det är svårt att veta var man ska börja. Vad menas med de ”största internationella sammanhangen”? Ja, enligt ingressen har det kvalificerats till fem tävlingar. På vad sätt är det störst? Det finns massor av galor runt om i världen, där de internationella inslagen kan vara väl så stora som i vissa av de uppräknade tävlingarna och definitivt kan konkurrensen i vissa grenar vida överstiga konkurrensen i flertalet av grenarna i vissa av de uppräknade tävlingarna. På vilka grunder är prestationer i sådana tävlingar av lägre värde? Vidare är det direkt oacceptabelt att vare sig Terräng-VM eller Terräng-EM finns med i listan över tungt vägande sammanhang. Notera också att 2018, ansågs inte heller halvmarathon-VM tillhöra denna utvalda skara! Varför? Är det bara ett pinsamt misstag eller är det ett ”statement” från SFIF? Värt att notera är att manligt halvmarathon är den gren av samtliga grenar herrar och damer, som har den största konkurrensen i den yppersta världseliten (läs topp-150), genom alla tider! Så halvmare-VM skulle inte anses vara ett tillräckligt stort internationellt sammanhang? Löjligt! Terräng-VM har lång tradition och har ett grundmurat rykte om sig att vara extremt konkurrenskraftigt, kanske den svåraste tävlingen att vinna i världsidrotten alla idrotter inräknade. Den svenska historiken i Terräng-VM visar med all önskvärd tydlighet att en hög placering i tävlingen är i det närmaste omöjlig. Men icke, enligt juryn har en hög placering i Terräng-VM ingen större vikt i bedömningen. Hur låg vikt det har framgår inte, ska det jämföras med SM eller kanske DM?

Vidare kan konstateras att långlöparnas möjligheter att få några pluspoäng alls av större vikt är mycket begränsade. I 4 av 5 av de meriterande sammanhangen finns grenar från 5000m och uppåt inte alls med! Med undantag för några enstaka lopp i DL. Det i sig räcker som argument för att för att förpassa hela listan till papperskorgen eller hur skall man motivera en lista över de bästa svenska friidrottarna, där den absoluta majoriteten av svenska friidrottare inte har en chans att komma med på listan, då deras grenar inte alls, eller i väldigt liten omfattning, finns med i de tävlingar som anses vara kvalificerande? Dumheter!

Ändå är inte det listans största problem. Listans största problem är nämligen att konkurrenssituationen mellan grenarna överhuvudtaget inte tas hänsyn till. Det har två väldigt olyckliga konsekvenser. Den första är relaterad till problemet att ha tillgång till kvalificerande tävlingar. Nivån på kvalgränserna till mästerskapen i de olika grenarna skiljer sig markant. Markant är för övrigt ett våldsamt ”understatement”. I praktiken innebär det att flera av våra aktiva inte kvalar in till mästerskap pga. de tuffa kvalgränserna som gäller i de mest konkurrensutsatta grenarna, fastän de med bred marginal skulle ha kvalat in i de ”svagare” grenarna, förmodligen även haft god möjlighet till en hög placering t.o.m. medalj. Och, omvänt, aktiva i de ”svagare grenarna kvalar in och ibland även går vidare till final, trots att de inte skulle ha skuggan av en chans att ens kvala in till mästerskapet om konkurrensen hade varit jämbördig med den i de ”tuffaste” grenarna. I topp-10-diskussionerna har alltså många av våra bästa aktiva helt enkelt fintats upp på läktaren. 

Som ett aktuellt exempel, kan vi titta på kvalgränserna till VM nu senast. För att kunna jämföra vilka krav som ställs för att klara kvalgränsen i respektive gren måste gränsen sättas i relation till konkurrenssituationen. Detta görs genom att tillämpa samma resultatspridning i alla grenar. Nedan används årets världslista, IAAF, på herrarnas 100m för detta. Startpunkten för varje gren är sedan årets världsårsbästa i respektive gren. Djupet på möjliga resultat är 5 936, då det är det sista resultatet på världslistan för herrarnas 100m. Tabellen nedan visar vilken plats på världslistan som då skulle krävas för att klara kvalgränsen i respektive gren. Här kan tex. utläsas att om kvalgränsen på 100m skulle ligga på samma nivå som den för 800m, 1.45,80, skulle 79 st 100m-löpare klara gränsen. Gränserna för 100 och 800m motsvarar alltså varandra relativt väl. Om 100m-gränsen istället motsvarade gränsen i diskus, 65 m, skulle 2 912 av 100m-löparna underskrida den. Det är en avgrundslik skillnad och det är helt och hållet konkurrenssituationen i grenarna som leder till skillnaderna. Omvänt går det att räkna fram att om gränsen i diskus skulle motsvara 10,10 på 100m, skulle diskustävlingen endast ha 2 tävlande!

