söndag 26 mars 2017

Årets SFIF-årsmöte

I år var jag inte på plats, kanske till glädje för många... Det hindrar dock inte att jag kan ha synpunkter på styrelseförslag och motioner. Förbundsårsmöte och inget nytt under solen. Mycket begränsat med styrelseförslag och motioner den här gången. Förra året var det mycket motioner, men många avfärdades snabbt genom att tillämpa en regel om att motioner endast kunde lämnas in av klubbar och distriktsförbund, inte av individer. Synd, eftersom det begränsar möjligheterna till förändringar, men det var nog också orsaken till att man väljer att tillämpa en regel, som man tidigare inte brytt sig om. Andra motioner bordlades, eftersom de skulle hanteras inom SM-utredningen.

Förhoppningen inför årets möte var ju då att SM-utredningen skulle leverera något av värde. Tyvärr, blir jag tvungen att konstatera att resultatet i form av förslag från utredningen blev mycket magert. Faktum är att resultatet är direkt pinsamt. Med något marginellt undantag, åtgärdar förslagen ingenting av de grava problem som våra SM-arrangemang brottas med. För att ta SM-tävlingarna in i framtiden måste stora grepp tas; ett axplock, tävlingar som helt ska tas bort, dagar som ska strykas, åldersklasser som ska avvecklas, arrangemang som låses under överskådlig tid till platser/arrangörer som kan utveckla tävlingen, tidsprogram som måste kortas rejält, regler som ska ändras, medialt stöd, och inte minst kvalitén på arrangemangen. Jag har skrivit om detta flera gånger tidigare och lägger inte energi på detta nu. Något hopp om framtiden för våra SM-tävlingar varslar hursomhelst inte SM-utredningen om.

Några motioner fanns i alla fall. Kort om några. När det gäller Lag-SM, är det en icke-fråga, då tävlingen inte har någon framtid. Svensk friidrott har inte längre en struktur som möjliggör tävling, inget unikt för Sverige förresten. Att ersätta Lag-SM med en lagtävling på Friidrotts-SM är redan på gång och borde fullföljas hela linan ut.

Danderyds motion om åldersgräns för landslagsuppdrag är lovvärd, men borde vässas till ytterligare. I ungdomslandslag och internationella ungdomsmästerskap ska alla tävla i sin aktuella åldersklass, ingenting annat. Från junioråldern menar jag att det kan vara aktuellt med senioruppdrag, även om det när jämbördiga seniorer finns, kan det, situationsanpassat, vara bättre att låta den underåriga stå på tillväxt. Jag har klagat på det här tidigare och från landslagsledningen fått ett väldigt vekt svar, som i princip går ut på att några tycker si och andra tycker så. Däremot är det oklart vad ansvariga tycker. Jag trodde att det var kärnan i ett ledarskap att kunna ta beslut och inte lalla på och försöka vara alla till lags.

Huddinge har i sak rätt när det gäller kvalificeringsregler på 1 500m. Vi ska i högre grad styra mot fler vidareavancemang baserat på placering än tid. Generellt behöver dock ytterligare insatser runt SM och startfält. Jag har beskrivit detta förut. SM behöver struktureras upp, med fasta storlekar på startfälten, och man kvalificerar sig till SM. Hur stora startfält det handlar om skiljer sig från gren till gren och anpassas också utifrån volym och kvalité på grenen. Heaten ska vara klara redan innan tävlingen inte en halvtimme innan start. SM ska vara ett ”proffsigt” arrangemang inte en förtäckt propaganda tävling. Ur detta kommer att man också vet redan innan man kommer till tävlingen vad som gäller för finalkvalificering och inte efter avprickning. Det är omvänd avprickning som gäller. Är man med i startlistan deltar man, om inte så meddelas detta i god tid, alltså dagar innan! Inget annorlunda än för teaterföreställning, publiken vill veta om de ska titta på en föreställning av Hamlet eller Norén redan innan de beger sig till teatern, inte när ridån går upp.

Gefles synpunkter på en mer intelligent utvärdering av friidrottsverksamheten än att räkna SM-poäng är också lovvärda. Till deras förslag skulle jag vilja addera en mer strukturerad jämförelse med resten av världen. Det finns djupa och stabila världslistor i alla grenar och det går att ta fram nyckeltal som visar hur vi hävdar oss på både en smalare och en bredare front. Jag har redan tagit fram ett sådant system, som tar hänsyn till världskonkurrensen inom respektive gren. Det handlar mest om att bestämma några parametrar och köra, t.ex. en score för topp-10 i varje gren eller topp-25 eller någon annan variant. År för år jämför man sig med resten av världen och försöker förstå vad förändringar beror på. En mer strukturerad jämförelse ger mer trovärdiga svar på statusen för vår idrott än vad några medaljer eller poängplatser på ett mästerskap gör. Tillfälligheter rensas bort, när man tittar på resultat för en hel värld.

Slutligen tycker jag att den gotländska lagtävlingsmotionen är klok. Det är ju inget VM vi pratar om utan tävlingar för ungdomar. Om fler kan vara med och tävla genom att klubbar kan samarbeta är det positivt på alla sätt. Sänk garden och anta en mer pragmatisk inställning. Vi kan ju inte bara ha stora klubbar inom vår idrott, så ser inte verkligheten ut.