Fågelholkar

Fågelholkar är något som sätts upp för att fåglar ska ha någonstans att bo i urbana miljöer. Fågelholkar är också en beskrivning av utseendet som uppvisas av den som inte förstår någonting, analogin är att munnen formas som ingångshålet till en holk. Som en samling av sådana såg nya och för omval kandiderande styrelseledamöter ut på SFIF:s årsmöte på min fråga under frågestunden inför valet av styrelseledamöter. Frågan var ungefär som följer. ”Hur ser du på den negativa särbehandling som svensk elitlöpning åtnjuter inom Svenska Friidrottsförbundet. En särbehandling som bl.a. tar sig i uttryck av att redan tuffare officiella kvalgränser till mästerskap (nu senast OS i Rio) för löpgrenar än för teknikgrenar skärps ytterligare, betydligt högre idrottsligakrav för löpare för att komma med i mästerskapsgrupper jmf. medteknikgrensutövare och den mycket njugga inställningen till representation på rena löpnings­mästerskap t.ex. terränglöpning?” Fågelholksuttrycket speglade väl nivån på förståelsen för problemet. GS hade inte heller någon aning utan försökte höja den något tryckta stämning som frågan skapade inom teknikmaffian på förbundet, genom att föreslå att en sådan diskussion tas separat i en mindre gruppering.

En kortare sådan diskussion blottade den bristande probleminsikt som tydligt finns på förbundet. Ingen som har en djupare förståelse för den mycket heterogena friidrotten med avseende på konkurrenssituationen mellan grenarna kan undgå att se denna uppenbara snedvridning. Tyvärr, är det inget som de som är satta att styra verksamheten verkar förstå eller vill kännas vid. Det är minst sagt djupt oroande. Det är sällsynt att några som inte ens ser ett problem, klarar av att lösa problemet.

Nu senast klarades en OS-kvalgräns i stavhopp, 5.70, som ifht världsfriidrottens resultatspridning inom grenarna motsvarar i bästa fall 3.40 på 1500m. IAAF/IOK:s gräns är 3.36,20, den 4:e tuffaste ifht till statistiskt material genomtiderna och 2015. Det är inte mycket att göra åt det, bara att finna sig i. SFIF har dock gjort något åt saken, man har skärpt gränsen ytterligare, till 3.35,00! Det är fullständigt obegripligt. Den i sammanhanget beskedligare stavhoppsgränsen, 5,70 (5,83 motsvarar IAAF-1500 och 5,86 SFIF-1500) ligger kvar orörd! Jag har inget emot stav. Stav är bara ett aktuellt exempel på grenar som SFIF av oklar anledning valt att inte har korrigera ifht IAAF/IOK. Jag har inget emot det. Kul om friidrottare får åka till OS. Det är de korrigeringar som gjorts inom framför allt löpgrenar, enligt devisen, ”Alla ska inte med”, för att travestera en populär politisk slogan, som jag envist kritiserar.

Faktum kvarstår, SFIF saknar insikt om problemet eller vill inte kännas vid den. Jag vet inte vilket som är värst, pest eller kolera. Om man inte ser problemet, blottar det en total okunskap om friidrott bland dem som är satta att styra vår idrott. Vill man inte kännas vid det, visar det å andra sidan att SFIF negativt särbehandlar svensk elitlöpning. I så fall vore en förklaring på sin plats. På vilka grunder gör man det? SFIF kräver transparens inom IAAF, men lever inte upp till det inom den egna verksamheten. Svensk löpning kan aldrig utvecklas inom SFIF så länge som den åtnjuter en fientlig behandling. Långsiktigt borde svensk löpning allvarligt överväga att bryta sig ur SFIF och bilda ett eget förbund.