Hässelbylöpare på Payton-Jordan

Den första stora elitmönstringen inom amerikansk löpning går av stapeln på söndag på Stanforduniversitet i Palo Alto i hjärtat av den amerikanska IT-industrin, Silicon Valley, söder om San Francisco. Många icke-amerikaner tar också tillfället i akt och kick-startar sin jakt på kvaltider. 

Ett OS-år som detta är tävlingen extra intressant eftersom många löpare jagar kvalificerande resultat till OS, amerikanska OS-uttagningar och för européerna kvaltider till EM. Många av grenarna är rejält späckade med vassa löpare.

Kort om några höjdpunkter.

M-800m (OS-1.45,80, US-trials-1.46,00)

Kanske inget namn som sticker ut, men amerikansk 800m-löpning håller en så hög nivå att vi borde få se åtminstone ett antal 1.45-46-tider.

M-1500m (OS-3.36,00, US-trials-3.38,00, EM-3.40,50)

Tre namn sticker ut i en startlista med 89 löpare, där väldigt många har kapacitet att springa en bit under 3.40. Vi har hinderspecialisten Evan Jager, som i juni, i fjol, i Portland sprang på, vid den tidpunkten, världsårsbästa, 3.32,97. Han utmanas framför allt av norrmannen, OS-femman, Henrik Ingebrigtsen, 3.31,46 och britten Chris O’Hare, 3.34,83 (struken). Tidsmässigt är förstås även Lopez Lomong med 3.32,20 med i matchen. Svenska intressen finns i Kalle Berglund (3.41,92) och Staffan Ek (3.39,68), som verkligen får fina förutsättningar att putsa på sina PB.

Staffan springer i heat 2 av 6, mot bl.a. Elmars träningskompis från UNM och regerande junioreuropamästaren, britten Josh Kerr. Kalle Berglund springer i heat 3 mot bl.a. norrmannen Filip Ingebrigtsen och Kyle Medina som vann Elmars heat på Bryan Clay.

M-5000m (OS-13.25,00, US-trials-13.28,00)

I den 90 namn långa startlistan finns det så många bra löpare att det vore förmätet att peka ut den ena före den andra, men håll ett extra öga på Mo Farahs baneman Garrett Heath.

M-10 000m (OS-28.00,00, US-trials-28.15,00, EM-28.50,00)

På 10 000m släpper man in 49 löpare och många namn är intressanta, dock röner inget ett lika stort intresse som evighetsmaskinen, legenden Bernard Lagat. Presentation överflödig. Han gör här, under sin enligt uppgift sista bansäsong debut på 10 000m. Alla ögon på honom. I skymundan kommer dock Micke Ekvall att ha alla möjligheter att bättra på sitt PB, 28.31,65, från fjolårets tävling. Payton-Jordans 10 000m-lopp är ofta bra, men nådde kanske sin kulmen 2010 när Chris Solinsky blev första icke-afrikan under 27.00. Solinsky som i dagarna drog sig tillbaka från elitlöpningen efter flera skadedrabbade säsonger.

Micke Ekvall springer i ett 24 löpare stort andra heat.

M-3 000m hinder (OS-8.28,00, US-trials-8.32,00, EM-8.37,50)

Hinderloppen har kanske lockat den högsta andelen av de bästa löparna. 29 av 2015-års 150 bästa hinderlöpare i världen är anmälda. Två av dem är svenskar, Daniel Lundgren (8.33,51), nr.95, och Hässelbys Emil Blomberg (8.36,98), nr.123. De kompletteras av Elmar Engholm med ett färskt personbästa på 8.40,03. Alla tre har således goda möjligheter att i första hand klara EM-kvalgränsen. Intressant är att Canada hade sex löpare på topp-150, 2015, och samtliga av dessa är anmälda. Även deras 7:a strax utanför topp-150 är på plats. Anmäld är också amerikanen, ex-U-of-Colorado, Aric Van Halen, kanske mest känd som Van Halen-trummisens, Alex Van Halens, son. Han är dock också en vass hinderlöpare med ett PB på 8.32,92, möjligen för att han är så bra på att hoppa... ;-).

Elmar och Emil springer i det andra av 4 heat mot bl.a. dubble NCAA-bronsmedaljören, dansken Ole Hesselbjerg. Daniel Lundgren springer i heat 3.

Även på damsidan är det stora och mycket starka startfält. USA är ju med god marginal världsledande på medeldistanssträckorna och många är som sagt ute efter kvaltider, vilket borgar för bra fart. På 10 000m gör Hässelbys Sarah Lahti en intressant debut efter flera övertygande lopp under hösten, vintern och våren. Många mycket kompetenta tjejer springer och det kommer säkert att finnas bra draghjälp i olika farter. Kvaltider, OS-32.15,00, US-trials-32.25,00, EM-33.20,00.

Sarah springer i ett 33 tjejer stort andra heat.

Livestream via Flotrack (betaltjänst)

Flotracksförhandsinfo.

Heat sheats

Tidsprogram (Pacific Standard Time, PST, +9 tim)

12 miljoner hål att fylla

SOK har som bekant fått ytterligare 12 miljoner anledningar till stoppa svenska idrottare från att åka till Rio. SFIF har redan dragit sitt strå till stacken, med en beundransvärd flit. Ingen risk att några löpare ska tära på kassan. Vad går pengarna till? Jo, att skicka ett fotbollslag för herrar till en turnering som inte har på ett OS att göra. Tanken med OS förutom allmän förbrödring är att världens bästa idrottare inom sina respektive idrotter ska tävla, inte ett gäng juniorer med förstärkning från ett fåtal av dem som egentligen borde vara där. Ställer inte fotbollen upp på detta, har de inget på OS att göra. Det är en skymf mot andra idrotters aktiva. Övriga idrotter har förstått det och ändrat sin inställning och uppfyller i de flesta fall numera de idrottsliga krav som ställs. De svenska herrfotbollsspelare som vi skickar till OS har inget där att göra, de är fjärran från den idrottsliga nivån som ställs. Ingen skulle heller sakna fotbollen, som förutsättningarna för turneringen nu ser ut. Fotbollen för damerna är en annan historia och jag kan bara önska dem lycka till. Tänk om IAAF bestämde att världens bästa friidrottare inte fick delta på OS, utan istället göra ett M/K-22-mästerskap, med några enstaka överåriga per land i trupperna. Det vore otänkbart. Fotbollen i den form den hanteras på OS måste bort. Är det någon som arbetar på saken, eller är man fullt upptagna på SOK/IOC med att mingla runt och muta varandra?

