Varför Universiaden?

I slutet på augusti var jag med en liten, mycket liten svensk friidrottstrupp på Universiaden i Taipei. Truppen bestod endast av Frida Åkerström och Elmar. Tävlingens tajming var inte så bra den här gången då SM avgjordes samtidigt. Det var synd eftersom att en större trupp hade varit bra för svensk friidrott. Det pratas mycket om vikten av att aktiva kommer ut på stora internationella mästerskap för att skaffa sig erfarenhet inför framtida mästerskap. Internationella mästerskap innehåller komponenter som inte förekommer i några andra stora tävlingar, må vara Diamond League eller vad som helst. Det kan gå att komma undan med missade avprickningar, sena ankomster och annat strul på annat håll, men som vid mästerskap ofelbart straffar sig. Uppvärmning och andra förberedelser kan också behöva anpassas p.g.a. att calling och annat sker mer strukturerat. Vidare kan logistiken vid stora mästerskap i större städer göra att man måste vara ute i bättre tid för att ha

"Olympielden" brann på stadion under hela tävlingen

marginal även om något oförutsett inträffar. Som tävlande är du en i mängden, ingen tar hänsyn till just dig.

Vad är Universiaden? Kort sagt är det ett OS för universitetsstuderande. Friidrott är bara en sport av ett 25-tal. Tävlingen avgörs vartannat år och aktivt studerande under innevarande år eller året innan kan delta. Det finns en övre åldersgräns som är 27-28 år (i år född tidigast 1 jan, 1989). Det finns kvalgränser, som i regel är beskedligare än till EM, VM och OS. Det svenska deltagandet hanteras av SAIF, Sveriges Akademiska Idrottsförbund. SAIF bidrar med vissa ledare, men respektive specialidrottsförbund kompletterar med ledare/tränare som besitter mer specifika kunskaper inom respektive sport. Årets Universiad var den 29:e i ordningen. Liknande tävlingar har dock genomförts under annat namn ända sedan 1923. 145 länder deltog denna gång med 7 639 aktiva. Som jämförelse deltog 207 länder och 11 551 aktiva i Rio-OS. I friidrotten deltog 1 258 aktiva från 115 länder.

Vy från vår balkong i "Athlete's village"

Jag har varit på många friidrotts-EM och –VM de senaste 15-20 åren och jämförelsevis, är det ”småtävlingar” i förhållande till Universiaden i Taipei. Visst, det är lite uppståndelse runt arenan, men i huvudsak bara där. Deltagarna bor på olika hotell och åker till arenan och tävlar. Ingen större skillnad mot andra tävlingar. Universiaden var något helt annat. Ledare, tränare och aktiva bodde i en inhägnad ”olympiaby”. Byn bestod av 30-40 st helt nybyggda 17-våningarshus!

Några av de helt nya höghusen som utgjorde "Athletes village"

En del av matsalen, totalt tre hopbyggda stora luftkondition-
erade tält, 100x100m

Totalt bodde 13-14 000 i denna by, en mindre svensk stad med andra ord. Den svenska truppen delade hus med huvudsakligen Sydafrikas trupp, som var betydligt större än den svenska. Även Namibia bodde i vårt hus, och möjligen ytterligare något land. All inpassering i byn skedde via ett fåtal ingångar med ID-kontroll, metalldetektorbåge och genomlysning av väskor. Matsalen var något utöver det vanliga. Den var öppen från 05.00 till 01.00, vid behov även andra tider. Den var stor, väldigt stor. Den bestod av tre ihopkopplade, luftkonditionerade tält. Den totala ytan var 100x100m, alltså två fotbollsplaner. Luftkonditioneringen behövdes då utomhustemperaturen pendlade mellan 30 och 40 grader. Den hade plats för 6 000-7 000 samtidiga gäster. Matgästerna kom och gick hela tiden, då de olika idrotterna pågick hela dagen. Mat fanns av alla sorter hela tiden, Italian, Asian, Halal, Taiwanese, World food etc. Mycket färska grönsaker och

frukter fanns alltid. Dricka, bröd, pålägg och efterrätter likaså. Frukost serverades också i stort set hela dagen. Sammanfattningsvis måste jag tillstå att maten var riktigt bra. Ingen kom heller in i matsalen utan att ”desinficera” händerna, sådant kontrollerades. Ingen vill att smittor i onödan ska spridas via matsalen.

Gåsmarschen mellan boende och matsal pågick nästan
dygnet runt.

Transport och logistik vid ett sånt här stort arrangemang är en historia i sig. Vid ett friidrottsmästerskap är det enkelt, alla ska till samma arena. Vid Universiaden är tävlingarna utspridda på många olika tävlings- och träningsarenor. Transporter tar tid. Transporter i stora städer tar lång tid. En timme hit, en timme dit. Bussar till de olika arenorna gick med olika intervaller hela tiden. Den aktiva är en i mängden av friidrottare, som är några i mängden av idrottare. Det går inte att anpassa transporterna efter någon enskild, utan aktiva måste anpassa sig och ta ansvar för sådana

Bussarna kom och gick hela tiden, ofta med poliseskort.

bitar. Visst vi ledare hjälper till, men det är i slutändan ändå de aktiva som måste lära sig sådant. På hemmaplan kanske man kan bli curlad, men på andra sidan jordklotet är det meningslöst att skylla en missad transport och därmed kanske äventyra hela deltagandet på någon annan. Avprickning, calling och start är färskvara, missar man sådant, missar man tåget och fler går inte. ”Avprickning” sker visserligen på annat sätt än en lista på väggen och med längre framförhållning, men i alla fall. Det är viktigt att vara observant och följa procedurerna.   

Porten upp mot friidrottsarenan.

Uppvärmningsarenan dagen före tävlingsstart. 

Även om det som omger tävlingarna mer påminner om OS än om ett internationellt friidrottsmästerskap, tror jag att själva tävlingarna och tävlingssituationen påminner väldigt mycket om varandra för alla mästerskapen. Alltså mycket nyttigt för dem som har ambition att nå EM, VM och OS att få möjligheten att delta i ett sammanhang som är så likt det man strävar efter och förhoppningsvis når längre fram. Nivån på tävlingen håller inte samma klass som VM, men i många grenar påminner det mycket om EM. Även om toppen inte är lika bra, kan det på bredden och där strecket går för vidare avancemang vara väldigt likt tex. EM. Strängt taget är det en situation, som våra friidrottare aldrig möter på hemmaplan. Ofta är SM det enda sammanhang som det är försöksomgångar, och inte alltid ens där. Våra bästa, de som är aktuella för internationella mästerskap, behöver i princip inte förta sig för att gå vidare. De kan, som det brukar heta, bara ställa in skorna. Att möta situationer där de behöver prestera på toppen av sin förmåga för att gå vidare är lärorikt. Att dessutom behöva gå all-out igen dan därpå kräver något helt annat än ett SM, med ”uppvärmning” och sedan ett finallopp som inte nödvändigtvis kräver karriärens bästa lopp av den aktiva för att vinna.

Frida i calling.

Elmar på väg till calling-2 inför 800-semin.

Taipei bjöd också på ett helt annat klimat än de ljumma sommarkvällar, som tävlingar på våra breddgrader oftast innebär. Taipei i augusti innebär sol och 30-40 grader. När det regnar så öser det inte ner, utan himlen öppnar sig som om syndafloden var i antågande. Det innebär att tidsprogrammet kan förskjutas och oklarheter uppstår innan korrekt information om nya starttider kan anses vara tillförlitliga. Nyttigt att lära sig att hantera förändringar med kort varsel. För Elmars del innebar det t.ex. att 1 500m-försök sköts upp en timme och att 800m-semifinalerna höll på att skjutas upp, men ändå inte, fast kanske ändå, varför inte, men calling då och så vidare… Att vara beredd på att väder, kultur, språk, rutiner, information et.c. inte är som de brukar vara och att man som aktiv är utelämnad till sig själv, är nyttigt. Vad gäller väder är kanske Elmars 800-semi något av det märkligaste jag har upplevt. Regnet hade öst ner, syndaflodsvarianten innan tävlingarnas första start under kvällspasset. Stavhoppet sköts på, men löpningarna kunde i alla fall mot förmodan starta enligt tidsprogrammet. När 800-semisarna startade regnade det, men inte värre än att det var hanterbart. Vid Elmars heat regnade det under första varvet, för att under andra varvet fullkomligt vräka ner. Vräka ner, är en underdrift, mer som att springa i en biltvätt. Det var inte två olika väder, snarare två olika klimat under det första varvet jämfört med det andra varvet. Se videon (54 min in i streamen). Att under de förhållandena slå personbästa och springa jämnt med så många topplöpare är danande för karaktären och något att luta sig mot när det förhållandena inte är perfekta och inte som förväntade. Det är faktiskt på det sättet att mästerskap går på olika håll i världen och klimatet kan ställa till det, vilket man hur gärna man än skulle vilja inte kan påverka.

