Bolt världens främste?
Jag hade hoppats på Gatlin och hade mina pengar på honom.
Ingen överraskning dock, jag trodde på Bolt, men spelade med hjärtat. Faktum
kvarstår dock, Gatlins springer snabbare än när han var dopad och det innebär
en fantastisk möjlighet i arbetet mot doping. Populisterna och nickedockorna i
friidrottsvärlden förstår dock inte att utnyttja det. De är för upptagna med
att mobba och förnedra Gatlin. Missunnsamhet, elakhet och sparkande på
den som ligger är tyvärr ett mänskligt särdrag som när det uppträder är ett
bränsle som när mobben. Många har anledning att skämmas för den hetsjakt de
bedriver mot Justin Gatlin, men de trivs förmodligen bra i mobbens värme. Deras
agerande påminner mycket om det som när Sverigedemokraternas sympatisörer. Skyll
allt elände på den som är svag och utsatt och låt oss köra in kniven längre och
vrid om. Tyvärr, en framgångsrik väg både för SD och Gatlins mobbare.
Det har uttalats stora ord om Bolt. ”Världens bästa genom tiderna”.
Det blir lätt så när ”experterna” ska överträffa varandra. Är han det? Ingen
aning, kanske det, men det är långt ifrån självklart. Att hålla på att räkna
medaljer är ingen bra metod. I så fall bör man undvika att räkna både 100m och
200m. De är alltför lika i sin kompetensprofil och påverkas inte av något
dubbleringsproblem. Det blir gärna lite simning av det, där egentligen en och
samma simmare med små medel skulle kunna vinna varenda gren om det var
praktiskt möjligt med tidsprogram och återhämtning. Att dela ut flera medaljer
för praktiskt taget samma sak är bara löjligt. Veva armarna bakåt ibland och
framåt ibland, en i taget ibland, ibland båda samtidigt, lång eller kort bassäng etc. Verkligheten har
visat att det är på det sättet det ligger till. Man skulle kunna tro,
eller kanske hoppas, att det var en unik företeelse för simningen. Men icke så,
längdskidåkningen är tyvärr ännu värre.
Tillbaka till Bolt. Han har varit världens snabbaste under
en imponerande lång tid, vilket är fantastiskt, men medaljutdelningen för detta
blir orimligt stor i förhållande till vad världsettan i andra grenar kan samla
genom att vara bäst. 100m, 200m och 4x100m i stort samma grenar. Dags också att
döda en myt. 100m är inte den gren som är tuffast i världsfriidrotten. Världsstatistiken
genom tiderna tyder i alla fall inte på det. Bland herrgrenarna placerar den
sig snarare i mitten, 9:e plats av 20 grenar. Om man tar med damgrenarna halkar
100m ner ytterligare ett snäpp tack vare att även damernas 800m också smiter in
före. Tre namn bubblar snabbt upp, alla med enastående meriter och dominans i
grenar som ligger högre än 100m i konkurrensjämförelsen. Utan någon genomtänkt
ordning handlar det om Michael Johnson, 400m (5:e tuffaste gren), inte oäven på
200m heller, Hicham El Guerrouj, 1500m (2:a gren),
inte oäven på 5 000m samt Kenenisa Bekele, 5 000m (4:e gren) och 10 000m (6:e gren). För övrigt är den gren som enligt genomtiderna statistiken är den mest konkurrensutsatta grenen, herrarnas 800m.
Årets prestation hittills på VM surras det också en del om.
För mig är den solklar. Genzebe Dibabas sista 800m på 1 500m är
oöverträffat! Låt oss översätta det till motsvarande herrtider. Hon sprang i
närheten av 1.57 blankt. Ifht värlsrekordet motsvarar det 1.44,2 på herrsidan.
Hon tangerade i stort damernas världsårsbästa, jämförelsevis är herrarnas WL,
1.42,51. Ja, jag vet damernas WL är inte i nivå med motsvarande på herrsidan,
så långt i år, men i alla fall, WOW! Att hennes löpning i princip skulle ha
räckt till att vinna alla semifinaler på dagens 800m, bekräftar bara hennes
enastående prestation. Hicham El Guerroujs 1.46,3 sista 800m vid OS i Aten,
2004 är ett av löpningens historiska mästerverk. Nu har det överträffats.
”Gatlin for president!”