Gren
Kvalgräns-VM
Män
Kvalgräns-VM
Kvinnor
100m
10.10
60
11.24
169
200m
20.40
135
23.02
314
400m
45.30
104
51.80
829
800m
1:45.80
79
2:00.60
162
1500m
3:36.00
59
4:06.50
402
5000m
13:22.50
78
15:22.00
674
10000m
27:40.00
47
31:50.00
186
Marathon
4 565
-*
3000m H
8:29.00
284
9:40.00
1 171
110m H
13.46
72
12.98
220
400m H
49.30
184
56.00
746
Höjd
2.30
40
1.94
364
Stav
5.71
393
4.56
1 272
Längd
8.17
406
6.72
1 316
Tresteg
16.95
592
14.20
1 254
Kula
20.70
3 058
18.00
-*
Diskus
65.00
2 912
61.20
-*
Slägga
76.00
783
71.00
2 533
Spjut
83.00
1 659
61.50
2 891
Tiokamp
8.200
374
6.300
3 222
* Innebär att gränsen ligger utanför plats 5936 på 100m-listan. Rödare markering innebär en tuffare kvalgräns och grönare en svagare.

Diamond League tillämpar inte några officiella kvalgränser, men problemet är detsamma, eftersom det med undantag för vår egen hemmatävling krävs att deltagarna håller en nivå på allt från topp-10-15 till kanske topp-25-30 i världen, för att vara aktuella och skillnaden på den idrottsliga förmågan som detta kräver från en gren till en annan är milsvid. Detta gör att det, med få undantag, endast är aktiva i de grenar med, relativt sett, svagare konkurrens, som har möjlighet att delta i DL. Övriga göra sig icke besvär och möjligheterna till att rankas i SFIF:s 10-bästa-lista sjunker drastiskt.

Det andra problemet är, som lök på laxen, att om nyckelhålet, kvalgräns/inbjudan, trots allt passeras, är möjligheten till en högre placering mycket begränsad i de mest konkurrensutsatta grenarna jämfört med de relativt sett svagare grenarna. Att jämställa en pallplacering i tex. 100m eller 800m, med en i diskus eller stav, haltar högst betänkligt. Kryckor räcker inte för att balansera upp den jämförelsen, det krävs minst en rullstol.

När man tittar på de 10 senaste årens 10-bästa-lista visar det att av de totalt 100 rankingplatserna har 75 av dem gått till teknikaktiva, 20 till medel-/långdistans och 5 till sprint/häck. Det är en häpnadsväckande snedfördelning! Detta speglar inte på något sätt hur styrkefördelningen mellan grengrupperna inom svensk friidrott ser ut. Orsaken till snedvridningen är den rankingmodell som används av juryn, vilken kapitalt misslyckas med sin uppgift.

Låt oss titta på hur den internationella konkurrenskraften ser ut mellan de olika grenarna, de olympiska individuella grenarna plus halvmaraton. Som grund för detta har vi årets svenska 25-bästalista. Alla resultat rankas i relation till resten av världen och med en harmoniserad resultatspridning, återigen baserat på resultatspridningen för världslistan för herrarnas 100m och utgår från årets världsårsbästa i varje gren. Tabellen nedan visar sedan medelplaceringen för topp-3, topp-5 och topp-10 i varje gren. Notera, att inte alla grenar har tillräckligt med aktiva med resultat som ligger inom listans gräns, plats 5936.

Gren
Antal Rankade
Top-3
Topp-5
Topp-10
1
H-1500m
25
119
260
605
2
H-800m
25
205
326
531
3
H-100m
26
360
530
832
4
D-800m
6
361
1 688
-
5
H-110mH
15
397
639
1 557
6
H-5000m
22
550
705
1 256
7
H-Halvmaraton
8
635
1 152
-
8
H-3000mH
9
679
1 395
-
9
H-200m
26
695
872
1 226
10
H-400mH
9
767
1 574
-
11
D-100m
23
846
1 068
1 621
12
D-200m
14
1 138
1 446
2 688
13
D-1500m
7
1 208
2 323
-
14
D-Höjd
6
1 364
2 371
-
15
H-400m
10
1 451
1 830
3 226
16
H-Diskus
3
1 639
-
-
17
H-10000m
9
1 705
1 987
-
18
H-Längd
4
1 799
-
-
19
D-5000m
6
1 803
2 204
-
20
D-Halvmaraton
4
2 462
-
-
21
H-Maraton
3
2 463
-
-
22
H-Höjd
5
2 646
3 513
-
23
D-10000m
4
2 758
-
-
24
D-Längd
3
3 174
-
-
25
D-400m
5
4 221
4 797
-
26
D-Stav
2
124
-
-
27
H-Stav
2
178
-
-
28
H-Mångkamp
2
2 070
-
-
29
D-Maraton
2
4 302
-
-
30
H-Spjut
1
206
-
-
31
D-Kula
1
457
-
-
32
H-Tresteg
1
1 275
-
-
33
D-400mH
1
2 310
-
-
34
H-Kula
1
3 058
-
-
35
D-Slägga
1
4 383
-
-
36
D-3000mH
1
5 771
-
-
37
H-Slägga
0
-
-
-
38
D-100mH
0
-
-
-
39
D-Diskus
0
-
-
-
40
D-Mångkamp
0
-
-
-
41
D-Tresteg
0
-
-
-
42
D-Spjut
0
-
-
-
Notera, att för topp-3 finns det noteringar även för de grenar som har rankade, men inte tillräckligt många. Talen där bygger då på ett snitt för 2 aktiva, respektive den enda aktiva som rankats placering.

