Tyvärr, SFIF:s förbundsårsmöte är inte något tillfälle till
att bottna några frågor. Det är inte heller något forum för att skapa
förändring, hela institutionens syfte är att bevara allt som det alltid har
varit. I bästa fall små förändringar, mer genomgripande förändringar gör sig
icke besvär.
Motion 4 handlade om att begränsa möjligheterna för icke
svenska medborgare att delta på SM. En motion som andas slutenhet och
protektionism. Navelskådande i sandlådan. Rör inte min förgyllda plåtbit.
Problemet är att under ytan av inskränkthet och tunnelseende döljer sig en
mycket större fråga, nämligen den om svensk friidrotts utveckling. Tyvärr, gavs
inte möjligheten att lyfta frågan ur sandlådan och fullfölja en argumentation
kring vilka effekter begränsningar av representationsrätten egentligen får och
de möjligheter som en förändring i rakt motsatt riktning skapar. De
frågeställningar som motionen egentligen adresserar var mötets viktigaste, men
kom aldrig fram i ljuset.
Erfarenheten visar att idrottslig utveckling stimuleras
genom ökad konkurrens. Om detta råder inget tvivel. Jag är också övertygad om
att sänkt konkurrens leder till stagnationen, och på sikt kan inte en negativ
utveckling uteslutas. Vi borde således sträva efter att höja konkurrensen i
alla sammanhang, så även på SM. Motionens målsättning är den motsatta. Idag har
vi tyvärr många SM-tävlingar där konkurrensen är besvärande låg. Om det ens
genomförs försök eller kvaltävlingar är kraven mycket beskedliga. Det finns
SM-tävlingar/grenar där den största utmaningen för att nå en hög placering tom.
medalj, är att anmäla sig och fullfölja.
Det är värt att fundera över hur man hanterar
represenattionsfrågan i andra sporter och i andra länder och vilka effekter det
fått. I andra sporter finns det många exempel. Ett sådant är tennis, där
förstod man tidigt vikten av konkurrens för att utveckla sporten. Jag är
övertygad om att ingen utanför Frankrike egentligen bryr sig om vem som vinner
franska mästerskapen i tennis. Svensk TV skulle aldrig direktsända från en
sådan tävling. Genombrottet för Björn Borg skulle aldrig kommit där om han var
fransman och vann franska tennismästerskapen, på grus. Tävlingens fantastiska
utveckling är helt sammanlänkad med det lilla ordet ”öppna”. Tävlingen är öppen
och lockar stora delen av världseliten, vilket varit helt avgörande för såväl
tävlingen som tennisens utveckling. Många motsvarande exempel finns i andra
sporter.
IFK Norrköping vann som bekant fjolårets fotbollsallsvenska.
Är det någon som driver frågan huruvida de borde lämna tillbaka SM-tecknen för
att de hade tex. en isländsk spelare i laget? Knappast! De har insett att det
är utvecklande för sporten med influenser utifrån. Svenska spelare måste höja
nivån för att vara attraktiva på marknaden och ta en plats i laget.
Om man tittar på friidrott är det inte ovanligt att man i
andra länder öppnar för utländska deltagare. Det kan vara för att landet är
litet och behöver ytterligare deltagare för att få till en vettig mästerskapstävling.
Det kan också bero på att man just vill få till en bättre tävling för de
aktiva. Båda spåren stämmer väl med de behov som finns för dagens SM-tävlingar.
Vi har från och till svenska aktiva som utnyttjar möjligheten att tävla i andra
nationers mästerskap. Precis som det är viktigt att komma ut och tävla i bra
sammanhang på galor eller i olika internationella mästerskap som junior eller
senior för att skaffa erfarenhet, är det viktigt att delta på tävlingar med
försöksomgångar och kanske mellanheat och semifinaler. I Sverige, speciellt på
löpsidan, existerar den möjligheten i praktiken inte. Ibland blir det
överhuvudtaget inte försök. Om det undantagsvis genomförs försök är kraven för
de bästa löparna mycket låga för att gå vidare. I internationella mästerskap
behöver den aktiva ofta persa eller väldigt nära sitt pers, för att dan därpå
höja nivån ytterligare för att lyckas i nästa omgång. För de flesta aktiva innebär
den situationen okänd mark. En erfarenhet som är svår att simulera fram. Även
större länder har öppna mästerskap i olika former. I Tyskland tex. krävs
medlemskap i en tysk klubb under ett år för att deltagande på mästerskap,
vilket inte är något oöverstigligt hinder.
