Bra lopp av Joel och Elmar i Los Angeles i helgen

Joel fortsatte och Elmar inledde sitt 1 500m-tävlande utomhus i fredags i Los Angeles, men på olika platser. Joel sprang klassiska Mount Sac Relays, Mt Sac. Tävlingen har arrangerats av Mount San Antonio College sedan 1959. Normalt sett anordnas tävlingen i Walnut i östra Los Angeles. Arenan har dock haft ett uppdämt renoveringsbehov. Nu pågår renovering av arenan och tävlingen flyttades temporärt till Cerritos College i Norwalk också det i östra LA, lite norr om Long Beach och Anaheim. Mt Sac har stora startfält och täcker in allt från high school till ”professionals”. Som mest har man haft kring 9 000 tävlande. Under torsdagen hålls en sk. distance carnival, då i huvudsak 10 000m-loppen avgörs. Loppen avgörs under sen kvällstid, ofta under perfekta förhållanden. De sista går i mål vid midnatt. Joel var först ut under fredagen, i enligt programmet det 4:e av 6 college heat. Senare under fredagen avgjorde ytterligare 2 invitational-heat. Arrangörerna bestämde sig dock för att endast köra tre stora heat istället. Joel sprang i det andra tillsammans med 18 andra löpare. Joel gjorde ett bra lopp som slutade med ett nytt personligt rekord, 3.49,09, vilket gav en tredje plats i heatet efter en stark avslutning. Ungefärliga splits, 60,8, 63,4 (2.04,2), 60,8 (3.05,1), 43,7 (3.48,8), sista varvet 58,9. 3.49,09 innebar pb med c:a 1,5 s. Hans tidigare pb var från 2014. Skönt med ett pb för Joel efter två tidsmässigt misslyckade lopp kring 3.56 tidigare under säsongen.

Resultat, Mt Sac, Norwalk, CA

Jag sprang förresten själv Mt Sac, 1984, LA-OS-året, minns bl.a. Carl Lewis mot uppstickaren Ron Brown. Själv sprang jag ett 1 500m-heat med 35 (!) löpare. Jag stod i andra ledet och ägnade hela loppet till att navigera mig fram genom startfältet till en slutlig 12:e plats på 3.46. I mål var det målfålla som gällde. Loppet vanns av norrmannen Espen Borge^*), Wyoming, på 3.41-isch.

Elmar gjorde säsongspremiär på 1 500m efter att ha inlett utomhussäsongen med ett 8.40-hinderlopp två veckor tidigare på Stanford Invitational. Hans deltagande äventyrades dock av en sjukdom under veckan och starten var länge ytterst tveksam för hans del. Start blev det dock. New Mexico valde återigen Bryan Clay Invitational på Azusa Pacific College, ett marathonlopp norrut efter Interstate-605 från Norwalk, framför Mt Sac. Bryan Clay har ofta bra 1 500m-lopp både topp och bredd, eller vad sägs om 248 löpare i 13 heat anmälda på herrarnas 1 500m! Elmar sprang i det andra heatet och la sig omedelbart i nära anslutning till farthållarna. Första 300m (målet enda stället där det gick att få splits med någorlunda precision) på 45,4 och följande varv på 59,8 till 1.45,2 (700m). Under näst sista varvet höjdes farten något, 59,2, fram till en klockringning efter 2.44,4. På sista bortre långsidan satsade Elmar på en markant tempohöjning och fick en lucka och såg ut att ha loppet i sin hand i sista kurvan, men upploppet blev långt och krafterna räckte inte riktigt hela vägen denna kväll, tiden i mål 3.42,65. Han slutade 4:a, knappa sekunden efter segraren i loppet, trots 57,5 på sista varvet. Elmar har nu säkra kvaltider till NCAA West-regionals både på 1 500m och hinder.

På det hela taget gjorde Elmar ett riktigt starkt 1 500m-lopp, med ett par av de ingredienserna som kännetecknar ett bra 1 500m-lopp.  Den ena förstås en stark avslutning, men den andra är väl så viktig och svårare och det är att bra 3:e varv. Många kan hänga med i bra fart i två varv på 1 500m, många kan också springa fort sista varvet efter att ha vilat upp sig på tredje varvet, men få klarar att få ihop helheten, två tillräckligt snabba öppningsvarv, hålla upp farten på tredje varvet och sen leverera en stark avslutning. Jag hör allt som oftast 1500m-löpare som avslutat fort på en inte alltför imponerande sluttid, fantisera om hur fort de skulle ha sprungit om de bara hade gjort ett snabbt tredje varv (oftast menar de egentligen att någon annan skulle ha dragit fram dem). Problemet är dock att de då inte hade avslutat så fort som de kunde göra tack vare ”vilan” under tredje varvet, eller under någon annan del av loppet. Det ligger dock lite i friidrottarens natur att hellre prata om resultat som man egentligen är god för, än de resultat som man faktiskt har gjort. Egentligen är vi ju alla betydligt bättre än våra resultat…om bara medvinden är 2.0, plankan är lite bredare,  ringen lite större, ribbusligen inte så rank, farthållningen perfekt, innerspåret alltid var ledigt…

