ALJ hade en långplädering mot kvalificeringsreglerna inför VM på friidrott.se. Den senaste i
en serie med artiklar under åren. Omfattande argumentation men något seriöst
alternativ till dagens system saknas. Det luktar lokalpatriotism lång väg. Alla
system kommer att ha ”kantbollar”. Vem det drabbar och hur bakgrunden ser ut
varierarar. Förmodligen skulle man hitta många Lex Otterling om man skärskådade
alla grenarna och aktiva från andra länder också, hör och häpna. Hursomhelst,
det nya systemet är i alla fall bättre än tidigare. Det är långt ifrån perfekt,
men bättre. Att SFIF hindrade aktiva som fick en inbjudan att delta är
problematiskt. Jag ser inget godtagbart motiv till detta.
Hur skulle ett optimalt system se ut?
För mig är det enkelt, som världsmedborgare med väldigt svag
nationalistisk ådra är det självklart. Till att börja med måste begränsningen
av antalet aktiva per land tas bort. 1900-talet och kalla kriget är 15+ år
bort. Nationalismen som ideologi falnar. Det är bara SD och deras hang-arounds
SM (Sverigemoderaterna) som klamrar sig fast. Det finns ingen anledning till
att en ”sämre” aktiv ska ha företräde framför en bättre på grundval av att han
har ett annat medborgarskap. Ingen anledning. (punkt) Självklart ska de bästa
utifrån idrottsliga resultat delta. Hur många deltagare i respektive gren kan
förstås diskuteras. Idrottslig kvalité borde ha någon form av påverkan.
Intressant att ALJ tar upp grenars ”densitetsprofil”, eftersom jag har drivit
den tesen länge. Högre densitet, konkurrenskraftigare gren och rimligen fler
deltagare på mästerskapen. Synd att insikten om densitetsprofilen inte haft
någon påverkan tex. vid omröstningen kring årets friidrottare, eller vid
uttagningar till olika uppföljningsgrupper. Intressant att förståelse finns,
men att man väljer att bortse från den?! Friidrott är en heterogen idrott och
grenarnas konkurrenssituation är väldigt olika. Nej, man kan inte jämföra
1 500m och 3 000m hinder idrottsligt, dock haltar den jämförelsen
mindre än med huvuddelen av teknikgrenarna. Det nämns förstås inte. ”…som
vanligt missgynnade alla teknikgrenar.” Halledudanedej, stackars dem. I vilken
bemärkelse missgynnas de? Missgynnas de av att idrottsligt svagare prestationer
i teknikgrenarna ändå räcker för att vara med på mästerskap? Knappast. Om man
tittar på 2014-års resultatspridning (”densitetsprofil”), jmf. nutid och dåtid
(all-time), så är teknikgrenarna ofelbart betydligt svagare än sprint- och
löpgrenarna. Om man skulle lägga löpgrenarnas kvalificeringsgränser på samma
nivå som för teknikgrenarna, så skulle det bli stora startfält, 100++
deltagare. Var kommer den självpåhittade kvalificeringsnormen ”finalpotential”
eller ”chans att konkurrera om poängplats”? Visst teknikgrenarna är mer
”chansartade”, träffar och övertramp kan i högre grad röra till resultatlistan
i förhållande till faktisk kapacitet. Må så vara, men det kan inte vara en
grund för kvalificeringsregler till mästerskap. Det är lite lustigt att slå ett
slag just för längdhopp. Om man utnyttjar grenarnas ”densitetsprofil” ifht
2015-års och all-time-statistik och harmoniserar grenarnas densitet, så kan man
konstatera att kraven för längd är jämfört med alla löpgrenar är väldigt soft. Mer
om detta i en kommande reflektion kring SFIF och SOK:s slakt av friidrotten
inför Rio-OS.
Kort om långt, de resultatmässigt X bästa i varje gren
oberoende av vilket land man representerar bjuds in till mästerskapen. Återstår
att bestämma X gren för gren och att bestämma kvalificeringsperioder och
eventuella tekniska krav kring tävlingar där kvalificerande resultat kan
uppnås. Kortsiktigt skulle det bli en hög representation av vissa länder i en
del grenar, men jag är övertygad om att det på sikt skulle verka utjämnande.
Idrottare har en tendens att anpassa sig till konkurrensen. Det syns tex. när
någon i en grupp av någorlunda jämbördiga aktiva bryter ny mark i form av
rekord eller väsentlig standardförbättring, ofta leder till att övriga också
förflyttar sig uppåt. Att låsa sig vid något givet resultat istf en position
ifht dem som man tävlar mot kan verka begränsande. IAAF är en bit på väg genom
att ha en norm och sedan fylla på upp till önskat antal deltagare, bättre vore
dock att redan från början uttala tex. vi vill ha de 48 snabbaste
1 500m-löparna. Var den normen ligger på ett ungefär kan man enkelt se i
statistiken. Det viktigaste är dock att den förhatliga begränsningen av
deltagare per land tas bort! Den innebär en motsägelse till att de 48 bästa
deltar i mästerskapet.
Ett komplement till ovanstående skulle kunna vara att de 5
sista platserna till framför allt OS skulle avgöras via ett Pre-Olympics, där
tex. de 12 som ligger närmast, alltså för 1 500m, vid 48 deltagare, nr.