Elmar, varv 1, 80m-semi.

50+ sekunder senare, himlen hade öppnat portarna.

Det är lätt att fastna i den egna idrottsliga vardagen och inte se idrottsvärlden omkring sig. Universiaden ger möjligheten att vidga sina vyer. Många sporter på samma plats och en närhet till de idrottare som inom sitt gebit, strävar efter samma sak som en själv, d.v.s. att bli så bra som det någonsin går. Möjligheten att se live-idrott av annan sort än friidrott ökar förståelsen för dessa. En sak är helt klar, att se idrott på TV och att se samma prestationer i verkligheten på nära håll är två vitt skilda saker. Svårighetsgraden på prestationerna går helt enkelt inte genom TV:n. Även om respektive idrott som sådan inte har någon direkt bäring på ens egen idrott, så är det värdefullt och inspirerande att uppleva dem i verkligheten. Olika perspektiv är alltid nyttigt och en hälsosam distans till vad man håller på med kan hjälpa den aktiva att hitta rätt i den idrottsliga vardagen. Vi bodde med pingisspelarna och jag var i pingisarenan och tittade. Den bollträff och den hastighet med vilken bollen går fram och tillbaka mellan bordshalvorna, när dessa världsklasspelare från Kina och andra starka pingisnationer gör upp i pingishagarna är kort sagt imponerande att uppleva på nära håll. Samma sak gäller t.ex. tennisen. Upplevelsen av den hårdhet i bollträffen som slagen som dagens topptränade spelare med moderna racketar åstadkommer går förlorad när ”live” blir TV.

Baseboll och Basket är de två populäraste sporterna i Taiwan.
Köerna till finalpassens basketbiljetter ringlade flera hundra
meter runt basketarenan.

Vilka olika förutsättningar som idrottare runt om i världen har fick jag flera exempel på från idrottare och ledare inom andra idrotter. Jag pratade med vår svenska deltagare i rytmisk gymnastik. Hennes förutsättningar med studier på Handelshögskolan och träning på kvällstid ska jämföras med de bästa i världen, ofta från ”öststatsländer”, som tränar på heltid, 8 timmar om dagen. Deras ”studier” består i huvudsak av, just det, gymnastikträning. Förstås svårt att konkurrera. Svenska bågskyttarnas vardag är lika svår. Deras konkurrenter, många t.ex. från Sydkorea, skjuter utomhus på rätt distans hela dagarna, året om. I Sverige står man, under långa delar av året, i bästa fall i en idrottshall på avkortat avstånd och utan väderpåverkan. Bågskytte handlar mycket om att korrigera pilarna för vind och annat som påverkar flykten. Tränar man under sådana förhållanden hela dagarna, året om, läser man av väderförhållandenas påverkan med ryggmärgen. Dessa skyttar korrigerar vindens påverkan och ”bågar” in pilarna och träffar i stort genomgående 9:or och 10:or. En 8:a är en miss. Att man dessutom står öppet i strålande solsken och 35 grader med svetten rinnande i ögonen, gör inte saken lättare.

Några av alla volontärer. Deras tålamodet och vänliga
bemötande var enastående.

Jag kan också konstatera att Universiaden är ett arrangemang som vi i Sverige inte skulle klara av att arrangera. Det finns inte på kartan av många olika orsaker. En sådan är ekonomin. Det är mycket tveksamt om våra politiker skulle vara beredda att backa upp och garantera den ekonomiska satsningen som arrangemanget kräver. Dessutom tror jag inte att vi skulle kunna få fram alla de tiotusentals volontärer som var den kanske viktigaste framgångsfaktorn. Jag har aldrig sett så många volontärer i samband med ett idrottsarrangemang. Här hemma ska ”volontärer” i dag ofta ha någon form av ersättning. Dessutom kan man förvänta sig att huvuddelen av dem ägnar mesta tiden åt mobilsurfning, snarare än uppgiften. De taiwanesiska volontärerna hade full fokus på uppgiften och, ej att underskatta, genomförde den med gott humör och alltid med ett leende på läpparna.

Taiwan som land var en positiv upplevelse. Det finns mycket att se och uppleva av kultur och natur. Taipei är en stor stad, speciellt om man inkluderar hela metropolen. Allt flyter dock på smidigt, vad gäller kommunikationer och service. Taiwanesisk idrott står sig stark även om landets politiska status och konflikten med Kina gör att de inte får delta i alla sammanhang internationellt. Friidrotten ät på frammarsch. En sak som jag noterade var att det fanns väldigt många löparbanor. Snart sagt varje skola hade en bana. En förutsättning för det var att de förstått att alla banor inte behöver vara just 400m och utrustad för Diamond Leauge-tävlingar. Jag såg många banor som var någonstans mellan 200 och 300m. Barn/ungdomar i låg- och mellanstadiet, kan mycket väl utöva friidrott på banor med mindre kurvradie. Det utrymme och den kostnad som skillnaden mellan en fullfjädrad friidrottsanläggning och den som i praktiken gör jobbet för skolungdomar utgör är avsevärd. När byggdes senast en skola i Sverige som också inkluderade en anläggning för friidrott? Då menar jag inte en raksträcka där man enbart kan springa 60m. Det område där ”athletes village” låg hade en nybyggd bana av ovan nämnda sort. Ytterligare två banor inom synhåll fanns. Något för svenska kommuner att ta efter. Tillgången till idrottsanläggningar i Sverige är väldigt eftersatt. Pengarna verkar mest spenderas på konstgräs och friidrottens behov kommer i kläm. I USA, vars friidrott blomstrar, har varje high school en egen friidrottsanläggning. 

 Det jag tar med mig från Universiden är att svensk friidrott borde utnyttja de möjligheter till erfarenheter som tävlingen erbjuder våra aktiva. Erfarenheter från ett arrangemang som påminner mycket om ett OS är oerhört värdefullt att ha i bagaget för framtiden, må så vara inför ett EM, VM eller OS. Jag förstod också från andra idrotter, t.ex. från simmarna, att konkurrensen denna gång var högre jämfört med tidigare. I en globaliserad värld kan mycket väl Universiaden vara en företeelse som gynnas och utvecklas positivt. Vi borde vara med där. Det börjar i säsongsplaneringen från centralt håll. Givetvis skall vi inte lägga ett SM av större dignitet samtidigt som Universiaden. Nästa upplaga av Universiaden avgörs i Neapel, 2019. Närmare bestämt 3-14 juli. Det handlar också om att marknadsföra tävlingen för våra aktiva. För många borde det vara 2019-års stora säsongsmål.

Starka lopp av Isabelle, utan sko, och Elmar

Isabelle stod för en bragdartad insats vid NCAA cross-country-Div 1-mästerskapen i Louisville idag. Individuellt blev det en 15:e plats för Isabelle och hennes University av San Francisco tog hem andra platsen efter New Mexico. Isabelles insats var extra stark med tanke på att hon blev av med ena skon redan efter 2,5 km. Visst, det går att springa med en sko, men två spikskor på gräs och inslag av grus och sten är definitivt att föredra. Samma sak drabbade Elmar för tre år sedan på NCAA, redan efter en dryg km. I hans fall satt skon kvar, men hälkappan hade trampats av. Han tvingades stanna och operationen kostade. En "bekväm" plats i den 250 löpare stora klungan, byttes mot en sista plats med lucka till näst sista man. En km in i loppet passerar hela klungan förbi inom loppet av några sekunder. Jag stod och tittade någonstans strax innan skostoppet och han låg bra till. Vi min nästa position vid 2 km-passeringen kunde jag inte se honom och trodde först att jag missat honom i myllret av löpare, då dök han upp. Han passerade sedan närmare 200 löpare, men hade förstås ingen chans att nå alla löpare som han utan missödet hade kunnat konkurrera med.

