Igår avgjordes terräng-NM i Göteborg. –Jasså, gjorde det,
det hade jag ingen aning om, tror jag att gemene man skulle svara. –Terränglöpning,
det är när leriga löpare med en doft av liniment springer runt i skogen uppför aborrbackar
och så på lidingöar, skulle de kanske också konstatera. Det är ungefär den bild
som vi lyckats måla upp, om vi nu överhuvudtaget har målat alls. Löpning är Sveriges
och världens största sport ändå lyckas vi inte överhuvudtaget få någon som
helst sändningstid i visuell rörlig media eller någon spaltcentimeter i
Sveriges största morgontidning när NM arrangeras i Sverige. Jag kan förstås ha
missat någon medial uppmärksamhet. Så lär det nog förbli, om inte Svensk
Friidrott gör mer för att marknadsföra vår sport. Media är fullt nöjda med att
endast bevaka våra stora bollsporter, i alla fall på herrsidan, och små
regionala idrotter som skidåkning, orientering och dylikt, där vi bara genom
att delta utgör en väsentlig del av världseliten och kan kamma hem medaljer och
få vifta med svenska flaggor, som svenska journalister är så beroende av. Vad
kan man göra åt det? Ja, antingen kan man nöja sig med det och den uppmärksamhet
som ankdammen friidrott.se kan skapa, eller så kan man försöka påverka
situationen.
Jag har sagt det tidigare, men det är oklart för mig om
någon lyssnar. Vi måste sätta material i händerna på media. Det sägs att människor
är av naturen lata, så också journalister. De vill ha saker att skriva om. Hur
hittar man saker att skriva om? Ja, man kan förstås vara ute på tävlingar och
arrangemang. Det tar tid och kostar för arbetsgivaren. Media och i synnerhet tidningar
har som bekant inte världens mest strålande ekonomi. Nedskärningar på
sportredaktionerna är mer regel än undantag i dagsläget. Det går också att
googla runt och hitta storys, men nyhetsvärdet av att upprepa andras artiklar
har inget stort nyhetsvärde. Dessutom anställs i huvudsak fotbollsintresserade
journalister på Sveriges sportredaktioner, och om så inte är fallet får de
snart lära sig vilken idrott som är ”viktig” att bevaka. Informationssökandet
blir därför rätt enahanda och resultatet därefter. Vi måste därför bistå med
information, bra information. Media vill ha bred och djup information för att
få en bra sportsektion, men de har inte resurserna. Även om allmänheten har ett
stort intresse av tex. fotboll, så finns det ett grundmurat stort intresse även
för friidrott, det visar undersökningar av detta gång på gång. Dessutom finns
det en moment-22-liknande situation i det att det är svårt att läsa och
intressera sig för något som inte finns tillgängligt. Och upplever skribenterna
inget intresse, så skriver man inte, hellre hålla sig till säkra kort, läs
fotboll.
Vad kan man göra? Friidrott är idag en året-runt-sport.
Okej, mest fokus på sommaren, likafullt. Många gör ett gott hantverk med
friidrott.se, men parallellt med det borde vi förse media med direktadresserad
information. Vi behöver komma ut med flera pressreleaser i veckan året runt.
Under sommaren dagligen. Det finns alltid något att informera om. Journalisterna
ska alltid ha material om friidrott att skriva om. Det finns saker att skriva
om som är på en högre idrottslig nivå och lika stort intresse som det som idag
fyller sportsidorna. Problemet är dock att det måste finnas berättelser och intressanta
berättelser skapas inte momentant. De byggs på historier under längre tid.
Läsare vill känna igen sig, speciellt sportintresserade läsare vill framstå
lite som experter. De bygger på sin idrottsliga allmänbildning, styrda av den
information de får. Svensk Friidrott behöver synas kontinuerligt i media. Det
skapar det underlag som krävs för bra berättelser i media. Det är ett
långsiktigt projekt, flerårigt. När tex. Micke Ekvall gör 2.12 i Frankfurt, så
är inte det, även om invigda förstår att
det är en stark prestation, idrottsligt något uppseendeväckande, det var över
250 löpare i världen som gjorde det förra året. Det blev inte heller speciellt
uppmärksammat i media. Det är svårt för media att bygga en berättelse på någon
som inte läsarna har en relation till. Micke har presterat bra tidigare, och om
det hade uppmärksammats hade det funnits en bra berättelse. På jobbet har vi
inbundna äldre årgångar av All-sport och Rekodrmagasinet och slående är att det
skrevs intresseväckande berättelser i dem på ett sätt som är sällsynt idag.
Visst den tiden är passé och media har förändrats. Det finns dock ett korn av klokskap
att lära från den tiden. Vi behöver färglägga vår idrott och våra aktiva.
Läsarna behöver ha en relation till vår idrott och våra aktiva för att vi ska
få den uppmärksamhet som vi faktiskt förtjänar.
Faktum är att vi nu än mer sällan ens får utrymme i
resultatbörserna. Det är inte så konstigt. Sådana skapas idag i stort sett helt
automatiskt och maskinellt. Man hämtar information från externa tjänster, där
friidrott inte finns i någon nämnvärd omfattning. Återigen, vi måste därför
tillhandahålla information i format som kan behandlas automatiskt av media.
