Ingen med någon insyn i friidrottens skilda konkurrensnivå
mellan grenarna kan ha undgått att se hur skevt SOK/SFIF har hanterat de
internationella OS-kvalgränserna. IOC/IAAF har fattat det och deras gränser
jämfört med 2015-års världslista ligger längre ner i listorna i de konkurrenskraftigaste
grenarna. Man vill helt enkelt ha fler till OS av de friidrottare som gör de bästa
prestationerna och färre av dem som visserligen ligger högt upp i sina
respektive grenar, men endast av den orsaken att konkurrensen jämförelsevis är
beskedlig. Som tumregel kan jag konstatera att för de starkare teknikgrenarna
motsvarar 10:e plats på världslistan ungefär 150:e plats för de tuffaste
löpgrenarna. I de svagare teknikgrenarna, i huvudsak kast, får man leta
betydligt längre ner i listorna. Det är ingen tillfällighet, om man tittar på
genomtiderna-statistiken är skillnaderna fortsatt stora, inte lika stora men
inte långt ifrån. IOC/IAAF:s tanke är därför lätt att förstå. Det är rimligt
att det ska krävas jämförbara prestationer för att delta på OS. Man skulle
egentligen behöva skärpa gränserna för teknikgrenarna ytterligare för att nå en
jämn prestationsnivå, men skillnaderna har åtminstone minskat något. Det stämmer
också med de uttalanden som SOK gör, ”en strävan efter hög och jämn kvalitet
för att skapa rätt stämning i truppen” och ”slutliga uttagningskriterierna ska
därför vara likvärdiga mellan de olika idrotterna”. Överfört borde det även
gälla inom idrotterna. SOK/SFIF:s korrigeringar av friidrottsgränserna följer
dock inte de egna uttalande principerna, istället gör man korrigeringar som går
tvärtemot IOC/IAAF:s intention.
Om man sorterar IOC/IAAF:s kvalgränser efter den plats på fjolårets
världsstatistik som den räcker till, lägst till högst, då hamnar alla
teknikgrenar på övre halvan och löpgrenaran på nedre halvan. Helt utan
undantag! Det finns 18 teknikgrenar och de belägger plats 1-18 i en sådan
sortering, från herrar stav och slägga, plats 19, till damer kula plats 42.
Sedan följer övriga grenar, 20 st. Jag bortser från marathon, där IAAF inte har
någon riktig kvalgräns. De 20 grenarna spänner från herrarnas häckdistanser,
plats 46, till damernas 200m där 23,20 räcker till plats 132. Detta är så tydligt,
att det måste vara effekten av en princip. Att det sedan varierar något mellan
grenarna beror bl.a. på att i vissa grenar kommer individerna från färre länder
och då kan hänsyn ha tagits till den förhatliga max-3-regeln. Samma sortering,
men med SOK/SFIF:s gränser, ger istället en salig blandning. Uppenbarligen har
man försökt harmonisera gränserna, spannet ligger mellan herrar 400n häck och
damer sjukamp, plats 15, till herrarnas 5 000m, plats 61. Exakt vilken princip
som använts är oklart, utöver principen att de grenar som utövas av aktiva i OS-gruppen,
i minsta möjliga mån ska skruvas till. Någon princip har man i alla fall haft. Är det så djävla svårt att presenteraden?!
I resten av världen, undantag kan finnas, respekterar de
flesta länder jämförbara med Sverige IOC/IAAF:s gränser. Jag kan konstatera att
SOK/SFIF alltså ser på friidrott på ett helt annat sätt än resten av världen.
De som kommer i kläm i SOK/SFIF:s världsbild är utan tvekan sprinters/häck och
löpare. Skillnaden är, för att vara tydlig, att resten av världen inser att
konkurrenssituationen mellan grenarna skiljer sig åt högst väsentligt, medan
SFIF drar alla grenar över samma kam. Att man gör på detta sätt kan bara bero
på en av två orsaker, okunnighet eller ett medvetet gynnande av vissa grupper
av aktiva. Då det är omöjligt att man inte förstår skillnaden mellan grenarna
ur en konkurrenssituation, återstår bara det andra alternativet. Förvånande?
Nej, helt i linje med hela SFIF:s verksamhet, som har mycket likheter med den
aktuella situationen på Riksrevisionen. Det finns ett ord för det, lös rebusen längre
ner…
Om man tittar vidare och applicerar max-3-regeln på de
svenska gränserna, blir spannet än tajtare. De svenska gränserna samlas mellan
herrarnas hinder, plats 9, och herrarnas 200 och 5 000m, plats 33 på fjolårets
världslista. I vissa fall har man alltså ”lyckats” särdeles väl. För
3 000m hinder har man lagt gränsen vid ett resultat som endast 9 (!)
löpare i världen klarade under 2015 (hittills i år är siffran 10), efter att
3-per-land-regeln tillämpats. Även Sanna Kallur krävdes på ett resultat, 12,80,
som endast 14 klarade förra året. För att ha en chans att komma topp-8, måste
man prestera ett som ligger så högt? Givetvis inte! All erfarenhet motsäger
det. Varför sätter man gränsersom i vissa fall motsvarar topp-9 i världen och i andra fall 30+? Friidrott
och resultat/statistik är intimt förknippade, så varför inte lägga gränser som
med hänsyn tagen till IAAF:s gränser, fjolårstatistiken (gränserna sattes innan
årets säsong inletts), regelverket (max 3 per land), ger så identiska
förutsättningar som möjligt? Vad finns att förlora? En klarad kvalgräns ger ju ändå
inte automatiskt en OS-biljett, annat kan vägas in i alla fall.