Historiskt får man gå tillbaka till början av 2000-talet för att hitta någon sådan hög placering för svenska löpare på NCAA-nationals. 2001 var Ida Nilsson 12:a. 2002 avancerade Ida till 8:e plats och hade då syster Johanna bakom sig på 12:a plats. 2003 belade Ida och Johanna 9:e och 10:e plats. Den största framgången historiskt var sedan Johannas seger 2005. En prestations som känns märkligt bortglömd. Om man tittar på resultatlistorna, förstår man vilken fin plantskola som tävlingarna är. 2002 och 2003 vann t.ex. årets NY City Marathon-vinnare Shalane Flanagan. Isabelle är endast sophmore och har således ytterligare två möjligheter.

NCAA-Cross-Country, resultat

Även Elmar gjorde ett bra lopp i Salzburg Cross Attack, ett 8,7 km European Cross-Country Permit Meeting. Det blev en femte plats och ett klart fall framåt jämfört med Terräng-SM. Vann gjorde vasse tysken Richard Ringer och tvåa var David Nilsson, förmodligen Sveriges flitigaste elitlöpare. Det ser lovande ut inför Terräng-EM i december. Nästa helg är det Tillburg, Holland, som gäller.

Resultat, Salzburg

Kanonlopp av Isabelle på West-NCAA-Regionals i Seattle

Hässelbys Isabelle Brauer gjorde ett mycket starkt lopp för sitt University of San Francisco, USF, när hon slutade 7:a i den erkänt starka ”West Region” i fredagens NCAA regiontävlingar, kvaltävlingarna till terränglöpningens NCAA Nationals i Louisville nästa helg. Isabelle var bara 20 s bakom collegestjärnorna, Charlotte Taylor, mästarinna på 10 000m, och alaskaborne Allie Ostrander, hindermästarinna vid sommarens NCAA-mästerskap i Eugene. Isabelle har sprungit fortsatt mycket övertygande hela hösten, efter en stark bansäsong, med flera personliga rekord i våras. Isabelles USF vann också lagtävlingen, där man slog starka löpningsskolor som Stanford och Oregon. USF kommer att vara en av favoriterna inför NCAA Nationals. Glädjande att se att Isabelle är tillbaka på riktigt efter flera skadetyngda säsonger. 

Har Isabelles framgångar nått till svensk friidrotts informationsorgan, friidrott.se? Knappast! Vill man hitta nyheter om Isabelle, får man gå tillbaka till bansäsongen. Har NCAA-regionals överhuvudtaget kommenterats på friidrott.se? Nä, inte det heller. Detta trots att mängder av svenska löpare deltar. Av detta kan man återigen konstatera ett par saker. Om det hade det varit någon som var ute och hoppade eller kastade någonstans i världen i ett lika stort sammanhang, hade någon förmodligen suttit 24/7 och refererat varje övertramp eller burkänning. Efter terräng-VM, endast udda år, är NCAA-nationals helt klart den främsta terrängtävlingen i världen. Det andra som kan konstateras är att det centralt finns en ovilja mot svenska friidrottare, som utnyttjar de möjligheter att träna, tävla och utbilda sig som finns på amerikanska universitet. Oklart varför. Amerikanska universitet erbjuder i många fall perfekta träningsmöjligheter, högkvalitativa tävlingar, bra medicinskt stöd, välutrustade gym, rehabutrustning, inspirerande träningskompisar, kulturellt utbyte, mat och husrum. Just det, jag glömde universitetsexamen. Allt detta utan att svensk friidrott betalar en krona för det. Jag tror att jag räknade upp allt på kortlistan över vad en löpare letar efter i sin satsning. Vad har vi här hemma av detta, rent krasst, väldigt lite och av det som finns, på väldigt få platser. Så, varför mörkar man detta för ambitiösa svenska löpare? Hursomhelst, det kan knappast vara Terräng-SM som håller svenskar borta från de fantastiska arrangemang som amerikanska terrängtävlingar utgör…

NCAA-Nationals avgörs nästa lördag, 18 nov, i Louisville, Kentucky. Jag var där för två år sedan och bevittnade en fantastisk tävling i Tom Sawyer State Park. Kanske någon från centralt håll inom svensk friidrott skulle göra ett studiebesök där? Med Terräng-SM i Huddinge färskt i minnet kan jag i alla fall konstatera att det finns en ocean av kunskap att ösa ur vad gäller mästerskapsarrangemang.

Resultat,NCAA D1 West Regional

 

Isabelle och University of San Francisco, NCAA West Regional-2017

Medias vägar äro outgrundliga

Medias rapportering från Lidingöloppet herrklass var väldigt märklig. Loppet vanns som bekant av Napoleon Solomon, kanske inte så märkligt då tvåan i loppet endast hade 1.41. Det var trots allt den första svenska herrsegraren sedan 2008 och borde vara intressant att rapportera om. Det var dock inte medias huvudspår. Medias ”pitch” var Johan Olsson. I DN var det t.ex. han som var på bilden och fick mest spalt. Det hade gått att förstå om Johan hade gjort något speciellt. Men nu var hans prestation fjärran från något speciellt. Direkt svagt i absoluta tal och obegripligt dåligt med hänsyn till den träningsnivå han ligger på. Lidingöloppet borde passa en skidåkare i yppersta världseliten som hand i handske. 1.40 löptid på en kuperad bana, kräver väldigt lite specifik löpträning, skidåkning, rullskidåkning, cykel och alla andra former av konditionsträning bygger bra mot Lidingöloppet. Om man då med 10-10,5 timmars träning i veckan gör 1.49, så kan det bara betraktas som ett direkt misslyckande. Framförallt är det inget som borde stjäla utrymmet i rapportering från loppet på sportsidorna. Träningsvolymen borde motsvara 13-15 mil löpning i veckan. Bra förberedelser för ett lidingölopp. Timmar förresten, vilken sällsynt metod att mäta träning på. Lite som att på restaurangen hoppa över menyn och bara beställa ett kilo mat.

Hur svagt är 1.49? Första gången jag sprang Lidingöloppet var 1985. När vi medeldistanslöpande banlöpare springer Lidingöloppet speciellt 30 km, sker det i det närmaste helt oförberett. Jag sprang mina sista bantävlingar 7-8 september, 1 000m och 400m. Inte något som har någon speciell bäring på Lidingöloppet. Det gav 4 veckors träning till Lidingöloppet. De 12 veckorna fram till sista bantävlingen hade jag en snittveckovolym på 61 km. Inte mycket att bygga ett 30 km-lopp på. Jag hade tre veckor att köra mer volym på, blev 14,8, 11,5 och 12,5 mil. Hyggligt, men som samlad lidingöloppsträning inget att skryta med. Tävlingsveckan gav ytterligare 10,2 mil men dryga 35 av de kilometrarna var tävlingen i sig och jogg före och efter. Det räckte i alla fall till 1.43. 1.49 hade jag gjort om jag så hade ägnat september åt svampplockning och då hade jag nog även hunnit fylla en korg på vägen till Grönsta. 1986 sprang drygt 100 löpare under 1.50 på Lidingöloppet och få av dem kan betraktas som världselit. Så när en av världens främsta skidåkare gör 1.49, är det inte bra. Mediabevakningen kan bara tjäna som ett kvitto på hur sanslöst överskattade skidåkarna är. De klarar sig bra i den mycket begränsade konkurrens som skidåkningens utbredning i världen erbjuder. Det räcker med att de ställs mot begränsad nationell konkurrens inom löpningen, så är de chanslösa. Jag behöver inte ens nämna nästa nivå med världens främsta löpare. De skulle hinna både plocka en svampkorg, fylla en hink med lingon och duscha innan skidåkarna dyker upp. Media kan/vill inte förstå skillnaden i konkurrenssituation mellan löpning och skidor i världen och klarar således inte av att bedöma prestationerna efter förtjänst. Här står vi och kan icke annat…

Nappe på väg upp för Grönstabacken i suverän stil.

Finnkampen: Svensk Pajascoachning

1500m-loppet på Finnkampen blev verkligen en parodi på "taktisk" coachning. Ett lopp där vi skulle ha vunnit 16-6 hur än loppet hade sprungits. Finland hade tre riktigt svaga löpare, precis som alltid på senare år.  Snillena till coacher hade listat ut de skulle offra Elmar för att hålla ner farten, om finnarna ville hålla fart!? Det var ju bara de svenska löparna som skulle tjäna på att loppet sprangs i hygglig fart. Finnarna skulle, då de alldeles uppenbart inte hade kapacitet för det, totalhavererat. Bromsa andra löpare är förmodligen det säkraste sättet att skapa situationer som leder till diskning! Varför i hela fridens namn ge sig in i något så dumdristigt, när en trippelseger ändå var kassaskåpssäker? Tyvärr är svaret att landslagscoacherna verkar vara beredda att gå långt för att gynna sina egna aktiva! Ett upplägg, det som finnarna visade sig vara villiga att skänka oss, där det hade blivit en hygglig fart, i vilket Elmar hade vunnit framlänges och baklänges och vi hade vunnit 16-6, var man inte intresserad av. Nej, deras egna aktiva ska få bästa tänkbara möjligheter att vinna. Hur kan man som landslagsledare bete sig så respektlöst mot en aktiv i landslaget? Skamligt! Elmar kan inte rå för att övriga löpares coacher har så låg tilltro till sina aktiva att de måste offra Elmar för att gynna sina egna.