I övrigt går pengar till att skicka två lag i en regional sport som handboll, vars OS-värdighet är ytterst tveksam. Den är närmast ett arv från den tid då Europa styrde och ställde inom världsidrotten, lite som grekisk-romersk brottning. Någon världsidrott är det inte fråga om och på ett OS har den inget att göra, annat än att tillfredsställa en svensk idrottspublik vars idrottsliga horisont slutar någonstans i nivå med Ystad. Är inte handboll en vintersport förresten? De kunde flytta handbollen till vinter-OS, som redan är en samling av regionala idrotter. In med handbollen där, jag skulle inte bry mig mindre om de så plockade in fingerkrok, längdspottning och pennan-i-flaskan i vinter-OS-programmet. Jag slösar inte bort en sekund på vinter-OS. Visst, det är irriterande att det tar upp tid i TV-tablån, men om nu Viasat har rättigheterna gör det trots allt mindre, sannolikheten att av misstag hamna på en Viasat-sändning är försvinnande liten. De knappar på fjärrkontrollen som leder dit är helt oanvända, undra om inte plasten sitter kvar?

Största besparingen skulle dock göras om SOK avvecklades. För den del av svensk idrott som är världsomspännande är det bara en hämsko. De pengar som de leker med gjorde mer nytta i händerna på respektive specialidrottsförbund. Deras existensberättigande ligger närmast i att vart fjärde år damma av några bortglömda idrotter och leta rätt på några aktiva för att se om de behöver lite pengar och har lust att åka till Rio eller vart kosan är ställd den här gången. Om de bara har en blå-gul flagga att vifta med och kan nynna ”Du gamla, du fria”, så är de så gott som redo. Som kulturell gärning fyller det möjligen ett syfte, men det borde kulturdepartementet kunna fixa med en betydligt mindre budget. Med tanke på hur mycket varje aktiv verkar kosta, borde det finnas mycket att spara. Shoppa runt lite på några resesajter, så kan nog budgetproblemen lösas på rekordtid.

För övrigt upprepar jag, med viss envishet, att deltagande på OS i friidrott inte ska vara upp till godtyckliga krav på nationell basis, utan följa internationellt överenskomna regler. Det är mer än hög tid att begränsningen av antalet deltagare från respektive land tas bort. I den globaliserade värld som idrotten verkar inom är begränsningen ett arv från forna tiders nationalstater, med en doft av kalla kriget. De bästa i respektive gren ska vara med på OS oberoende av nationalitet, det är en demokratisk självklarhet. Det viktiga är att de som bjuds in till OS uppfyller kvalificeringsreglerna inte hur många andra från den aktivas land som också råkar göra det. Kvalificeringen skulle vara helt transparant och inte kräva någon subjektiv bedömning eller jämföras med villkor inom andra idrotter. SOK:s insats i arbetet skulle kunna elimineras helt eller skötas av en ”apa”, vilket förmodligen skulle innebära en rejäl kompetenshöjning på kansliet.

För svensk friidrott skulle en sådan hantering på sikt leda till en mycket positiv utveckling. Tufft visst, men rakt och ärligt med tydliga normer, lika för alla. Rysken, tysken och tom. Bellman siktandes mot samma mål. Jag är övertygad om att över en längre tidshorisont skulle det leda till en utjämning av konkurrenssituationen länder emellan.

Bra lopp av Joel och Elmar i Los Angeles i helgen

Joel fortsatte och Elmar inledde sitt 1 500m-tävlande utomhus i fredags i Los Angeles, men på olika platser. Joel sprang klassiska Mount Sac Relays, Mt Sac. Tävlingen har arrangerats av Mount San Antonio College sedan 1959. Normalt sett anordnas tävlingen i Walnut i östra Los Angeles. Arenan har dock haft ett uppdämt renoveringsbehov. Nu pågår renovering av arenan och tävlingen flyttades temporärt till Cerritos College i Norwalk också det i östra LA, lite norr om Long Beach och Anaheim. Mt Sac har stora startfält och täcker in allt från high school till ”professionals”. Som mest har man haft kring 9 000 tävlande. Under torsdagen hålls en sk. distance carnival, då i huvudsak 10 000m-loppen avgörs. Loppen avgörs under sen kvällstid, ofta under perfekta förhållanden. De sista går i mål vid midnatt. Joel var först ut under fredagen, i enligt programmet det 4:e av 6 college heat. Senare under fredagen avgjorde ytterligare 2 invitational-heat. Arrangörerna bestämde sig dock för att endast köra tre stora heat istället. Joel sprang i det andra tillsammans med 18 andra löpare. Joel gjorde ett bra lopp som slutade med ett nytt personligt rekord, 3.49,09, vilket gav en tredje plats i heatet efter en stark avslutning. Ungefärliga splits, 60,8, 63,4 (2.04,2), 60,8 (3.05,1), 43,7 (3.48,8), sista varvet 58,9. 3.49,09 innebar pb med c:a 1,5 s. Hans tidigare pb var från 2014. Skönt med ett pb för Joel efter två tidsmässigt misslyckade lopp kring 3.56 tidigare under säsongen.

Resultat, Mt Sac, Norwalk, CA

Jag sprang förresten själv Mt Sac, 1984, LA-OS-året, minns bl.a. Carl Lewis mot uppstickaren Ron Brown. Själv sprang jag ett 1 500m-heat med 35 (!) löpare. Jag stod i andra ledet och ägnade hela loppet till att navigera mig fram genom startfältet till en slutlig 12:e plats på 3.46. I mål var det målfålla som gällde. Loppet vanns av norrmannen Espen Borge^*), Wyoming, på 3.41-isch.

