IAAF behåller sina sanktioner mot Ryssland som vilar på fullständigt
rättsvidrig grund. Grundläggande är att anklagade människor, friidrottare är
också människor, är oskyldiga till dess att motsatsen bevisats. En princip som sanktionerna
obestridligen bryter mot. Vidare medför sanktionerna en form av kollektiv
bestraffning, som inte kan accepteras i ett fungerande rättsligt sammanhang. För
övrigt, vad gäller rysk löpning finns det inte heller något som tyder på
organiserad massdoping, vilket
jag tidigare visat. 2017 kommer alltså att bjuda på ytterligare ”låtsas-EM” och
”låtsas-VM”, utan Ryssland. Om det fanns någon stake i vårt friidrottsförbund borde man som
medlem i IAAF riva upp himmel och helvete i en sådan fundamental fråga. Bojkott
av mästerskap där aktiva utestängs på rättsvidriga grunder, borde vara en
självklarhet. Det ligger dock inte i korten. Att ryggradslöst lalla med brukar
vara taktiken, inte stöta sig med någon byråkrat och riskera en suppleantplats
i någon obskyr kommitté i en skyddad IAAF-verkstad.
När järnet var varmt passade IAAF på att ta ytterligare ett
vansinnigt beslut. Aktiva ska inte kunna byta ”nationalitet”. Olyckligt, då denna
möjlighet var det enda kryphålet i den regel som idag förhindrar att alla av de
bästa kan ställa upp i de internationella mästerskapen. ”3-per-land-regeln” gör
ju att vår, i hög grad individuella idrott, inte får mästerskap där de bästa
individerna tillåts starta. Denna regel borde skyndsamt tas bort. Den andas
1900-tal och nationalism, helt off i 2000-talets globaliserade värld. Aktiva
ska bedömas utifrån nivån på resultaten och inte på vilket pass hen bär! Vill
aktiva byta land av någon anledning kommer det då i mindre utsträckning vara av
idrottsliga skäl, utan av tyngre vägande orsaker. För övrigt, om aktiva kan få
bättre ekonomiskt stöd någon annanstans borde det i hög grad bejakas, Alla
aktiva som håller på med friidrott på elitnivå, vet hur svårt det är att få ett
rimligt ekonomiskt utbyte. Det är få förunnat att kunna försörja sig på vår
idrott.
