Idag avgjordes det sk.Terräng-EM. Europas
största land fick inte vara med vilket både devalverar tävling avsevärt och
påminner om vilken idiotisk populism i dopingfrågan som IAAF, EAA och SFIF ägnar
sig åt. Varför ska inte ryska löpare få delta på EM, för att andra idrottare
har dopat sig, eller för att tränare/ledare har deltagit i fusket? Dessa löpare
är precis lika rena från doping som de som tåade upp på startlinjen, till dess
att något annat bevisas. Den kollektiva bestraffning som förbunden ägnar sig åt
bryter mot idrottens själ och vedertagna rättsprinciper. Se tidigare inlägg
föresten. Bara att beklaga!!!
.
I nästan-EM gjorde i alla fall en hel del
starka insatser rakt igenom. Riktigt kul att kunna konstatera! Tråkigt att vi
inte hade fler lag bara. Det är svårt att lasta SFIF för det, eftersom en del
aktiva som hade kunnat bidra inte prioriterade tävlingen. Så huvudansvaret
ligger på de aktiva denna gång. Jag tror dock att lösningen ligger både hos
aktiva och SFIF. Jag tror att aktiva och SFIF måste snacka ihop sig kring
Terräng-EM i ett mycket tidigt skede, inte när det är dags att ta ut truppen.
Poängen är att tävlingen är ett mycket bra delmål för alla löpare från
medeldistans till maraton. Svensk medeldistanslöpning har aldrig riktigt fattat
det och det är synd. Titta på många andra länder där de båda ytterkanterna
medeldistans och maraton faktiskt ofta finns representerade. David och Elmar
har förstått hur central terränglöpningen är för dem båda trots de vitt skilda
inriktningarna inför tävlingssäsongen. Synd att inte fler förstår det. Den
dåliga förståelsen för viktig av tillräcklig aerob kapacitet även för en
medeldistansare är den viktigaste orsaken till varför få svenska lovande juniorer
klarar av att ta steget upp till seniornivån med lyckat resultat. Det framgår
med tydlighet när man tittar på andra länders framstående medeldistansare. De
har mycket bättre förmåga på överlånga sträckor och har helt enkelt bättre
verktyg att jobba med när det gäller att utvecklas vidare som senior. Det
betyder inte att man ska göra avkall på andra färdigheter, alltså och inte
antingen eller.
Mest imponerande var trots allt David Nilssons
fantastiska insats i herrklassen. Det bådar gott för maratonsatsningen. Det är
just den här typen av komplement till maratonträningen som gör att hans målbild
kan vidgas. Orsaken till att svensk maratonlöpning länge har varit så bedrövlig
är just att löpare med både tillräcklig uthållighet och förmåga att springa
fort har saknats. David och tidigare Micke Ekvall visar att det finns anledning
att se mer positivt på framtiden för svensk maratonlöpning.
Jag konstaterar också att med Micke Ekvall i
laget på samma nivå som förra året, 26:a, hade Sverige haft en placeringssiffra
på c:a 90. Det hade räckt till 4:e plats med bara storfräsare som Spanien,
Frankrike och England framför oss. Vi hade med andra ord definitivt all
anledning att skicka ett lag.
Elmars insats var också riktigt bra. Efter
resestrul kom han hem först sent fredag kväll, med 8 tim jetlag i bagaget. 41:a
plats var efter omständigheterna mer än väl godkänt. Avståndet fram till
riktigt framskjutna placeringar var inte avskräckande och han slog många
riktigt bra långdistanslöpare. Positiv erfarenhet att ta med till
banlöpningssäsongerna som kommer.