Det bästa exemplet som jag tänkte fördjupa mig i är USA, och
analysera effekterna av ett mer öppet förhållningssätt till mästerskap.
Amerikanska universitetsfriidrott och de amerikanska studentmästerskapen är
tillsammans med high school-idrotten hjärtat i amerikansk idrott i allmänhet,
så också inom friidrotten. Universitetsfriidrotten har alltid varit öppen för
utländska aktiva. Andel utländska aktiva har dock ökat högst avsevärt under
2000-talet och på senare år kan det mest beskrivas som en flodvåg. Coacher med
några få undantag, jagar aktiva runt hela världen för att få ihop bästa möjliga
lag. Förmodligen är detta en effekt av globaliseringen och kanske framförallt
de nya möjligheter som Internet erbjuder vad gäller information om aktivas
prestationer i tävlingar nationellt och internationellt. Kommunikationen med
”prospects” är också den mycket enklare och snabbare. Coacher kan intervjua
aktiva över Skype och administrationen avseende alla dokument som NCAA och
amerikansk immigrationsmyndigheter ställer krav på underlättas avsevärt av
Internet.
Amerikansk universitetsidrott är således ett utmärkt exempel
att titta på för att utröna vilka konsekvenser att öppnare förhållningssätt medför.
Enligt motionärerna borde den amerikanska friidrotten urlakas av alla dessa
utländska aktiva som kommer och ”stjäl” uppmärksamhet och mer eller mindre
uppimpade plåtbitar för de amerikanska friidrottarna.
Jag har därför tittat på utvecklingen för den amerikanska
medeldistanslöpningen under 2000-talet. Medeldistanslöpning därför att jag kan
den framlänges och baklänges. Löpningen är också, tillsammans med sprint, med
god marginal de mest konkurrensintensiva grengrupperna. Det finns dock en
skillnad mellan löpning och sprint och det är att den utländska invasionen är
tydligast inom löpningen, på sprintsidan finns det helt enkelt för mycket bra
sprinters på hemmaplan för att en massiv rekrytering utomlands skulle vara
nödvändig. Jag har tittat på den amerikanska penetrationen av världslistorna på
800 och 1 500m. Jag har tittat på år 2000, mellanlandat 2007 och sedan
2015 (på damsidan 2014, då jag inte hade tillgång till den djupare listan för
2015). Jag har tittat på utvecklingen för alla länder som under något av åren
ovan haft någon aktiv på topp-500 listan i världen. Jag har jämfört frekvensen
av löpare på dels topp-150 och topp-500.
Jag vill se hur utvecklingen med en intensivare rekrytering
av utländska löpare har påverkat de amerikanska löparnas konkurrenskraft
globalt. Det finns intressanta slutsatser att dra. Vi ska vara medvetna om att
amerikansk löpning höll en hög nivå år 2000, bara att bibehålla den med tanke
på den kräftgång för toppelitbredden som många stabila löparländer upplevt, är i
sig en prestation. Jag är medveten om att denna analys kan göras på hundra
olika sätt mer eller mindre djuplodande, men wtf det görs sällan några analyser
överhuvudtaget i såna här sammanhang, bara gubbar som tycker olika saker på
väldigt oklara grunder.
År 2000 hade USA på herrsidan på 800m 18 löpare på topp-150
och 87 löpare på topp-500 i världslistorna. På 1500m var motsvarande siffror 20
och 80 st. 75 länder hade någon löpare på topp-500-800m och 42 på topp-150. För
1 500m var antalet länder 58 resp. 35. För jämförelsen är dock endast länder
med ett något större antal löpare intressanta som jämförelse, för länder med en
eller ett fåtal löpare ena året och ingen andra år blir de procentuella
svängningarna mer chansartade än säkra. På topp-150-800m dominerade Kenya med
32 före USA, 18 och Sydafrika 10. I övrigt några länder med 5-6 st, ESP, MAR,
GER, AUS, RUS. Sverige hade 1. På topp-500-800m toppade USA med sina 87 före
KEN 60. 20 eller fler hade GBR, FRA, ESP, AUS och RSA. Ytterligare 9 länder
hade mellan 10 och 20 st. Sverige hade 7 st på topp-500.
