söndag 8 november 2015

Tankar om terränglöpning

Igår avgjordes terräng-NM i Göteborg. –Jasså, gjorde det, det hade jag ingen aning om, tror jag att gemene man skulle svara. –Terränglöpning, det är när leriga löpare med en doft av liniment springer runt i skogen uppför aborrbackar och så på lidingöar, skulle de kanske också konstatera. Det är ungefär den bild som vi lyckats måla upp, om vi nu överhuvudtaget har målat alls. Löpning är Sveriges och världens största sport ändå lyckas vi inte överhuvudtaget få någon som helst sändningstid i visuell rörlig media eller någon spaltcentimeter i Sveriges största morgontidning när NM arrangeras i Sverige. Jag kan förstås ha missat någon medial uppmärksamhet. Så lär det nog förbli, om inte Svensk Friidrott gör mer för att marknadsföra vår sport. Media är fullt nöjda med att endast bevaka våra stora bollsporter, i alla fall på herrsidan, och små regionala idrotter som skidåkning, orientering och dylikt, där vi bara genom att delta utgör en väsentlig del av världseliten och kan kamma hem medaljer och få vifta med svenska flaggor, som svenska journalister är så beroende av. Vad kan man göra åt det? Ja, antingen kan man nöja sig med det och den uppmärksamhet som ankdammen friidrott.se kan skapa, eller så kan man försöka påverka situationen.

Jag har sagt det tidigare, men det är oklart för mig om någon lyssnar. Vi måste sätta material i händerna på media. Det sägs att människor är av naturen lata, så också journalister. De vill ha saker att skriva om. Hur hittar man saker att skriva om? Ja, man kan förstås vara ute på tävlingar och arrangemang. Det tar tid och kostar för arbetsgivaren. Media och i synnerhet tidningar har som bekant inte världens mest strålande ekonomi. Nedskärningar på sportredaktionerna är mer regel än undantag i dagsläget. Det går också att googla runt och hitta storys, men nyhetsvärdet av att upprepa andras artiklar har inget stort nyhetsvärde. Dessutom anställs i huvudsak fotbollsintresserade journalister på Sveriges sportredaktioner, och om så inte är fallet får de snart lära sig vilken idrott som är ”viktig” att bevaka. Informationssökandet blir därför rätt enahanda och resultatet därefter. Vi måste därför bistå med information, bra information. Media vill ha bred och djup information för att få en bra sportsektion, men de har inte resurserna. Även om allmänheten har ett stort intresse av tex. fotboll, så finns det ett grundmurat stort intresse även för friidrott, det visar undersökningar av detta gång på gång. Dessutom finns det en moment-22-liknande situation i det att det är svårt att läsa och intressera sig för något som inte finns tillgängligt. Och upplever skribenterna inget intresse, så skriver man inte, hellre hålla sig till säkra kort, läs fotboll.

Vad kan man göra? Friidrott är idag en året-runt-sport. Okej, mest fokus på sommaren, likafullt. Många gör ett gott hantverk med friidrott.se, men parallellt med det borde vi förse media med direktadresserad information. Vi behöver komma ut med flera pressreleaser i veckan året runt. Under sommaren dagligen. Det finns alltid något att informera om. Journalisterna ska alltid ha material om friidrott att skriva om. Det finns saker att skriva om som är på en högre idrottslig nivå och lika stort intresse som det som idag fyller sportsidorna. Problemet är dock att det måste finnas berättelser och intressanta berättelser skapas inte momentant. De byggs på historier under längre tid. Läsare vill känna igen sig, speciellt sportintresserade läsare vill framstå lite som experter. De bygger på sin idrottsliga allmänbildning, styrda av den information de får. Svensk Friidrott behöver synas kontinuerligt i media. Det skapar det underlag som krävs för bra berättelser i media. Det är ett långsiktigt projekt, flerårigt. När tex. Micke Ekvall gör 2.12 i Frankfurt, så är inte det, även om invigda  förstår att det är en stark prestation, idrottsligt något uppseendeväckande, det var över 250 löpare i världen som gjorde det förra året. Det blev inte heller speciellt uppmärksammat i media. Det är svårt för media att bygga en berättelse på någon som inte läsarna har en relation till. Micke har presterat bra tidigare, och om det hade uppmärksammats hade det funnits en bra berättelse. På jobbet har vi inbundna äldre årgångar av All-sport och Rekodrmagasinet och slående är att det skrevs intresseväckande berättelser i dem på ett sätt som är sällsynt idag. Visst den tiden är passé och media har förändrats. Det finns dock ett korn av klokskap att lära från den tiden. Vi behöver färglägga vår idrott och våra aktiva. Läsarna behöver ha en relation till vår idrott och våra aktiva för att vi ska få den uppmärksamhet som vi faktiskt förtjänar.

Faktum är att vi nu än mer sällan ens får utrymme i resultatbörserna. Det är inte så konstigt. Sådana skapas idag i stort sett helt automatiskt och maskinellt. Man hämtar information från externa tjänster, där friidrott inte finns i någon nämnvärd omfattning. Återigen, vi måste därför tillhandahålla information i format som kan behandlas automatiskt av media. Ingen sitter idag och ”sätter” resultatbörser som förr i tiden. Människor är lata och resurserna är för små för det. Det har gått så långt så att många referat tex. från fotbollsmatcher skrivs helt maskinellt utan att någon hand vidrör dem. Robosport ligger lång fram här. Baserat på matchstatistik skrivs fullständiga små referat från matcher. Varje dag produceras tusentals sådana artiklar för svensk media. Det är bara intervjuerna som man inte klarar av. Men med tanke på hur intetsägande som sådana brukar vara, så är väl det bara en tidsfråga…

När det gäller information och statistik ligger vi för övrigt hopplöst efter inom svensk friidrott. Vi har inte en resultatrapportering som omedelbart uppdaterar vår statistik, utan den ska bearbetas och ledtiderna är inte acceptabla för en idrott där resultat är ”allt”. Statistik ska vara uppdaterad så snart resultatlistorna når SFIF. Allt annat hör 1900-talet till. Jag ska kunna ”klicka” på Micke Ekvall och få upp alla hans personbästan och resultat sedan han gick i blöjor.

