På plats i College Station på klassiska NCAA-mästerskapen.
Tävling med stort T och mästerskap med stort M. Sällan har mästerskap så
solklara regler för kvalificering som för NCAA. Alla tävlar under en utmätt
period och de 16 som uppnår bäst resultat får ställa upp i finalen. Vi vet ju
alla hur kvalificering går till inför de s.k. internationella mästerskapen, EM,
VM etc. Olika nationsförbund sätter upp sina egna regler för kvalificering ofta
på de aktivas bekostnad.
Först ett nattstopp i en av Houstons förorter. 7 timmars
tidsskillnad, och det krävs lite fårräkning eller takstudier för att åtminstone
ligga kvar i sängen till kl.06. Jag snör på skorna när det ljusnar vid
halv-7-tiden. Omgivningarna är visserligen sällsynt trista, motorvägar, bilar,
affärer så långt ögat når, gång- eller cykelväg finns inte ens i ordlistan, men
c:a 20 grader och kortbyxor, livet kunde vara sämre. Att Texas inte bara är
värme utan även luftfuktighet, märks direkt även vid denna tid på morgonen. Det
får bli out-and-back, bästa valet när det inte finns något att orientera sig
efter. Det är mulet och ingen sol att hitta väderstrecken efter heller. När det
flyter få man dock lätt storhetsvansinne och väljer att improvisera, ofta ett
dåligt alternativ. Så även denna gång. Samma affärer, korsningar, bensinmackar
etc. visar sig finnas på flera ställen. Man vet att man har kommit vilse, när
lokalbefolkningen inte har en aning om var hotellet som man försöker få
vägbeskrivning till ligger. Det blev en extra halvtimme, sånt som händer.
När jag är på väg till NCAA’s, var även på
utomhusmästerskapen, 2015, är det lätt reflektera över våra egna tävlingar, ISM
senast, och det mästerskap som just avgjorts i Belgrad. Frågan kommer osökt.
Varför är vi så sällsynt dåliga på att arrangera tävlingar på vår sida av
Atlanten? Förmodligen beror det på att vi inte arrangerar tävlingar med avsikten
att någon ska behöva titta på dem. Tävlingarna är helt enkelt till för
arrangörerna själva och friidrottsfamiljens hängivna och viktiga, ofta ideellt
arbetande ledare, tränare och anhöriga. Vår idrott framställs introvert, mycket
påminner om en firmafest. Ni vet den där VD håller en grå och trist
överslätande presentation fullständigt obegriplig för utomstående. Du
genomlider överförfriskade kollegors plötsliga berättarlust som i bästa fall
innebär någon gammal anekdot ur arbetslivet, i värsta fall en lumparhistoria,
som du hört otaliga gånger förut, tyst för dig själv mumlar du poängen långt
innan kollegan sent omsider navigerat sig fram till den. Samtidigt undrar vi
varför vi har svårt att få publik till arrangemangen. Även om vi kanske inte kommer
att lyckas få ett uppsving publikmässigt, t.ex. är motståndet i media tydligt,
måste vi åtminstone försöka, att ge upp är ingen lösning.
Våra tävlingar är på tok för långa, helt i onödan.
Målsättningen ska vara 2-2,5 tim. Tiden mellan löpningarna sätts slentrianmässigt,
ingen ambition att försöka få lite fart på det finns. Jag har förstås pratat om
det är tidigare för döva öron, men envisheten kräver upprepning. Definitionen
av en dåre sägs vara upprepning av samma handling gång på gång och förvänta sig
olika resultat. Jag är alltså en dåre, kan leva med det. Här i USA kan nästa heat skjutas iväg, utan
problem inom en minut efter att föregående heat har gått i mål, snabbare än så
om man måste. Då har man också förstås alla resultat framme redan från
föregående heat, det brukar ta några sekunder efter att första löpare har gått
i mål. Av någon anledning kör vi med små heat, så fort det är fler än en
handfull i ett löpningsheat, sätter svensk friidrotts bakåtsträvare igång och
ondgör sig över hur trångt det är. Tyvärr, är det samma individer som sitter i tävlingskommittéerna.