Topp-150-1500m toppades av Kenya med 38 löpare före USA, 20
st och Frankrike med 10. 8-9 st hade GBR, ESP och MAR. Sverige hade 0 (nolla). På
topp-500-1500m toppade USA med 80 före Kenya 61 och Frankrike 33. Ytterligare
tre länder hade över 20, GBR, ESP och AUS. 9 länder låg mellan 10 och 20.
Sverige hade 2 löpare på topp-500.
2007 ser jag som en mellanlandning den massiva
”massinvandringen” av utomamerikanska löpare hade då inte ännu vuxit sig stark.
Inga stora förändringar syns heller då. USA stod och stampade. Kenya hade
tappat lite på topp-150-800m, minus 10. Den gamla världen låg rätt stabilt.
Utvecklingen på topp-500 följde rätt väl topp-150-listan. Vill jag nämna något
är det att Sydafrika tappade markant och största positiva utvecklingen stod nog
Japan för som gick från 0 till 2, topp-150, respektive 1 till 10 på topp-500. Sverige
hade 1 topp-150 och tappat till 5 på topp-500.
För 1500m, 2007, syns inte heller några signifikanta
förändringar, relativt stabilt över hela linjen. Möjligen kan man säga att
Etiopien börjat röra lite på sig inom medeldistanslöpningen, men från en
blygsammare nivå. Sverige hade en löpare på topp-150 och två på topp-500 precis
som år 2000.
Då var vi framme i nutid, eller närmare bestämt 2015. När
jag nu jämför 2015 med 2000 syns en del ganska anmärkningsvärda förändringar.
För 800m har USA ökat med närmare 40%, 18 till 25, på topp-150 och 25%, 87 till
109, på topp-500. Kenya har tappat inte stort men i alla fall, 32 till 28
respektive 60 till 57. Länder som sticker ut positivt i övrigt är MAR, CAN, ETH
och ALG, som alla dubblerat sin listpenetration. Största procentuella
förändringen står Etiopien för som gått från 1 till 3 respektive 2 till 12 st
på 800-listorna. Då har jag inte räknat Japan. Japan gick från 0 till
respektive 1 till 12 (!), men som sagt deras startnivå var så låg att rörelsen
procentuellt går utanför ”ramen”. Undantaget Spanien visar den ”gamla” världen
stora tapp. Det gäller tex. GBR, GER, AUS, RUS, ITA, BEL, POL, IRL, NED, CZE,
POR. Även RSA och BRA har tappet. Sverige har ökat på topp-150, 1 till 2, men
tappat på topp-500, 7 till 3. För länder med låg penetration av listorna ska
man dock inte dra för stora växlar av förändringarna.
När det gäller nutid och 1500m sticker USA återigen ut
positivt. Man har gått från 20 till 32 respektive 80 till 123! I praktiken är
alltså var fjärde löpare bland världens 500 bästa en amerikan! År 2000 hade USA
ungefär hälften så många topp-150-löpare som Kenya, nu har man tre fler 32 mot
29. Kenya har alltså tappat från 38 till 29. På topp-500 ligger Kenya dock
ungefär kvar på år 2000-nivå, tom. något fler 66 mot 60 tidigare. På topp-150
är nu Marocko trea med 11 st och England är trea på topp-500 med 37. Länder som
sticker ut positivt mellan 2000 och 2015 är utöver USA främst Etiopien och
Canada. Etiopiens omvandling från ett rent långdistansland till att även
konkurrera inom medeldistanslöpningen på bred front på yppersta nivå kan nog anses
vara genomförd. Canada kommer jag att återkomma till. Av den gamla världens
länder är det bara England som lyckats vända trenden, övriga länder visar i
stort sätt negativa siffror över hela linjen. För Sveriges del står vi kvar på
0 (nolla) löpare på topp-150, men har en möjligen signifikant förbättring för
topp-500 där vi ökat från 2 till 6 löpare!
Innan jag går in på några ytterligare slutsatser vill jag gå
igenom samma analys för damerna. Tyvärr har jag inte, för 800m, tillgång till
en 500-lista för damer för 2000, endast topp-150. Den intressanta utvecklingen
med hänsyn till effekterna av en öppnare syn på internationell representation
ligger närmare i tiden, så utvecklingen från 2007 är av större intresse.
