Knorr eller Blå Band?

Är två kända tillverkare av soppor. Det finns också andra tillverkare. När det gäller OS-soppor är dock SFIF/SOK världsledande. Oklart vilka alla ingredienser är, eftersom man är så tystlåten om dessa. En och annan E-tillsats har dock kunnat uppfattas av en normalkänslig gom. En tillsats som effektivt ska förhindra löpare att sätta oönskad smak på soppan har tillsatts utanför innehålls-
förteckningen. Trots detta har soppan fått en bismak av löpning som tillverkaren haft svårt att hantera. Löpare som uppenbarligen i olika grad har varit resistenta mot bekämpningsmedlet.

Soppmetaforen saknar inte verklighetsförankring; soppan innehåller riktigt smör och buljong och är rätt mustig, men inte speciellt hälsosam för svensk friidrott. Först var det Sarah Lahti som inte gick att stoppa, där var man tvungen att lägga in en varningstext att soppan kan innehålla spår av framtiden. Nu ställer Lovisa Lindh till det också. Hur ska man nu göra? Hur lång är egentligen framtiden? Längre än ett snöre? För Lotta Fougberg hade man uppenbarligen missat i doseringen, även fast man tagit till en av de största skoporna bekämpningsmedel just för hinder. Hur gör man nu? Jo, varför inte kräva att man måste simma i samma soppa minst en gång till. Genialt!     

Nu har vi redan i ett par fall hamnat i Neverneverland mellan IAAF/IOK:s och SFIF/SOK:s gränser. Ett ogästvänligt och farligt område där endast löpare som presterat på mycket hög nivå, historiskt hög nivå, vistas. SFIF har redan spelat ut framtidskortet, helt i onödan förvisso. Vad har man fler för kort på handen, för att undvika justitiemord av löpare? Att situationen endast uppstår för löpare (och sprinters) är den uppenbara effekten av man inom teknikgrenarna valt att låta gränserna ligga orörda i alla de grenar där vi har potentiella OS-kandidater. Varför? SFIF är skyldiga en förklaring! Redan innan skärpningen av gränserna var samtliga löp- och sprintgrenar, med några undantag, de tuffaste i relation till världskonkurrensen ur ett samlat historiskt perspektiv och nutids-perspektiv. I de fall någon teknikgren legat någorlunda högt, övre halvan, har man låtit gränsen ligga kvar orörda. För sprint och löpning har man undantagslöst skärpt gränserna! Om idrott inte bara var en lek, skulle SFIF/SOK stå inför skranket hos Diskriminerings-ombudsmannen. DO skulle ha ett väldigt enkelt avgörande i fallet. Frågan är kanske också vad Livsmedelsverket säger om den OS-soppa som SFIF/SOK kokar; är den tjänlig föda?

Vad för kort har man kvar på handen för att rädda upp Lovisas situation? Finns det något, ”nu-har-vi-gjort-allt-för-att-vissa-teknikfriidrottare-ska-kunna-kvala-till-OS-men-om-inte-ens-det-hjälper-kanske-vi-måste-släppa-in-någon-löpare-som-faktiskt-har-kvalat-till-OS-i-truppen-kriterium”? Andreas Almgren, som klarat OS-kvalgränsen vid upprepade tillfällen under kvalperioden och borde varit förhandsnominerad, slipper man tyvärr hantera pga. en olycklig skada. Räddade av gong-gongen där, men en boxningsmatch har som bekant flera ronder. Att helt enkelt göra en pudel och riskera att tappa ansiktet, är också en möjlighet förstås. Det ligger dock inte för vårt svenska kynne.