44-53 på listan gör upp om platserna. Tävlingen skulle ligga i samma
”formperiod” som OS, vilket gör att det går att prestera bra i OS samtidigt som
aktivas resultatnivå aktualiseras, då de kan ha åstadkommits tidigt i
kvalificeringsperioden.
Årsbästa?
Ett gediget arbete är nedlagt på att bevisa att Andreas
Otterling minsann borde ha fått åka till VM. Inget fel i det, men
lösningsförslag saknas. Ska IAAF räkna fram snittresultat för alla aktiva i
alla grenar? Hur många resultat ska ingå? Hur ska underbyggnad definieras? Var
ska resultat få göras, bara på Stockholms Stadion eller? Ska aktiva jaga
världen runt för att få in ett bättre femte resultat för att säkra kval? Har
alla samma förutsättningar att få ihop nödvändigt antal resultat för att kvala,
bl.a. tillgång till tävlingar med goda förhållanden och jämbördig konkurrens?
Etc. etc. Lösningen som inte uttalas, men som argumentationen ändå försöker
underbygga skulle bli så full av hål att den faller på sin egen orimlighet.
Varför sluta vid kvalificeringsgränserna? Om det nu är så
orättvist att ett enstaka resultat kan räcka för att kvala, borde man inte föra
samma resonemang kring tävlingen på själva mästerskapet? Varför bara ha tre
hopp i kvalet. Det om något måste vara orättvist. Borde man inte ha et kval
under tex. tre dagar där snittresultatet avgör? Och hur rättvist är det att
någon kan vinna en tävling med bara ett bra kast eller hopp, trots att det
finns konkurrenter som har sex kast längre än vinnarens näst bästa resultat.
Etc. etc. Förlängningen blir orimlig. Vi får acceptera friidrottens
konstruktion, med de små marginaler som finns, rättvisa och orättvisa, glädje
och sorg. Det är trots allt friidrottens största tillgång att resultat från
olika håll i världen inom ramen för reglerna kan jämföras med varandra.
Enskilda fullträffar kan lyfta aktiva till en nivå som inte motsvarar förmågan
i en man-mot-man situation eller över en längre tid. Friidrottsvärlden är dock
för stor för att kunna avgöra kvalificeringen på något annat sätt. Vi ska vara
glada för att det är på det viset, dvs. att friidrottsvärlden är stor och att
vi trots allt har en idrott där formerna för idrotten faktiskt möjliggör
jämförelser mellan aktiva som aldrig har tävlat mot varandra.
I media och även på friidrott.se argumenteras, visserligen
med dålig argumentation, mot det amerikanska uttagningssystemet. Ett argument
har varit att det skulle vara svårt att förbereda sig för mästerskapet då
uttagningarna för många kräver dubbla formtoppar. Med en lösning i harmoni med längdresonemanget
skulle världens friidrottare jaga underbyggnad av sin kvalificering via
förbättringar av snittresultat eller annan ”hänsynstagande” prestation och
någon förberedelse för mästerskap blir inte aktuellt för väldigt många. Annan
argumentation handlar om att det inte är de bästa som blir uttagna, eftersom
kritikerna anser att andra är bättre. Det blir dock en definitionsfråga som är
omöjlig att avgöra. Hursomhelst, vid tillfället för uttagningarna var de
uttagna i alla fall bäst. Det är också uttagning på lika villkor, man-mot-man
och i mästerskapsliknade sammanhang. Svårt att tänka sig ett bättre upplägg för
en uttagning. Om det på alla punkter är den bästa truppen blir en hypotetisk
diskussion; det går inte att skicka flera trupper…
Vad gäller amerikanerna kan jag konstatera att deras
uttagningar i medel- och långdistans var väldigt lyckade till årets VM. De gick
vidare i hög grad och presterade lika bra eller bättre än förväntan. Ett par
hack fanns på 800m, men där bör konstateras att på herrsidan saknades de två
bästa. Vinnaren från uttagningarna och VM-silvermedaljören senast Nick Symonds
bojkottade tävlingarna pga. de orimliga sponsorkrav som amerikanska förbundet
ställde på deltagarna. Vidare saknades Duane Solomon som inte var tillbaka
ordentligt efter skador. Trots det gick två vidare till semi, i nivå med
förmågan. På damsidan fick man inte vidare någon till final, men det är inte så
mycket att kritisera. Trots en väldigt bra bredd har man ingen solklar
finalist, dessutom ramlade Alysia Montano i försöken. Övriga två deltagare gick
vidare till semi trots att damernas 800 tillhör de grenar som har den tuffaste
konkurrensen och små marginaler.
Låt de bästa mötas på mästerskapen oberoende av nationstillhörighet,
olika länders uttagningssytem och subjektiva åsikter. Ingen mänsklig hand ska
behövas för att sätta samman startfälten på mästerskapen, efter att regelverket
har spikats. Inget hindrar att det finns ett utrymme för ”wild-cards”, men de
ska rimligen också baseras på objektiva kriterier. Exempelvis kan regerande
mästare, diamond-leugue-vinnare, fjolårsvärldsettor, länders möjligheter att
skicka åtminstone en deltagare vara något som kan ge wild-cards, så länge det
är klart vad som gäller.