Det blir inte bättre av att landslagscoacherna ställer över Elmar på 800m i Finnkampen, där han är given efter hans exempellöst starka lopp på Universiaden. Tyvärr, finns det nog med i den större planen. Istället dubblerar man löpare som inte visade tillräcklig kapacitet på SM och offrar Elmar för att rädda upp denna ytterst tveksamma manöver.

2 kanonlopp av Elmar på 800m i Universiaden, belönades med PB

Efter att i försöken ha sololöpt nästan hela vägen till en andraplats och vidare avancemang i Universiaden, hade Elmar en mycket tuffare uppgift i semifinalen. Han lottades i det tredje och sista semifinalheatet. Oklart hur seedning/lottning gick till, men 4 av 7 heatsegrare hade hamnat i Elmars heat. Elmar hade sämsta pb och sb i heatet. Strax innan kvällspasset kom ett regnväder á la Taiwan den här tiden på året och stavhoppet sköts upp en timme, men löpningarna skulle gå i tid. Detta till allmän förtret för de amerikanska coacherna Carl Lewis och en mycket rundlagd Leroy Burell, då de inte ansåg att de korta häcklöparna hade fått tillräckliga möjligheter att värma upp.

Hursomhelst, 800m närmast efter 110m häck startade i tid, med ett första heat bestående av internationellt mycket goda löpare pb:n från 1.45 och uppåt, samt en kenyan, Lewis Korir, med ett listat pb på 1.50.00, troligen påhittat. Korir hade gått vidare från försöken utan att imponera, men vem vet med en kenyansk löpare kan allt hända. Lewis öppnade i hygglig fart utan att överdriva, 53,41. Efter det föll han genom fältet, men hade i alla fall agerat hare i första heatet, vilket skulle visa sig vara avgörande, sluttider på 1.48,04-1.48,66 för dem som hade möjlighet att gå vidare. Kvalificeringen till finalen var 2+2. Inför andra heatet började det regna, dock inte speciellt häftigt. Hursomhelst, bestämde sig alla att de var vassast i spurten av fältets löpare. En 55,20-öppning gjorde att de inte nådde tider nödvändiga för avancemang på tid, 1.48,97 och 1.49,04 på ettan och tvåan. Inför Elmars heat, det tredje, tilltog regnet något. Elmar hade innerbanan. Heatet öppnade i furiöst tempo, sub-25. Elmar var lagom ikapp klungan vid 200m efter 25,1. Tyvärr stannade farten av efter öppningen, som det ofta gör på 800m efter startrusningen. På något sätt kunde Elmar glida fram på insidan och vid klockringningen ligga c:a 3:a. Täten måste ha haft närmare 30s på andra 200-ingen. Elmar varvade i al fall på 54,7m. Nästa 200-ing gick fortare, trots att himlen fullständig öppnade sig, se bilder. Löparna såg ut som dränkta katter. Elmar plockade fram kanske karriärens bästa löpning och kunde i det starka startfälten spurta med i stort sett hela fältet och belönades med ett nytt pb, 1.49,03 (tidigare 1.49,69, 2012). Det räckte till en 5:e plats i det tuffa startfältet. Han besegrade två löpare med aktuella 1.46- och en med 1.47-tid. Det räckte inte till avancemang, men med semifinalernas näst sämsta pb och sämsta sb (endast nämnde Korir sämre) var 10:e bästa tid ett kanonresultat. Ingenting var optimalt med loppet, varmt och fuktigt som i en ångbastu och fjärran från den jämna fart som brukar känneteckna ett perslopp. Perset var för övrigt från 2012.

Under bättre betingelser hade Elmar säkerligen sprungit en god bit under 1.48, vilket bekräftades i finalen där de löpare som han kickade med mycket riktigt gjorde just det. Ettan och tvåan från Elmars semi var också 1:a och 2:a i finalen på 1.46,07 och 1.46,77 i klart bättre förhållanden. Riktigt starkt av Elmar att persa under icke optimala förhållanden, icke optimal pace och mot klasslöpare. Han var en av endast två av 24 löpare som persade, den andre var han som sedermera vann finalen. Tyvärr, räckte det inte att blidka finnkampsjuryn. Det verkar inte som att det räcker att veckan före Finnkampen göra, av svenskar, säsongens två klart bästa 800m-lopp, med undantag av Andreas Kramers många bragdlopp, för att få springa. De i hög grad bleka insatserna bakom Andreas K på SM föll förbundets tränarmaffia bättre på läppen.

Vinnande mexikan, Jesus Tonatio Lopez Alvarez, såg mycket imponerande ut. Han kom till Taipei med ett pb på 1.48,55, men vann heat, semi och final (ledde från start till mål). PB i semi och final. Han är född 1997 och det är inte omöjligt att vi såg en riktig storlöpare i vardande. Kom ihåg var ni läste det först.

Universiaden, 800m, semifinal 3 - 320m

Universiaden, 800m, semifinal 3 - 700m - Himlen öppnade sig under andra varvet

Länk - Resultat - 800m

Länk stream - semifinal 3 (54 min in i streamen)

Länk final (35.30 in i streamen)

Elmar vidare till semifinal på 800m på Universiaden!

Efter ett både starkt och smart lopp i försöken på 800m lyckades Elmar med ackuratess kvalificera sig till semifinalen. 800m avgjordes i 7 försöksheat med totalt 54 löpare. Kvalitén på heaten var mycket hög. Elmar gick i det första heatet och hade det sämsta årsbästat, 1.53, av de 7 löparna. Seddning gick på årsbästa och Elmars avsaknad av ett riktigt årsbästa slog tillbaka på hans seedning. Heatet bestod av löpare med 1.45, 1.47, 2x1.48, 2x1.49, 1.50 och Elmar. Kvalificeringsreglerna var 3+3. Elmars fromma förhoppnning var att någon av favoriterna skulle hålla anständig fart. Elmar är mer en jämnfarts-800m-löpare. Väderförhållandena är brutala här Taipei, speciellt vi 11-tiden då loppen kördes. Temperaturen i skuggan är 35 grader och solen strålar i det närmaste lodrätt
från en klarblå himmel. Kanske förhållandena gjorde att ingen ville/vågade ta tag i loppet. Elmar ändrade plan i flykten och tog täten in på bortre lång. Förvånande nog hängde ingen riktigt med "1.53-löparen". Vid varvningen på 55,1 hade Elmar fortsatt en växande lucka.  Det var bara att köra. Elmar höll en bra lucka in på upploppet och till slut hann endast 1.45-britten Bowness upp honom och Elmar var vidare på placering. Hans tid, 1.50,66, visade sig också räcka bra, till slut 5:e bästa i försöken.

24 löpare vidare till semi, årsbästan, 1.45, 7x1.46, 7x1.47, 6x1.48, 1.49 och 2x1.50. Ett riktigt getingbo med andra ord!  Ut åkte bl.a. 5 löpare med pb:n på 1.48 och bättre.

Finalen avgörs idag söndag kl.18.30 lokal taiwantid, 12.30 svensk tid. fisu.net livestreamar. Eurosport  sänder i efterhand, såvitt jag förstår.

Starkt lopp av Elmar på Universiaden!

Elmar gjorde kanske karriärens bästa lopp när han i försöken på Universiaden endast var 7 hundradelar från finalen. Elmar sprang i andra heatet, försökens bästa. Sex löpare korsade mållinjen inom 19 hundradelar. Endast 7 skiljde 2:an och 6:an! Tyvärr, drog Elmar det kortaste strået, trots den kanske vassaste avslutningen. Han låg kvar i innerspår in på upploppet i förhoppning om att något skulle öppna sig, men när det aldrig skedde, fick han gå i vida spår och försöka svepa fältet. Det gick nästan. Hursomhelst, suverän insats med en vass avslutning. Han passerade 800m på 2.07,5 och avslutade sedan med 60 och 40,3, 1.55,0 sista 800m. Han hade sex löpare i heatet med sb från 3.37-39 och pb 3.36-39. Han slog 2 och gav övriga en match ända in på linjen. Surt att det inte räckte! Marginalerna är dock små, vilket de ska vara.

