”Det våras för terrängen – II” eller ”Vilse i skogen”

Andra delen i en planerad trilogi, ”Det våras för terrängen”, av den flerfaldigt oscarsbelönade regissören Skogs Mulle hade premiär i Sollentuna i mars. Dramat utspelas i Skogen, en galax alldeles, väldigt nära. I första delen jagades vår hjälte, Lok Himmelsspringaren, av det onda Fissionssimperiet, FIMP, och deras ledare Gubb Vader. Slutscenen utspelades på det fruktade Friidrottsförbundets, FF, alla makters övermän, intergalaktiska domstol eller bara Årsmötet i folkmun. Loks försvarsadvokater lyckades tack vare ett massivt folkligt stöd övertyga juryn om att inte dela galaxen. Del slutar dock med att G Vader jagar iväg Lok till den mörka, kalla, regniga och ödsliga planeten Höst.

I del två möter vi Lok fem skogsår senare. Han försmäktar på planeten Höst, där han lever ett torftigt liv och bara får besök en gång om året av invigda rebeller vid det årliga TSM, då rebellernas mest uthålliga kämpe skall utses i ärlig kamp. Kämparna springer i hög fart flera varv runt en snitslad bana och försöker komma först till ett fånigt litet snöre. Ingen förstår riktigt vad det ska vara bra för, men rebellerna verkar tycka att det är underhållande. Kämparna ingår i olika klasser och kan även tävla i lag även om kompletta lag är sällsynta. FIMP:s hårda regim har gjort att allt färre rebeller finner det mödan värt att bege sig ända till planeten Höst för att delta och Lok blir allt mer ensam.

Lok har lyckats hålla sitt gömställe hemligt för Imperiet, men genom att infiltrera galaxens främsta spaningsorganisation, Missing People, får Imperiet upp ett spår. De lyckas genom kontakter inom den intergalaktiska domstolen att få till en överklagan och Lok tvingas av det mäktiga FF att än en gång ställa sig inför skranket. Utan att på något sätt förstöra spänningen, kan jag konstatera att filmen får ett väldigt oklart slut och många öppna trådar återstår att knyta till i den avslutande (?), sista delen. Filmen fick ett väldigt ljumt mottagande av en ovanligt samstämmig press. DN skrev tex. ”…Imperiets motiv känns inte trovärdiga, även ondska måste kunna förstås för att biopubliken skall kunna engagera sig i konflikten. Det blir mer tragedi än äventyrsfilm…”

Spoiler alert: Enligt säker källa kommer Skogs Mulle att låta avgörandet i den avslutande delen av trilogin ske i en tvekamp i terrängen mellan FIMP och rebellerna. En klassisk Rocky-saga, där FIMP:s ”Ivan Drago-karaktär” möter en underdog i form av en föredetting med karriären bakom sig. Enligt obekräftade uppgifter gör Dolph Lundgren comeback i sin paradroll och rebellkämpen spelas av debutanten John Ngugi. Ngugi gör en omvänd ”Robert De Niro/Jake LaMotta” i sin ”Rocky-roll” i skildringen av förberedelserna inför tvekampen. Premiären planeras för våren 2017.

Man skulle kunna tro att trilogin är helt fiktiv, men enligt Skogs Mulle finns det, hur otroligt det än kan tyckas, en koppling till verkligheten, eller som det heter i branschen ”bygger på en verklig händelse”.

Med andra ord dags för lite bakgrundsinformation:

Om du tillhör dem som har svårt att läsa sammanhängande texter längre än 160 tecken och endast konsumerar nyheter i form av notiser. Lär du nu vara rätt utmattad. Det är fullt möjligt att hoppa över bakgrundsinformationen och hoppa direkt till handlingsprogrammet på slutet.

Vilse i skogen – bakom scenen

Terräng-SM har nu irrat runt i skogen i flera år helt utan karta. Tveksamt om ens Missing People skulle kunna hitta rätt på det. Det hela började med att hanteringen av ett par motioner i ärendet på förbundsårsmötet, 2011, gick helt snett. Den ena handlade om att dela upp terräng-SM i tvådelar, en på våren och en på hösten. Den andra motionen ville flytta terräng-SM från vårtill höst. Dessa debatterades på årsmötet. När vi kom fram till omröstning, kom de inte upp för omröstning var och en för sig, istället slogs de ihop så att omröstningen istället gällde två alternativ, dela upp eller flytta till hösten. Det är uppenbart att motionerna inte hade gått igenom om de hade behandlats var och en för sig. Att dela upp mästerskapet var uteslutet och en flytt till hösten saknade majoritet. Nu blev det istället ett val mellan pest och kolera. De som motsatte sig en uppdelning blev tvungna att rösta för en flytt till hösten. Den demokratiska höjden i hanteringen kan diskuteras, men resultatet blev en motvillig flytt av tävlingen till hösten.