Elmar gjorde säsongspremiär på 1 500m efter att ha inlett utomhussäsongen med ett 8.40-hinderlopp två veckor tidigare på Stanford Invitational. Hans deltagande äventyrades dock av en sjukdom under veckan och starten var länge ytterst tveksam för hans del. Start blev det dock. New Mexico valde återigen Bryan Clay Invitational på Azusa Pacific College, ett marathonlopp norrut efter Interstate-605 från Norwalk, framför Mt Sac. Bryan Clay har ofta bra 1 500m-lopp både topp och bredd, eller vad sägs om 248 löpare i 13 heat anmälda på herrarnas 1 500m! Elmar sprang i det andra heatet och la sig omedelbart i nära anslutning till farthållarna. Första 300m (målet enda stället där det gick att få splits med någorlunda precision) på 45,4 och följande varv på 59,8 till 1.45,2 (700m). Under näst sista varvet höjdes farten något, 59,2, fram till en klockringning efter 2.44,4. På sista bortre långsidan satsade Elmar på en markant tempohöjning och fick en lucka och såg ut att ha loppet i sin hand i sista kurvan, men upploppet blev långt och krafterna räckte inte riktigt hela vägen denna kväll, tiden i mål 3.42,65. Han slutade 4:a, knappa sekunden efter segraren i loppet, trots 57,5 på sista varvet. Elmar har nu säkra kvaltider till NCAA West-regionals både på 1 500m och hinder.

På det hela taget gjorde Elmar ett riktigt starkt 1 500m-lopp, med ett par av de ingredienserna som kännetecknar ett bra 1 500m-lopp.  Den ena förstås en stark avslutning, men den andra är väl så viktig och svårare och det är att bra 3:e varv. Många kan hänga med i bra fart i två varv på 1 500m, många kan också springa fort sista varvet efter att ha vilat upp sig på tredje varvet, men få klarar att få ihop helheten, två tillräckligt snabba öppningsvarv, hålla upp farten på tredje varvet och sen leverera en stark avslutning. Jag hör allt som oftast 1500m-löpare som avslutat fort på en inte alltför imponerande sluttid, fantisera om hur fort de skulle ha sprungit om de bara hade gjort ett snabbt tredje varv (oftast menar de egentligen att någon annan skulle ha dragit fram dem). Problemet är dock att de då inte hade avslutat så fort som de kunde göra tack vare ”vilan” under tredje varvet, eller under någon annan del av loppet. Det ligger dock lite i friidrottarens natur att hellre prata om resultat som man egentligen är god för, än de resultat som man faktiskt har gjort. Egentligen är vi ju alla betydligt bättre än våra resultat…om bara medvinden är 2.0, plankan är lite bredare,  ringen lite större, ribbusligen inte så rank, farthållningen perfekt, innerspåret alltid var ledigt…

Bryan Clay Invitational blev en stor framgång för New Mexicos medeldistanslöpare. Elmars träningskompisar, britterna och ”juniorstjärnorna” Josh Kerr och Adam Cotton, gjorde båda bra lopp. Junioreuropamästaren från Eskilstuna, Kerr, vann det första heatet efter en bra avslutning på 3.42,09, pb. Josh är fortfarande junior och satsar på Junior-VM i Polen till sommaren. Josh är en ovanligt stor medeldistanslöpare, men visar trots detta god uthållighet i den mer traditionellt aerobt inriktade amerikanska träningen. Adam Cotton vann junior-EM i Tallinn 2011, men har sedan dess mest brottats med skador. Han transfererade till UNM från Harvard till denna säsong och börjar komma tillbaka till den nivå som hans juniorframgångar förespeglade. Adam placerade sig närmast Elmar i andra heatet på 3.44,02. UNM:s damer var 1, 2, 5, 6,och 11 i damernas 1 500m-lopp.

Resultat, Bryan Clay Invitational, Azusa, CA

Nästa tävling för UNM blir säsongens hittills största elitmönstring på löpsidan, Payton-Jordan Invitational, 1 maj, Stanford. Hit väntas också ett antal svenska löpare som nu befinner sig för träning i USA, i huvudsak i Flagstaff, Arizona.

^*) Lite bonusinformation om Espen Borge, som jag sprang emot några gånger. Han hade en framgångsrik karriär framförallt inom den amerikanska collegefriidrotten. Han transfererade från Wyoming till en av de inom den amerikanska universitetsfriidrottens mest framgångsrika skolorna, Arkansas. Han hamnade där under den sägenomspunna coachen John McDonnell. Under sin tid på skolan var han med och vann lagtiteln på NCAA-XC, 1984, den första i Arkansas historia, tillsammans med löpare som Joe Falcon och Paul Donovan. Espen var 37:a i loppet två placeringar före Arturo Barrios, sedemera världsrekordhållare på 10 000m. Han var också trea på 1 500m i NCAA-nationals, utomhus, 1986, och var med i det lag som slog världsrekord på distance medley-stafetten, aktuell som gren på fjolårets ”Stafett-VM”, med Arkansas på Penn Relays, 1986, 9.22,6. Espen hade 800-sträckan. Loppet är en Penn State-klassiker, där en Roddie Haley splitade 400-sträckan på 43,5, den snabbaste i tävlingens historia. Espen hade det norska rekordet på 3 000m hinder under 8 år, 1987-95, 8.23,11. På 1 500 gjorde han som bäst 3.38,74, vilket då var nära det norska rekordet som, pre-Henrik Ingebrigtsen, innehades av Lars Martin Kaupang på 3.37,4. Det var i Århus, 1987, där jag gjorde en blekare figur på 3.44. Espen var tvåa i loppet i rygg på José Abascal, men före John Walker. Senare samma sommar möte jag honom på Bislett där jag hade 3.39,31 och Espen 3.38,87, i ett lopp där evigt unge John Walker, den tidens Bernard Lagat, hade 3.35, 35 år gammal 12 år efter att han blev förste mile-löpare under 3.50 och 11 år efter OS-guldet i Montreal. Jag slog Espen några gånger också, bl.a. vid GP-tävlingen i Bratislava, 1986. Jag tror att det sammantaget vägde rätt jämnt.

