tisdag 16 april 2019

Hur terränglöpning blev en icke-fråga för svensk friidrott

Nu har jag gjort två försök att revitalisera svensk terränglöpning, se motion. Resultatet är magert. Vid Förbundsårsmötet, FÅM, 2018, gavs min motion i praktiken ingen behandling alls. Brandfilten som kvävde försöket var SM-utredningen. Även fast den inte hade någon som helst påverkan på Terräng-SM, dög den bra som orsak för att slippa ödsla någon energi på terränglöpning. Vid årets FÅM ”besvarades” visserligen motionen, men lämnades helt utan åtgärd. Jag satte besvara inom citattecken. Normalt när jag svarar någon försöker jag vinnlägga mig om att svara på frågan som ställts. Det tycker jag känns rimligt och hövligt. Förbundsstyrelsen, FS, däremot, följer inte den principen, vilket gör dialogen svårtydd.
- Vad är klockan?
- 8 grader och lätt regn
- Hur menar du nu?
- Spaghetti och köttfärssås
Avsikten med motionen var att adressera reella problem med Terräng-SM i sin nuvarande form och skapa möjligheter för att lösa problemen. FS yttrande innehöll ingenting av det, se utlåtandet (försök att inte imponeras för mycket över det gedigna arbetet som lagts ner, NOT, ;-)). Det betyder antingen att FS inte ens har en probleminsikt, eller att man inte orkar bry sig. Yttrandet innehåller en blandning av både och. Yttrandet har förmodligen plitats ned på en kafferast. En elev på mellanstadiet skulle inte ha fått lämna in ett arbete med så lite möda lagt på uppgiften. Kanske finns det en Sjöstedt-servett någonstans med förarbeten och analyser, men det som kom fram i yttrandet var pinsamt svagt.
Redan i inledningen går man bort sig och hävdar att motionären föreslår att kvinnor och män ska springa samma distanser. Nej, motionen föreslår inte det, RTFM. Hela poängen var att kvinnor och män ska springa en och endast en sträcka. Längden kan kvitta, så länge som det är en sträcka. Sedan är det väl närmast en hygienfråga att sträckan sammanfaller med de internationellt gångbara. Hela motionens grundval var att komprimera och fokusera arrangemanget för att lösa de uppenbara problemen som endast en blind och FS kan undgå att se. Vi har SM-tävlingar inom ramen för Terräng-SM som regelmässigt ställs in! Fatta! Att stoppa huvudet i sanden har hittills inte fungerat.
Yttrandet fortsätter inte bättre. Mixedstafetten ett nytt inslag internationellt, som har förutsättningar att utvecklas till ett permanent mästerskapsinslag, används som motiv till att behålla tvåsträckorsmodellen. Korta banan måste tydligen vara kvar för att användas som uttagningsunderlag för mixedstafetten till Terräng-EM. Det skulle kunna vara ett argument, svagt, men i alla fall. Tyvärr faller det helt platt. Två EM med mixedstafett har genomförts och hittills har ingen löpare tagits ut på grundval av prestationer på korta banan vid Terräng-SM! Alla uttagna, hittills 4 kvinnor och 4 män, har tagits ut på andra meriter. 2018 sprang Hanna Hermansson och Anna Silvander i det svenska laget, ingen av dem deltog vid Terräng-SM. Vidare bestod det svenska laget av Elmar Engholm och Emil Blomberg, 10:a resp 13:e vid TSM. 2017 bestod laget på damsidan av Linn Nilsson, 6:a på TSM och Hanna Hermansson, deltog ej TSM. På herrsidan hade det redan läckt ut bland löparna att Jonas Leandersson och Andreas Almgren var uttagna till mixedlaget redan innan TSM?! Så mycket för vikten av TSM som uttagningsunderlag. Andreas deltog inte på TSM och Jonas var 15:e man. När dammet lagt sig och T-EM avgjordes, hade vi inte ens fullt lag, vare sig Andreas eller Jonas sprang. Emil Blomberg, 11:a på TSM, och Daniel Lundgren, uttagen på 10 km fick hoppa in och dubbla upp med herrarnas seniorlopp. Knappast idealiskt. Säga vad man vill om korta banan på TSM, men något med mixedstafetten på T-EM att göra har den aldrig haft. Det är annat som legat till grund för samtliga uttagningar.
Slutligen avslutas yttrandets irrfärder i medeldistansares motivation att delta. Naturligtvis av intresse, men någon sådan analys har inte gjorts. Argumentet blir helt meningslöst utan att det underbyggs med åtminstone någon form av analys. Först måste man alltså reda ut vad som motiverar medeldistanslöpare, annars har men inget argument. När motivbilden är klar, först då, kan man förhålla sig till vad motionens förslag innebär i förhållande till dagens situation avseende medeldistansarnas deltagande.