I beslutet fanns en passus om att effekterna av flytten skulle utvärderas, så har egentligen aldrig skett. Till årets årsmöte hade Hälle och MAI, som uppenbarligen inte förstod var landet låg när detta behandlades senast, lämnat in en ny motion med samma innebörd, en uppdelning av Terräng-SM. SFIF rekommenderade i sitt utlåtande att motionen hänskjuts till SM-utredningen. Jag tror att det är ett misstag. Med allt som hänvisats till SM-utredningen riskerar den att bli varken hackad eller malen. Problem kring våra SM-tävlingar är så omfattande att SM-utredningen inte kommer att ha en chans att bottna enskilda frågor på ett tillfredställande sätt. Någon möjlighet att bottna frågan på årsmötet gavs hursomhelst inte.

Tillbaka till motionen. I beskrivning av bakgrunden går man vilse direkt. Här presenteras ett scenario där uppdelningen av terräng-SM ”tappades bort” vid flytten till hösten. I själva verket tappades det inte alls bort. Det var ett av alternativen och det röstades ner på mötet! Med ett nyord verkar motionärerna ha drabbats av någon form av faktaresistens. Man övergår sedan till att helt enkelt ta delar av min argumentation mot att flytta Terräng-SM från vår till höst. Jag vet inte om jag ska ta detta som en komplimang eller ej. Det gällde den fullt rimliga återhämtningsperiod för banlöparna, i huvudsak medeldistanslöparna, som passar bäst i perioden sep/okt. Det leder till att banlöparna får sämre möjligheter att förbereda sig inför tävlingarna, vilket i sin tur kan medföra att man inte ställer upp eller inte är i bästa form för tävlingen. Jag tror att det är av stort värde för medeldistanslöparna att omfamna terränglöpningen som en del i årscykeln. Däremot är det rent trams att kalenderplaceringen skulle vara skadlig för medeldistansaren att springa 4 km terräng pga. detta. För en medeldistansare är det inget kort, snabbt lopp. Tempot för vinnaren brukar ligga runt 3 min per km, en fart som de facto många av de löpare det handlar om, regelmässigt tränar i under perioden. Tonträffen hos de ”tongivande utländska tränarna” som man hänvisar till är inte den bästa. Byt dirigent.

Som sagt någon utvärdering av flytten från vår till höst har som sagt inte presenterats. Som tur är har jag gjort en sådan. Något jag påbörjade redan i samband med den första höstupplagan i Falun. Jag har tittat på de tre upplagorna närmast före flytten, 2010-12 (Borås, Uppsala, Linköping) och de tre som avgjorts efter flytten, 2013-15 (Falun, Eskilstuna, Uddevalla). Jag har tittat på deltagarantalet fördelat över alla klasser och, eftersom det var en del av motivet till flytten, det ”norrländska” deltagandet.

Det totala deltagandet har från 2010 till 2015 gått från 614 till 494, en minskning med 120 starter. På vägen har deltagarantalet varierat mellan 494 och 578, med de tre sämsta siffrorna alla från höstupplagor. Än mer oroande är att huvuddelen av minskningen ligger i ungdoms-, junior- och seniorklasserna, 436 till 335, 101 starter. Återstående tapp alltså veteraner.

När det gäller norrlandsdeltagandet (eller antalet deltagare representerande en klubb från region Norrland), är siffrorna lite mer spretiga. Det totala deltagandet för de tre höstupplagorna är större än för de tre vårupplagorna. Mycket beror dock på att två av tillfällena sticker ut, Borås och Falun. Vad hände i Borås? Totalt fanns det bara 6 norrlandslöpare! Drygt en tredjedels löpare per klass för de totalt 16 klasserna (om man räknar veteranklasserna som en per kön)! Toppnoteringen var 38 löpare i Falun, 2013, på hösten. Jag tror dock att det relativt sett goda deltagandet i Falun var en tillfällighet och berodde mer på geografi än tid på året. Falun ligger inte i Norrland, men betydligt närmare än de flesta andra tävlingsorterna. Sedan dess har det norrländska deltagarantalet droppat till 18 löpare i Uddevalla, den sämsta siffran sedan Borås. Sammantaget ser inte flytten till hösten ut att ha stimulerat norrlandsdeltagandet och valet mellan vår och höst är statistiskt ingen vattendelare mellan regionerna.

