Av någon anledning verkar det vara helt problemfritt att
anklaga idrottare för doping. Några som helst bevis behövs inte. Programledare,
kommentatorer, bisittare, studiogäster och aktiva kan utan bevis eller
motfrågor mer eller mindre explicit antyda att nu aktiva eller tidigare aktiva
idrottare är/var dopade. Några bevis presenteras aldrig, eftersom det aldrig
efterfrågas. Vandringssägner som får vandra från mun till mun, och förstärkta
av media och numera även i sociala medier räknas som sanning. I andra
sammanhang när människor anklagas för allvarliga brott, har media gjort
omfattande research och kollat fakta med flera olika källor innan man
överhuvudtaget går ut med någon som helst anklagelse. Inom idrottsmedia ligger
ribban vid fotknölarna när det gäller bevisbörda.
Ärekränkning brukar var illa
sett av den som drabbas, men den risken utsätter man sig inte för eftersom man
ger sig på människor på avstånd. Det finns en främlingsfientlig ingrediens i
soppan. Jag använder inte R-ordet, då det inte handlar om traditionell WASP-rasism.
Nej, det är ett mer abstrakt fenomen. De som anklagas befinner sig på behörigt avstånd, geografiskt, kulturellt
eller i tiden. Människor som ”är som vi”, eller vars kultur är accepterad av
”Svensson”, aktar man sig mycket noga för att lägga på dopingaltaret. Vad har då
de gjort som i medias ”folkdomstol” dopingbrännmärkts? Deras enda brott verkar
vara att de presterat på en idrottsligt hög nivå, högre än våra egnas. En nivå
som alla strävar efter, och som är brottslig när andra når den, men vid de få
tillfällen som någon vi ”känner” når dit är vit som snö. Svenskar, nordbor,
västeuropéer, amerikaner etc. anklagas sällan för doping utan mycket omfattande
bevis, även jamaicaner (reggae är ju schysst) och vissa andra ”sköna typer” kan
klara sig. Detta även fast de presterar på en nivå där dopingflaggan brukar
höjas om det skulle gälla någon från något obskyrt land eller kultur långt ifrån
oss. Det finns många exempel på aktiva i vår närhet som höjt sin
prestationsnivå i en takt som omedelbart skulle ha lett till dopinganklagelser
om det hade gällt en idrottare från "Långtbortistan eller från regimer och
kulturer som det är skottpengar på.
Etiskt, moraliskt borde idrottsmedia rensa bort detta otyg.
Det handlar egentligen bara om att använda samma principer som mer välrenommerad
nyhetsmedia följer, jag bortser förstås från kvällstidningar. Att aktiva
använder media som en megafon för att skända konkurrenter som är bättre än de
själva, är svårt att göra något åt, men det borde följas av en enkel fråga,
”intressant, vad bygger du den anklagelsen på?”. Om jag är snäll skulle jag
kunna kalla det ”normal” osportslighet, men i förlängningen handlar det om
allvarlig ärekränkning, och det skulle ta hus i helvete om det riktats mot någon
i vår närhet.
