I samband med Lidingöloppet hölls ett
terränglöpningsseminarium på Bosön. Ett lovvärt inslag från arrangörerna av
Lidingöloppet. Ett seminarium som är på väg att bli ett stående inslag under tävlingshelgen. En spretig blandning av
löpningsintresserade deltog, unga, gamla, tränare, ledare, elit och ungdomar.
Den röda tråden i initiativet är att höja/återupprätta terränglöpningens status
inom löpningen. Som bekant har landsvägslöpningen sedan länge ersatt många av
de terränglopp som tidigare fyllde tävlingskalendern. De som fortfarande finns
kvar har ofta svårt att behålla deltagarantalet. Tävlingsaktiva och motionärer
springer hellre gatloppen. Elitaktiva på kortare sträckor specialiserar sig
också mer och mer och väljer bort längre tävlingssträckor där de ofta hävdar
sig sämre. Många gånger ett dåligt val. Min erfarenhet både från förr och idag
är att de bästa löparna på medeldistans är bäst för att de har alla nödvändiga
komponenter i sin arsenal. En god aerob kapacitet är onekligen en av de
viktigaste kvaliteterna. Väldigt lite av den kommer genom porerna när man
ligger och sover. Det är i hög grad en färdighet som man tränar sig till. Man
måste förstås inte tävla vare sig på landsväg eller i terräng för att uppnå en
aerob träningseffekt. Men, det skadar inte, tvärtom. Ingenting är så bra som en
tävling för att trigga tävlingsaktiva idrottare till stordåd. Ingenting ger
heller bättre feedback på träningen än tävlingar. Inga tester i världen
ersätter det facit som tävlingsresultat erbjuder.
Alla, oberoende av fallenhet för det, kan nyttja tävlande på
överdistans till sin fördel. Det är bara analysen av resultaten som skiljer sig
åt. Ribban må ligga på olika höjd, men alla kan dra slutsatser av övningen.
Mitt råd är att utnyttja den mer aeroba träningsperioden under ”off-season”,
höst, vinter och vår, till ett eller annat gat- och terränglopp. Många i
yppersta världseliten gör det, så det kan vara värt att pröva.
Ett lite förvirrat inslag i teränglöpningsdiskussionerna är
alltid att resten av världen gör fel. De springer på för lätta banor. Om vi
bara hade fler mördarbackar och lera till knäna, så skulle vi vikingar dominera
världen! Ja, tjena! En tes som bl.a. drivs av våra gamla uvar inom
löparkollektivet. De som tävlade under en tid då löparvärlden i huvudsak bestod
av vitingar från Europa. Lite som att jämföra Facit, Åtvidaberg, med Apple. Nej,
anledningen till att vi WASP:s hävdar oss sämre är inte avsaknaden av
mördarbackar och lera. Anledningen är att vi inte är tillräckligt bra löpare.
(punkt) Resultatet skulle bli detsamma om så banan bestod av 10 leriga
abborrbackar. Vad är poängen? Varför vill vi i ena andetaget stimulera löparna
till att se terränglöpningen som en viktig del i förberedelserna för
banlöparna, och i det andra göra det så skiljt som möjligt från de färdigheter
som banlöparna behöver, god aerob kapacitet i hög fart. Världsstatistiken
ljuger inte. Om du aldrig har gjort det, rekommenderar jag att du tittar på
världsstatistiken för halvmaraton, all-time. Ett terränglopp på 10-12 km är inte
samma sak som en halvmara, men det finns släktskap. Ingen av de olympiska
grenarna har en lika tuff konkurrens som halvmaran på herrsidan (800m kommer
närmast). Topp-100 ligger inom 1 min 18 s och topp 150 inom 1 min 33s (2,7%).
Listan består av 104 kenyaner och totalt 142 afrikaner, 3 européer och 5 från
övriga världen! Mot detta tror vi på fullt allvar att vi skulle med några
snoriga, backlöpande, leriga vikingar vända upp och ner på oddsen bara banorna
var tillräckligt utmanande? Dumheter, ”When in Rome do as the Romans!”. För
övrigt trodde jag att vi såg terränglöpningen som ett bra komplement till och
ett verktyg för banlöpningen inte en egen disciplin med specialister. Vi har ju
inte direkt en oändlig tillgång på löpare med internationella ambitioner. Det
är tillräckligt illa att en ansenlig mängd av våra konditionsidrottare slösar
bort sin talang på brädlappsåkning med eller utan bössa och skogsbingo.
