söndag 3 juli 2016

Så gick det, en betraktelse av fågelholkar

Jag har tidigare påvisat den snedfördelning som råder inom SFIF när det gäller synen på löpning kontra teknikgrenarna. Det gäller även på andra håll. Medialt behandlas löpning som utfyllnad i de produktioner som görs, helt oberoende av resultat. Repriser av övertramp, aktivas snack med tränare på läktare, på- och eller avtagning av overall etc. har ett större nyhetsvärde än pågående löpningar. Från Sollentuna-GP förärades tex. det bästa svenska 1 500m-loppet sedan 1974, alltså för 42 år sedan, då Högberg/Gärderud med god hjälp av två britter senast sprang på den här nivån, med ett helt varv (!) i sammandraget. Båda 800m-loppen klipptes till endast 60s, trots flera enastående svenska löpningar. Intervjuer med några teknikaktiva, som återigen, trots idoga försök och ingen direkt brist på möjligheter, inte ens varit i närheten av något OS-liknande, prioriterades. Prioriteringen kanske inte är så förvånade. ”Som man ropar” brukar man säga. När SFIF så tydligt signalerar sin syn på löpningen via hanteringen tex. av kvalgränser till mästerskap, sammansättning av mästerskapsgrupper och nyhetsrapportering, är det inte så konstigt att det också skiner igenom i media. Det finns inte direkt något överskott på journalister som lägger ner stor energi på analyser av friidrott och som går lite under ytan på resultat och prestationer. De flesta nöjer sig med den information som de matas med. De måste förstås hinna med lite fotboll också, någon kan ha stukat en fot eller så. Den enorma framgångsvågen som svensk löpning ridit på under än längre tid har åtminstone gått både SFIF och media förbi som en passning från Zlatan till en stillastående landslagskollega. Fågelholkarna är fortsatt väl ombonade och någon flygtur vågar man sig inte på.

Hur har det då gått för våra olika mästerskapsgrupper. Ja, till EM kan jag konstatera av 19 uttagna löpare ingår 11 inte i någon mästerskapsgrupp (6 av 11 om man inte räknar in halvmaraton). Så ser det i allmänhet inte ut för övriga grengrupper, där någon enstaka av de uttagna inte ingått i mästerskapsgrupperna. Undantaget är häck. Små tal, men ingen av de tre uttagna ingår i mästerskapsgrupperna, medan de tre som ingick inte har kvalificerat sig. Löpningen har som vanligt generellt tuffare kvalgränser, inget att säga något om i det här fallet, då det är gränser som EAA har stipulerat. EAA kan inte lägga gränserna på de nivåer som de gör i huvuddelen av teknikgrenarna, eftersom alltför många skulle klara dem. Trots det har ett antal löpare klarat kvalgränserna och dessutom ligger ett inte obetydligt antal nära.      

Ska det vara på det sättet? Varför ska det ställas högre krav på löpare för att anses vara mästerskapsmaterial? Visst, gränserna är hårdare och konkurrensen är tuffare, vilket medför att löparna, i absoluta tal, hamnar längre ner på världslistorna. I många fall ligger de dock resultatmässigt närmare världseliten. Att peka ut vilket frö som kommer att gro är inte möjligt, även fast tex. media gärna vill göra det. Lösningen är att så fler frön inom de områden där konkurrensen är stor, inte att lägga marken i träda.