Hursomhelst, år 2000 hade USA 24 tjejer bland de 150 bästa i världen, Ryssland
hade 19 och Tyskland 14. Inget annat land hade fler än 6. Kenya hade 0 och
Etiopien 1. Sverige hade 3 st topp-150. År 2007 hade USA tappat till 20,
Ryssland dominerade stort med 31 med England på tredje plats med 14. Inget
annat land hade fler än 5. Sverige hade 0. Topp-500 toppades av USA med 89
följt av RUS, 69 och GBR, 44. Ett större antal länder låg på 10-16 st, GER,
CAN, UKR, CHN, POL, ROU, AUS, KEN, ITA och BLR. Sverige hade 9 st. Jag är
framme i nutid eller 2014 eftersom jag inte hade tillräckligt djup
2015-statistik på damsidan. Några saker sticker ut. USA:s utveckling är
enastående och dominansen är påfallande. 32 tjejer på topp-150 och på topp-500
har man hela 131 st! Mer än var fjärde topplöpare i världen kommer från USA! I
övrigt tappar de flesta andra större länder. På topp-150 följs USA av Ryssland,
som tappat till 21 och England som håller någorlunda med 13. De största
förbättringarna står Kanada för, 4 till 11 samt Kenya, 2 till 7 och Etiopien med
1 till 5. Sverige hade 1. På topp-500 följs USA av England och Ryssland med 44
st, vilket är en liten försämring för England och en avsevärd minskning för
Ryssland. I övrigt sticker samma länder ut CAN, KEN och ETH. Av de etablerade
länderna har även Tyskland och Australien en god utveckling mellan 2007 och
2014 på topp-500, GER 16 till 25 och AUS 10 till 19. Sverige tappade något till
6 st.
För damernas 1500m hade USA 21 tjejer på topp-150 år 2000.
Man följdes av Ryssland, 18, och Kenya och Kina med 9 st. 7 länder låg mellan 5
och 7. Sverige hade 1. På topp-500 toppade USA med 84, följt av Ryssland och
England med 44 respektive 38 st. Kina håller ställningarna med 23 på listan.
Japan hade överraskande många med 21. 12 länder låg mellan 10 och 20 st. Sverige
hade 3. Inga radikala förändringar mellan 2000 och 2007. USA hade endast
marginella förändringar topp-150 från 21 till 24 och topp-500 84 till 91. I
övrigt inget anmärkningsvärt. Ska något nämnas är det att KEN och ETH börjat
röra lite på sig även inom medeldistans på damsidan. År 2014 syns dock återigen
den fantastiska amerikanska utvecklingen. På topp-150 har den amerikanska
närvaron i det närmaste dubblerats, 41 st och på topp-500 har man hela 126 st.
Återigen en fjärdedel av världens bästa löpare är amerikanskor. Med några
undantag tappar de etablerade länderna. Av de med lite högre frekvens går
Kanada väldigt bra och även England och Polen hade en god utveckling. Precis
som på herrsidan utvecklas Etiopien positivt på medeldistanssidan. Och för
Kenya syns inte den stagnation som herrarna genomgått, utan
medeldistanslöpningen på damsidan utvecklas positivt. Av länder med lägre
frekvens sticker Nya Zeeland och faktiskt Sverige ut från 2000 ökade båda
länderna från 1 till 3 på topp-150 och på topp-500 var ökningen 4 till 10 för
NZL och 3 till 7 för Sverige.
Det långa med det korta. Den amerikanska utvecklingen inom
löpningen är enastående, en utveckling som i en mogen idrott och på en mogen
”marknad”, måste betraktas som sensationell. Med i stort sett allting annat lika,
är jag övertygad om att det är den ökade konkurrensen som den amerikanska
universitetsidrotten utsatts för och välkomnat som ligger bakom denna
utveckling. Vad beror det på? Förklaringen är inte så komplicerad. När
konkurrensen skärps, så lägger sig inte seriösa och ambitiösa elitidrottare ner
och dör. Istället antar man utmaningen, gillar det nya läget och inser att man
måste höja sin nivå för att överleva på den nya marknaden, annars kommer andra
att lägga beslag på scholarships, platserna i lagen, ära och medaljer. Så har
idrotten utvecklats sedan urminnestider. Det som inte fungerar är att som i
motionens anda sätta sig i sandlådan och bråka om att andra kommer och tar min
hink-och-spade.