Motionärerna slätar över frågan kring hur delningen av tävlingen ska hanteras på ungdoms-/juniorsidan, där det inte finns några distanser att dela. Någon genomtänkt strategi för detta finns inte. Det ska lösas senare. Att de motionerande klubbarna inte lägger så stor vikt vid detta förstår man lätt, när man tittar på deras egen representation på ungdoms-/juniorsidan. Hälles representation 2010-2015, 1, 3, 3, 2, 0 och 2 st löpare, totalt alla ungdoms- och juniorklasser, killar och tjejer, 10 klasser! Då arrangerade man faktiskt tävlingen själva senast och lyckades ändå bara skrapa ihop totalt 2 löpare! Tacka för att man inte lägger någon vikt vid att tänka igenom effekterna för ungdomar och juniorer. MAI:s Deltagande imponerar inte heller. 5, 1, 3, 3, 7 och 8 under åren 2010 till 2015. Om det är MAI och Hälle som ska försörja svensk friidrott med löpare, finns det anledning till oro. 

Motionärerna flummar på med fantasier om löppropaganda med nya spännande lagtävlingar, stafetter, himlen är taket… I verkligheten ser underlaget för dessa fantasier mycket magert ut. Av tolv klasser, ej inkluderat veteranklasserna, var det bara i tre klasser som man med någon heder i behåll kan säga att det var en lagtävling, P16/17, M-4 och M-12. I övriga klasser var det en blandning av inställda lagtävlingar och tävlingar där begreppet medaljör ”i kavaj” fått en i hög grad bokstavlig innebörd. Var det en tillfällighet i Uddevalla? Nej, så här har det sett ut under alla sex åren i min genomgång, snittet är 51 lag per år totalt i de 12 klasserna, eller 4 lag per klass. I Uddevalla var det tex. noll lag i F15, P15 och K22. Vi hade 2 lag i F19, och då var det ändå tangerat rekord under sexårsperioden. Damernas långa bana hade 2 lag. F16/17 och P19 hade 3 lag. F15 har för övrigt inte haft någon lagtävling sedan 2012 och endast två gånger på sex år. För F19 har man tre gånger på sex år haft noll klubbar som lyckats skrapa ihop lag. Jag behöver inte fortsätta. Lagtävlingarna på Terräng-SM är ett skämt! Motionerande klubbar bidrar som sagt inte med något eget bidrag till att lösa problemet. Hälle har över sex år haft i snitt 1,8 deltagare per år i ungdoms/junior-klasserna. Man behöver ingen avancerad matematik för att lista ut att 1,8 löpare fördelade över 8 klasser inte ger underlag för några lag. MAI har haft i snitt 4,5 löpare per år på ungdoms-/juniorsidan. Om nu de i sällsynta fall råkar tillhöra samma kön och åldersklass kan faktiskt MAI bidra med ett helt eget lag! Vilka är det som ska springa i dessa terrängstafetter och nya spännande lagtävlingar?  Det blir nog många sträckor som måste täckas upp av Va Kant eller Mållgan.

På vilket sätt ska det redan brandskattade mästerskapet, i halverad form, kunna förknippas med begreppet ”propaganda”? För mig signalerar propaganda något positivt. Många deltagare, fart och fläkt, spännande tävlingar både individuellt och i lag. Jag ser ingenting av det i Hälles och MAI:s kristallkula. Om man tar ”Propaganda” i båten får man ro henne i land, mycket talar för en lång båtresa med MAI och Hälle vid årorna. En rejäl matsäck och flytväst rekommenderas.

