Jag har tidigare påvisat den snedfördelning som råder inom SFIF när det gäller synen på löpning kontra teknikgrenarna. Det gäller
även på andra håll. Medialt behandlas löpning som utfyllnad i de produktioner
som görs, helt oberoende av resultat. Repriser av övertramp, aktivas snack med
tränare på läktare, på- och eller avtagning av overall etc. har ett större nyhetsvärde
än pågående löpningar. Från Sollentuna-GP förärades tex. det bästa svenska 1 500m-loppet
sedan 1974, alltså för 42 år sedan, då Högberg/Gärderud med god hjälp av två
britter senast sprang på den här nivån, med ett helt varv (!) i sammandraget. Båda
800m-loppen klipptes till endast 60s, trots flera enastående svenska löpningar.
Intervjuer med några teknikaktiva, som återigen, trots idoga försök och ingen
direkt brist på möjligheter, inte ens varit i närheten av något OS-liknande,
prioriterades. Prioriteringen kanske inte är så förvånade. ”Som man ropar”
brukar man säga. När SFIF så tydligt signalerar sin syn på löpningen via
hanteringen tex. av kvalgränser till mästerskap, sammansättning av
mästerskapsgrupper och nyhetsrapportering, är det inte så konstigt att det
också skiner igenom i media. Det finns inte direkt något överskott på
journalister som lägger ner stor energi på analyser av friidrott och som går
lite under ytan på resultat och prestationer. De flesta nöjer sig med den
information som de matas med. De måste förstås hinna med lite fotboll också, någon
kan ha stukat en fot eller så. Den enorma framgångsvågen som svensk löpning
ridit på under än längre tid har åtminstone gått både SFIF och media förbi som
en passning från Zlatan till en stillastående landslagskollega. Fågelholkarna är
fortsatt väl ombonade och någon flygtur vågar man sig inte på.
Hur har det då gått för våra olika mästerskapsgrupper. Ja,
till EM kan jag konstatera av 19 uttagna löpare ingår 11 inte i någon
mästerskapsgrupp (6 av 11 om man inte räknar in halvmaraton). Så ser det i
allmänhet inte ut för övriga grengrupper, där någon enstaka av de uttagna inte
ingått i mästerskapsgrupperna. Undantaget är häck. Små tal, men ingen av de tre
uttagna ingår i mästerskapsgrupperna, medan de tre som ingick inte har
kvalificerat sig. Löpningen har som vanligt generellt tuffare kvalgränser,
inget att säga något om i det här fallet, då det är gränser som EAA har
stipulerat. EAA kan inte lägga gränserna på de nivåer som de gör i huvuddelen
av teknikgrenarna, eftersom alltför många skulle klara dem. Trots det har ett
antal löpare klarat kvalgränserna och dessutom ligger ett inte obetydligt antal
nära.
Ska det vara på det sättet? Varför ska det ställas högre
krav på löpare för att anses vara mästerskapsmaterial? Visst, gränserna är hårdare
och konkurrensen är tuffare, vilket medför att löparna, i absoluta tal, hamnar
längre ner på världslistorna. I många fall ligger de dock resultatmässigt närmare
världseliten. Att peka ut vilket frö som kommer att gro är inte möjligt, även
fast tex. media gärna vill göra det. Lösningen är att så fler frön inom de
områden där konkurrensen är stor, inte att lägga marken i träda.