Listan visar med all önskvärd tydlighet att svensk friidrotts styrka i ett internationellt perspektiv ligger på medel/lång och sprint/häck, inte på teknikgrenarna. Våra 13 starkaste grenar tillhör alla medel/lång och sprint/häck. Hur stämmer det med 10-bästalistan totala övervikt för teknikgrenarna? Det enkla svaret är, ”Inte alls!”.

Att intresserade friidrottsfans gör listor av det här slaget, må vara på dålig grund, är i sig inget problem. Det kan vara kul med egna initiativ. Det blir dock mycket problematiskt när anställda på SFIF och andra som är starkt förknippade med SFIF gör det och dessutom använder SFIF:s officiella kanal, friidrott.se, för att sprida den! Om de som bidrar i ”utvärderingen”, mest gubbar, 10 av 12, trots allt vill sätta ihop en lista, låt vara omdömeslöst, så måste det hållas en motorvägsbred rågång mellan denna och SFIF:s officiella kommunikation.

Slutsats:
Om listan överhuvudtaget ska finnas kvar måste den reformeras. Även om friidrottstävlingar i grunden handlar om placeringar, en idrottare vinner för att hen presterar ett bättre resultat än övriga i tävlingen, har idrottaren bara slagit dem som var med. För att kunna jämföra aktiva med andra aktiva i andra tävlingar, måste något ytterligare in i bedömningen. Nu är friidrott så sinnrikt ordnat att resultat från vitt skilda sammanhang och platser kan användas för ändamålet. Inom en och samma gren räcker det väldigt långt. Mellan grenarna är det betydligt svårare, men världslistorna är omfattande och ger ett bra underlag för att kunna göra jämförelser som kommer en god bit på vägen. Om man tar på sig uppdraget att färdigställa en 10-bästalista i 20-talet grenar för herrar och damer, så tvingas man trots allt att göra prestationsjämförelser mellan grenarna, annars blir listan helt meningslös. Att ducka för det duger inte.

Lösningen är att jämföra aktivas resultatnivå under säsongen och i jämförelsen väga in grenarnas konkurrensnivå. Ovanpå det ska placeringar i tävlingar vägas in. Placeringen ska relateras till tävlingens, eller snarare respektive grens konkurrensnivå i tävlingen och inte till tävlingens namn. Då de internationella mästerskapen och Diamond League normalt håller hög konkurrensnivå, så får de fortsatt en hög vikt. Det finns dock även andra tävlingar och det finns ingen anledning att diskvalificera dem på det sätt som görs i dagens 10-bästlistas metodik. Bedömningen av aktivas resultat i tävlingar ska göras baserat på den konkurrens som det uppnåtts i. Det finns ett flertal tävlingar, där konkurrensen i vissa grenar håller högre nivå än den som gäller för vissa andra grenar i tex. EM, VM eller OS. Att uppnå millimeterprecision i en jämförelse mellan aktiva i vitt skilda grenar är naturligtvis en omöjlighet. Det går dock i en resultatorienterad idrott som friidrott, med mycket väl utvecklad statistik, att uppnå en betydligt högre grad av objektivitet, än den som ligger till grund för SFIF:s årliga 10-bästalista.

Listan måste reformeras. Årligen förekommer aktiva på listan som må vara duktiga, men som definitivt inte håller en resultatnivå som kvalificerar dem; detta på bekostnad av aktiva vars prestationsnivå är vida överlägsen. Att man alltid har gjort på ett visst sätt är inte ett argument som legitimerar ett resultat som stämmer så dåligt med verkligheten.
---------------
Hässelby, 2020-01-15
För Hässelby SK Friidrott, Johan Engholm, styrelseledamot