Espen figurerar på några ställen i John Mcdonnells självbiografi med det något pretentiösa titeln, ”John McDonnell: The Most Successful Coach in NCAA History” (nåja, han skrev den inte helt själv en medförfattare finns listad). Underhållande är storyn om firandet efter NCAA-XC-vinsten, State College, PA. Efter ett besök på en irländsk pub, vars ägare var från Paul Donovans eller assisterande coachen, irländaren Frank O’Maras hemort, oklart vilket, började britten David Swain springa upp och ner för bilar, innan han klättrade upp i en lyktstolpe för att riva ner juldekorationer som han tyckte hade satts upp alltför tidigt. Det slutade med polistransport för Swain med Borge jagande på cykel efter. Espen slapp dock arrest. Lagkompisarna skramlade till borgen för att få loss David Swain till avfärden till flyget 06.00 följande morgon. Swain, O’Mara och ytterligare en av lagets britter David Taylor bor alla kvar i Arkansas och har söner som nu tävlar för olika universitet. För att knyta till säcken, Swains son Ailen, som tävlar för Arkansas, sprang hinder på Bryan Clay, 9.09. Colin O’Mara är junior på Villanova och Brendan Taylor, freshman på Oklahoma, sprang 1 500m på UT Arlingtons (Joels skola) hemmatävling, Bobby Lane Invitational.

Protektionism och stagnation eller öppenhet och utveckling av svensk friidrott

Tyvärr, SFIF:s förbundsårsmöte är inte något tillfälle till att bottna några frågor. Det är inte heller något forum för att skapa förändring, hela institutionens syfte är att bevara allt som det alltid har varit. I bästa fall små förändringar, mer genomgripande förändringar gör sig icke besvär.

Motion 4 handlade om att begränsa möjligheterna för icke svenska medborgare att delta på SM. En motion som andas slutenhet och protektionism. Navelskådande i sandlådan. Rör inte min förgyllda plåtbit. Problemet är att under ytan av inskränkthet och tunnelseende döljer sig en mycket större fråga, nämligen den om svensk friidrotts utveckling. Tyvärr, gavs inte möjligheten att lyfta frågan ur sandlådan och fullfölja en argumentation kring vilka effekter begränsningar av representationsrätten egentligen får och de möjligheter som en förändring i rakt motsatt riktning skapar. De frågeställningar som motionen egentligen adresserar var mötets viktigaste, men kom aldrig fram i ljuset.

Erfarenheten visar att idrottslig utveckling stimuleras genom ökad konkurrens. Om detta råder inget tvivel. Jag är också övertygad om att sänkt konkurrens leder till stagnationen, och på sikt kan inte en negativ utveckling uteslutas. Vi borde således sträva efter att höja konkurrensen i alla sammanhang, så även på SM. Motionens målsättning är den motsatta. Idag har vi tyvärr många SM-tävlingar där konkurrensen är besvärande låg. Om det ens genomförs försök eller kvaltävlingar är kraven mycket beskedliga. Det finns SM-tävlingar/grenar där den största utmaningen för att nå en hög placering tom. medalj, är att anmäla sig och fullfölja.

Det är värt att fundera över hur man hanterar represenattionsfrågan i andra sporter och i andra länder och vilka effekter det fått. I andra sporter finns det många exempel. Ett sådant är tennis, där förstod man tidigt vikten av konkurrens för att utveckla sporten. Jag är övertygad om att ingen utanför Frankrike egentligen bryr sig om vem som vinner franska mästerskapen i tennis. Svensk TV skulle aldrig direktsända från en sådan tävling. Genombrottet för Björn Borg skulle aldrig kommit där om han var fransman och vann franska tennismästerskapen, på grus. Tävlingens fantastiska utveckling är helt sammanlänkad med det lilla ordet ”öppna”. Tävlingen är öppen och lockar stora delen av världseliten, vilket varit helt avgörande för såväl tävlingen som tennisens utveckling. Många motsvarande exempel finns i andra sporter.

IFK Norrköping vann som bekant fjolårets fotbollsallsvenska. Är det någon som driver frågan huruvida de borde lämna tillbaka SM-tecknen för att de hade tex. en isländsk spelare i laget? Knappast! De har insett att det är utvecklande för sporten med influenser utifrån. Svenska spelare måste höja nivån för att vara attraktiva på marknaden och ta en plats i laget.

Om man tittar på friidrott är det inte ovanligt att man i andra länder öppnar för utländska deltagare. Det kan vara för att landet är litet och behöver ytterligare deltagare för att få till en vettig mästerskapstävling. Det kan också bero på att man just vill få till en bättre tävling för de aktiva. Båda spåren stämmer väl med de behov som finns för dagens SM-tävlingar. Vi har från och till svenska aktiva som utnyttjar möjligheten att tävla i andra nationers mästerskap. Precis som det är viktigt att komma ut och tävla i bra sammanhang på galor eller i olika internationella mästerskap som junior eller senior för att skaffa erfarenhet, är det viktigt att delta på tävlingar med försöksomgångar och kanske mellanheat och semifinaler. I Sverige, speciellt på löpsidan, existerar den möjligheten i praktiken inte. Ibland blir det överhuvudtaget inte försök. Om det undantagsvis genomförs försök är kraven för de bästa löparna mycket låga för att gå vidare. I internationella mästerskap behöver den aktiva ofta persa eller väldigt nära sitt pers, för att dan därpå höja nivån ytterligare för att lyckas i nästa omgång. För de flesta aktiva innebär den situationen okänd mark. En erfarenhet som är svår att simulera fram. Även större länder har öppna mästerskap i olika former. I Tyskland tex. krävs medlemskap i en tysk klubb under ett år för att deltagande på mästerskap, vilket inte är något oöverstigligt hinder.

Det bästa exemplet som jag tänkte fördjupa mig i är USA, och analysera effekterna av ett mer öppet förhållningssätt till mästerskap. Amerikanska universitetsfriidrott och de amerikanska studentmästerskapen är tillsammans med high school-idrotten hjärtat i amerikansk idrott i allmänhet, så också inom friidrotten. Universitetsfriidrotten har alltid varit öppen för utländska aktiva. Andel utländska aktiva har dock ökat högst avsevärt under 2000-talet och på senare år kan det mest beskrivas som en flodvåg. Coacher med några få undantag, jagar aktiva runt hela världen för att få ihop bästa möjliga lag. Förmodligen är detta en effekt av globaliseringen och kanske framförallt de nya möjligheter som Internet erbjuder vad gäller information om aktivas prestationer i tävlingar nationellt och internationellt. Kommunikationen med ”prospects” är också den mycket enklare och snabbare. Coacher kan intervjua aktiva över Skype och administrationen avseende alla dokument som NCAA och amerikansk immigrationsmyndigheter ställer krav på underlättas avsevärt av Internet. 