Bryan Clay Invitational blev en stor framgång för New Mexicos medeldistanslöpare. Elmars träningskompisar, britterna och ”juniorstjärnorna” Josh Kerr och Adam Cotton, gjorde båda bra lopp. Junioreuropamästaren från Eskilstuna, Kerr, vann det första heatet efter en bra avslutning på 3.42,09, pb. Josh är fortfarande junior och satsar på Junior-VM i Polen till sommaren. Josh är en ovanligt stor medeldistanslöpare, men visar trots detta god uthållighet i den mer traditionellt aerobt inriktade amerikanska träningen. Adam Cotton vann junior-EM i Tallinn 2011, men har sedan dess mest brottats med skador. Han transfererade till UNM från Harvard till denna säsong och börjar komma tillbaka till den nivå som hans juniorframgångar förespeglade. Adam placerade sig närmast Elmar i andra heatet på 3.44,02. UNM:s damer var 1, 2, 5, 6,och 11 i damernas 1 500m-lopp.

Resultat, Bryan Clay Invitational, Azusa, CA

Nästa tävling för UNM blir säsongens hittills största elitmönstring på löpsidan, Payton-Jordan Invitational, 1 maj, Stanford. Hit väntas också ett antal svenska löpare som nu befinner sig för träning i USA, i huvudsak i Flagstaff, Arizona.

^*) Lite bonusinformation om Espen Borge, som jag sprang emot några gånger. Han hade en framgångsrik karriär framförallt inom den amerikanska collegefriidrotten. Han transfererade från Wyoming till en av de inom den amerikanska universitetsfriidrottens mest framgångsrika skolorna, Arkansas. Han hamnade där under den sägenomspunna coachen John McDonnell. Under sin tid på skolan var han med och vann lagtiteln på NCAA-XC, 1984, den första i Arkansas historia, tillsammans med löpare som Joe Falcon och Paul Donovan. Espen var 37:a i loppet två placeringar före Arturo Barrios, sedemera världsrekordhållare på 10 000m. Han var också trea på 1 500m i NCAA-nationals, utomhus, 1986, och var med i det lag som slog världsrekord på distance medley-stafetten, aktuell som gren på fjolårets ”Stafett-VM”, med Arkansas på Penn Relays, 1986, 9.22,6. Espen hade 800-sträckan. Loppet är en Penn State-klassiker, där en Roddie Haley splitade 400-sträckan på 43,5, den snabbaste i tävlingens historia. Espen hade det norska rekordet på 3 000m hinder under 8 år, 1987-95, 8.23,11. På 1 500 gjorde han som bäst 3.38,74, vilket då var nära det norska rekordet som, pre-Henrik Ingebrigtsen, innehades av Lars Martin Kaupang på 3.37,4. Det var i Århus, 1987, där jag gjorde en blekare figur på 3.44. Espen var tvåa i loppet i rygg på José Abascal, men före John Walker. Senare samma sommar möte jag honom på Bislett där jag hade 3.39,31 och Espen 3.38,87, i ett lopp där evigt unge John Walker, den tidens Bernard Lagat, hade 3.35, 35 år gammal 12 år efter att han blev förste mile-löpare under 3.50 och 11 år efter OS-guldet i Montreal. Jag slog Espen några gånger också, bl.a. vid GP-tävlingen i Bratislava, 1986. Jag tror att det sammantaget vägde rätt jämnt.

Espen figurerar på några ställen i John Mcdonnells självbiografi med det något pretentiösa titeln, ”John McDonnell: The Most Successful Coach in NCAA History” (nåja, han skrev den inte helt själv en medförfattare finns listad). Underhållande är storyn om firandet efter NCAA-XC-vinsten, State College, PA. Efter ett besök på en irländsk pub, vars ägare var från Paul Donovans eller assisterande coachen, irländaren Frank O’Maras hemort, oklart vilket, började britten David Swain springa upp och ner för bilar, innan han klättrade upp i en lyktstolpe för att riva ner juldekorationer som han tyckte hade satts upp alltför tidigt. Det slutade med polistransport för Swain med Borge jagande på cykel efter. Espen slapp dock arrest. Lagkompisarna skramlade till borgen för att få loss David Swain till avfärden till flyget 06.00 följande morgon. Swain, O’Mara och ytterligare en av lagets britter David Taylor bor alla kvar i Arkansas och har söner som nu tävlar för olika universitet. För att knyta till säcken, Swains son Ailen, som tävlar för Arkansas, sprang hinder på Bryan Clay, 9.09. Colin O’Mara är junior på Villanova och Brendan Taylor, freshman på Oklahoma, sprang 1 500m på UT Arlingtons (Joels skola) hemmatävling, Bobby Lane Invitational.