Imorgon avgörs svensk idrotts öde för överskådlig tid.
Skulle vinter-OS, mot allt sunt förnuft, hamna i Sverige, vore det en katastrof
för all seriös elitidrott med hela världen som arbetsfält. Alla resurser, av
nödvändighet som spektaklets budget är upplagd, kommer att hamna hos våra
hemvävda, regionala idrotter.
Vinter-OS är egentligen en helt förlegad tanke. Ett arv från
när idrottsvärlden egentligen bara bestod av välbärgade länder i Europa.
Insnöade, i bokstavlig mening, baroner och andra potentater skapade en lekstuga
för deras egna höga nöjes skull. Skygglapparna, norskt huvudlag som det kan
heta på travspråk, var stabilt fastsurrade. I verkligheten har huvuddelen av
världens befolkning aldrig upplevt snö och is bara i drinken. På många håll
ingår inte vinter ens i årstidscykeln. På andra håll har de vinter, men den
omfattar inte snö, åtminstone inte i den omfattningen att man snöra brädlappar
på fötterna och staka sig fram i skogen. De utövar helt andra sporter på
vintern. Om vinter-OS skulle göra skäl för namnet borde väl de stora
vintersporterna ingå, t.ex. basket, simning, volleyboll, olika racketsporter,
för att bara nämna några? De sporter som nu ingår uppfyller inte kraven som
ställs på en världsidrott, och borde inte vara med på OS. Utbredningen och
mängden utövare är försvinnande litet. Inte ens i Sverige, som ändå har snö,
även om det på de flesta ställen kan vara både lite si och så med den saken,
t.ex. i de tänkta spelens ”huvudort”, kan vinter-OS-idrotterna seriöst utövas i något av
våra befolkningscentra. Vill man arrangera olika former av ”världsmästerskap” i
de här idrotterna, så kan man väl göra det på egen bekostnad, men i OS hör man
inte hemma.
För att budgeten ska gå ihop i den svenska OS-kalkylen, ska
gigantiska sponsorpengar säkras. Idrottens sponsormarknad är inte något Joakim von Anka-pengavalv. Snarare är det mer av kommunicerande kärl. Vi kan lugnt
förutsätta att alla andra idrotter utanför de olympiska vinteridrotterna kommer
att svältas ut, när alla tillgängliga sponsorpengar måste föda den gökunge som
Vinter-OS kommer att utgöra under mycket lång tid. Det handlar inte bara om det
som finns i budgeten, utan även de pengar som överskrider budgeten. Hittills
(sedan OS-1960) har 100% av spelen dragit över budgeten. I snitt med 324%! [I
en rapport från Oxforduniversitetet, ”Olympic proportions: Cost and cost
overrun at the Olympics 1960–2012”, konstaterar forskarna Bent Flyvbjerg och
Allison Stewart att OS under dessa år dragit över budgeten med i genomsnitt 324
procent., DN-17 juni]
Att lägga alla ägg i vinteridrottens korg, går stick i stäv
med behoven inom elitidrotten i vårt land. I vinteridrotterna är vi jämfört med
de stora världsidrotterna i princip helt själva. Även helt utan resurser skulle
en blind höna med ledbesvär ta en och annan medalj. Vi som spänt bågen mer och
vågat utmana världens idrottare i sporter med galet hög konkurrens och som
verkligen skulle behöva stort ekonomiskt stöd för att få motsvarande
förutsättningar som konkurrenterna, står ofta helt utan stöd. Kommer vinter-OS i
Sverige att öka våra möjligheter? Frågan var retorisk förstås.
Men det är klart vi kommer ju att ha en efterbörd med ett
grönt skidstadion i Haninge, en skridskohall i Järfälla för vår helt utdöda
skridskosport och hoppbackar i Falun som faktiskt använts mer än en gång. Vad
kan vi mer önska oss?
Vi får hoppas på att vi imorgon kväll får höra de närmast bevingade orden, "Albertville!" från en tidigare ansökan, fast i ny skepnad, "The olympic games of 2026 has been awarded to Milano/Cortina!" Ett sådant utslag vore värt mer för svensk idrott än alla svenska vinter-OS-guld genom alla tider.