Amerikansk universitetsidrott är således ett utmärkt exempel att titta på för att utröna vilka konsekvenser att öppnare förhållningssätt medför. Enligt motionärerna borde den amerikanska friidrotten urlakas av alla dessa utländska aktiva som kommer och ”stjäl” uppmärksamhet och mer eller mindre uppimpade plåtbitar för de amerikanska friidrottarna.

Jag har därför tittat på utvecklingen för den amerikanska medeldistanslöpningen under 2000-talet. Medeldistanslöpning därför att jag kan den framlänges och baklänges. Löpningen är också, tillsammans med sprint, med god marginal de mest konkurrensintensiva grengrupperna. Det finns dock en skillnad mellan löpning och sprint och det är att den utländska invasionen är tydligast inom löpningen, på sprintsidan finns det helt enkelt för mycket bra sprinters på hemmaplan för att en massiv rekrytering utomlands skulle vara nödvändig. Jag har tittat på den amerikanska penetrationen av världslistorna på 800 och 1 500m. Jag har tittat på år 2000, mellanlandat 2007 och sedan 2015 (på damsidan 2014, då jag inte hade tillgång till den djupare listan för 2015). Jag har tittat på utvecklingen för alla länder som under något av åren ovan haft någon aktiv på topp-500 listan i världen. Jag har jämfört frekvensen av löpare på dels topp-150 och topp-500.

Jag vill se hur utvecklingen med en intensivare rekrytering av utländska löpare har påverkat de amerikanska löparnas konkurrenskraft globalt. Det finns intressanta slutsatser att dra. Vi ska vara medvetna om att amerikansk löpning höll en hög nivå år 2000, bara att bibehålla den med tanke på den kräftgång för toppelitbredden som många stabila löparländer upplevt, är i sig en prestation. Jag är medveten om att denna analys kan göras på hundra olika sätt mer eller mindre djuplodande, men wtf det görs sällan några analyser överhuvudtaget i såna här sammanhang, bara gubbar som tycker olika saker på väldigt oklara grunder.

År 2000 hade USA på herrsidan på 800m 18 löpare på topp-150 och 87 löpare på topp-500 i världslistorna. På 1500m var motsvarande siffror 20 och 80 st. 75 länder hade någon löpare på topp-500-800m och 42 på topp-150. För 1 500m var antalet länder 58 resp. 35. För jämförelsen är dock endast länder med ett något större antal löpare intressanta som jämförelse, för länder med en eller ett fåtal löpare ena året och ingen andra år blir de procentuella svängningarna mer chansartade än säkra. På topp-150-800m dominerade Kenya med 32 före USA, 18 och Sydafrika 10. I övrigt några länder med 5-6 st, ESP, MAR, GER, AUS, RUS. Sverige hade 1. På topp-500-800m toppade USA med sina 87 före KEN 60. 20 eller fler hade GBR, FRA, ESP, AUS och RSA. Ytterligare 9 länder hade mellan 10 och 20 st. Sverige hade 7 st på topp-500.

Topp-150-1500m toppades av Kenya med 38 löpare före USA, 20 st och Frankrike med 10. 8-9 st hade GBR, ESP och MAR. Sverige hade 0 (nolla). På topp-500-1500m toppade USA med 80 före Kenya 61 och Frankrike 33. Ytterligare tre länder hade över 20, GBR, ESP och AUS. 9 länder låg mellan 10 och 20. Sverige hade 2 löpare på topp-500.

2007 ser jag som en mellanlandning den massiva ”massinvandringen” av utomamerikanska löpare hade då inte ännu vuxit sig stark. Inga stora förändringar syns heller då. USA stod och stampade. Kenya hade tappat lite på topp-150-800m, minus 10. Den gamla världen låg rätt stabilt. Utvecklingen på topp-500 följde rätt väl topp-150-listan. Vill jag nämna något är det att Sydafrika tappade markant och största positiva utvecklingen stod nog Japan för som gick från 0 till 2, topp-150, respektive 1 till 10 på topp-500. Sverige hade 1 topp-150 och tappat till 5 på topp-500.

För 1500m, 2007, syns inte heller några signifikanta förändringar, relativt stabilt över hela linjen. Möjligen kan man säga att Etiopien börjat röra lite på sig inom medeldistanslöpningen, men från en blygsammare nivå. Sverige hade en löpare på topp-150 och två på topp-500 precis som år 2000.

Då var vi framme i nutid, eller närmare bestämt 2015. När jag nu jämför 2015 med 2000 syns en del ganska anmärkningsvärda förändringar. För 800m har USA ökat med närmare 40%, 18 till 25, på topp-150 och 25%, 87 till 109, på topp-500. Kenya har tappat inte stort men i alla fall, 32 till 28 respektive 60 till 57. Länder som sticker ut positivt i övrigt är MAR, CAN, ETH och ALG, som alla dubblerat sin listpenetration. Största procentuella förändringen står Etiopien för som gått från 1 till 3 respektive 2 till 12 st på 800-listorna. Då har jag inte räknat Japan. Japan gick från 0 till respektive 1 till 12 (!), men som sagt deras startnivå var så låg att rörelsen procentuellt går utanför ”ramen”. Undantaget Spanien visar den ”gamla” världen stora tapp. Det gäller tex. GBR, GER, AUS, RUS, ITA, BEL, POL, IRL, NED, CZE, POR. Även RSA och BRA har tappet. Sverige har ökat på topp-150, 1 till 2, men tappat på topp-500, 7 till 3. För länder med låg penetration av listorna ska man dock inte dra för stora växlar av förändringarna.

