Jakob Ingebrigtsen har inte potential att bli en fixstjärna – ALJ i DN

– Jag tror inte han är tillräckligt bra för att vara så överlägsen som man behöver vara för att vara en fixstjärna. Jag tror inte han har den potentialen. Samtidigt som det är en möjlighet att Duplantis har det.

Ett märkligt uttalande på flera sätt. Idrottsligt, vad saknas? Jakob är 18/19 år och är världstvåa på 1 500m med 3.30,18! Redan för ett år sedan gjorde han låga 3.31 och slutade som världsfyra, 17/18 år. Detta i en gren som tillhör de av friidrottens grenar som har den största konkurrensen! När kan en löpare tänkas ha tillräcklig potential? 15-åring som gör 3.25? Uttalandet bär längre än till Jakob Ingebrigtsen. Det innebär i förlängningen att det aldrig kommer att finnas någon löpare som blir en fixstjärna! Inte om det kräver överlägsenhet. Per definition kommer det inte att finnas, eftersom konkurrensen på löpsidan är så tuff att ingen kan vara överlägsen. I modern tid har ingen löpare varit överlägsen. På tekniksidan finns möjligheter att nå en överlägsen position, då topplistorna är jämförelsevis glesa som ett såll. Vare sig Sebastian Coe, Steve Ovett eller Said Aouita var överlägnsa. Inte ens Hicham El Guerrouj, Haile Gebrselassie eller Kenenisa Bekele var överlägsna. De vann ofta, men de var nästan alltid utmanade. Det har funnits ett antal teknikaktiva som har varit överlägsna. Ytterst få minns dem, men många minns de bästa löparna. Alltså, överlägsenhet är inget krav på en fixstjärna. Ofta är det just konkurrensen mellan några aktiva som genererar intresset. Många minns tex. hypen runt Coe/Ovett och Budd/Decker-Slaney  Den klarast strålande fixstjärnan under senare år nämns inte ens i artikeln, Mo Farah. Mo var inte överlägsen, men hade en vinnarinstinkt som är väl så betydelsefull som överlägsenhet.   

Till skillnad från stjärnhimlen, där stjärnorna skapades i en big bang och sedan upptäcktes allteftersom teleskopen utvecklades, skapas friidrottsstjärnorna i takt med den uppmärksamhet som fans, sponsorer och media bistår med. Det finns dock likheter i det att stjärnhimlen inte är likadan överallt runt klotet. Den svenska stjärnhimlen påverkas av den inskränkta mediala bevakningen av friidrotten, ivrigt påhejade av SFIF, där möjligheten att upptäcka nya stjärnor går förlorad. ALJ är en trägen odlare i SFIF:s vingård och synfältet begränsas till sådant som kan beskådas från vår horisont grumlat av ljusföroreningar och den ”grå starr”, som rundgången mellan SFIF och svensk media leder till. I den stora världen utanför Södra Hammarbyhamnen har man en något annan bild av friidrotten. Löpningarna är tävlingarnas centrum. Man har respekt för den enorma konkurrensen som finns inom löpningen och vet att uppskatta de bästa. Inte som i Sverige där man av någon anledning tror att de svagare teknikgrenarna är friidrottens nav och löpning är ett nödvändigt ont. Det blir tydligt t.ex. vid Bauhaus-galan där oberoende av hur bra löpare som finns på plats får de spela andra fiolen. Det blir aldrig så uppenbart som med 1500m-loppet på årets gala. Samtliga av fjolårets 10 bästa löparna i världen var på plats, utan att de genererade någon speciell uppmärksamhet! Troligen, vad gäller konkurrens, den tuffaste tävlingen, alla sporter och kategorier, som avgjorts i Sverige. Inom SFIF används stjärnepitetet nästan uteslutande om teknikfriidrottare, och epitets stämpel står inte i proportion till den idrottsliga förmågan. Ett tydligt sådant exempel är den årliga 10-bästa listan. Kalle Berglund hade en enastående säsong 2018, en av de bästa i svensk löpnings moderna historia. Endast ett par aktiva kunde matcha den, trots det var han inte ens med på listan. Om det hade handlat om något annat än idrott, skulle det varit ett solklart fall av ärekränkning.

Fixstjärnor förresten, vill vi egentligen ha det?  Usain Bolts stjärnstatus hade två sidor på myntet. Bolt genererade en enorm uppmärksamhet för Usain Bolt, men stal samtidigt uppmärksamheten från all annan friidrott. Det ledde till att de galor som hade honom, till dyra pengar, kunde fylla läktarna. De där han saknades fick problem. Publiken som idag ofta saknar det genuina idrottsintresset, men har ett brinnande kändisintresse, blev svårare att attrahera. ”Vad är det där för jävla stolpskott, var fan är Usain Bolt?” För att travestera Gustav Svenssons åsikt om avsaknaden av Arne Weise som julvärd på TV.

Team Ingebrigtsen går att se på norsk TV. Första säsongen 

kan ses även i Sverige, nrk.no.

Så, hela tidningsartikeln har fel fokus. Friidrotten behöver inte en fixstjärna. Friidrotten behöver många stjärnor. Några mer ”fixerade” än andra. Nu är det så vist ordnat att de redan finns, både i Sverige och utomlands! Dock behöver SFIF och svensk media hjälpa våra fans att upptäcka dem. Till skillnad från ALJ:s ingebrigtsen-profetia, så finns det även fix-stjärnor. Ingebrigtsens tillhör dem. NRK:s dokumentärserie, nu inne på tredje säsongen, ”Team Ingebrigtsen”, ses av fans över hela världen. SVT borde förstås visa den, eftersom fenomenet Ingebrigtsens är något helt unikt inom nordisk idrottshistoria och i hela världen för den delen. Inom löpningen finns det inget hetare än Ingebrigtsen, fast jag glömde, igen, Svensk Friidrott bryr sig ju inte om löpning, och därmed inte media heller. Det finns ytterligare så pass många superstjärnor inom världsfriidrotten, att jag inte bryr mig om att lista dem, eftersom det ofelbart kommer att saknas lika många i en sådan uppräkning.  

   

The Norwegian wonder boys