Ur ett annat perspektiv frågar jag mig hur kopplingen till den ”internationella” terrängsäsongen egentligen ser ut. Den framhålls som ett starkt motiv till placeringen av Terräng-SM under hösten. Det finns en poäng med det i teorin, men i verkligheten faller mycket av det pga. att SFIF har en så negativ inställning till att skicka deltagare till höstens säsongsmål, Terräng-EM. Deltagandet är som bekant mycket magert. Normalt sett skickar vi endast totalt 1 lag i de sex klasserna, undantagsvis ytterligare ett lag. I övrigt några enstaka individuella aktiva. Varför detta magra deltagande? Oklart, inte ens när vi haft mycket väl motiverade möjligheter till lagdeltagande har det vunnit gillande från SFIF. Häromåret försökte jag och flera med mig att få till ett P19-lag med duktiga löpare vars ambition var att förbereda sig för tävlingen. Dock utan framgång. Samma lag till ¾ tog sedan ett sällsynt brons i M22-klassen ett par år senare. Nu senast hade vi om tävlingen prioriterats i ett tidigt skede haft ett lag som med säkerhet hade tagit en unik lagmedalj på seniorsidan. Tack vare den njugga inställningen till att skicka deltagare planerar dock inte alla löpare in tävlingen. Uttagningshistoriken signalerar ingen fokus på tävlingen och motiverar inte till någon styrning av den inhemska terrängsäsongen efter den internationella säsongen. För övrigt gör Terräng-SM varken från eller till som bärare av en terrängsäsong under hösten. Vi har i Sverige en tradition med terrängtävlingar under hösten som kan nyttjas som kvalificerande tävlingar för NM/EM. Många av dem har funnits och arbetats hårt med under många år och skulle säkert inte ha något emot den draghjälp som ett observationslopp för eliten skulle innebära. Det handlar mest om att ansvariga tydliggör vad som gäller och motiverar löparna att ställa upp. Dessutom finns det flera bra terränglopp på kontinenten och inom den amerikanska universitetslöpningen som kan tjäna som underlag för kvalificering.

För övrigt kan jag konstatera med ett visst återhållsamt leende att man i motionen i sin argumentation lyckas sänka sin egen motion. Det hör inte till vanligheterna. Återigen utgår man från en tes som jag tidigare drev. Jag ville att sträckorna i juniorklasserna skulle ändras så att de harmonierade med sträckorna för motsvarande klasser internationellt. Det var tex. helt absurt att vi sprang 4 km hela vägen från 15- till 19-årsklasserna. Det vann, hör och häpna, gillande och har såvitt jag kan konstatera i stort sett åtgärdats. Fullt ut går det inte att åstadkomma då de mästerskap som de hänvisar till i sig har olika längd på sträckorna. EM är den enda tävling som har alla tre junior- och seniornivåerna, 19, 22 och senior och ligger närmast till hands att jämföra med och där skiljer det bara på ett ställe gentemot SM och det är herrsträckan som är 10 km istället för de 12 som springs på SM. Det finns dock en genomgående skillnad mellan SM och de internationella mästerskapen. Det är bara på SM som det tävlas på två sträckor i seniorklasserna! Om motionärerna får som de vill, en uppdatering av distanserna i harmoni med de som löps på de internationella mästerskapen, så blir det inga korta och långa banor och uppdelningen av Terräng-SM blir meningslös. ”I rest my case, Your Honour.”

Rädda Terräng-SM - Handlingsprogram

Så, vad borde göras istället? Det har jag förstås svar på, men det var inget som det gavs någon möjlighet att gå in på under årsmötet. Förändring står inte högt på dagordningen som bekant. Förändringar av Sveriges grundlag går förmodligen snabbare.

NCAA-Nationals, 2016 - Män, Louisville

Jag har haft nöjet att på plats bevittna de senaste tre årens NCAA Nationals, division 1, för terränglöpningen, 2 ggr i Terre Haute, Indiana och nu senast i Louisville, Kentucky. Jag har även varit på två NCAA-regionals i Albuquerque. Fantastiska arrangemang! Man har tillgång till perfekta banor. I Terre Haute är banan en renodlad, fast terränglöpningsanläggning. Bra gräsunderlag perfekt för terränglöpning. Banan har ett långt startgärde, minst 600m, och målrakan är minst 400m lång. Det behövs då startfältet är 250 löpare och spridningen på löptiderna för löparna är relativt liten, vilket ställer krav på att banan inte innehåller några trånga passager eller tvära kurvor. Banan går i vindlingar, men kurvorna är sällan skarpa. Med inte alltför mycket ansträngning kan publiken förflytta sig till olika platser för att se loppet på så många ställen som möjligt, vilket publiken utnyttjar. Det är som en bisvärm, när många av de tusentals supportrarna springer fram och tillbaka för att se så mycket av loppet som möjligt.