Min erfarenhet är att de starkaste motiven, förutom att tävla om mästerskapet, är tvåfaldigt, att utvecklas som löpare och att delta i ett socialt sammanhang. Så, på vilket sätt motiverar korta banan och dagens Terräng-SM medeldistanslöpare? I den stora världen utanför Hammarby Sjöstad där SFIF:s kansli bor, visar det sig att medeldistanslöparna utvecklas och frodas bäst där de kombinerar mer specifika kvalitéer för medeldistanslöpning med mycket god aerob kapacitet. I de förberedelserna ligger regelmässigt, under hösten, terränglöpning eller andra tävlingar på överdistans. Vi behöver inte gå längre än till övriga Norden för att se goda exempel på det, för att inte tala om starka löparnationer som England, USA, Australien och Östafrika. Även våra främsta 1500m-löpare (även topp på 800m), alla sub-3.40, på senare år har inom det senaste året sprungit 10k-lopp. För en medeldistanslöpare är det inte 4 km som ger bäst utveckling, utan definitivt 10 km, speciellt under hösten då TSM avgörs. Det är idag tom. så illa att korta banan ligger som en stoppkloss för utvecklingen av våra svenska medeldistanslöpare. Så länge som 4:an finns kommer den att vara förstahandsalternativet för den som inte har längre sträckor som huvudspecialitet. Detta eftersom en dubblering är väldigt krävande, även på två dagar, för ”kortare” medeldistansare. Med endast 10:an på programmet kommer fler medeldistansare att delta på den, vilket vore väldigt positivt för utvecklingen för såväl individen som för svensk löpning som helhet.
Social motivation, stavas med stora bokstäver, LAGTÄVLING. Det går inte att överskatta lagtävlingarnas betydelse för terränglöpningen. I alla länder där terränglöpningen frodas är det väl fungerande lagtävlingars förtjänst. FS adresserar inte ens det förödande problemet att lagtävlingar på TSM regelmässigt ställs in, år efter år efter år. Ändå anser FS och FÅM att motionen har besvarats!? Färre lopp allting annat lika, ger större startfält och därmed bättre förutsättningar för lagtävlingar. Som grädde på moset får vi också bättre tävlingar individuellt, eftersom bra terränglopp kräver stora startfält.
Hur är det möjligt att man kan titta på gångna års deltagarstatistik och vara så pass nöjd med vad man ser att man är beredd att bara låta det fortgå utan åtgärd? Man kan kalla sig TÄK eller TAK, kvittar lika, för det här duger inte! TAK förresten, ska symbolisera att fokus ligger på hela arrangemanget. Spel för galleriet. Ingen hänsyn har tagits till arrangemanget som helhet i TAK:s behandling. Förutsättningarna för att skapa ett topparrangemang med dagens 2-dagarsupplägg är obefintliga. Mitt förslag öppnar däremot för en löparhelg som har förutsättningar att bli en veritabel löpningspropaganda. Att SM-tävlandet avgörs under en dag, innebär inte att arrangemanget är en endagsaktivitet. Det gäller att förstå helheten. SM-tävlingen avgörs på söndagen. Löparna/klubbarna har lördagen på sig att anlända. Typiskt, provspringer man banan under lördagen. Under lördagen kan arrangören också erbjuda ett lopp över ett varv på banan, 2 km, perfekt som observationslopp inför mixed-stafett på EM eller VM. Betydligt bättre än ett 4 km SM-lopp. Stafettsträckan är ju c:a 1 500m. Ett lopp för de få, utan att fokus flyttas från det riktiga SM-loppet under söndagen. Terräng-SM-helgen är speciell så till vida att det är det tillfälle under året då flest av Sveriges elitlöpare och övriga tävlingslöpare med tränare och ledare samlas på en och samma gång. Det kan utnyttjas av svensk friidrott till att arrangera en årlig löparkonferens under lördag eftermiddagen, något som borde ligga i prestationscentret för löpnings intresse. Så ser en Terräng-SM helg ut som möjliggör ett SM-tävlande för löparna, ledarna, arrangörerna, Svensk Friidrott och inte minst för fansen på bästa tänkbara sätt. Dagens arrangemang är en halvmesyr, utan att någon skugga faller på de arrangörer som fått dagens dåligt genomtänkta ramar att jobba med.
Under lördagen skulle även, om intresset finns, ett masslopp för motionärer kunna arrangeras på SM-banan. Där motionärer får mäta sina krafter och jämföra sig med söndagens SM-löpare.