När det gäller nutid och 1500m sticker USA återigen ut positivt. Man har gått från 20 till 32 respektive 80 till 123! I praktiken är alltså var fjärde löpare bland världens 500 bästa en amerikan! År 2000 hade USA ungefär hälften så många topp-150-löpare som Kenya, nu har man tre fler 32 mot 29. Kenya har alltså tappat från 38 till 29. På topp-500 ligger Kenya dock ungefär kvar på år 2000-nivå, tom. något fler 66 mot 60 tidigare. På topp-150 är nu Marocko trea med 11 st och England är trea på topp-500 med 37. Länder som sticker ut positivt mellan 2000 och 2015 är utöver USA främst Etiopien och Canada. Etiopiens omvandling från ett rent långdistansland till att även konkurrera inom medeldistanslöpningen på bred front på yppersta nivå kan nog anses vara genomförd. Canada kommer jag att återkomma till. Av den gamla världens länder är det bara England som lyckats vända trenden, övriga länder visar i stort sätt negativa siffror över hela linjen. För Sveriges del står vi kvar på 0 (nolla) löpare på topp-150, men har en möjligen signifikant förbättring för topp-500 där vi ökat från 2 till 6 löpare!

Innan jag går in på några ytterligare slutsatser vill jag gå igenom samma analys för damerna. Tyvärr har jag inte, för 800m, tillgång till en 500-lista för damer för 2000, endast topp-150. Den intressanta utvecklingen med hänsyn till effekterna av en öppnare syn på internationell representation ligger närmare i tiden, så utvecklingen från 2007 är av större intresse. Hursomhelst, år 2000 hade USA 24 tjejer bland de 150 bästa i världen, Ryssland hade 19 och Tyskland 14. Inget annat land hade fler än 6. Kenya hade 0 och Etiopien 1. Sverige hade 3 st topp-150. År 2007 hade USA tappat till 20, Ryssland dominerade stort med 31 med England på tredje plats med 14. Inget annat land hade fler än 5. Sverige hade 0. Topp-500 toppades av USA med 89 följt av RUS, 69 och GBR, 44. Ett större antal länder låg på 10-16 st, GER, CAN, UKR, CHN, POL, ROU, AUS, KEN, ITA och BLR. Sverige hade 9 st. Jag är framme i nutid eller 2014 eftersom jag inte hade tillräckligt djup 2015-statistik på damsidan. Några saker sticker ut. USA:s utveckling är enastående och dominansen är påfallande. 32 tjejer på topp-150 och på topp-500 har man hela 131 st! Mer än var fjärde topplöpare i världen kommer från USA! I övrigt tappar de flesta andra större länder. På topp-150 följs USA av Ryssland, som tappat till 21 och England som håller någorlunda med 13. De största förbättringarna står Kanada för, 4 till 11 samt Kenya, 2 till 7 och Etiopien med 1 till 5. Sverige hade 1. På topp-500 följs USA av England och Ryssland med 44 st, vilket är en liten försämring för England och en avsevärd minskning för Ryssland. I övrigt sticker samma länder ut CAN, KEN och ETH. Av de etablerade länderna har även Tyskland och Australien en god utveckling mellan 2007 och 2014 på topp-500, GER 16 till 25 och AUS 10 till 19. Sverige tappade något till 6 st.

För damernas 1500m hade USA 21 tjejer på topp-150 år 2000. Man följdes av Ryssland, 18, och Kenya och Kina med 9 st. 7 länder låg mellan 5 och 7. Sverige hade 1. På topp-500 toppade USA med 84, följt av Ryssland och England med 44 respektive 38 st. Kina håller ställningarna med 23 på listan. Japan hade överraskande många med 21. 12 länder låg mellan 10 och 20 st. Sverige hade 3. Inga radikala förändringar mellan 2000 och 2007. USA hade endast marginella förändringar topp-150 från 21 till 24 och topp-500 84 till 91. I övrigt inget anmärkningsvärt. Ska något nämnas är det att KEN och ETH börjat röra lite på sig även inom medeldistans på damsidan. År 2014 syns dock återigen den fantastiska amerikanska utvecklingen. På topp-150 har den amerikanska närvaron i det närmaste dubblerats, 41 st och på topp-500 har man hela 126 st. Återigen en fjärdedel av världens bästa löpare är amerikanskor. Med några undantag tappar de etablerade länderna. Av de med lite högre frekvens går Kanada väldigt bra och även England och Polen hade en god utveckling. Precis som på herrsidan utvecklas Etiopien positivt på medeldistanssidan. Och för Kenya syns inte den stagnation som herrarna genomgått, utan medeldistanslöpningen på damsidan utvecklas positivt. Av länder med lägre frekvens sticker Nya Zeeland och faktiskt Sverige ut från 2000 ökade båda länderna från 1 till 3 på topp-150 och på topp-500 var ökningen 4 till 10 för NZL och 3 till 7 för Sverige.

Det långa med det korta. Den amerikanska utvecklingen inom löpningen är enastående, en utveckling som i en mogen idrott och på en mogen ”marknad”, måste betraktas som sensationell. Med i stort sett allting annat lika, är jag övertygad om att det är den ökade konkurrensen som den amerikanska universitetsidrotten utsatts för och välkomnat som ligger bakom denna utveckling. Vad beror det på? Förklaringen är inte så komplicerad. När konkurrensen skärps, så lägger sig inte seriösa och ambitiösa elitidrottare ner och dör. Istället antar man utmaningen, gillar det nya läget och inser att man måste höja sin nivå för att överleva på den nya marknaden, annars kommer andra att lägga beslag på scholarships, platserna i lagen, ära och medaljer. Så har idrotten utvecklats sedan urminnestider. Det som inte fungerar är att som i motionens anda sätta sig i sandlådan och bråka om att andra kommer och tar min hink-och-spade.

Motionen är inget under av argumentationskonst, men de argument som trots allt finns kanske ändå ska bemötas. Jag vet inte vilken planet motionärerna har befunnit sig på, men att ett SM-guld och andra framskjutna SM-placeringar generellt är en bragd och leder till uppmärksamhet och ekonomiska förmåner är verkligen en försköning av verkligheten. I dagens mycket ansträngda sponsormarknad betyder ett SM-guld i stort sett ingenting. Den mediala uppmärksamheten kring ett SM-guld är i det närmaste obefintlig. Det krävs lupp för att hitta någonting i media om de allra flesta sådana, förutom för de som redan är sk. kändisar. De förmåner som relateras till klubbarna i form av träningsbidrag och bonusar, är helt upp till klubbarna att hantera och kan enkelt förändras i relation till en mer öppen konkurrens och borde redan idag vara relaterat till den faktiska prestationen och inte nödvändigtvis placeringen i resultatlistan. Vidare vet jag inte var kravet på visad ambition om att vilja bli svensk medborgare kommer in i bilden. En sådan har inte funnits i ekvationen och hur skulle den hanteras praktiskt? Jag är tillräckligt gammal och med tillräckligt av minnet i behåll för att minnas att motionerande klubb haft flera icke-svenska medborgare bland sina SM-medaljörer som inte skulle möta det kriteriet. Om MAI känner sig förlöjligade av sin omgivning, kan jag bara se en utväg, byt omgivning! Tramset om ”handelsresande i friidrott” och ”SM-turism” är dock både löjligt och bär, i min värld, ett alltför nära släktskap med de varningsrop om ”social turism” som globaliseringsmotståndare och andra nationalistiskt sinnade individer på högerkanten brukar hota med.