Universiaden har jämfört med upplagor på senare år verkligen fått ett uppsving, både vad gäller deltagarantal och kvalitet. Jag har varit på rätt många VM och EM på 2000-talet och jämförelsevis är de som arrangemang mycket beskedliga. Universiaden i Taipei är ett arrangemang som bara kan jämföras med ett OS. Därför är det beklagligt att den svenska friidrottstruppen endast består av 2 aktiva!? Vill någon få erfarenhet inför ett OS är det här hen ska vara, inte på EM eller VM. En magisk upplevelse och bara beklaga dem som hade kunnat vara här. Självklart ska Svensk Friidrott inte i framtiden lägga ett SM under Universiaden. Att Universiaden är på uppgång är en slutsats som jag delar med samtliga representanter för andra sporter som jag har pratat med. Standarden är högre över hela linjen. Sverige går m.a.o. mot strömmen. I alla fall inom friidrotten.

Min rekommendation är att alla studerande friidrottare som håller tillräcklig nivå redan nu planerar för deltagande i Universiaden, 2019, som avgörs i Neapel, Italien, 20-31 juli.

FISU:s stream från dag-1. Elmars lopp 19 minuter in i streamen.

Universiaden, Taipei-2017. 1 500m-heat 2, 300m kvar.

Äntligen! Gatlin!

Äntligen fick Justin Gatlin vinna, fantastiskt! Sällan har någon varit så väl värd att vinna. Den hetsjakt som han har utsatts för har varit vedervärdigt smutsig och de som har deltagit i mobben borde skämmas. Mobbens beteende bär släktskap med den framväxande rasism och nazism som odlas på högerkanten av sverigedemokrater och sverigemoderater. Det är trist att se att så många ”hederliga” människor lockats med, men det är väl så en mobbs attraktion fungerar. Den engelska publikens beteende på London Stadium var skamligt. All eventuell brittisk sportsmanship kan vi glömma, den flög all världens väg. I mindre offentligt ljus, är det kanske så en lynchning startar, otäckt.

Att Usain Bolt lägger spikskorna på hyllan, är kanske det bästa som kan hända friidrotten. På senare år har boltkulten snarare varit en hämsko för vår sport. Andras prestationer, idrottsligt bättre, har kommit i skymundan och intresset för allting annat än Bolt har sjunkit. Arrangörer som inte har råd att betala Bolts gage har fått se sina publiksiffror och sponsorintäkter sjunka.

Tidigare inlägg, med Gatlin-tema:

GrattisUsain Bolt till VM-segern på 100m!

"Likainför lagen"

Boltvärldens främste?

Stafett-SM - Lägg ner eller reformera!

Stafett-SM en tävling i förfall. Kanske ingen ny spaning, men lika fullt. Årets upplaga saknade allt. Usla och sömniga arrangemang och ihåliga tävlingar precis som vi vant oss vid på senare år. SM-utredningen presenterade inte heller några förändringar som råder bot på problemen. Det finns förstås ingen silverkula, men något måste alldeles uppenbart göras. Jag har tidigare föreslagit flera åtgärder i relaterade sammanhang, både inom ramen för SM-utredningen, finns en del SM-resonemang begravda i ett äldre inlägg om amerikansk friidrott och i Terräng-SM-debatten. Det mesta går att kalkera och använda även för Stafett-SM.

Åldersklasserna vid Stafett-SM behöver ändras Vid tävlingar där lagmomentet är ett starkt inslag är det vitalt att den delen fungerar. Stafett är per definition en lagtävling. Precis som i alla tävlingar gynnas tävlingen av att ha konkurrens. På Stafett-SM saknas, med några få undantag, nödvändig volym i klasserna för att det ska bli bra tävlingar. Vad kan man göra? Precis det som jag sagt tidigare, men som SM-utredningen helt rundade. Färre åldersklasser! I detta sammanhang behövs bara tre klasser, ungdomar, 15-17 år, juniorer, 18-19 år, och seniorer, 20+. På det viset får vi fler startande lag i respektive klass och mer riktiga tävlingar. På ungdomssidan kan klubbar som inte har tillräckligt många ungdomar i en årgång ha möjlighet att i den bredare ungdomsklassen eventuellt ha ett tillräckligt underlag. De klubbar som är välförsedda med ungdomar kan ha flera lag. Att vi överhuvudtaget har 22-årsklassen, kan bara förstås som ett dåligt skämt.

Kvalitén på arrangemangen måste, råder ingen tvekan, höjas radikalt. Mer oengagerade arrangörer får man leta efter. Lösningen är förmodligen densamma som för Terräng-SM. Rekrytera arrangörer, som kan ta engagemanget under 5 år, med tydliga krav på förbättringar och att Svensk Friidrott tar de långsiktiga investeringar som krävs för ett högklassigt arrangemang. Om vi inte kan höja kvalitén på tävlingen och arrangemanget, kan vi lika bra lägga ner tävlingen. Det finns ingen naturlag som säger att vi ska ha ett svenskt mästerskap i stafett. Många länder har inget sådant. I slutändan skall vi endast ha fungerande mästerskap. Övriga läggs ner eller parkeras. Allt annat är slöseri med tid och negativt för svensk friidrotts utveckling. Vi kan inte ha tävlingar enbart för att tillfredsställa några nostalgiska ledare. Det finns många tävlingar utomlands den här tiden på säsongen, som är mycket mer utvecklande för våra elitaktiva.       

Vi måste också kunna komprimera tidsprogrammen för våra tävlingar i allmänhet och våra mäster-skap i synnerhet. Lördag hade vi 70 min effektiv löpning med ett tidsprogram på 3 tim 20 min och för söndagen 1 tim 50 min löpning med ett tidsprogram på 5 tim 10 min. Oklart varför. Vi behöver fokusera på våra rutiner, calling, starters, tidtagning, så att vi kan skjuta iväg heat inom en minut från föregående målgång. Naturligtvis går inte det vid stafett, men för lopp utan växlar och startblock ska det inte vara något som helst problem. Även för sprint och stafett finns en stor förbättringspotential. Tanken är att vi vill ha publik på våra arrangemang och då kan vi inte hålla på i 5 timmar. Att minska antalet klasser och kanske även ändra grenprogrammet ligger också i linje med en kompaktare tävling. Förresten vad f-n är 3x400 och 3x800 annat än löjeväckande? Vad är nästa steg 2x400? Och i förlängningen 1x400? Ytterligare en medleystafett vore bättre än 3x. Antingen en distance medley (1200-400-800-1600) eller någon ny variant, t.ex. 600-200-400-800.

Det finns mycket mer att säga i ämnet, men det långa med det korta är att något måste göras innan det är för sent.

Prispallen på 4x800m, Stafett-SM, 2017

Byt ut ”europapamparna” inte rekorden!

Under täckmanteln ”dopingarbete” kan man tydligen göra vad som helst. Sedan tidigare bryter man mot alla rättsprinciper genom att kollektivt bestraffa alla ryska friidrottare genom att stänga av dem från internationellt tävlande, oberoende om de fällts för doping eller inte, oberoende av om det finns några bevis gentemot enskilda aktiva eller inte. Ett agerande som förstås inte skulle accepteras i något annat sammanhang.

Nästa hjärnsläpp är visserligen ännu bara på förslag, men redan det är illa nog. Samma problematik, inga bevis finns för att alla, eller ens något, rekord har tillkommit m.h.a. av otillåtna medel. Logiken i resonemangen bakom förslaget saknar också all rim och reson. Det handlar om individer, i snart sagt varje fall, utan samband med varandra i tid eller rum. Det krävs bevis för varje enskilt fall för att ”stjäla” deras rekord. Eftersom många rekord har slagits i grenar som definitivt kan påverkas med doping, så kan rekorden uppenbarligen slås. Jag skulle vara lika orolig om alla rekorden hade slagits. Då kanske förslag om att stryka alla rekord slagna efter en viss tidpunkt borde strykas hade kommit fram? Vi pratar inte om någon kalle-anka-idrott, utan om en mogen idrott, den äldsta idrotten. Rekorden ska vara svåra att slå. Inga tekniska, materiella förändringar gör heller att dagens friidrottare har någon fördel mot de perioder som får klä skott för europapamparnas pajaskonster. Hur gammalt ska ett rekord få vara för att det ska gälla? Tänker europapamparna specificera en sådan regel? Om något av dagens gällande rekord kommer att stå sig 1, 10, 50 eller 100 år gör dem inte mer eller mindre misstänkta ur ett dopingfuskperspektiv. Det är t.o.m troligt att något av rekorden inom löpningen kommer att stå sig väldigt länge, så utvecklad är löpningen idag.