Terränglöpningen måste få den behandling som den förtjänar. Den är otroligt viktig för svensk löpning, men SFIF behandlar den ytterst styvmoderligt. Det visar med all önskvärd tydlighet den behandling som aktuell motion fått, ett oseriöst svar utan någon djupare analys. Någon möjlighet att ens gå igenom den ordentligt under FÅM gavs inte. Mötesordföranden gjort allt som stod i hans makt att störa genomgången, vilket omöjliggjorde en fullständig argumentation. Var det hans uppgift? Endast ett litet fåtal av mötesdelegaterna hade ens tillräcklig insyn eller intresse i frågan, vilket borgade för att man köpte FS:s illa underbyggda yttrande med hull och hår. Typiskt var kanske också att en riktig flummotion om någon form av utredning om terränglöpning, vars målsättning inte gjorde några anspråk på att ändra någonting avseende TSM. Oklart vad syftet är, mer än att göra det som redan ligger på elitcentrum löpning, dvs. att utveckla svensk löpning, i vilket terränglöpning redan innefattas, eller? Jada, jada, jada. Svensk friidrott är förmodligen bäst i klassen på att starta utredningar, men har IG i att förändra något i praktiken.

Några av fördelarna med föreslagna förändringar
  • Större startfält, även utan fler deltagare, vilket ger mer inspirerande lopp för de aktiva
  • Förutsättningar för fler lag, vilket ger mer inspirerande tävlingar för de aktiva
  • Alla de bästa löparna möter varandra man mot man och kvinna mot kvinna i kampen om SM-tecknet, ett SM-tecken, titeln svensk mästare i terränglöpning. Även övriga löpare möter alla andra löpare i en gemensam tävling.
  • Fler lag innebär att fler lagtävlingar kommer till stånd och lagtävlingar som idag har så få lag att det är tveksamt om de borde betraktas som ett SM får förutsättningar att växa och nå en hälsosam nivå.
  • Utrymme för ett social löpareventet under lördagen under avslappnade former. Jag har bevittnat tre NCAA-XC-nationals på plats och dagen innan tävlingen är ett verkligt get-together då alla löparna från de 2x31 7-mannalagen (+ individuals) provspringer banan och genomför sina förberedelser.  Något sådant utrymme finns inte idag.
  • Möjligheter till en löpar-clinic under lördagen, där Svensk Friidrott ges möjlighet att adressera en övervägande andel av Sveriges seriösa tävlingslöpare.
  • Ett kompakt, actionfyllt tävlingsarrangemang som attraherar alla inblandade. En bättre produkt helt enkelt.
  • Rätt svenska mästare utses i alla klasser. Idag är det inte möjligt i speciellt M-12/M22 och K-8/K22, som går i nära anslutning till varandra. Även fast dubbleringar är möjliga, går det inte att komma ifrån att alla av de bästa faktiskt inte vill/kan delta i både korta och långa banan, vilket gör att även resultatlistorna från de loppen skulle sett annorlunda ut om dubbleringsproblematiken inte fanns.
  • Dubbleringsproblematiken slår även på lagtävlingarna, vilket undviks i föreslaget format.
  • Ett kompaktare och smidigare arrangemang för arrangören.
  • En fullkomligt överlägsen produkt för fansen. Dagens upplägg är, som för så många av våra SM-arrangemang, ett hån mot fansen, i det närmaste en krigsförklaring. ”Våga er inte hit, det här är endast för de redan invigda. Stay away!”
Nackdel
  • De ledare, tränare och aktiva som tycker om att gå runt och frysa under två dagar i väntan på att något ska hända blir besvikna, även om övriga, speciellt fansen inte kommer att sakna det.  

En, tyvärr alltför vanlig, bild av Terräng-SM, med ett litet, för litet startfält som snabbt sprids ut. Ingen lagtävling som stimulerar heller. Tjejerna borde ha förstärkt seniorloppet och ingått i ett större sammanhang.(K-22, 2018)

En långsiktig målsättning. (Pre-Nats, Madison Wisconsin, 2018)