Hur har de här aspekterna av en öppnare representation påverkat amerikansk löpning utöver själva resultatnivån? Väldigt positivt blir min slutsats. Det aldrig tidigare funnits så många möjligheter för amerikanska friidrottare och löpare att komma vidare efter avslutad universitetsidrotts karriär. Det finns mängder av olika grupperingar som runt om i USA, som möjliggör en vidare satsning på idrotten efter college. I många fall ligger olika typer av sponsorer bakom dessa satsningar. Det beror inte på att amerikanska friidrottare tar fler medaljer på NCAA-mästerskapen, för de gör de inte, tvärtom. Orsaken är att helt enkelt att amerikansk löpning är bättre och därmed intressantare. Fler hävdar sig på en internationell nivå. Det finns inga genvägar via inskränkthet och protektionism, i slutändan är det nivån på de idrottsliga prestationerna som möjliggör en framgångsrik idrottskarriär.

Valet står alltså mellan å ena sidan gubbar som sitter i sandlådan och räknat förgyllda plåtbitar, å den andra sidan som är öppen och välkomnande och möjliggör en utveckling av svensk friidrott. Därför borde vi titta på möjligheterna att helt öppna SM för utländskt deltagande. Det är i sig inget helt nytt, jag har själv deltagit i tex. inomhus-SM som varit öppet, vilket var positivt för tävlingen. Svensk Friidrott har allt att vinna på en sådan utveckling. Vem som i slutändan får SM-tecknet under sådana omständigheter är delvis en annan fråga, som jag knappast kunde bry mig mindre om. Jag fokuserar på svensk friidrotts utveckling.

Bonusinformation:

Som jämförelse kan nämnas att för herrarnas 100m, där inflödet av utländska sprinters inte har varit tillnärmelsevis lika påfallande som för medeldistanslöpning har USA jämfört med övriga världen tappat mellan år 2000 och 2015, tvärtemot utvecklingen inom löpningen.

Ytterligare några länder sticker ut. Länder med väldigt låg frekvens saknar som sagt intresse då fluktrationen lika mycket består av tillfälligheter än av en signifikant förändring. Sammantaget båda medeldistansgrenarana och båda könen toppar Etiopien, men det från en väldigt blygsam nivå. Det visar dock att Etiopen har breddat sin löpning från enbart långdistans till medeldistans. Totalt sett följer sedan Japan, men det beror helt och hållet på en 1100%-ig ökning för herrar 800m. Också de från en blygsam nivå och nettot för övriga grenar är negativt. Kenya har tappat på herrsidan, men har en signifikant och stor ökning på damsidan. Mycket intressant är annars trean på listan Kanada. Den kanadensiska utvecklingen är enastående. Jag tittade därför närmare på deras manliga löpare på topp-500 och då visar det sig att på 800m går 11 av deras 16 löpare på topp-500 på amerikanska universitet eller universitet som tävlar inom det amerikanska college-systemet och på 1500m är det 12 av 18. Av övriga kan det vara så att de tidigare har pluggat i USA. Hursomhelst tävlar de regelbundet på de amerikanska collegetävlingarna. Jag har inte skärskådat de kanadensiska kvinnorna, men jag tror att trenden finns även där. Kanada utvecklas hursomhelst positivt över hela linjen.

Även för nästa land på listan över länder stadda i utveckling drar mycket nytta av träning och tävling på amerikanska universitet och det är Nya Zeeland. Ytterligare ett sådant land är Australien. Av den gamla världens länder är det i stort sett endast England som har lyckat vända den negativa utvecklingen och gissa vad, även England sänder numera närmast ett fullastat Mayflower med brittiska löpare över Atlanten. En gemensam nämnare för en positiv utveckling verkar stavas amerikansk universitetsfriidrott.

Som plåster för den svenska själen kan det vara värt att påpeka att den svenska utvecklingen har varit mycket positiv, även om det finns några dippar. Våra nivåer tillhör dock de mer lågfrekventa och det finns ingen anledning att dra för stora växlar på det. På damernas 800m har vi tappat, men det beror delvis på att 2007 var ett toppår för oss på topp-500 med hela 9 tjejer. Damernas 1 500m visar dock en mycket positiv trend. På herrsidan ser det riktigt bra ut speciellt på 1 500m med 6 löpare på topp-500. På 800m ser topp-150 bra ut med två löpare, men just topp-500, 2015, var en tillfällig nedgång med endast 3 löpare jämför med 7 löpare 2000 och 2007.  

Man skulle kunna tro att en sådan positiv utveckling inom den amerikanska löpningen borde vara intressant för svenska tränare. Jag hade inte möjlighet att delta på löparseminariet som genomfördes i Malmö i samband med inomhus-SM. Jag har dock läst sammanfattningarna från de gruppdiskussioner som genomfördes. Med stor förvåning kan jag konstatera att ingenstans nämns vare sig USA, Amerika eller amerikansk löpning, nada, noll ggr. Däremot diskuteras samarbeten med tex. Holland och Norge. Utvecklingen för holländsk löpning är katastrofal och Norge står och stampar. Även Polen har nämnts i andra sammanhäng och deras utveckling är inte heller något att stå efter. Hur är det möjligt att landets tränare, som borde följa utvecklingen av löpningen i världen, helt verkat missa den helt fantastiska utvecklingen i USA? I andra ”branscher och i andra sammanhang skulle en sådan utveckling medföra ett lämmeltåg med intresserade som försökte få svar på frågor som, Vad gör de?, Finns det något som vi kan dra lärdom av? etc.