Titta på EM, där hade vissa 800m-heat fyra löpare! Jag har sett det på ISM
också, tragiskt. Fick TÄK fria händer har vi snart intervallstart i
försöksheaten. Har man glömt bort att löpning är en tävling man mot man? I USA
har man en mycket mer nykter syn i frågan. Man har också fattat hur sällsynt
korkat det är att låta löparna på 800, 1 500 och 3 000m gå ihop på
gemensam bana redan efter 50m. Istället går man in på gemensam bana efter två
kurvor, 150m. Det gör hela proceduren mycket säkrare och bättre för alla. När
ska vi fatta det på hemmaplan. De kör också med två startgrupper istället för
att ha löparna på helt skilda banor, även på 800m. Det är mycket praktiskt,
fungerar väl och snabbar på startproceduren.
På EM körde man semifinaler på 800m och försök på 3 000m,
hur fan tänkte man där? Vi har en 3-dagars tävling, ett mästerskap, där det är
en fördel för aktiva och fans om varje gren har så bra startfält som möjligt.
Valt upplägg förhindrar effektivt detta. Sluta att följa eventuella
heatscheman, eller snarare skriv om dem. Vi måste skapa de bästa förutsättningarna
för tävlingar på fansens villkor. Sidoeffekten av det är att det även blir
bättre för de aktiva. Det finns större möjligheter att få se mästerskap, där de
bästa i varje gren gör upp om segern. De stora stjärnorna kan utan att utsätta
sig för omänskliga utmaningar välja att ställa upp, för fansens bästa, i de
grenar där de kan slåss om segern. Visst, Laura Muir vann både 1 500 och 3 000m,
men hon är en superstjärna långt över det vanliga. Man ska inte behöva vara på
hennes nivå för att kombinera 800/1 500 eller 1 500/3 000m. Möjligheten
finns för alla med ett vettigare program, tex. fre 3 000/800h, lör 1 5800h/800f och sön 1 500f. Inte optimalt för
en 8/15-dubbel, men åtminstone möjlig.
College Station är vad namnet antyder en universitetsstad.
Allt verkar vara centrerat kring det stora Texas A&M-universitet (Texas
Agricultural & Mechanical College). Campus är stort. Jag var inne och
tittade på fotbollsarenan (amerikansk fotboll alltså) Kyle Field. Arenan
sväljer för tillfället över 102 000 åskådare! Rekordet är på över 110 000
åskådare från 2014. Det regnade lite men fotbollslaget tränade. Det är 7
månader till säsongsstart. Om svenska fotbollsspelare var lika förberedda inför
den allsvenska starten som amerikanska college-lag är så skulle vi inte behöva
skämmas över den låga standard som allsvenskan håller. Tyvärr, tränar Texas
A&M:s cheerleaders hårdare än allsvenska fotbollsspelare, för att inte tala
om ”storbandet” som underhåller på matcherna. Faciliteterna för idrott samlade
på campus håller mycket hög nivå, basketarenan tar 13 000 åskådare.
Soccer-arenan tar inga stora mängder åskådare, men gräset skulle Friends Arena
döda för att ha. Dessutom såg det ut att ligga ytterligare ett 10-tal
soccerplaner bredvid. Basebollarenan såg inte heller så pjåkig ut. Inomhusarenan
för friidrott, Gilliam Indoor Track Stadium, alltså där NCAA-avgör, kändes väl
tilltagen och allt som krävs för en stortävling såg ut att vara på plats. Jag
joggade till utomhusbanan vid 7-tiden i morse och sprang några lätta, mycket lätta,
200-ingar. Texas A&M:s löpare var på plats. I Texas
tränar man gärna tidigt, för att slippa värme och fukt som kommer snabbt så fort solen har hunnit
upp ordentligt. 9-banor runt, så gott som standard för amerikanska
friidrottsarenor. Dessutom mycket extra utrymme för alla teknikgrenar. Om bara
en bråkdel av den satsning på idrottsarenor som görs i USA skulle bli
verklighet i Sverige, skulle vår idrott få ett enormt lyft. Vår lott är konstgräsplaner
och gräsbyten på Friends Arena.
Nu ska jag iväg och titta på NCAA:s mångkampspass. Ikväll är
det dags för Distance Medley för Elmar och New Mexico. Innan dess ska Josh Kerr
försöka gå till final på majlen.
Förresten, man vet att man har kommit till civilisationens
vagga när stan har George Bush Presidential Library…