Det finns en mycket enklare och mer korrekt förklaring till varför flera av kastrekorden har stått sig Dagens kastare är för dåliga. Vad beror det på att de är för dåliga? Konkurrensen är bristfällig. Konkurrens tvingar fram bättre resultat. Inom kastgrenarna är den alldeles för låg för att man skulle kunna utmana tidigare generationer. Det är alltså fullt rimligt att rekorden inte slås. Att radera ut rekorden och skänka dem till ”dagens” aktiva vore en skymf både mot dem som höll på tidigare och mot dagens aktiva i andra grenar. Som jämförelse kan konstateras att 10:e plats i världen, 2016, i kula på herrsidan motsvarar 480:e plats på 100m och 100:e resultat kvalar inte ens in på den 5 417 namn djupa 100m-listan. Motsvarande siffror i diskus är plats 50 och plats 5 066. I spjut och slägga motsvarar 10:e plats, plats 336 respektive 495. Plats 100 på spjut- och slägglistorna hamnar utanför 100m-listan, alltså motsvarar inte topp 5 417:e plats!

På damsidan är situationen liknande 10:e plats på 2016-års världslista i kula motsvarar plats 349 på damernas 100m-lista. I diskus, spjut och slägga hamnar 10:an på plats 458, 47 (högre placering p.g.a. att fjolårets världsledande spjutresultat var väldigt svagt) och 2 352. Resultat nummer 100 platsar inte på den 3 785 resultat djupa 100m-listan i någon kastgren.

Slutsatsen är att det är fullt logiskt att rekorden inte slås och kanske inte kommer att slås på flera generationers sikt, om inte konkurrensen ökar radikalt. Att rekorden inte slås under överskådlig tid är hursomhelst i sig inget bevis för att gällande rekord tillkommit med hjälp av doping. Det kan vara så att rekorden har boostats av doping, men andra bevis behövs än just det faktum att de inte slås av dagens aktiva.

Europaförbundets argumentation och det föreslagna regelverket för framtiden läcker som såll. Plakatpolitik som drabbar oskyldiga. Om europaförbundet framhärdar i sin galenskap, borde ledningen bytas ut av mer normalintelligenta nationsförbund. Att vårt svenska tillhör den skaran verkar dock tveksamt. Vi var lika mesiga när det gällt den rättsvidriga, kollektiva avstängningen av ryska friidrottare. Vårt internationella engagemang inom friidrottsbyråkratin, är lika ryggradslöst som svensk utrikespolitik sedan EU-inträdet, ”Vi har ingen egen åsikt … vi, vi, vi tycker som EU. Varför ska vi stå upp för något … det verkar farligt…”

PB av Joel Durén…och nytt fantastiskt lopp av Josh Kerr

Precis som för ett år sedan begav sig Joel med UTA till Mt. SAC Relays i Los Angeles och kom tillbaka med samma resultat, nytt pers, 3.48,23, en förbättring med knappa sekunden. Bra början på utomhussäsongen, efter en mycket framgångsrik inomhussäsong.

I Azusa, också i Metro LA, avgjordes Bryan Clay Invitational. New Mexico åker regelbundet på den tävlingen istället för Mt. SAC. Startfälten på löpsidan är stora och starka.

Antalet anmälningar sprint och löpning:

Antal Män Kvinnor 100 107 125 200 130 162 400 91 100 800 154 187 1 500 333 340 5 000 294 289 3kH 83 75

 Om någon undrar över varför USA är så överlägsna i världen på löpsidan finns mycket av svaret här. Volymen av löpare i utvecklingsbar ålder, alltså post junioråldern, är enastående. Svensk idrott, som exempel, har en helt annan inriktning, sysselsätt och ”nöt ut” så många som möjligt från barnsben, så att vi slipper att ha en massa förvirrade seniorer, som inte fattat att idrott inte är något som vuxna håller på med utan snarare en fas i barndomen.

I Azusa gjorde både Alexander Palm och Emil Danielsson bra 5k-lopp, 14.11 respektive 14.16. Alexander har flera skadedrabbade säsonger bakom sig, men är på gång igen och Emil börjar komma över omställningen till universitetsliv och träningen i New Mexico.

Tävlingens höjdpunkt, trots världsårsbästan på 100 och 200m av Dafne Schippers, var återigen Josh Kerr. Efter att Josh Kerr stått för inomhusfriidrottens höjdpunkt på NCAA-indoor, då han utklassade världsettan på majlen, Edward Cheserek, var det många som undrade hur det gick till. Vad hände? På plats i College Station fick jag väja för högar med tappade hakor och munnarna gapade på Edvard Munch-vis. En idrottslig höjdpunkt. Jag var en av få som åtminstone såg möjligheten på kartan, eftersom jag förstått från Elmar som tränar med Josh att han hade något speciellt. Jag kunde också tolka genomförandet av försöksloppet och förstå vilka ytterligare resurser som fanns i reservtanken. Ingen större uppmärksamhet här hemma, då löpning och internationella genombrott på den fronten gärna passerar obemärkt. I praktiken gick universitetsmästerskapen helt under radarn.

Upp till bevis utomhus. Var Josh på riktig, eller var majlen på NCAA bara tur? Nu är iofs tur ingen del av löpning, på samma sätt som i en del andra sporter, som fotboll t.ex. där ett skott av en genomsnittlig allsvensk fotbollsspelare träffar någonstans mellan hörnflaggorna, oklart var, och sannolikhetskalkylen medför att någon gång borde det råka vara innanför stolparna. Josh gjorde säsongsdebut i Azusa på 1 500m och rätade med kraft ut alla eventuella frågetecken, 3.35,99! Han utklassade en sådan världslöpare som Ryan Hill, 7.30 på 3 000m och VM-brons inomhus på distansen och en vass 1 500m-löpare. Världsårsbästa, visserligen under fortfarande ung säsong, och under VM-kvalgränsen till ”hemma-VM” i London, Josh är skotte. Tiden är den sjätte bästa collegetiden på distansen genom tiderna och endast knappa 7 tiondelar från Sydney Marees rekord! 

  

Joshpå NCAA-indoor, Flotracks något förkortade och lätt uppsluppna version och hela loppet i ESPN:s merbalanserade version, men med väl så överraskade kommentatorer.

Resultat,Mt. SAC

Resultat, BryanClay Invitational    

Årets SFIF-årsmöte

I år var jag inte på plats, kanske till glädje för många... Det hindrar dock inte att jag kan ha synpunkter på styrelseförslag och motioner. Förbundsårsmöte och inget nytt under solen. Mycket begränsat med styrelseförslag och motioner den här gången. Förra året var det mycket motioner, men många avfärdades snabbt genom att tillämpa en regel om att motioner endast kunde lämnas in av klubbar och distriktsförbund, inte av individer. Synd, eftersom det begränsar möjligheterna till förändringar, men det var nog också orsaken till att man väljer att tillämpa en regel, som man tidigare inte brytt sig om. Andra motioner bordlades, eftersom de skulle hanteras inom SM-utredningen.

Förhoppningen inför årets möte var ju då att SM-utredningen skulle leverera något av värde. Tyvärr, blir jag tvungen att konstatera att resultatet i form av förslag från utredningen blev mycket magert. Faktum är att resultatet är direkt pinsamt. Med något marginellt undantag, åtgärdar förslagen ingenting av de grava problem som våra SM-arrangemang brottas med. För att ta SM-tävlingarna in i framtiden måste stora grepp tas; ett axplock, tävlingar som helt ska tas bort, dagar som ska strykas, åldersklasser som ska avvecklas, arrangemang som låses under överskådlig tid till platser/arrangörer som kan utveckla tävlingen, tidsprogram som måste kortas rejält, regler som ska ändras, medialt stöd, och inte minst kvalitén på arrangemangen. Jag har skrivit om detta flera gånger tidigare och lägger inte energi på detta nu. Något hopp om framtiden för våra SM-tävlingar varslar hursomhelst inte SM-utredningen om.