Självklart streamas loppet på Internet och visas också av någon sportkanal. Streamen visas också på storbildskärm i närheten av målet, så att de som inte vill springa fram och tillbaka runt banan kan hänga med. Mellantider både för det individuella loppet och i lagtävlingen visas, vilket gör speciellt lagtävlingen mycket mer spännande. När avstånden mellan löparna är små och lagtävlingen följer den allmänt vedertagna terränglöpningsprincipen, platssiffror, så kan svängningarna i ställning bli mycket stora under loppet. I målfållan kan under högtrafik 40 löpare gå i mål på 10 s. Det är inte omöjligt för lag som avslutar snabbt att förbättra sin score med 100-200 poäng under sista km. Självfallet rullar resultatlistor snarast efter målgång. Alla lag är på plats dagen innan och provspringer banan och man håller presskonferenser och bankett. Lagen har tillgång till tält och media får den service som de behöver för att bevaka tävlingen. Självfallet använder man ”startboxar” för lagen, krävs inte mer än kritning i backen, men de tydliggör ett fokus på lagtävlingen. Jag kan inte gå in på allt som jag imponeras av kring tävlingen, men hela arrangemanget är proffsigt. Kontrasten mellan NCAA och Terräng-SM är skarp.

Jag inser att jämförelsen kanske haltar. NCAA är, de år då Terräng-VM inte avgörs, världens klart bästa elittävling på terrängsidan. Nivån på tävlingen ur ett idrottsligt perspektiv är klart högre än Terräng-EM. Att jämförelsen haltar betyder inte att det inte finns saker att ta till sig. Jag går in på några av de viktigaste. Viktigt är egentligen en underdrift. Flertalet av de åtgärder som jag föreslår är måsten, överlevnadsfrågor. Visst, vi kan harva på, på den nivå som tävlingarna idag håller, men de deltagarsiffror som jag ser svart på vitt och den undanskymda position som tävlingar åtnjuter är inte bra för vår sport. Jag vill mer.

Grundläggande är att arrangemangen håller för låg kvalitet. Ingen skugga över de klubbar som arrangerar, de gör det bästa av situationen, men de får inte nödvändiga förutsättningar för ett topparrangemang. För all utveckling gäller, pröva, utvärdera, förbättra, pröva igen och så vidare. Ständig förbättring. Hässelby/Spårvägen arrangerar Stockholm Marathon varje år. Tror du att arrangemanget 2016 ser likadant ut som 1979? Har vi ändrat saker och ting på vägen? Har allt som prövats på vägen fungerat? Skulle vi ha ett bättre arrangemang idag om vi varje år hade nya arrangörer som började från ruta ett? Är arrangemanget bättre idag än 1979? You bet! Det här har man fattat i USA. Indiana State, Terre Haute, har arrangerat NCAA-XC 10 gånger de senaste 12 åren! Övriga två gånger har Louisville arrangerat. De kommande två åren kommer de att alternera. Min gissning är, kan inte bevisa det eftersom jag inte var med vid deras första upplagor, att arrangemanget har blivit bättre för varje gång. Funktionärerna är varma i kläderna, rutinerna har utvecklats, investeringar har kunnat räknas hem, publiken har hittat dit etc. NCAA-utomhusmästerskapet i friidrott har arrangerats i Eugene, Oregon, de senaste 3 åren och de har redan fått förtroendet att arrangera tom. 2021.

Åtgärder

1.  Lås Terräng-SM till en arrangör för 3-5 år, helst 5 år. Det borde vara rätt oproblematiskt, för ingen kan väl tro att arrangemanget är en enorm kassako som andra arrangörer går miste om? Fördelarna är många. En del återkommer jag naturligt till längre fram. En är förstås att arrangörer faktiskt får möjlighet att utveckla arrangemanget, prova-utvärdera-åtgärda=förbättring. Arrangören ska väljas med omsorg. Ett nödvändigt villkor är att de kan presentera en fantastisk bana. Med något undantag har våra TSM-banor inte motsvarat de krav som ställs på en internationell, modern terrängbana. Vad vi behöver, hur hjärtskärande de än må vara för det gamla gardets poplinmaffia, är inte en bana med mördarbackar och skogsstigar med rötter och stenar. En modern bana går på snabbt, fast gräsunderlag och kuperingen om någon består endast av böljande kullar. Löptiderna påminner om dem som löparna presterar på bana. Idealiskt en välskött park eller en golfbana. Många universitet har banor på just golfbanor. Mountain West regionals gick på en golfbana i Albuquerque. Med rätt avspärrningar,

NCAA-Mountain West Regional, 2016 - kvinnor, Albuquerque

givetvis springer man inte över greener eller andra känsliga områden, blir åverkan på anläggningen marginell. Jag sprang förbi banan i Albuquerque följande dag och det fanns inget som avslöjade att det sprungits en terrängtävling (x2) med hundratalslöpare dagen innan. Det måste gå att i Sverige hitta en golfklubb som förstår det och går att övertyga om att släppa till några fairways för arrangemanget. Det kan tom. finnas en ”kick-back” för golfklubben, återkommer till det. 

