NCAA, Cross-Country-Nationals

Tredje XC-Nationals på tre år, inte dåligt. Förmodligen den enda svensken som varit på plats. Fantastiska tävlingar, för omväxlings skull i Louisville, Kentucky. Frågan är om motsvarande tävlingar finns någonstans, i alla fall inte i terränglöpning. VM brukar avgöras på någon avlägsen plats, med enbart trupperna på plats och några enstaka ledare. Vid NCAAS’s är det mycket fans på plats, tillsammans med de 62 lagen och individuella löpare blir det bra tryck. Banan inbjuder till att åskådarna blir mobila och stora myrsvärmar driver fram och tillbaka mellan olika passande platser utefter banan. Startgärdet är något hundratal meter brett och längden är väl tilltagen för att startrusningen skall hinna bedarra något innan banan blir smalare. 254 löpare på startlinjen gör att utrymmet behövs, speciellt som alla är duktiga löpare, med några få undantag skulle samtliga löpare konkurrera om topplatser på SM.

Lagmomentet spelar verkligen en huvudroll här såväl som i amerikansk idrott i allmänhet. Det blir verkligen en extra krydda, eftersom varje placering har betydelse, till skillnad från i SM:s lagmoment där placeringen inte har någon som helst betydelse, utan endast tiden. Placeringar är dessutom fullt möjligt att plocka i mängder, en sekund kan betyda 3-4 placeringar och att ett lag plockar 100 poäng under sista km är inte ovanligt, eftersom det endast rör sig om 5-6 s per löpare. Banan på Nationals är mer vanlig park än de mer perfekta golfbaneunderlag som ofta gäller. Banan har endast lite kupering, men innehåller en del knixar, dock är den hela tiden löpvänlig. Jag sprang en snabbdistans på banan dagen innan och det funkade bra. Det är förstås lite värre när man har löpare runt omkring sig i alla riktningar. De hör dock till. Det går att passera och springa upp sig. Det är lätt att hänga med i lite för högt tempo i början och det är ofta de som vågar vara lite kalla och avancera successivt som lyckas bäst. Första rätt lätta km i år klockade jag på 2.36. Flera lyckosökare långt fram i början och många dalar genom fältet. Endast de allra bästa klarar av att öppna för fort utan att haverera. 

Arrangemanget upplevs som mycket proffsigt. Skillnaden mot ett SM-arrangemang är slående. Trots att arrangemanget är stort och säkert administrativt tungt, känns det väldigt publikorienterat. Avspärrningar där det behöver spärras av med staket eller riktig lina, inte dessa meningslösa ATA-plastband som går sönder eller hänger på trekvart. Där det inte behöver spärras av, spärras det inte av, kantlinjer i backen duger. Det är lätt för publiken att följa från flera platser per varv. En sådan självklar grej som resultatredovisning fungerar utmärkt. Chipläsning på några platser och redovisning av ställning individuellt och i lagtävlingen på storbildsskärmen vid målet och på nätet. Det låter självklart, men det har hittills aldrig gjorts på SM. Arrangören tillhandahåller tält för alla lagen, vilket förstås är mycket smartare än att de enskilda lagen ska ombesörja det, vilket i praktiken är omöjligt när lagen flyger in. Det anordnas en bankett kvällen innan, även om inte alla lagen deltar, så är det trevligt. Jag kan inte minnas att vi haft någon SM-bankett på länge, speciellt inte för Terräng-SM. Alla deltagare får varje år en jacka eller dylikt, vilket faktiskt tjänar som reklam för tävlingen för kommande år. 

Under överskådlig tid alternerar arrangörsorterna mellan några få platser, två närmare bestämt. Det finns många fördelar med att låta dem som kan arrangera istf att orutinerade arrangörer ska uppfinna hjulen igen. De gör i många fall på samma sätt i andra idrotter. För utomhusfriidrotten har man redan utsett Eugene som arrangör varje år till 2021. I Sverige skulle det förmodligen vara att föredra för terränglöpningen. Möjligheterna att utveckla et arrangemang från dagens nivå till något riktigt bra skulle öka avsevärt. Idag verkar ambitionen snarast ligga vi att klara arrangemanget med näsan över vattenytan. Så ser det ut för de flesta av våra arrangemang. Arrangörerna gör sitt bästa efter förutsättningarna, men det räcker inte. Vill vi ha ett arrangemang som är ”insanely great”, så måste vi ge rätt förutsättningar och möjligheter att utveckla våra arrangemang. Jag har pratat om det tidigare, men gör det gärna igen, eftersom våra arrangemang, kanske speciellt SM, är viktiga om vi vill få upp intresset för idrotten. Om vi vill få medial bevakning tror jag att ett riktigt proffsigt arrangemang skulle bidra positivt. Bristfällig resultatredovisning under och efter loppet, trista banor, dålig speakerutrustning, spartanska start- och målområden, avsaknad av pressinformation, ingen försäljning, dåliga publikytor etc. ger inte den inramning som krävs för ett arrangemang i världsklass. En möjlig lösning är att under säg fem år låsa arrangemanget till samma plats och succesivt utveckla det till nödvändig nivå. Investeringar i utrustning, rutiner, processor och individer kan återanvändas och förädlas över tiden. Banan ska vara tipp-topp förstås och området som helhet måste möjliggöra ett bra arrangemang. Idag är det ingen klubb som tjänar några stora pengar på ett Terräng-SM, så det borde vara relativt okontroversiellt att förlägga det på samma plats under några år. En attraktivare tid på året, skulle också underlätta. Vi har nu kört tre år på hösten med rätt trista väderförhållanden. Oberoende av om vi kör på våren eller hösten går det att hitta en bättre placering i kalendern. Årets tävlingar hade det sämsta deltagarantalet under de senaste sex åren, som jag tittat på, 120 löpare färre än 2010 i Borås. Det långa med det korta, vi behöver ställa större krav på oss själva om vi vill vända trenden. Ett proffsigt SM-arrangemang med 1 000 deltagare är inget ouppnåeligt mål för Sveriges största idrott.

Resultat, NCAA-XC, Louisville - 2015-11-21
NCAA.s video från herrarnas lopp, hela lopet
NCAA.s video från damernas lopp, hela lopet

Målområdet dagen innan tävling.

New Mexicos överlägsna damlag innan start.

Det är tjockt med löpare även en god bit in i loppet.