En aktuell, intressant analys gäller förstås Ryssland. Rysslands tillbakagång är slående. Ryssland tillhör de länder i världen som utvecklats sämst av alla. Deras penetration av medeldistansen världslistor har i stort sett halverats över nästan hela linjen. De enda nyckeltal där de håller ställningarna är topp-500 manligt 800m och kvinnligt 1 500m. De håller dock till längre ner på listorna eftersom deras närvaro på topp-150 även i dessa grenar har halverats. De är i gott sällskap, sämst utveckling av alla länder i världen har Portugal. Andra större och/eller traditionellt framstående löparländer med mycket dålig utveckling är tex., nerifrån och uppåt, Schweiz, Finland, Frankrike, Irland, Belgien, Tjeckien, Rumänien, Italien, Ukraina, redan nämnda Holland, Brasilien. Vad säger Rysslands uppenbara dekadans om den påstådda ”systematiska” dopingen? Ja, ett av två svar finns på den frågan. Antingen existerar inte den systematiska doping, som populisterna inom idrottsvärlden hävdar och använder som slagträ i debatten, eller så är ryssarna väldigt dåliga på att dopa sina aktiva. Ur ett konkurrensperspektiv kanske övriga världen snarare skulle stimulera rysk doping, om deras nedgång fortsätter är de snart helt utraderade som konkurrenter! Statistiken talar i alla fall ett tydligt språk.

Fågelholkar

Fågelholkar är något som sätts upp för att fåglar ska ha någonstans att bo i urbana miljöer. Fågelholkar är också en beskrivning av utseendet som uppvisas av den som inte förstår någonting, analogin är att munnen formas som ingångshålet till en holk. Som en samling av sådana såg nya och för omval kandiderande styrelseledamöter ut på SFIF:s årsmöte på min fråga under frågestunden inför valet av styrelseledamöter. Frågan var ungefär som följer. ”Hur ser du på den negativa särbehandling som svensk elitlöpning åtnjuter inom Svenska Friidrottsförbundet. En särbehandling som bl.a. tar sig i uttryck av att redan tuffare officiella kvalgränser till mästerskap (nu senast OS i Rio) för löpgrenar än för teknikgrenar skärps ytterligare, betydligt högre idrottsligakrav för löpare för att komma med i mästerskapsgrupper jmf. medteknikgrensutövare och den mycket njugga inställningen till representation på rena löpnings­mästerskap t.ex. terränglöpning?” Fågelholksuttrycket speglade väl nivån på förståelsen för problemet. GS hade inte heller någon aning utan försökte höja den något tryckta stämning som frågan skapade inom teknikmaffian på förbundet, genom att föreslå att en sådan diskussion tas separat i en mindre gruppering.

En kortare sådan diskussion blottade den bristande probleminsikt som tydligt finns på förbundet. Ingen som har en djupare förståelse för den mycket heterogena friidrotten med avseende på konkurrenssituationen mellan grenarna kan undgå att se denna uppenbara snedvridning. Tyvärr, är det inget som de som är satta att styra verksamheten verkar förstå eller vill kännas vid. Det är minst sagt djupt oroande. Det är sällsynt att några som inte ens ser ett problem, klarar av att lösa problemet.

Nu senast klarades en OS-kvalgräns i stavhopp, 5.70, som ifht världsfriidrottens resultatspridning inom grenarna motsvarar i bästa fall 3.40 på 1500m. IAAF/IOK:s gräns är 3.36,20, den 4:e tuffaste ifht till statistiskt material genomtiderna och 2015. Det är inte mycket att göra åt det, bara att finna sig i. SFIF har dock gjort något åt saken, man har skärpt gränsen ytterligare, till 3.35,00! Det är fullständigt obegripligt. Den i sammanhanget beskedligare stavhoppsgränsen, 5,70 (5,83 motsvarar IAAF-1500 och 5,86 SFIF-1500) ligger kvar orörd! Jag har inget emot stav. Stav är bara ett aktuellt exempel på grenar som SFIF av oklar anledning valt att inte har korrigera ifht IAAF/IOK. Jag har inget emot det. Kul om friidrottare får åka till OS. Det är de korrigeringar som gjorts inom framför allt löpgrenar, enligt devisen, ”Alla ska inte med”, för att travestera en populär politisk slogan, som jag envist kritiserar.

Faktum kvarstår, SFIF saknar insikt om problemet eller vill inte kännas vid den. Jag vet inte vilket som är värst, pest eller kolera. Om man inte ser problemet, blottar det en total okunskap om friidrott bland dem som är satta att styra vår idrott. Vill man inte kännas vid det, visar det å andra sidan att SFIF negativt särbehandlar svensk elitlöpning. I så fall vore en förklaring på sin plats. På vilka grunder gör man det? SFIF kräver transparens inom IAAF, men lever inte upp till det inom den egna verksamheten. Svensk löpning kan aldrig utvecklas inom SFIF så länge som den åtnjuter en fientlig behandling. Långsiktigt borde svensk löpning allvarligt överväga att bryta sig ur SFIF och bilda ett eget förbund.

Lovande säsongsöppning av Elmar på Stanford Invitational

Elmar öppnade utomhussäsongen med ett hinderlopp på Stanfords årliga öppningstävling i Palo Alto. Det slutade med 8.40,03 och ett nytt PR. Med bred marginal räcker det till NCAA-regionalkval. Till EM-kvalet saknas det endast 2,5 s. Hinder ser öppnare ut i år på NCAA eftersom trippelvinnaren Anthony Rotich, UTEP, gick ut förra säsongen. Samma gäller de två senaste årens tvåa Stanley Kebenei, Arkansas.

Resultat,Stanford Invitational.

Närmast väntar ett 1 500-lopp på någon av de Los Angeles-tävlingar som avgörs om två veckor, förmodligen Bryan Clay Invitational i Azusa.

Joel Durén sprang 1 500m på den stora Texas Relays i Austin. Det blev 3.56 i ett lopp som gick lite för lusigt för att det skulle bli några snabbare tider. Joel gör sin nästa tävling på Baylor Invitational i Waco, Texas, nästa helg.

Resultat, Texas Relays. (Joel i 1500 Meters Section A Univ/Coll)

Mountain West Conference, San Diego, 2015 - Elmar avslutar med
ett 60-varv på väg mot tidigare perset 8.46.