I Terra Haute har man tagit ett steg längre, terrängbanan är som sagt fast året runt. High Schools har tävlingar där, skolor tränar och jag är övertygad om att även motionärer tränar där. I Louisville använder man en park, Tom Sawyer Park, som jag tror ägs av delstaten. Ingen fast bana, men eftersom man har arrangerat ett par gånger och redan säkrat ytterligare arrangemang, så finns det en mycket väl fungerande bana. Skulle det vara omöjligt att etablera en fast 2 km-terrängbana i Sverige? Jag tror inte det. Hälsa och motion står väldigt högt upp på många kommuners priolistor. En ”joggingslinga” på bra gräsunderlag, tydligt markerad och med ordentliga distansmarkeringar. Hur många elljusspår har inte byggts i landet? Skulle en gräsbana vara en mer avancerad och dyrare investering? Vet inte, men det känns inte självklart. Det finns uppenbara fördelar. Många tjejer undviker att ge sig ut på traditionella elljusspår i skogen. Det må saknas grund för detta i brottsstatistiken, men lika fullt, alla känner sig inte säkra, speciellt inte när det är mörkt. En öppen, platt bana, där i stort sett hela banan kan överblickas bidrar till en större känsla av säkerhet. Jag tror också att våra traditionella elljusspår faktiskt inte alltid passar vardagsmotionären. Mördarbackar upp och ner skrämmer bort många vars träningsnivå inte är den bästa. Slutsatsen blir att en joggingslinga á la TSM-snitt skulle användas betydligt mer och investeringar som används är mer lyckade och uppfyller kommunens målsättning bättre, än slingor som växer igen i skogen. Jag har mer än en gång funderat på om inte detta skulle vara något som skulle kunna fungera runt Gärdet i Stockholm. Kommunen, idrottsförvaltningen (?), ordnar ju med skidspår på vintern, som vad jag förstår är populära och används. En motsvarande lösning för löpare, vår, sommar och höst är jag övertygad om skulle få en hög beläggningsgrad och vi, om den uppfyllde kraven, skulle ha en TSM-bana. Göteborg har också parker och numera ett prestationscentrum för löpning. Malmö har Pildammsparken och ytterligare städer har passande områden. Bästa lösning vinner...

2.  Rensa bland klasserna. Terränglöpning är kanske den friidrottsdisciplin, bortsett från stafett, som traditionellt har det starkaste bandet till lagtävlingar. I Sverige är det dock så ordnat att det endast undantagsvis blir några riktiga lagtävlingar. Många ställs in eller blir rent ut sagt löjliga ur ett mästerskapsperspektiv. I USA tävlar man fyra år på high school och fyra år på universitet. De är inte så dumma att de delar upp tävlingarna i fyra olika lopp, med magrare startfält och mindre möjligheter för skolorna att få ihop lag. Lösningen för Sverige är enkel. Vi har idag 7 klasser per kön (6 lopp, då 16-17 år startar tillsammans). Vi ska bara ha 3! Rätt självklart egentligen. En ungdomsklass, 15-17, en riktig juniorklass, P19 (18-19) och en seniorklass. 22-årsklassen ska förpassas till den historiska bakgård där den hör hemma. Det må en gång i tiden ha funnits ett behov för 22-årsklassen, vilket jag kan utveckla en annan gång. Jag tillhörde själv den första årgången som flyttades upp från P18 till M22 (ursprungligen var klasen 19-22, inte 20-22 som nu). M22-orna är seniorer och ska tävla med senior, inte i någon hitte-på-klass. På detta sätt får vi underlag, även med dagens magrare deltagande, till fler lagtävlingar och generellt större startfält. Terränglöpning ska ha stora startfält. Det är beklämmande att se vissa av klasserna i dagens TSM med endast en handfull löpare i. Ingen utvecklas av det och det bidrar till en ond spiral. Det är kul och inspirerande för alla att tävla när det finns många att tävla mot. Tro mig! Är det få som deltar minskar det motivationen för de få som tävlar och det är den onda spiralens frö. Visst, man är inte äldst i sin klass varje år, men det tror jag bara är av godo. Det är inte en mänsklig rättighet att varje år få en guldpeng. Tvärtom, kan det vara motiverande att lära sig under ”mellanår” och satsa vidare mot nästa år då man är ett år äldre i klassen. Dessutom kommer med stor säkerhet många ”underåriga” att bidra till lagresultatet och i vissa fall faktiskt konkurrera om högre placeringar trots födelseåret. Om det trots allt finns de som nödvändigtvis måste dela ut en massa medaljer, så gör det. Det är fullt möjligt även fast man har gemensam start. Jag rekommenderar det dock inte. Slutsats, det är av yttersta vikt att vi får upp volymen på startfälten och blåser liv i lagtävlandet. Mitt förslag leder till detta. 

