Stefan Olsson avslutar sitt engagemang som ansvarig för
svensk löpning på SFIF. Det var känt sedan tidigare, då hans roll som
generalsekreterare inte går att kombinera med detta. Nu har Stefan presenterat
den nya ledningen och frågetecknen hopar sig.
Det är förmodligen bra att dela upp ansvaret. Jag säger, förmodligen,
för att det beror på vad rollen landslagsledare innefattar. I en bokstavliga
tolkning, skriva ner några namn på ett papper och åka iväg på en landskamp och
heja lite, behövs det inte. Om landslagsledare också innefattar att löpande följa
upp svenska elitlöpare, behövs det ett betydligt större engagemang. Ett engagemang
som det var länge sedan det utövades inom svensk löpning. Fler huvuden ökar
möjligheten att axla den uppgiften, även om den fortsatt är svår, och i det
närmaste omöjlig om ambitionen saknas. Det finns dock ytterligare en obekant
parameter i ekvationen och det är det nya nationella prestationscentrumet. Om
uppföljningen/utveckling av svensk löpning kommer att drivas därifrån, återstår
endast den mer bokstavliga tolkningen av en landslagsledares roll och då behövs
knappast en trojka.
Hur det går finns det ingen anledning att analysera förrän
de som fått uppgiften har haft en chans att visa sina kort. Undantag finns dock
Ulf Friberg har redan innehaft rollen och minnena från den tiden inger inga
stora förhoppningar. Många var mycket kritiska till hans sammanblandning av
rollen som individuell tränare och ansvarig för löpningen nationellt. Den
problematiken är knappast mindre nu. Hur lyckat är det att med vetskapen om
detta ge sig in i det träsket igen? Stefans utnämning saknar fingertoppskänsla.
Ulfs bristande intresse för andra löpare än hans egna eller de som redan var
etablerade bidrog inte till en positiv utveckling.
Ett bra exempel är det svenska deltagandet på Terräng-EM
genom åren. Det är bara att gå in och titta på historiken
för att se var ribban låg och hur magra trupperna var för att se resultatet av
hans regim. Nu har han dock inte längre det ansvaret, eftersom det hamnade på
Lorenzo Nesi. Generellt sett, oberoende av vilken faktisk person som har ansvaret
vid en given tidpunkt, kan det dock diskuteras varför terränglöpningen hamnade
inom maratonsfären. Även om terränglöpning borde vara en given ingrediens i
alla löpares kost, är det i huvudsak en ”gren” inom banlöpningen. I den moderna
löpningen måste den betraktas på det sättet. Nu riskerar den att hamna mellan
stolarna. Här finns mycket att bevisa för den nya organisationen. Målsättningen
ska vara att ha representation med lag i all sex kategorierna på Terräng-EM,
även då lag ibland inte uppfyller dagens kriterier. Kontinuiteten är viktig och
den föder framgång. Hönan eller ägget. Alternativet att passivt sitta och vänta
på att situationen med sex ”kvalificerade” lag ska uppstå av sig självt har
inte varit framgångsrik. Svensk Friidrotts ekonomi är inte lysande och finansieringen
kan förstås vara ett bekymmer, men deltagande i tävlingar måste ligga högst på
prioriteringsstacken. Det verkar det inte göra idag. Nya lösningar kan vara på
sin plats. Tex. går tävlingen Ibland i områden där det skulle gå att förlägga
ett träningsläger. Resan skulle kunna delfinansieras av klubbar/aktiva i
kombination med ett träningsläger. Även utan kombinationen skulle aktiva/klubbar
kunna vilja vara med och bidra till tävlingskostnaden, om inget annat
alternativ finns.
Framtiden får utvisa hur det går för den nya organisationen
för svensk löpning inom friidrottsförbundet. Vill de visa handlingskraft borde
de snabbt riva upp de OS-kvalgränser som SFIF/SOK har satt upp för löparna. Det
är i det närmaste öppet mål. De skärpningar som gjorts gentemot de
internationella gränserna för de tuffaste grenarna, löpningen, samtidigt som
man låtit de ”softare” normerna för teknikgrenarna i flera fall vara orörda är
en skymf mot löpningen och en signaleffekt så tydlig som någon.
I praktiken saknas dock resurser och ambition för svensk
löpning. De som vill spänna bågen och komma vidare får leta stöd från annat
håll. I det mediala svarta hål som elitlöpningen befinner sig i är det i det
närmaste omöjligt att hitta det stödet på hemmaplan. Uppmärksamheten för den
som försöker utmana världen i den mest konkurrenskraftigaste av världens
idrotter är inte stor och sponsorer vill synas. Landet lagom uppskattar mer de
som kan slå sin finne, norrbagge eller dansk och vinna ”VM” eller ”OS”.