Vi måste också höja kvalitén på våra arrangemang. Jag har skrivit om det i något tidigare inlägg. Det har också diskuterats tex. efter Terräng-SM, där bl.a. Andreas Åhwall hade några rät självklara synpunkter. Jag var på Terräng-SM och det finns förbättringspotential. Jag kritiserar inte arrangörerna, de gör sitt bästa efter de förhållanden och förutsättningar som de får. Det måste betyda något att ett arrangemang går under beteckningen SM. Vi behöver snäppa upp kraven och ge arrangören tillräckliga förutsättningar att motsvara kraven. Vilka krav är rimliga? Vi behöver ha en bana av internationellt snitt. Det innebär att den är publikvänlig, vilket det ofta är si och så med, även om ambitionen ofta finns. En mobil åskådare ska kunna se varenda meter och ett eventuell, host.., mediabolag ska kunna sända från tävlingen utan att hela SVT:s OS-produktion behöver vara på plats. Banan ska ha ett hårt och fast gräsunderlag varje meter. Grusvägar och elljusspår göra sig icke besvär. ”Mördarbackar” hör inte heller hemma i modern terränglöpning. Viss böljande terräng visst, men i grunden platt och snabbt, eftersom det är den färdigheten som krävs av dagens terränglöpare. Hur åstadkommer vi det? Det är möjligt att vi faktiskt under några år får låsa Terräng-SM till samma plats. Så gör man i USA och det fungerar väl. Det är inte möjligt för en arrangör att motsvara högre ställda krav för en enskild tävling. Idealiskt skulle vi ha en fast bana, en ”nationalarena” för svensk terränglöpning. Det är inte så utopiskt som det kan låta vid en första hörselförnimmelse. En fast 2 km-slinga skulle kunna användas av motionärer och tävlingslöpare året runt, bortsett från när snön ligger djup. I Stockholm skulle en sådan tex. ligga runt Gärdet eller vid Stora Skuggan. Det handlar inte om någon stor investering, men jag är övertygad om att den skulle utnyttjas mycket av löparna och tjäna folkhälsan väl. Underhållet handlar egentligen bara om gräsklippning, något som görs av allmänna ytor redan idag. Banan skulle ha fasta markeringar typ varje hundra meter och tydligare varje 500 meter. Om inte det är möjligt att skapa en fast bana, får vi hyra in oss på någon golfanläggning, det finns ett gäng att välja på. Så gör man i USA och det fungerar, trots betydligt större startfält. Naturligtvis springer man inte över greener eller andra känsliga områden. Slitaget behöver inte vara ett problem. Tidtagningen är en ”no-brainer”, den måste naturligtvis upp på par. Mellantider varje km, dvs. vid två platser, kilometerpasseringen och vid mål, är en självklarhet. Att den också presenteras under tävlingen individuellt och lag, både på plats och på nätet behöver jag inte ens säga.

Hela arrangemanget runt omkring kan också fräschas upp. Om vi vill att media ska komma så behöver vi ha en attraktiv produkt. Möjligheterna att åstadkomma en ansiktslyftning ökar också om vi under några år låser tävlingen till samma plats och kan dra nytta av den förädling vi åstadkommer vid mer än ett tillfälle. Tävlingen idag kan i sig inte inbringa några stora vinster, så inga potentiella arrangörer berövas förlora några intäkter. För övrigt brukar det inte stå arrangörer på kö för alla våra SM-arrangemang. Efter några år kan man utvärdera upplägget och gå tillbaka till den gamla ordningen, eller behålla nyordningen, men flytta till annan plats. Om vi skulle ha en bra fast plats, en ”nationalarena”, skulle den också kunna användas för andra tävlingar tex. NM. EM blir svårt med det decemberdatum som nu är aktuellt, men någon annan internationell terrängtävling med EAA- eller IAAF-status är förstås möjlig vid ett vädermässigt mer gynnsamt tillfälle. Jag drar ett sträck där, det finns mer att säga, men att våra SM-arrangemang behöver lyftas i allmänhet är otvetydigt och Terräng-SM kanske i synnerhet. Det är nog bara fantasin som sätter gränser för vad som skulle kunna åstadkommas. Ja, ekonomin kanske också, men det jag är ute efter tror jag inte handlar om några stora kostnader. De ökade kostnader som det trots allt kan handla om tror jag är mycket väl investerade. Att bryta igenom mediabruset är otroligt viktigt på sikt för rekrytering och faktiskt också ekonomiskt. Hur hittar man sponsorer för tävlingar och arrangemang som ingen känner till eller bryr sig om? Det går kanske också att slå mynt av det mycket stora intresse som finns för motionslöpningen. Det går att tillsammans med Terräng-SM ha en öppen klass för motionärer. Vi kan ha ett löpningsseminarium öppet för allmänheten under helgen. Gräddan av Sveriges löpare och tränare är faktiskt på plats.