Motionen är inget under av argumentationskonst, men de
argument som trots allt finns kanske ändå ska bemötas. Jag vet inte vilken
planet motionärerna har befunnit sig på, men att ett SM-guld och andra
framskjutna SM-placeringar generellt är en bragd och leder till uppmärksamhet
och ekonomiska förmåner är verkligen en försköning av verkligheten. I dagens
mycket ansträngda sponsormarknad betyder ett SM-guld i stort sett ingenting.
Den mediala uppmärksamheten kring ett SM-guld är i det närmaste obefintlig. Det
krävs lupp för att hitta någonting i media om de allra flesta sådana, förutom
för de som redan är sk. kändisar. De förmåner som relateras till klubbarna i
form av träningsbidrag och bonusar, är helt upp till klubbarna att hantera och
kan enkelt förändras i relation till en mer öppen konkurrens och borde redan
idag vara relaterat till den faktiska prestationen och inte nödvändigtvis
placeringen i resultatlistan. Vidare vet jag inte var kravet på visad ambition
om att vilja bli svensk medborgare kommer in i bilden. En sådan har inte
funnits i ekvationen och hur skulle den hanteras praktiskt? Jag är tillräckligt
gammal och med tillräckligt av minnet i behåll för att minnas att motionerande
klubb haft flera icke-svenska medborgare bland sina SM-medaljörer som inte
skulle möta det kriteriet. Om MAI känner sig förlöjligade av sin omgivning, kan
jag bara se en utväg, byt omgivning! Tramset om ”handelsresande i friidrott”
och ”SM-turism” är dock både löjligt och bär, i min värld, ett alltför nära
släktskap med de varningsrop om ”social turism” som globaliseringsmotståndare
och andra nationalistiskt sinnade individer på högerkanten brukar hota med.
Hur har de här aspekterna av en öppnare representation
påverkat amerikansk löpning utöver själva resultatnivån? Väldigt positivt blir
min slutsats. Det aldrig tidigare funnits så många möjligheter för amerikanska
friidrottare och löpare att komma vidare efter avslutad universitetsidrotts
karriär. Det finns mängder av olika grupperingar som runt om i USA, som möjliggör
en vidare satsning på idrotten efter college. I många fall ligger olika typer
av sponsorer bakom dessa satsningar. Det beror inte på att amerikanska
friidrottare tar fler medaljer på NCAA-mästerskapen, för de gör de inte,
tvärtom. Orsaken är att helt enkelt att amerikansk löpning är bättre och därmed
intressantare. Fler hävdar sig på en internationell nivå. Det finns inga
genvägar via inskränkthet och protektionism, i slutändan är det nivån på de
idrottsliga prestationerna som möjliggör en framgångsrik idrottskarriär.
Valet står alltså mellan å ena sidan gubbar som sitter i
sandlådan och räknat förgyllda plåtbitar, å den andra sidan som är öppen och
välkomnande och möjliggör en utveckling av svensk friidrott. Därför borde vi
titta på möjligheterna att helt öppna SM för utländskt deltagande. Det är i sig
inget helt nytt, jag har själv deltagit i tex. inomhus-SM som varit öppet,
vilket var positivt för tävlingen. Svensk Friidrott har allt att vinna på en
sådan utveckling. Vem som i slutändan får SM-tecknet under sådana omständigheter
är delvis en annan fråga, som jag knappast kunde bry mig mindre om. Jag
fokuserar på svensk friidrotts utveckling.
Bonusinformation:
Som jämförelse kan nämnas att för herrarnas 100m, där
inflödet av utländska sprinters inte har varit tillnärmelsevis lika påfallande
som för medeldistanslöpning har USA jämfört med övriga världen tappat mellan år
2000 och 2015, tvärtemot utvecklingen inom löpningen.
Ytterligare några länder sticker ut. Länder med väldigt låg
frekvens saknar som sagt intresse då fluktrationen lika mycket består av
tillfälligheter än av en signifikant förändring. Sammantaget båda
medeldistansgrenarana och båda könen toppar Etiopien, men det från en väldigt
blygsam nivå. Det visar dock att Etiopen har breddat sin löpning från enbart
långdistans till medeldistans. Totalt sett följer sedan Japan, men det beror
helt och hållet på en 1100%-ig ökning för herrar 800m. Också de från en blygsam
nivå och nettot för övriga grenar är negativt. Kenya har tappat på herrsidan,
men har en signifikant och stor ökning på damsidan. Mycket intressant är annars
trean på listan Kanada. Den kanadensiska utvecklingen är enastående. Jag
tittade därför närmare på deras manliga löpare på topp-500 och då visar det sig
att på 800m går 11 av deras 16 löpare på topp-500 på amerikanska universitet
eller universitet som tävlar inom det amerikanska college-systemet och på 1500m
är det 12 av 18. Av övriga kan det vara så att de tidigare har pluggat i USA.
