onsdag 3 augusti 2016

Mystiken runt OS-uttagningarna tätnar

Ingen med någon insyn i friidrottens skilda konkurrensnivå mellan grenarna kan ha undgått att se hur skevt SOK/SFIF har hanterat de internationella OS-kvalgränserna. IOC/IAAF har fattat det och deras gränser jämfört med 2015-års världslista ligger längre ner i listorna i de konkurrenskraftigaste grenarna. Man vill helt enkelt ha fler till OS av de friidrottare som gör de bästa prestationerna och färre av dem som visserligen ligger högt upp i sina respektive grenar, men endast av den orsaken att konkurrensen jämförelsevis är beskedlig. Som tumregel kan jag konstatera att för de starkare teknikgrenarna motsvarar 10:e plats på världslistan ungefär 150:e plats för de tuffaste löpgrenarna. I de svagare teknikgrenarna, i huvudsak kast, får man leta betydligt längre ner i listorna. Det är ingen tillfällighet, om man tittar på genomtiderna-statistiken är skillnaderna fortsatt stora, inte lika stora men inte långt ifrån. IOC/IAAF:s tanke är därför lätt att förstå. Det är rimligt att det ska krävas jämförbara prestationer för att delta på OS. Man skulle egentligen behöva skärpa gränserna för teknikgrenarna ytterligare för att nå en jämn prestationsnivå, men skillnaderna har åtminstone minskat något. Det stämmer också med de uttalanden som SOK gör, ”en strävan efter hög och jämn kvalitet för att skapa rätt stämning i truppen” och ”slutliga uttagningskriterierna ska därför vara likvärdiga mellan de olika idrotterna”. Överfört borde det även gälla inom idrotterna. SOK/SFIF:s korrigeringar av friidrottsgränserna följer dock inte de egna uttalande principerna, istället gör man korrigeringar som går tvärtemot IOC/IAAF:s intention.

Om man sorterar IOC/IAAF:s kvalgränser efter den plats på fjolårets världsstatistik som den räcker till, lägst till högst, då hamnar alla teknikgrenar på övre halvan och löpgrenaran på nedre halvan. Helt utan undantag! Det finns 18 teknikgrenar och de belägger plats 1-18 i en sådan sortering, från herrar stav och slägga, plats 19, till damer kula plats 42. Sedan följer övriga grenar, 20 st. Jag bortser från marathon, där IAAF inte har någon riktig kvalgräns. De 20 grenarna spänner från herrarnas häckdistanser, plats 46, till damernas 200m där 23,20 räcker till plats 132. Detta är så tydligt, att det måste vara effekten av en princip. Att det sedan varierar något mellan grenarna beror bl.a. på att i vissa grenar kommer individerna från färre länder och då kan hänsyn ha tagits till den förhatliga max-3-regeln. Samma sortering, men med SOK/SFIF:s gränser, ger istället en salig blandning. Uppenbarligen har man försökt harmonisera gränserna, spannet ligger mellan herrar 400n häck och damer sjukamp, plats 15, till herrarnas 5 000m, plats 61. Exakt vilken princip som använts är oklart, utöver principen att de grenar som utövas av aktiva i OS-gruppen, i minsta möjliga mån ska skruvas till. Någon princip har man i alla fall haft. Är det så djävla svårt att presenteraden?!   

I resten av världen, undantag kan finnas, respekterar de flesta länder jämförbara med Sverige IOC/IAAF:s gränser. Jag kan konstatera att SOK/SFIF alltså ser på friidrott på ett helt annat sätt än resten av världen. De som kommer i kläm i SOK/SFIF:s världsbild är utan tvekan sprinters/häck och löpare. Skillnaden är, för att vara tydlig, att resten av världen inser att konkurrenssituationen mellan grenarna skiljer sig åt högst väsentligt, medan SFIF drar alla grenar över samma kam. Att man gör på detta sätt kan bara bero på en av två orsaker, okunnighet eller ett medvetet gynnande av vissa grupper av aktiva. Då det är omöjligt att man inte förstår skillnaden mellan grenarna ur en konkurrenssituation, återstår bara det andra alternativet. Förvånande? Nej, helt i linje med hela SFIF:s verksamhet, som har mycket likheter med den aktuella situationen på Riksrevisionen. Det finns ett ord för det, lös rebusen längre ner…

Om man tittar vidare och applicerar max-3-regeln på de svenska gränserna, blir spannet än tajtare. De svenska gränserna samlas mellan herrarnas hinder, plats 9, och herrarnas 200 och 5 000m, plats 33 på fjolårets världslista. I vissa fall har man alltså ”lyckats” särdeles väl. För 3 000m hinder har man lagt gränsen vid ett resultat som endast 9 (!) löpare i världen klarade under 2015 (hittills i år är siffran 10), efter att 3-per-land-regeln tillämpats. Även Sanna Kallur krävdes på ett resultat, 12,80, som endast 14 klarade förra året. För att ha en chans att komma topp-8, måste man prestera ett som ligger så högt? Givetvis inte! All erfarenhet motsäger det. Varför sätter man gränsersom i vissa fall motsvarar topp-9 i världen och i andra fall 30+? Friidrott och resultat/statistik är intimt förknippade, så varför inte lägga gränser som med hänsyn tagen till IAAF:s gränser, fjolårstatistiken (gränserna sattes innan årets säsong inletts), regelverket (max 3 per land), ger så identiska förutsättningar som möjligt? Vad finns att förlora? En klarad kvalgräns ger ju ändå inte automatiskt en OS-biljett, annat kan vägas in i alla fall.