Ingen sitter idag och ”sätter” resultatbörser som förr i tiden. Människor är
lata och resurserna är för små för det. Det har gått så långt så att många referat
tex. från fotbollsmatcher skrivs helt maskinellt utan att någon hand vidrör
dem. Robosport ligger lång fram här. Baserat på matchstatistik skrivs
fullständiga små referat från matcher. Varje dag produceras tusentals sådana
artiklar för svensk media. Det är bara intervjuerna som man inte klarar av. Men
med tanke på hur intetsägande som sådana brukar vara, så är väl det bara en
tidsfråga…
När det gäller
information och statistik ligger vi för övrigt hopplöst efter inom svensk
friidrott. Vi har inte en resultatrapportering som omedelbart uppdaterar vår
statistik, utan den ska bearbetas och ledtiderna är inte acceptabla för en
idrott där resultat är ”allt”. Statistik ska vara uppdaterad så snart
resultatlistorna når SFIF. Allt annat hör 1900-talet till. Jag ska kunna ”klicka”
på Micke Ekvall och få upp alla hans personbästan och resultat sedan han gick i
blöjor.
Vi måste också höja kvalitén på våra arrangemang. Jag har
skrivit om det i något tidigare inlägg. Det har också diskuterats tex. efter Terräng-SM, där
bl.a. Andreas Åhwall hade några rät självklara synpunkter. Jag var på
Terräng-SM och det finns förbättringspotential. Jag kritiserar inte
arrangörerna, de gör sitt bästa efter de förhållanden och förutsättningar som
de får. Det måste betyda något att ett arrangemang går under beteckningen SM.
Vi behöver snäppa upp kraven och ge arrangören tillräckliga förutsättningar att
motsvara kraven. Vilka krav är rimliga? Vi behöver ha en bana av internationellt
snitt. Det innebär att den är publikvänlig, vilket det ofta är si och så med,
även om ambitionen ofta finns. En mobil åskådare ska kunna se varenda meter och
ett eventuell, host.., mediabolag ska kunna sända från tävlingen utan att hela
SVT:s OS-produktion behöver vara på plats. Banan ska ha ett hårt och fast gräsunderlag
varje meter. Grusvägar och elljusspår göra sig icke besvär. ”Mördarbackar” hör
inte heller hemma i modern terränglöpning. Viss böljande terräng visst, men i
grunden platt och snabbt, eftersom det är den färdigheten som krävs av dagens
terränglöpare. Hur åstadkommer vi det? Det är möjligt att vi faktiskt under
några år får låsa Terräng-SM till samma plats. Så gör man i USA och det
fungerar väl. Det är inte möjligt för en arrangör att motsvara högre ställda
krav för en enskild tävling. Idealiskt skulle vi ha en fast bana, en ”nationalarena”
för svensk terränglöpning. Det är inte så utopiskt som det kan låta vid en
första hörselförnimmelse. En fast 2 km-slinga skulle kunna användas av
motionärer och tävlingslöpare året runt, bortsett från när snön ligger djup. I
Stockholm skulle en sådan tex. ligga runt Gärdet eller vid Stora Skuggan. Det
handlar inte om någon stor investering, men jag är övertygad om att den skulle
utnyttjas mycket av löparna och tjäna folkhälsan väl. Underhållet handlar
egentligen bara om gräsklippning, något som görs av allmänna ytor redan idag. Banan
skulle ha fasta markeringar typ varje hundra meter och tydligare varje 500
meter. Om inte det är möjligt att skapa en fast bana, får vi hyra in oss på
någon golfanläggning, det finns ett gäng att välja på. Så gör man i USA och det
fungerar, trots betydligt större startfält. Naturligtvis springer man inte över
greener eller andra känsliga områden. Slitaget behöver inte vara ett problem. Tidtagningen
är en ”no-brainer”, den måste naturligtvis upp på par. Mellantider varje km,
dvs. vid två platser, kilometerpasseringen och vid mål, är en självklarhet. Att
den också presenteras under tävlingen individuellt och lag, både på plats och
på nätet behöver jag inte ens säga.
Hela arrangemanget runt omkring kan också fräschas upp. Om vi vill att media ska komma så behöver vi ha en attraktiv produkt. Möjligheterna att åstadkomma en ansiktslyftning ökar också om vi under några år låser tävlingen till samma plats och kan dra nytta av den förädling vi åstadkommer vid mer än ett tillfälle. Tävlingen idag kan i sig inte inbringa några stora vinster, så inga potentiella arrangörer berövas förlora några intäkter. För övrigt brukar det inte stå arrangörer på kö för alla våra SM-arrangemang. Efter några år kan man utvärdera upplägget och gå tillbaka till den gamla ordningen, eller behålla nyordningen, men flytta till annan plats. Om vi skulle ha en bra fast plats, en ”nationalarena”, skulle den också kunna användas för andra tävlingar tex. NM. EM blir svårt med det decemberdatum som nu är aktuellt, men någon annan internationell terrängtävling med EAA- eller IAAF-status är förstås möjlig vid ett vädermässigt mer gynnsamt tillfälle. Jag drar ett sträck där, det finns mer att säga, men att våra SM-arrangemang behöver lyftas i allmänhet är otvetydigt och Terräng-SM kanske i synnerhet. Det är nog bara fantasin som sätter gränser för vad som skulle kunna åstadkommas. Ja, ekonomin kanske också, men det jag är ute efter tror jag inte handlar om några stora kostnader. De ökade kostnader som det trots allt kan handla om tror jag är mycket väl investerade. Att bryta igenom mediabruset är otroligt viktigt på sikt för rekrytering och faktiskt också ekonomiskt. Hur hittar man sponsorer för tävlingar och arrangemang som ingen känner till eller bryr sig om? Det går kanske också att slå mynt av det mycket stora intresse som finns för motionslöpningen. Det går att tillsammans med Terräng-SM ha en öppen klass för motionärer. Vi kan ha ett löpningsseminarium öppet för allmänheten under helgen. Gräddan av Sveriges löpare och tränare är faktiskt på plats.
