fredag 7 oktober 2016

Den svidande kritiken kring OS-uttagningsprinciperna rinner av SFIF som vatten på en gås

Självbilden är onekligen grumlig men fast. Förhoppningen verkar vara att vi ska glömma hur illa kvalificeringsregler och uttagningar till OS i Rio inom den svenska friidrotten hanterades och att huvudet i sanden under fyra år ska rädda situationen. Nej, så lätt kommer man inte undan. Förändringar tar tid, speciellt att förändra någon som är förändringsobenägen. Det är nu som förändringsarbetet börjar inte våren/sommaren 2020. En antydan om att självkritik inte ligger för SFIF visar behandlingen av en motion till SOK:s årsmöte från Christer Svensson nedan.

Motion nr 15
Avsändare: Christer Svensson,Växjö AIS

Styrelsens yttrande över Motion till Svenska olympiska kommitténs förbundsårsmöte
Motionärernas förslag: Växjö vill genom Svenska Friidrottsförbundet motionera om att till nästa olympiska spel följa de internationella uttagningskraven till punkt och pricka.

Förbundsstyrelsen föreslår:
att Förbundsårsmötet avslår motionen.
Förbundsstyrelsens utlåtande:
Vi känner oss inte helt säkra på om motionären refererar till alla idrotter eller bara vår egen idrott, men oavsett det är det ett ämne man kan tycka och fundera mycket om.
Utan att här gå in på alla för- och nackdelar med olika synsätten kan vi konstatera att vårt arbetssätt för att lösa den här typen av frågor hittills har varit att göra det på operativ nivå och samarbetsvägen.
Vår Förbundskapten och vårt kansli har ett regelbundet och nära samarbete med SOK i många avseenden. Inte minst vid planering av stödapparaten till framtidens elitfriidrottare och för de som redan hunnit till elitnivån. Även om vi inte alltid gjort samma bedömning som SOK då och i uttagningssituationer så tror vi fortfarande att det är en bättre väg för att hitta lösningar än att agera formellt på SOK’s årsmöte.

Den ”bättre vägen” som hänvisas till är alltså den som ledde till att vissa av SFIF prioriterade grenar fick ett snabbspår till OS, medan andra grenar påfördes ytterligare krav ovanpå de internationellt stipulerade prestationsnivåerna. SFIF är uppenbarligen nöjda med utfallet! Trist att ingen annan är det. Resultatet blev att i de ”prioriterade” grenarna skickades aktiva med tveksamma meriter i relation till OS-kvalgränserna och SOK:s principer. Inte överraskande åkte de ut i snabb takt. Samtidigt som aktiva i de grenar som SFIF bestämt sig för att missgynna aldrig fick en ärlig chans att kvalificera sig på samma meriter som deras konkurrenter i övriga världen.

Det minsta vi förväntar oss är att SFIF mot SOK driver den linje som motionären efterlyser. Vad har vi att förlora? Den ”bättre vägen” visade sig ju leda rätt ner i en ravin. När man har gått fel, måste man som bekant välja en annan väg. Det påminner mig om Alice i Underlandet och hennes bekymmer vid vägkorsningen:
"Jag undrar om du vill tala om vilken väg jag skall gå nu", frågade Alice.  
"Det beror på vart du skall gå”, sa katten. ”Det spelar ingen roll", sa hon.
"Om du inte vet vart du ska, spelar det ingen roll vilken väg du väljer", sa då katten.
”Då gör det detsamma åt vilket håll du går", sa katten. 
"Bara jag kommer fram någon gång", la Alice till." 
"Jodå, det gör du säkert, bara du går länge nog", sade katten.

I det här fallet är det tveksamt om 4 år är länge nog. Vi behöver skynda på resenären. 4 år går snabbare än man tror och händer inget sitter vi snart i samma sörja som inför Rio. Kraven är enkla, de internationella kvalgränserna ska gälla. Varför det? Jo, för att om man klarar dem under rätt omständigheter, är man på den nivå som krävs för att prestera på tillräcklig nivå på OS. Man tillhör dem som OS är till för. I de mest konkurrensutsatta grenarna, av en händelse dem som SFIF höjde ribban för, går det inte heller att utföra prestationer på den efterfrågade nivån i något annat sammanhang än i tävlingar på hög internationell nivå. Löpningar på IAAF/IOK:s nivå är inte möjliga på propagandatävlingar på Enskede IP. Skulle det ske, så är det en så enastående prestation, att det i sig borde stärka en aktivs kandidatur… Vidare ska vi inte tacka nej till de eventuella inbjudningar vi får i grenar där IOC vill ha ytterligare aktiva då inte tillräckligt många kvalificerade aktiva har anmälts. I de allra flesta grenar betyder det att man ligger mycket nära redan väldigt tuffa kriterier.

Låt oss inte glömma hur illa uttagningarna till OS sköttes bara för att det är för sent nu, för den här gången. Även om OS som institution har så mycket problem och i dess nuvarande form borde läggas ner eller reformeras, så lär det inte ske och om fyra år är det dags igen. Striden om formerna för kvalificeringsprinciperna inför 2020 börjar nu. Det är en idrottsdemokratisk självklarhet att våra svenska friidrottare ska kunna kvalificera sig enligt samma principer som övriga världens friidrottare. Idealiskt skulle kvalificeringen vara helt oberoende av nationstillhörighet och vi kunde runda SOK/SFIF, men det är tyvärr en utopisk dröm.