Om det fanns en förhoppning om att SOK/SFIF skulle korrigera sina flagranta misstag, via praktisk handling, har de grusats. I de grenar som ”utsetts” till särskilt ömmande grenar, där kvalgränserna inte skärptes eller skärptes något, men ligger på beskedliga nivåer, skulle man kanske tro att de gränserna åtminstone borde klaras av de aktuella aktiva under innevarande säsong. Nej, då. Då de aktiva underpresterar och inte ens klarar av de specialriggade gränserna, eller bara gör det på speciella kastplaner och/eller i tävlingar utan riktig konkurrens, tas de ut i alla fall! För övrigt stick i stäv med SOK:s egna principer, ”Grundkriteriet (läs, resultat motsvarande topp-8-chans) ska uppnås i högsta internationella konkurrens…” I vissa fall har hänsyn tagits till tävlingar av direkt pinsam karaktär, påhittade tävlingar som inte finns tävlingskalendern. Om inte rätt resultat uppnås hittas en ny tävling på, påhittad tävling nr.X. Det luktar arv från Ricky Bruch lång väg. Oklart också om WADA kan hänga med i svängarna och få tillräcklig framförhållning i sin planering.

Den svenska vägen till Rio
Av SFIF prioriterade grenar (grenar där SFIF har lämnat IAAF:s gräns oförändrad)
  • Klara IAAF:s gräns, när spelar inte så stor roll förra säsongen duger bra, var och i vilket sammanhang spelar inte heller någon roll
  • Delta på EM (ja, eller låtsas-EM utan Ryssland, Europas överlägset största land), misslyckas med att gå till final, spelar ingen roll, även om det inte direkt stärker bevisen för att man går till final på OS och dessutom får göra alla omgångar där, alltså topp-8.
  • Om inte kvalgränsen har klarats av, hitta på lite tävlingar och gör ett kvalresultat, någon visad stabilitet eller upprepning av resultatet behövs inte
Facit: en har inte klarat IAAF:s kvalgräns i år, tre har klarat gränsen med minsta möjliga marginal, en av dessa väldigt tidigt på säsongen, fyra har endast klarat gränserna i sammanhang som inte är kvalificerande enligt SOK

Övriga grenar, i huvudsak löpning, men även sprint och häck
  • För några grenar, slakta svenska rekordet, i andra prestera löjligt högt upp på världslistan
  • Gör det helst igen
  • Om inte, räkna inte med att SOK/SFIF accepterar någon inbjudan från IOC/IAAF för utfyllnad i grenar där gränserna varit tuffare än önskat. Enligt uppgift (kan vara fel) fick vi en inbjudan på 1 500m som vi har tackat nej till. Varför redovisas och motiveras inte det tydligt på SFIF:s officiella organ, friidrott.se? Öppna kort!
Facit: Samtliga har med marginal och i närtid klarat IAAF:s kvalgränser med god marginal och alla utom en har även klarat SFIF:s gränser.

Intressant också att av 15 aktiva kan jag konstatera att i en jämförelse med en harmoniserad konkurrensspridning mellan grenarna jämfört WL-2015 och WL-all-time belägger löpare/häcklöpare med sina aktuella årsbästan plats 2-6, före samtliga andra aktiva förutom Michel Tornéus (om man bortser från höghöjdsresultat i småtävlingar) ligger de även före honom.

Aktuell Rebus:
Lös rebusen! (Ledtråd, förekommer inom Riksrevisionen och inom idrottsliga organisationer nära dig.)






Mer om SOK:s principer
Någon Carina Skoog, sportchef på SOK och ansvarig för friidrotten, citerades tidigare i DN.
– De regler och kriterier vi har är beslutade på vårt årsmöte, så det är de olympiska förbunden som har valt att det ska vara den här nivån, och den är för alla de olympiska idrotterna.
Med de olympiska förbunden menas, antar jag, de specialidrottsförbund, vars idrotter finns representerade på OS. SFIF tillsammans med någon fjäderbollspelare, kyrkroddare och andlig släkting med Robin Hood, har beslutat att tex. Lovisa Lindh måste springa 800m på 1.59,50 (17 st löpare i år förresten). Skulle inte tro det. Nej, de har tagit ett mer allmänt hållet beslut och de exakta gränserna är ett resultat av SFIF:s kladdande i syltburken. Såvitt jag förstår togs aktuellt beslut, 2014. I princip ligger det tidigare kravet fast, populärformulerat, ”uppnått resultat och visat sådan form att han/hon bedöms kunna konkurrera om minst åttonde platsen på OS”. I en nyhetsartikelpå sok.se från 2012 utvecklar SOK tankarna runt uttagningskriterierna.

För övrigt
Är SOK den svenska idrottens beredskapsarbete? Varför slösas så mycket pengar bort på denna organisation, med en verkningsgrad som en ångmaskin? Var finns Uppdrag granskning och Kalla fakta när man behöver dem? De skulle även kunna ägna ett program åt SFIF:s hantering av Abeba Aregawi. Bara två programförslag.

Regeln om att max tre deltagare per gren och land får delta på OS måste bort. I den globaliserade värld som vi lever i 2016 är regeln helt otidsenlig. De bästa idrottarna i varje gren skall förstås vara på plats oberoende av vilka andra som också är kvalificerade. De aktivas prestationer skall helt styra startfälten, inte nationella olympiska förbund. Ett bra steg mot en avveckling av SOK förresten, vars existens är en hämsko för utvecklingen av svensk idrott. För att travestera Martin Luther King Jr, “I have a dream that one day athletes in our sport will not be judged by the color of their flag, but by the level of their performance.”