…än
aldrig spänna en båge. Känns som en passande rubrik idag. För Sarah Lahti höll
strängen som bekant med besked och för Elmar brast den, men han lärde sig
mycket som löpare. För några kom kanske Sarahs rekord som en överraskning, men inte
för mig, eftersom hon förutsa det redan i Uddevalla i höstas. Nu är det stor
skillnad mellan att prata om tider och att leverera tider, alltså skillnaden
mellan snack och verkstad. Löpare och för den delen andra idrottare snackar
rätt mycket, långt färre behärskar hantverket. Sarahs lopp refereras mer och
bättre på annat håll, jag nöjer mig med att gratulera, stort!
Det
går dock inte att undvika att återigen djupt beklaga SOK/SFIF:s hantering av
kvalgränserna till OS. Sarah sprang mer än 20 s under den internationella
OS-kvalgränsen. I vilket annat land som helst skulle hon, om inte ytterligare
tre landsmaninnor sprang snabbare, få en OS-biljett med vändande post. Jag
förutsätter att detta rättas till och att Sarah får klartecken. Att på 10 000m
ägna sommaren till att jaga 4,87 s är katastrofalt som förberedelse inför OS.
Vad har tidigare sagts om att inte bara kvala till mästerskap för att delta,
utan att skicka deltagare med ambitionen att prestera på toppen av sin förmåga,
”on the day”? Lev som man lär och ge rätt förutsättningar i så fall.
För
Elmar spändes bågen mer än vad strängen pallade för den här gången och när den gick
av hördes det nästan hela vägen hem till Hässelby. Innan dess visade Elmar prov
på en inspirerande och modig löpning. Han visade med tydlighet att han inte
nöjde sig med att putsa på PB ner till EM-kvalgränsen, 8.37,5, utan vill ha
fart som snarare kunde ge möjlighet till bättre tider kanske ner mot
OS-kvalgränsen, 8.30. Utan någon farthållning i loppet, visade det sig snart
att ingen annan var villig att hålla anständig fart. Elmar klev resolut fram
och höjde farten markant och fick snart lucka, som mest var luckan 3-4 s. Ingen
vansinnesfart, utan fart i nivå med vad han var ute efter. Passeringar på c:a 2.49 och 5.42. Med två varv kvar kom de jagande
löparna ikapp och med 600 m kvar tog Elmars krafter helt slut. Han klev av
på sista varvet, utan någon kvaltid till någonting, men rikare på erfarenhet.
Han hade provat att springa ett hinderlopplopp från täten. Med den begränsade
hindererfarenhet han har var det något nytt. Han har redan konstaterat att han
kan komma bakifrån, 60 s-avslutningen på fjolårets conference visade tydligt på
det. Ibland måste man pröva nytt och utmana sig själv för att utvecklas, även
om belöningen inte alltid är omedelbar. En annan gång får han hjälp med
dragningen och loppet går senare på kvällen, så att han slipper solen, som
tärde på krafterna.
Emil
Blomberg sprang ett mer balanserat lopp och gick i mål på 8.47,97. Det var
utomhuspremiär för hans del och det kommer bättre tider längre fram.
Övriga
svenska löpare öppnade säsongen övertygande, Kalle Berglund, 3.41,00 (PB),
Staffan Ek, 3.43,62 och Micke Ekvall, 28.48,22 (EM-kval).
 |
Elmar jagandes ensam i täten på Payton-Jordan.
|