Att vi blir frånsprungna beror på att vi inte är
tillräckligt bra löpare, en upprepning. Att den trenden inte vänder, beror
bland mycket annat på att vi inte deltar. Ingenting triggar förbättringar
bättre än KONKURRENS! Inte ens doping. Om vi vill, om möjligt, minska avståndet
till den yppersta världseliten, måste vi delta. Vi måste skicka lag till VM.
Kosta vad det kosta vill. Inga pengar är bättre investerade än att skicka våra
löpare på tävlingar. Inga tester eller administrativ byråkrati ersätter
deltagande på tuffa tävlingar. De små resurser som finns inom vår idrott måste
i första hand gå till tävlande. Annat får tyvärr stå tillbaka. Inga
internationella kvalgränser hindrar oss från detta, så vad väntar vi på? De
kvalificeringsregler som SFIF sätter upp för de internationella
terrängmästerskapen förstör tyvärr alla möjligheter att förbättra situationen
för svensk terränglöpning. Kraven i förhållande till konkurrensen är direkt
löjliga. Speciellt med tanke vilka låga krav på idrottsliga prestationer som
ställs på våra teknikaktiva till mästerskapen. Plats 1000 och långt över det på
den generiska världslistan räcker.
En fråga som alltid kommer upp när framgångsrika aktiva
pratar om sin träning eller karriär i stort är ”Ja, men vad äter du?”. Kan
verka oskyldig, men rymmer mycket av den problematik som tyvärr alltför ofta
drabbar konditionsaktiva fortfarande. Det svar som oftast ges av de elitaktiva
är ”vanlig mat”. Så också denna gång. Svaret verkar dock sällan tillfredsställa
frågeställaren, även fast det är det korrekta svaret. Tydligen förväntas någon
komplicerad diet, som då också ska vara ett svar på framgångarna. Här finns en
ingång i självsvältsproblematiken. Tron att det krävs någon speciell diet, kan
i fel läge för fel person leda väldigt fel. Så, det tål att upprepas att löpare
och andra konditionsidrottare ska se till att äta så mycket de orkar så ofta
som tillfälle ges. Med en energirik vanlig kost även om det inte alla gånger är
den bästa, så får man i sig tillräckligt med näring. Ämnesomsättningen fixar
kroppen om bara tillräckligt med energi finns för den träning som ska
genomföras. Alternativet, brist på energi, är förödande för den idrottsliga
utvecklingen och kan leda till mycket djupa och långvariga problem. Jag har
möjligen sagt det förut, men min definitiva erfarenhet är att de framgångsrika
löpare som jag har träffat genom åren, en hel del faktiskt, har genomgående
aldrig konstrat med maten. De som haft mer eller mindre underliga idéer och
krångliga dieter har hört till dem som inte har utvecklats i den takt, som
deras träningsnivå antytt.
Helena Bergman höll ett sympatiskt föredrag om studier och
idrott. Bra för dagens uppväxande släkte, som på oklara grunder får sig till
livs att det inte går att göra mer än en sak åt gången. En orsak till att många
slutar alltför tidigt med sin idrott är att deras föräldrar inte är lika
entusiastiska över deras barns idrottande i tonåren, som när de var 5-6 år och
det var dags för den obligatoriska fotbollsskolan. Tvärtom ser de gärna att
barnen prioriterar skolan, ”satsar på skolan”, och idrotten kommer på
mellanhand; precis som om det fanns ett motsatsförhållande mellan skolan och
idrotten. I själva verket är det på många sätt en utmärkt kombination.
Helenas upplägg med läkarstudier och en elitsatsning i
orientering var säkert utmanande, även om det på många sätt verkade rätt
behagligt jämfört med vad många i min generation upplevt på t.ex. 80-talet.