NCAA-Mountain West Regional, 2016 - män, Albuquerque

Jag tror också att med färre klasser kan vi övergå till att räkna 4 (eller fler) i lagtävlingen och övergå till att använda platssiffror, som är norm i lagtävlingar vid terrängtävlingar. Det är roligare för de tävlande och roligare för publiken. En passerad löpare är plus en lagpoäng (och minus en för passerad löpares lag). Enkelt, konkret och kan förstås av alla i realtid. Klubbarna behöver inga lag ett och lag två, alla bidrar till lagpoängen och placeringen, antingen genom att vara en av de fyra bästa i laget och/eller genom att påverka placeringen för andra lags löpare. Självfallet får även de som inte var topp fyra i laget (möjligen upp till ett visst antal) också medalj, de bidrog ju till resultatet!

3.  Självklart används chiptidtagning med chipläsning 1 km och varvning/mål, alltså varje km. Individuella splits och ställningen i lagtävlingen presenteras på storbildsskärm och på webben.

4.  Streaming av tävlingen känns även det som en självklarhet både för publiken på plats och för fans runt om i landet. En bättre medial spridning av tävlingen är svår att tänka sig. Media idag är som bekant inte bara Radio, TV och tidningar.

5. Service till media. Mediabevakningen av Terräng-SM idag är i det närmaste obefintlig. Så har det inte alltid varit. För inte allt för länge sedan var det mer regel än undantag att åtminstone ett mindre reportage gjordes för Sportspegeln. Mediabevakning går inte att beställa, men sannolikheten för att media kommer ökar om vi ger rätt förutsättningar för dem. Journalister saknar kunskap om löpning, sportredaktioner matas med fotboll intravenöst. De behöver allt stöd de kan få. Givetvis ska vi ha presskonferens kvällen innan tävlingen, även om det bara kommer en journalist. Vi siktar framåt, fem år senare när media förstår att på Terräng-SM funkar allt och förutsättningarna för att göra ett bra reportage är strålande och kommer gärna, vi skördar frukten. Glöm inte att mediavärlden idag är en annan än igår. Även twittrande, bloggande, podcastande, instagramande etc. individer är ”journalister” och sprider PR. Bra information till media från dag ett är kritiskt även fast inte TV-sporten är på plats. Rum/tält för media måste alltså finnas med startlistor, snabb resultatservice, pressreleaser, intervjumöjligheter, bra nät och allt annat som journalister behöver. Billigare/bättre marknadsföring finns inte. Skulle vi på sikt få en bättre mediabevakning, så leder det till en del positiva sidoeffekter. Den främsta är kanske att eventuella sponsorer attraheras och nyttan av det är uppenbar. Även möjligheten för att kom in tex. på en golfbana eller annan yta där tillgänglighet behöver förhandlas ökar om man kan locka tex. med exponering i TV.  Överhuvudtaget har mediabevakning en populariserande effekt för löpningen som helhet.

6. Varför inte ha en bankett kvällen innan tävlingen? Alla behöver ändå äta, så varför inte göra det tillsammans? Öppet för alla deltagare. En unik möjlighet för Svensk Löpning att sprida information och socialisera. Satsa på någon lockande föredragshållare med intressant innehåll om löpning, löpningsclinic helt enkelt. Att dra ihop något sådant vid ett annat tillfälle där gräddan av svensk medel- och långdistanslöpning är på plats, låter sig inte göras!

7. Ju mer jag funderar på detta, ju mer lutar jag åt ett håll, som jag inte trodde att jag skulle svänga mot innan jag började. Jag tror att vi har allt att tjäna på att än mer följa upplägget från de internationella mästerskapen. Vilket till delar leder till en tillbakagång till Terräng-SM från förr, men med en avgörande förändring. Nu kommer det. Jag är nu, även om det smärtar för en medeldistansare, övertygad om att vi har allt att tjäna på att enbart ha en seniorsträcka! Vi slutar med lång och kort bana och väljer en och endast en sträcka för seniorerna! Vi gräver därmed ner stridsyxan avseende delning av tävlingen, för vad ska då delas? På herrsidan anser jag att en tävlingssträcka på 10 km, som på EM, är att föredra och för damer EM-sträckan 8 km (möjligen 6 km). Herrarna springer 10 km på NCAA och många mer medeldistansinriktade löpare hävdar sig väl.

