När det gäller Abebas oturliga dopingförseelse fortsätter
SFIF att undvika allt ansvar. Åtgärderna består endast i att snickra vidare på
ett allmänt dopingprogram. Det är lite bolibompa över det hela. SM i
självklarheter. Ingenting som har någon större betydelse. Ingen aktiv eller
ledare svävar i någon ovisshet om vad som gäller och hur man undviker och
förhindrar doping. Ingenting som bidrar med något nytt eller ger någon
försäkring mot det som drabbade Abeba. Allmänna förhållningsorder om att titta
på dopinglistan och att inte äta någonting som kan innehålla dopningklassade
substanser hjälpte inte Abeba. Däremot hade vanligt hederligt fotarbete gjort
det. Något som SFIF:s dopingarbete borde bestå i och som hade räddat Abeba från
en dopingavstängning och en förstörd karriär.
Meldonium var, vilket nu är bekant för flertalet, på WADA:s
bevakningslista under 2015. Vilket borde inneburit att SFIF höll ett extra öga
på detta. Den rapport kring förekomsten av Meldonium i de samplade dopingtesterna som bara ligger
några sökord bort från kansliet visade med all önskvärd tydlighet att det
användes av tusentals kastare och löpare runt om i världen under 2014-15. När
det sedan inför 2016 flyttades frånbevakning till förbjuden status, borde varningsklockor på SFIF-kansliet ringa.
Det är inte så att det tillkommer mängder av preparat varje år, i alla fall
inte inför 2016. I själva verket var Meldonium ett av något enstaka preparatet
av betydelse som tillkom inför årets ”säsong”. En statusförändring som inte
direkt annonseras i tidningar, friidrottswebbsajter eller nyhetssajter. Det är
naturligtvis så att om någon står i begrepp att börja använda ett nytt preparat
hade det varit enkelt att utröna att det vore en dålig idé eftersom det finns
på bevakningslistan. För den som redan tar preparatet och själv har lämnat ett
flertal dopingprov med negativt resultat (alltså fritt från dopingklassade
substanser), vore dock steget väldigt långt till att helt plötsligt ”out of the
blue” dopinggoogla. Däremot borde förstås någon med ansvar för dopingfrågor
inom SFIF har reagerat och höjt beredskapsnivån till 11 på en 10-gradig skala.
Ingenting på SFIF:s kansli kan ha haft större prioritet än detta. Ingen
julmatskoma borde kunnat förhindra åtgärder. Ett preparat tillkommer på WADA:s
dopinglista, ett preparat som bevisligen används, helt utan bestraffning, av
tusentals aktiva friidrottare i världen (och i många andra sporter), några kan vara svenska aktiva. Vad kan vara mer
besvärande än detta? Det är möjligt att en och annan som tillbringar 24 timmar
om dygnet, minus mat, sömn och träning, med näsan i internetblötan, kan ha
googlat förbi informationen om Meldonium och dess nya dopingstatus. Jag tror
dock att de var få och bland dem finns nog inga som förlagt sin träning till
Etiopien. Nej ansvaret landar tungt på SFIF. Inga komplicerade åtgärder krävs.
Information på friidrott.se fångar upp stor del av Sveriges friidrottare. En
kort artikel borde informerat om att Meldonium from. 1 januari är dopningsklassat.
Vidare borde man ha ställt frågan till samtliga i uppföljningsgrupperna. ”Kan
det vara så att du tar någon form av tillskott, medicin, häxbrygd,
mirakelpiller, huskur, ”little blue pill” som innehåller Meldonium (Mildorate)?
Är du säker på det? I så fall sluta med det!” Jag läser inte friidrott.se med
någon större noggrannhet, men jag har inget minne av någon information av det
slaget. Jag har heller inte i något uttalande från SFIF sett att de hänvisar
till någon specifik information kring Meldonium. Jag kan ha missat det i flödet
av bortförklaringar och hänvisande till olika bolibompaplaner. ”Vi har inte
gjort tillräckligt.” duger inte. I själva verket har vi haft en massa välmenta
men meningslösa allmänna anti-doping program, men mer specifikt verksamt arbete
har inte alls förekommit.
Ansvaret faller helt och hållet på SFIF, men skulden och
straffet får Abeba ta. Att inte hon och andra svenska elit-friidrottare
informerades om Meldonium är kort och gott tjänstefel! SFIF har dragit undan
mattan för Abeba och allt ekonomiskt stöd som det borde innebära för Sveriges
med god marginal främsta friidrottare. SFIF borde ta ansvar för sitt allvarliga
misstag och istället ersätta Abeba för uteblivet ekonomiskt stöd, de intäkter
från sin idrott eller sponsorer hon går miste om och inte minst för den sveda
och värk som hennes gatlopp i media och den smutskastning som hon utsätts för innebär.