Hursomhelst tävlar de regelbundet på de amerikanska collegetävlingarna. Jag har
inte skärskådat de kanadensiska kvinnorna, men jag tror att trenden finns även
där. Kanada utvecklas hursomhelst positivt över hela linjen.
Även för nästa land på listan över länder stadda i
utveckling drar mycket nytta av träning och tävling på amerikanska universitet
och det är Nya Zeeland. Ytterligare ett sådant land är Australien. Av den gamla
världens länder är det i stort sett endast England som har lyckat vända den
negativa utvecklingen och gissa vad, även England sänder numera närmast ett fullastat
Mayflower med brittiska löpare över Atlanten. En gemensam nämnare för en
positiv utveckling verkar stavas amerikansk universitetsfriidrott.
Som plåster för den svenska själen kan det vara värt att
påpeka att den svenska utvecklingen har varit mycket positiv, även om det finns
några dippar. Våra nivåer tillhör dock de mer lågfrekventa och det finns ingen
anledning att dra för stora växlar på det. På damernas 800m har vi tappat, men
det beror delvis på att 2007 var ett toppår för oss på topp-500 med hela 9
tjejer. Damernas 1 500m visar dock en mycket positiv trend. På herrsidan
ser det riktigt bra ut speciellt på 1 500m med 6 löpare på topp-500. På
800m ser topp-150 bra ut med två löpare, men just topp-500, 2015, var en
tillfällig nedgång med endast 3 löpare jämför med 7 löpare 2000 och 2007.
Man skulle kunna tro att en sådan positiv utveckling inom
den amerikanska löpningen borde vara intressant för svenska tränare. Jag hade
inte möjlighet att delta på löparseminariet som genomfördes i Malmö i samband med
inomhus-SM. Jag har dock läst sammanfattningarna från de gruppdiskussioner som
genomfördes. Med stor förvåning kan jag konstatera att ingenstans nämns vare
sig USA, Amerika eller amerikansk löpning, nada, noll ggr. Däremot diskuteras
samarbeten med tex. Holland och Norge. Utvecklingen för holländsk löpning är
katastrofal och Norge står och stampar. Även Polen har nämnts i andra
sammanhäng och deras utveckling är inte heller något att stå efter. Hur är det
möjligt att landets tränare, som borde följa utvecklingen av löpningen i
världen, helt verkat missa den helt fantastiska utvecklingen i USA? I andra
”branscher och i andra sammanhang skulle en sådan utveckling medföra ett
lämmeltåg med intresserade som försökte få svar på frågor som, Vad gör de?, Finns
det något som vi kan dra lärdom av? etc.
En aktuell, intressant analys gäller förstås Ryssland.
Rysslands tillbakagång är slående. Ryssland tillhör de länder i världen som
utvecklats sämst av alla. Deras penetration av medeldistansen världslistor har
i stort sett halverats över nästan hela linjen. De enda nyckeltal där de håller
ställningarna är topp-500 manligt 800m och kvinnligt 1 500m. De håller
dock till längre ner på listorna eftersom deras närvaro på topp-150 även i
dessa grenar har halverats. De är i gott sällskap, sämst utveckling av alla länder
i världen har Portugal. Andra större och/eller traditionellt framstående
löparländer med mycket dålig utveckling är tex., nerifrån och uppåt, Schweiz,
Finland, Frankrike, Irland, Belgien, Tjeckien, Rumänien, Italien, Ukraina,
redan nämnda Holland, Brasilien. Vad säger Rysslands uppenbara dekadans om den
påstådda ”systematiska” dopingen? Ja, ett av två svar finns på den frågan.
Antingen existerar inte den systematiska doping, som populisterna inom
idrottsvärlden hävdar och använder som slagträ i debatten, eller så är ryssarna
väldigt dåliga på att dopa sina aktiva. Ur ett konkurrensperspektiv kanske
övriga världen snarare skulle stimulera rysk doping, om deras nedgång
fortsätter är de snart helt utraderade som konkurrenter! Statistiken talar i
alla fall ett tydligt språk.