Det innebär också att vi går tillbaka till en tävlingsdag, vilket vore helt avgörande för tävlingens format. Senast avgjordes tävlingen över två dagar, 5 tim på lördag och 4,5 tim på söndagen. Så lite action under så lång tid är katastrofalt för arrangemanget ur alla synvinklar! Man måste i det närmaste vara nörd för att uppskatta det. Normalpubliken och media är inte löpningsnördar. Media nobbar eftersom de löpare som de egentligen är intresserade av kanske tävlar på två olika dagar. Deras insats kräver hela helgen för ett kort reportage. Publiken är inte beredd att lägga 10-12 tim plus resa, plus kanske hotell etc. för vår ”underhållning”. Med den klassindelning som jag föreslår och med en seniorsträcka, kan tävlingen avgöras i ett actionspäckat format på 3,5-4,5 tim för dem som vill se hela tävlingen och 1,5-2 tim för dem som bara är intresserad av seniorerna.

Förslagsvis går tävlingen på söndagen, vilket möjliggör att under lördagen, bygga tävlingsområde, provspringning av banan, presskonferens, bankett/mässa/löpningsclinic etc. Logistiken underlättas avsevärt, aktiva, ledare, tränare etc. behöver inte ta ledigt från jobb/skola fredag och om tävlingen startar tex. kl.10 är den klar mellan kl.13.30-14.30, vilket ger bra möjligheter för fler att komma hem i rimlig tid.

Ja, jag vet vi har haft dubbla sträckor på Terräng-SM sedan 1940, men det kan inte vara ett tillräckligt argument för att ha kvar det när tävlingen inte fungerar. Ibland krävs det förändring för att vända en trend. Idrottsligt får vi en svensk terrängmästare, vilket jag tror är en positiv pedagogisk finess. Det är inte två lag som vinner allsvenskan! Kombinationen av en ändrad klassindelning och en seniorsträcka medför att löparna slipper slitningar mellan olika klasser och sträckor med mer eller mindre kloka dubbleringar. Alla kan koncentrera sig på ett lopp och förutsättningarna för att kora den bästa löparen i respektive klass finns. Det ger också en mycket positiv effekt på lagtävlingarna då fler klubbar kan mönstra fulla lag, när löparna inte delas mellan starter i olika klasser.

NCAA-Nationals, 2016 - Målrakan dan före, Louisville

8. Ytterligare förbättringar av mindre karaktär kan tillföras successivt enligt pröva-utvärdera-ändra-modellen, tack vare ett mer långsiktigt arrangörsengagemang. Enkla förbättringar är tex. startboxar för lagen, tält och annat av god kvalité till en ”SM-by” för klubbar och funktionärer, utrustning, som återanvänds år efter år och vid behov i samband med andra SM-arrangemang, ordentlig målfålla och avspärrningsutrustning istf träkäppar och ATA-band som ofta går av och mer tjänar som plastvimplar än avspärrning, bättre förutsättningar för speakers via mer ändamålsenlig utrustning än vad som ofta är fallet etc.

Allt detta sagt leder mig också till slutsatsen att vår eller höst inte är den avgörande frågan för Terräng-SM. Den avgörande frågan är kvalitén på arrangemanget, vilket i sin tur kräver förändringar och investeringar. För att lyckas kan vi under inga omständigheter dela arrangemanget i två delar.

Jag förordar att tävlingen avgörs på våren, men som sagt det är inte avgörande. Utan att upprepa hela debatten ser jag några fördelar med våralternativet. Det passar bättre för medeldistanslöparna, vars deltagande jag tror är en nyckel till framgång. Utan att vara meteorologisk expert, tror jag också att våren ökar möjligheterna till bra väder, vilket brukar vara av fördel om vi vill få ett arrangemang av propagandakaraktär. Medialt tror jag att vi får mer uppmärksamhet på våren. Det finns ett uppdämt intresse på våren och Terräng-SM blir återigen den traditionella inledningen av sommarens friidrottssäsong. Det finns också fortsatt ett hål i tävlingskalendern vid den under lång tid inmutade Terräng-SM-helgen.