Några motioner fanns i alla fall. Kort om några. När det gäller Lag-SM, är det en icke-fråga, då tävlingen inte har någon framtid. Svensk friidrott har inte längre en struktur som möjliggör tävling, inget unikt för Sverige förresten. Att ersätta Lag-SM med en lagtävling på Friidrotts-SM är redan på gång och borde fullföljas hela linan ut.

Danderyds motion om åldersgräns för landslagsuppdrag är lovvärd, men borde vässas till ytterligare. I ungdomslandslag och internationella ungdomsmästerskap ska alla tävla i sin aktuella åldersklass, ingenting annat. Från junioråldern menar jag att det kan vara aktuellt med senioruppdrag, även om det när jämbördiga seniorer finns, kan det, situationsanpassat, vara bättre att låta den underåriga stå på tillväxt. Jag har klagat på det här tidigare och från landslagsledningen fått ett väldigt vekt svar, som i princip går ut på att några tycker si och andra tycker så. Däremot är det oklart vad ansvariga tycker. Jag trodde att det var kärnan i ett ledarskap att kunna ta beslut och inte lalla på och försöka vara alla till lags.

Huddinge har i sak rätt när det gäller kvalificeringsregler på 1 500m. Vi ska i högre grad styra mot fler vidareavancemang baserat på placering än tid. Generellt behöver dock ytterligare insatser runt SM och startfält. Jag har beskrivit detta förut. SM behöver struktureras upp, med fasta storlekar på startfälten, och man kvalificerar sig till SM. Hur stora startfält det handlar om skiljer sig från gren till gren och anpassas också utifrån volym och kvalité på grenen. Heaten ska vara klara redan innan tävlingen inte en halvtimme innan start. SM ska vara ett ”proffsigt” arrangemang inte en förtäckt propaganda tävling. Ur detta kommer att man också vet redan innan man kommer till tävlingen vad som gäller för finalkvalificering och inte efter avprickning. Det är omvänd avprickning som gäller. Är man med i startlistan deltar man, om inte så meddelas detta i god tid, alltså dagar innan! Inget annorlunda än för teaterföreställning, publiken vill veta om de ska titta på en föreställning av Hamlet eller Norén redan innan de beger sig till teatern, inte när ridån går upp.

Gefles synpunkter på en mer intelligent utvärdering av friidrottsverksamheten än att räkna SM-poäng är också lovvärda. Till deras förslag skulle jag vilja addera en mer strukturerad jämförelse med resten av världen. Det finns djupa och stabila världslistor i alla grenar och det går att ta fram nyckeltal som visar hur vi hävdar oss på både en smalare och en bredare front. Jag har redan tagit fram ett sådant system, som tar hänsyn till världskonkurrensen inom respektive gren. Det handlar mest om att bestämma några parametrar och köra, t.ex. en score för topp-10 i varje gren eller topp-25 eller någon annan variant. År för år jämför man sig med resten av världen och försöker förstå vad förändringar beror på. En mer strukturerad jämförelse ger mer trovärdiga svar på statusen för vår idrott än vad några medaljer eller poängplatser på ett mästerskap gör. Tillfälligheter rensas bort, när man tittar på resultat för en hel värld.

Slutligen tycker jag att den gotländska lagtävlingsmotionen är klok. Det är ju inget VM vi pratar om utan tävlingar för ungdomar. Om fler kan vara med och tävla genom att klubbar kan samarbeta är det positivt på alla sätt. Sänk garden och anta en mer pragmatisk inställning. Vi kan ju inte bara ha stora klubbar inom vår idrott, så ser inte verkligheten ut.

Den ultimata världslistan – generisk ranking - vilka svenska friidrottare är egentligen bäst?

Hur skulle en världslista se ut om alla grenars konkurrens var densamma? Om resultatens spridning var likadan i kula som på 100m? Jag har konstruerat en sådan lista för 2016 och för resultaten ”all-time”. I praktiken har jag utgått från världslistan på tilastopaja på 100m. 2016 var den 5 713 resultat djup på herrsidan och 3 905 på damsidan. Jag har sedan tagit resultaten på listan enligt nedan, där jag strävat efter att ta resultat 1, 10, 100, 150, 500 och sedan var 500:e resultat. Nu går det inte att exakt välja de resultaten, då det är många delade placeringar. Jag har därför tagit närmast liggande resultat. Det har ingen betydelse för modellen. Mellan de utvalda resultaten har jag extrapolerat resultaten rätlinjigt. Varje placering på listan motsvarar alltså en tid, tex. resultat 125, mitt emellan placering 100 och 150 motsvarar tiden eller längden mitt emellan den faktiska tiden/längden för plats 100 och 150. Med utgångspunkt från världsårsbästa i varje gren har sedan 100m-modellen använts för respektive gren. Ett givet resultat i godtycklig gren kan då få en världslisteplacering jämförbar mellan grenarna, så länge som resultatet hamnar inom 100m-listans räckvidd. Sista placering är 5417. För resultat som inte når upp till resultat 5417 blir tolkningen att aktuellt resultat inte skulle ha tillhört de 5 417 bästa i världen om grenen hade haft samma resultattäthet som på 100m.

Svagheten är förstås att fröet, alltså världsettans resultat i respektive gren, förutsätts jämförbara. Det finns helt enkelt ingen möjlighet att objektivt avgöra hur de resultaten ska förhålla sig till varandra. 1:an i grenen är alltid 1:a också på den generiska världslistan. I år var det lite speciellt då Daniel Ståhl var etta i diskus och hans placering blir alltså ett på listan. Tvåan på diskuslistan, 25 cm bakom Daniel, skulle ha varit 5:a på 100m och diskus-10an hamnar på plats 50 på den generiska listan osv. Jag har rankat alla resultat på sverigelistornas topp-25 i alla olympiska grenar för damer och herrar. Det är förstås inte alla resultat som hamnar inom ramen, alltså motsvarar 10,99 respektive 12,30 på 100m. Jag har bara jämfört herrar mot herrlistan och damer mot damlistan, även om det inte är någon teknisk svårighet att jämföra damer mot herrar. Möjligen presenterar jag en sådan lista med båda könen i samma lista vid något annat tillfälle. Nu presenterar jag de 25 bästa unika aktiva för respektive kön. Listorna är dock längre än 25, då några aktiva kvalar in på topp 25-listan i flera grenar. Som kuriosa kan jag säga att av herrarnas 495 resultat på topp-25-listorna är det 178 av dem som når in på den 5 417 platser djupa listan. Sist in är Joakim Andersson 48,21 på 400m som motsvarar plats 5 274. På damsidan är det 161 resultat av 492 som kommer in på listan. Notera dock att damernas världslista inte är lika djup, endast 3 785 platser. Sist in är Ida Jansson med 56,80 på 400m och plats 3 724.

Kolumnen ”WL-generisk” visar vilken plats på den konstruerade världslistan, med samma spridning som den verkliga 100m-listan, aktuellt resultat motsvarar. ”WL-gren” är den faktiska placeringen på respektive grens världslista.

Herrar - 2016

	Resultat	Gren	Namn	WL-Generisk	WL-gren
1	68,72	Diskus	Daniel Ståhl 92 Spårvägen	1	1
2	8,44	Längd	Michel Tornéus 86 Hammarby	23	4
3	3.36,58	1500m	Johan Rogestedt 93 Stenungsund	98	63
4	3.36,92	1500m	Jonas Leanderson 91 Malmö	106	69
5	66,03	Diskus	Axel Härstedt 87 Malmö	136	17
6	66,02	Diskus	Niklas Arrhenius 82 Spårvägen	137	18
7	10,27	100m	Tom Kling-Baptiste 90 Huddinge	256	214
8	1.47,16	800m	Kalle Berglund 96 Spårvägen	275	162
9	1.47,24	800m	Andreas Kramer 97 Sävedalen	289	175
10	3.40,13	1500m	Staffan Ek 91 Huddinge	320	185
11	20,76	200m	Johan Wissman 82 Hässelby	322	258
11	1.47,47	800m	Johan Rogestedt 93 Stenungsund	329	206
11	3.41,00	1500m	Kalle Berglund 96 Spårvägen	393	233
12	1.47,90	800m	Andreas Almgren 95 Tureberg	403	269
13	5,70	Stav	Melker Svärd Jacobsson 94 Malmö	414	20
13	20,87	200m	Tom Kling-Baptiste 90 Huddinge	419	354
14	3.41,52	1500m	William Levay 96 Spårvägen	437	264
15	3.42,11	1500m	Johan Walldén 87 Spårvägen	486	308
16	10,40	100m	Austin Hamilton 97 Malmö	489	478
17	20,95	200m	Felix Svensson 97 Mölndal	490	438
18	3.42,65	1500m	Elmar Engholm 92 Hässelby	559	354
19	10,44	100m	Odain Rose 92 IFK Umeå	622	599
20	10,46	100m	Erik Hagberg 95 Upsala	699	655
21	10,48	100m	Tony Darkwah 86 Hammarby	776	734
22	10,48	100m	Patrik Andersson 91 Ullevi	776	734
23	10,50	100m	Sulayman Bah 86 Ullevi	853	813
24	8.34,81	3 000mH	Emil Blomberg 92 Hässelby	884	130
25	10,51	100m	Henrik Larsson 99 IF Göta	891	859

