Självbilden är onekligen grumlig men fast. Förhoppningen
verkar vara att vi ska glömma hur illa kvalificeringsregler och uttagningar
till OS i Rio inom den svenska friidrotten hanterades och att huvudet i sanden
under fyra år ska rädda situationen. Nej, så lätt kommer man inte undan. Förändringar
tar tid, speciellt att förändra någon som är förändringsobenägen. Det är nu som
förändringsarbetet börjar inte våren/sommaren 2020. En antydan om att
självkritik inte ligger för SFIF visar behandlingen av en motion till SOK:s
årsmöte från Christer Svensson nedan.
”Motion nr 15
Avsändare: Christer
Svensson,Växjö AIS
Styrelsens yttrande
över Motion till Svenska olympiska kommitténs förbundsårsmöte
Motionärernas förslag:
Växjö vill genom Svenska Friidrottsförbundet motionera om att till nästa
olympiska spel följa de internationella uttagningskraven till punkt och pricka.
Förbundsstyrelsen
föreslår:
att Förbundsårsmötet
avslår motionen.
Förbundsstyrelsens
utlåtande:
Vi känner oss inte
helt säkra på om motionären refererar till alla idrotter eller bara vår egen
idrott, men oavsett det är det ett ämne man kan tycka och fundera mycket om.
Utan att här gå in på
alla för- och nackdelar med olika synsätten kan vi konstatera att vårt
arbetssätt för att lösa den här typen av frågor hittills har varit att göra det
på operativ nivå och samarbetsvägen.
Vår Förbundskapten och
vårt kansli har ett regelbundet och nära samarbete med SOK i många avseenden.
Inte minst vid planering av stödapparaten till framtidens elitfriidrottare och
för de som redan hunnit till elitnivån. Även om vi inte alltid gjort samma
bedömning som SOK då och i uttagningssituationer så tror vi fortfarande att det
är en bättre väg för att hitta lösningar än att agera formellt på SOK’s
årsmöte.”
Den ”bättre vägen” som hänvisas till är alltså den som ledde
till att vissa av SFIF prioriterade grenar fick ett snabbspår till OS, medan
andra grenar påfördes ytterligare krav ovanpå de internationellt stipulerade
prestationsnivåerna. SFIF är uppenbarligen nöjda med utfallet! Trist att ingen
annan är det. Resultatet blev att i de ”prioriterade” grenarna skickades aktiva
med tveksamma meriter i relation till OS-kvalgränserna och SOK:s principer.
Inte överraskande åkte de ut i snabb takt. Samtidigt som aktiva i de grenar som
SFIF bestämt sig för att missgynna aldrig fick en ärlig chans att kvalificera
sig på samma meriter som deras konkurrenter i övriga världen.
Det minsta vi förväntar oss är att SFIF mot SOK driver den
linje som motionären efterlyser. Vad har vi att förlora? Den ”bättre vägen”
visade sig ju leda rätt ner i en ravin. När man har gått fel, måste man som
bekant välja en annan väg. Det påminner mig om Alice i Underlandet och hennes
bekymmer vid vägkorsningen:
"Jag undrar om du vill tala om vilken väg jag skall gå nu",
frågade Alice.
"Det beror på vart du
skall gå”, sa katten. ”Det spelar ingen roll", sa hon.
"Om du inte vet vart du
ska, spelar det ingen roll vilken väg du väljer", sa då katten.
”Då gör det detsamma åt vilket håll du går", sa katten.
"Bara jag kommer fram någon gång", la Alice till."
"Jodå, det gör du säkert,
bara du går länge nog", sade katten.
I det här fallet är det tveksamt om 4 år är länge nog. Vi
behöver skynda på resenären. 4 år går snabbare än man tror och händer inget
sitter vi snart i samma sörja som inför Rio. Kraven är enkla, de
internationella kvalgränserna ska gälla. Varför det? Jo, för att om man klarar
dem under rätt omständigheter, är man på den nivå som krävs för att prestera på
tillräcklig nivå på OS. Man tillhör dem som OS är till för. I de mest
konkurrensutsatta grenarna, av en händelse dem som SFIF höjde ribban för, går
det inte heller att utföra prestationer på den efterfrågade nivån i något annat
sammanhang än i tävlingar på hög internationell nivå. Löpningar på IAAF/IOK:s nivå
är inte möjliga på propagandatävlingar på Enskede IP. Skulle det ske, så är det
en så enastående prestation, att det i sig borde stärka en aktivs kandidatur…
Vidare ska vi inte tacka nej till de eventuella inbjudningar vi får i grenar
där IOC vill ha ytterligare aktiva då inte tillräckligt många kvalificerade
aktiva har anmälts. I de allra flesta grenar betyder det att man ligger mycket
nära redan väldigt tuffa kriterier.
Låt oss inte glömma hur illa uttagningarna till OS sköttes
bara för att det är för sent nu, för den här gången. Även om OS som institution
har så mycket problem och i dess nuvarande form borde läggas ner eller
reformeras, så lär det inte ske och om fyra år är det dags igen. Striden om
formerna för kvalificeringsprinciperna inför 2020 börjar nu. Det är en
idrottsdemokratisk självklarhet att våra svenska friidrottare ska kunna
kvalificera sig enligt samma principer som övriga världens friidrottare.
Idealiskt skulle kvalificeringen vara helt oberoende av nationstillhörighet och
vi kunde runda SOK/SFIF, men det är tyvärr en utopisk dröm.