Om det fanns en förhoppning om att SOK/SFIF skulle korrigera
sina flagranta misstag, via praktisk handling, har de grusats. I de grenar som
”utsetts” till särskilt ömmande grenar, där kvalgränserna inte skärptes eller
skärptes något, men ligger på beskedliga nivåer, skulle man kanske tro att de
gränserna åtminstone borde klaras av de aktuella aktiva under innevarande
säsong. Nej, då. Då de aktiva underpresterar och inte ens klarar av de specialriggade
gränserna, eller bara gör det på speciella kastplaner och/eller i tävlingar
utan riktig konkurrens, tas de ut i alla fall! För övrigt stick i stäv med
SOK:s egna principer, ”Grundkriteriet (läs, resultat motsvarande topp-8-chans)
ska uppnås i högsta internationella konkurrens…” I vissa fall har hänsyn tagits
till tävlingar av direkt pinsam karaktär, påhittade tävlingar som inte finns
tävlingskalendern. Om inte rätt resultat uppnås hittas en ny tävling på,
påhittad tävling nr.X. Det luktar arv från Ricky Bruch lång väg. Oklart också om
WADA kan hänga med i svängarna och få tillräcklig framförhållning i sin
planering.
Den svenska vägen
till Rio
Av SFIF prioriterade grenar (grenar där SFIF har lämnat
IAAF:s gräns oförändrad)
- Klara IAAF:s gräns, när spelar inte så stor roll förra säsongen duger bra, var och i vilket sammanhang spelar inte heller någon roll
- Delta på EM (ja, eller låtsas-EM utan Ryssland, Europas överlägset största land), misslyckas med att gå till final, spelar ingen roll, även om det inte direkt stärker bevisen för att man går till final på OS och dessutom får göra alla omgångar där, alltså topp-8.
- Om inte kvalgränsen har klarats av, hitta på lite tävlingar och gör ett kvalresultat, någon visad stabilitet eller upprepning av resultatet behövs inte
Övriga grenar, i huvudsak löpning, men även sprint och häck
- För några grenar, slakta svenska rekordet, i andra prestera löjligt högt upp på världslistan
- Gör det helst igen
- Om inte, räkna inte med att SOK/SFIF accepterar någon inbjudan från IOC/IAAF för utfyllnad i grenar där gränserna varit tuffare än önskat. Enligt uppgift (kan vara fel) fick vi en inbjudan på 1 500m som vi har tackat nej till. Varför redovisas och motiveras inte det tydligt på SFIF:s officiella organ, friidrott.se? Öppna kort!
Intressant också att av 15 aktiva kan jag konstatera att i
en jämförelse med en harmoniserad konkurrensspridning mellan grenarna jämfört
WL-2015 och WL-all-time belägger löpare/häcklöpare med sina aktuella årsbästan
plats 2-6, före samtliga andra aktiva förutom Michel Tornéus (om man bortser
från höghöjdsresultat i småtävlingar) ligger de även före honom.
Aktuell Rebus:
Lös rebusen! (Ledtråd, förekommer inom Riksrevisionen och
inom idrottsliga organisationer nära dig.)
Mer om SOK:s principer
Någon Carina Skoog, sportchef på SOK och ansvarig för friidrotten, citerades tidigare i DN.
– De regler och kriterier vi har är beslutade på vårt årsmöte, så det är de olympiska förbunden som har valt att det ska vara den här nivån, och den är för alla de olympiska idrotterna.
Med de olympiska förbunden menas, antar jag, de specialidrottsförbund, vars idrotter finns representerade på OS. SFIF tillsammans med någon fjäderbollspelare, kyrkroddare och andlig släkting med Robin Hood, har beslutat att tex. Lovisa Lindh måste springa 800m på 1.59,50 (17 st löpare i år förresten). Skulle inte tro det. Nej, de har tagit ett mer allmänt hållet beslut och de exakta gränserna är ett resultat av SFIF:s kladdande i syltburken. Såvitt jag förstår togs aktuellt beslut, 2014. I princip ligger det tidigare kravet fast, populärformulerat, ”uppnått resultat och visat sådan form att han/hon bedöms kunna konkurrera om minst åttonde platsen på OS”. I en nyhetsartikelpå sok.se från 2012 utvecklar SOK tankarna runt uttagningskriterierna.
För övrigt
Är SOK den svenska idrottens beredskapsarbete? Varför slösas
så mycket pengar bort på denna organisation, med en verkningsgrad som en
ångmaskin? Var finns Uppdrag granskning och Kalla fakta när man behöver dem? De
skulle även kunna ägna ett program åt SFIF:s hantering av Abeba Aregawi. Bara
två programförslag.
Regeln om att max tre deltagare per gren och land får delta på OS måste bort. I den
globaliserade värld som vi lever i 2016 är regeln helt otidsenlig. De bästa
idrottarna i varje gren skall förstås vara på plats oberoende av vilka andra
som också är kvalificerade. De aktivas prestationer skall helt styra
startfälten, inte nationella olympiska förbund. Ett bra steg mot en avveckling
av SOK förresten, vars existens är en hämsko för utvecklingen av svensk idrott.
För att travestera Martin
Luther King Jr, “I have a dream that one day athletes in our sport will not be
judged by the color of their flag, but by the level of their performance.”