Väckning vit 07.00 skulle varit rena sovmorgonen för mig. Mina morgonpass var
under skolåret vid 06.00-tiden, för att hinna till de första föreläsningarna
och sänggående kl.21.30 var helt okänd terräng. Helena är säkert en alldeles
utmärkt läkare, verkar ha huvud och sunt förnuft, men det är lite oroande att
det räcker med 1,5 timmars studie på kvällen för att ta sig igenom
läkarstudierna. När jag läste satt jag ofta uppe till midnatt, vilket medförde
6 tim sömn snarare än 9,5. Som väl är har mycket positivt skett som underlättar
studier idag. Jag tänker främst på möjligheten att genomföra mycket på distans,
istället för nattarbete med programmeringslabbar i terminalsalar. Även bättre
möjligheter till anpassade studieplaner för elitidrottare verkar finnas. På det
hela taget kan jag dock konstatera att elitidrott och högskolestudier inte
samverkar speciellt väl i vårt land. Om vi verkligen skulle vilja boosta vår
idrott, borde vi jobba mer som i USA med idrottsstipendier som täcker de
aktivas studier samt mat och uppehälle. Vi skulle komma väldigt långt med bara en
bråkdel av de pengar som samhället dopar fotbollen och ishockeyn med i form av
galna arenabyggen, kravallpolisbevakningar av matcher och räddande av spruckna
fantasibudgetar i klubbarna. Eftersom detta aldrig kommer att hända, blir
fortsatt det självklara rådet till elitlöpare med studieambitioner att, om
möjligheten finns, försöka få ett ”scholarship” på ett bra löparuniversitet i
USA. Universitetet står för alla kostnader utom atlantresan och fickpengar.
Dessutom ges ”student athletes” alla möjligheter att kombinera studier och
idrott på bästa sett. Allt som behövs för elitsatsningen finns samlat på samma ställe och mycket tid sparas på mindre
resande, något som åtminstone i Stockholm kostar mycket i tid. På det hela
taget en win-win-situation för universitetet som vill nå så goda idrottsliga
resultat som möjligt och för den aktiva som vill få de bästa villkoren för
träning och tävling.
Slutligen pratade Adam Kzschot om sin utveckling från en
lokal löpare från en mindre by på landet i Polen till internationella
mästerskapsmedaljer. Han behandlade mer motivation och fokusering än
träningspass, vilket var värdefullt. Många vill helst höra hur man ska träna
för att nå världstoppen, som om det fanns en silverkula. Svaret är snarare det
vanliga, många års hård träning med en progression i för hållande till
utvecklingen, där kontinuitet är viktigare än enstaka toppass. Detaljer att ta
med från Adams presentation var att det är fullt möjligt att tävla utan att
vara helt toppad för en tävling, när
fokus ligger längre fram. Adam har alltid haft ett tydligt fokus på
mästerskapen, i andra tävlingar, må vara Diamond League, presterar han inte
alltid på topp. En annan detalj var vikten av ett avbrott i träningen efter
säsongen. Adam tar ledigt från träningen i fyra veckor innan grundträningen
inleds inför nästa säsong. En sammanhängande återhämtningsperiod som en del av
årscykeln verkar på en del håll ha glömts bort. En period för att ge tid till att
läka ihop småskavanker och ge kropp och själ en nystart och tid att reflektera
kring träning och tävling under året som gått. Tyvärr tror jag lika ofta att
det är tränaren som den aktive som missar på den här punkten. Återhämtning är
en del av träningen, i alla fall för den som tränar för att tävla och inte
tränar för att träna.
Så här ser en riktigt
bra terränglöpningsbana ut, både utmanande och tävlingsvänlig. Banan för årets
NCAA-nationals:
Wisconsin Thomas
Zimmer XC Course
Vem skänker pengar till en svensk nationalarena för
terränglöpning? Någon?
Danskarnas ambitioner med terräng-VM som presenterades på
seminariet var i stort sett lovvärda. Bra med nytänkandet vad gäller åskådarnas
upplevelse. Däremot hade de kunnat hoppa över konstgjorda dammar och sandbäddar
för löparna att springa igenom. Den överdrivna jakten på höjdmeter tillhör inte
heller topparna. ”Rolling hills” på en gräsbana ger mer än väl en
utslagsgivande tävling.
I helgens pre-nats i Wisconsin på Thomas Zimmerman-banan var
det omkring 550 löpare i både herr- och damklassen uppdelade i 3 heat per kön.
Två heat för damer och två för herrar var jämnt seedade elitheat. Att tävlingen inte saknade konkurrens kan man konstatera om man slår ihop herrarnas två elitheat (hade jämförbara segrartider). Första minuten gick c:a 140 löpare i mål och den andra minuten ytterligare c:a 200.
 |
| Damernas ena elitheat med Hässelbys Isabelle Brauer, tvåa från höger, som gjort comeback i höst efter skadeproblem sedan sjätteplatsen på terräng-EM för ett knappt år sedan. Numera tävlar Isabelle för University of Oregon. |
 |
| Så här ska en terrängtävling se ut |
 |
| eller så här. |