Damer - 2016

	Resultat	Gren	Namn	WL-Generisk	WL-gren
1	4.02,62	1500m	Meraf Bahta 89 Hälle	43	15
2	1,94	Höjd	Sofie Skoog 90 IF Göta	54	21
3	1.59,41	800m	Lovisa Lindh 91 Ullevi	55	22
3	14.49,95	5000m	Meraf Bahta 89 Hälle	76	23
4	1,90	Höjd	Erika Kinsey 88 Trångsviken	115	40
	1,90	Höjd	Emma Green 84 Örgryte	115	40
6	12,91	100mH	Susanna Kallur 81 Falun	126	53
7	4.08,91	1500m	Sarah Lahti 95 Hässelby	126	93
8	2.02,57	800m	Anna Silvander 93 Lidingö	160	142
8	15.10,76	5000m	Sarah Lahti 95 Hässelby	226	46
9	2.03,32	800m	Hanna Hermansson 89 Tureberg	246	191
10	9.30,11	3 000mH	Charlotta Fougberg 85 Ullevi	250	32
11	11,48	100m	Khaddi Sagnia 94 Ullevi	287	242
12	4,65	Stav	Angelica Bengtsson 93 Hässelby	295	18
	31.28,43	10000m	Sarah Lahti 95 Hässelby	308	27
13	13,11	100mH	Elin Westerlund 90 Spårvägen	310	107
14	2.30,02	Maraton	Isabellah Andersson 80 Hässelby	325	132
15	4.13,18	1500m	Yolanda Ngarambe 91 Tureberg	333	186
	11,53	100m	Susanna Kallur 81 Falun	349	307
16	23,50	200m	Pernilla Nilsson 92 Malmö	367	306
	4.13,83	1500m	Charlotta Fougberg 85 Ullevi	369	204
17	4.14,10	1500m	Lovisa Lindh 91 Ullevi	384	211
17	4,62	Stav	Michaela Meijer 93 Örgryte	384	25
18	2.04,68	800m	Sofia Öberg 90 Lidingö	401	310
	6,74	Längd	Khaddi Sagnia 94 Ullevi	413	29
19	4.14,84	1500m	Sofia Öberg 90 Lidingö	426	235
19	2.05,06	800m	Yolanda Ngarambe 91 Tureberg	445	345
19	11,64	100m	Elin Östlund 91 Örebro	484	459
20	23,70	200m	Irene Ekelund 97 Malmö	488	440
	11,65	100m	Pernilla Nilsson 92 Malmö	497	478
21	11,65	100m	Isabelle Eurenius 89 Spårvägen	497	478
22	11,65	100m	Gladys Bamane 89 Spårvägen	497	478
23	11,67	100m	Jessica Östlund 93 Hässelby	536	-
	4.16,62	1500m	Anna Silvander 93 Lidingö	545	291
24	54,03	400m	Matilda Hellqvist 93 Ullevi	599	-
25	23,81	200m	Linnea Killander 93 Malmö	609	-

När man endast tittar på ett år kan det bli skevt, i de fall någon gren har ett ”svagt” toppresultat, eller ett väldigt ”starkt” dito. Några svagare sådana finns även detta år trots att det var ett OS-år. Vi hade ju också världsrekord, eller sådant som låg väldigt nära världsrekordet i några grenar. Svagare topp resultat gör att aktiva i de grenarna kanske kommer något högre i listan, än vad de borde. Det omvända gäller vid väldigt starka toppresultat. Jag har därför gjort samma analys, fast mot världslistan genom tiderna, vilket förmodligen är den mest rättvisande generiska världslistan.

Även nu har jag använt 100m-listan som likriktare. På herrsidan är listan 5 384 resultat djup, men på damsidan har jag bara 981reultat att jobba med. Det begränsade listdjupet för damer gör att bara var 11 resultat (8 unika aktiva) som slår sig in på all-time-listan på damsidan. På herrsidan går det dock att presentera 25 namn.

På 2016-listan kunde man konstatera att 100m-listan är tuffare än de övriga listorna i det att de aktuella resultaten hamnar längre ner på den generiska listan jämfört med respektive grens egen världslista. I genomtiderna jämförelsen gäller inte det för åtminstone löpningslistorna. Johan Rogestedts plats t.ex. på den generiska listan är 273, men på all-time-listan för 1 500m är han på 570:e plats.

Herrar – All-time

	Resultat	Gren	Namn	WL-All-time
1	3.36,58	1500m	Johan Rogestedt 93 Stenungsund	273
2	3.36,92	1500m	Jonas Leanderson 91 Malmö	312
3	8,44	Längd	Michel Tornéus 86 Hammarby	461
4	1.47,16	800m	Kalle Berglund 96 Spårvägen	570
5	1.47,24	800m	Andreas Kramer 97 Sävedalen	615
5	1.47,47	800m	Johan Rogestedt 93 Stenungsund	743
6	3.40,13	1500m	Staffan Ek 91 Huddinge	945
7	1.47,90	800m	Andreas Almgren 95 Tureberg	983
8	10,27	100m	Tom Kling-Baptiste 90 Huddinge	1218
8	3.41,00	1500m	Kalle Berglund 96 Spårvägen	1293
9	3.41,52	1500m	William Levay 96 Spårvägen	1537
10	5,70	Stav	Melker Svärd Jacobsson 94 Malmö	1598
11	68,72	Diskus	Daniel Ståhl 92 Spårvägen	1699
12	3.42,11	1500m	Johan Walldén 87 Spårvägen	1897
13	2.13,16	Maraton	Mikael Ekvall 89 Strömstad LK	1989
14	3.42,65	1500m	Elmar Engholm 92 Hässelby	2272
15	20,76	200m	Johan Wissman 82 Hässelby	2426
16	10,40	100m	Austin Hamilton 97 Malmö	3000
17	8.34,81	3 000mH	Emil Blomberg 92 Hässelby	3260
18	1.49,73	800m	Joakim Andersson 92 Trelleborg	3349
18	20,87	200m	Tom Kling-Baptiste 90 Huddinge	3375
19	10,44	100m	Odain Rose 92 IFK Umeå	3822
20	1.50,01	800m	Johan Svensson 89 Spårvägen	3905
21	13,97	110mH	Anton Levin 92 Malmö	4176
22	20,95	200m	Felix Svensson 97 Mölndal	4250
23	10,46	100m	Erik Hagberg 95 Upsala	4285
24	1.50,20	800m	Johan Eriksson 88 Tureberg	4335
24	8.37,44	3 000mH	Elmar Engholm 92 Hässelby	4440
24	1.50,28	800m	Elmar Engholm 92 Hässelby	4527
25	3.45,16	1500m	Tim Sundström 89 Tureberg	4564

Damer - 2016 

	Resultat	Gren	Namn	WL-All-time
1	14.49,95	5000m	Meraf Bahta 89	84
2	1.59,41	800m	Lovisa Lindh 91 Ullevi	140
2	4.02,62	1500m	Meraf Bahta 89 Hälle	144
3	12,91	100mH	Susanna Kallur 81 Falun	206
4	15.10,76	5000m	Sarah Lahti 95 Hässelby	428
5	9.30,11	3 000mH	Charlotta Fougberg 85 Ullevi	428
5	31.28,43	10000m	Sarah Lahti 95 Hässelby	513
6	13,11	100mH	Elin Westerlund 90 Spårvägen	518
7	1,94	Höjd	Sofie Skoog 90 IF Göta	561
7	4.08,91	1500m	Sarah Lahti 95 Hässelby	810
8	2.02,57	800m	Anna Silvander 93 Lidingö	815