Så här i helgtider medger tiden mer konsumerande av
idrott, medialt. Ja, inte svensk idrott förstås helger och idrott är ingen
svensk tradition. Jul och nyår erbjuder ingen idrott på någon högre nivå. Ja,
om man inte kallar annandagsbandy och juniorhockey stor idrott förstås, men då
måste man helt sakna referensramar, mer kulturevenemang än idrott. Som tur är
har jag tillgång till amerikansk idrott i goda doser. I USA ser man kopplingen
helg och idrott på ett helt annat sätt. Helg, vad bra, många är lediga, många
är intresserade av idrott, erbjud idrott, visa idrott. Rätt enkel slutledning. Mycket
stor idrott både under jul- och nyårshelgen. Basket både NBA och
collegebasketen, där ligorna passande rivstartar i mellandagarna efter höstens
interligmatcher och helgturneringar. Inom den amerikanska fotbollen avgörs de
sista helt avgörande grundserieomgångarna under helgerna och på
universitetssidan slutspelets semifinaler på nyårsafton på bästa sändningstid, vilket
tillhör idrottsårets TV-publika höjdpunkter. Även NHL har förlagt gott om
matcher under helgerna, tex. nyårsafton 9 matcher. Det svenska
TV-idrottsutbudet på nyår kontrar med repriser av sådant som var mossigt redan
när det erbjöds live, och så juniorhockey då… Hockey som redan på seniornivå är
en idrottslig parantes, beteckningen VM för en sådan i världen perifer
företeelse saknar egentligen all relevans. Minst sagt magert. Glömde förresten
att det var direktsändning från kvalomgången i backhoppningsveckan. Schysst,
det vägde upp en hel del, ”not”.
Slående är också hur mycket bättre amerikansk media är på
att presentera idrott. Visst, lite äpplen och päron, då amerikansk media har
överlägsna produkter att skildra jämfört med den amatörmässiga svenska
idrotten. Det finns trots detta mycket att reflektera över och mycket för
svensk media och arrangörer att lära. Det är faktiskt lite svårt att förstå hur
vi kan ligga så långt efter. Jag vet inte om det är arvet efter Sven Jerring
och Lennart Hyland och deras lärjungar som fortfarande ligger som en våt filt
över dagens produktioner. Någonting är det i alla fall som hindrar svenska
idrottsarrangemang och presentationen av dem från att lyfta. Bristen på
utveckling och nytänkande är i alla fall häpnadsväckande. Det gäller egentligen
över hela linjen, det hänger ihop, från idrottens regler till bilderna på
TV-skärmen i stugorna. Europeisk (svensk) fotbollen är det mest klassiska
exemplet. Man har regler som är helt i otakt med tiden. Regler och möjligheterna
att tolka dem passade säkert bra för hundra år sedan, när man hade moraklocka
att tillgå, men saknade video,
slowmotionrepriser och mycket annat. Har regler och möjligheterna att
tillämpa dem anpassats? Tyvärr, är svaret i mycket liten grad. I USA ändrar man
regler som inte fungerar och är inte sena att pröva nya grepp i alla idrotter,
även de mycket traditionstyngda. Som bekant är amerikansk kultur, förstås
bortsett från amerikanska urinvånares, jämförelsevis ung. Amerikansk idrott har
dock anor som i många fall är väl så traditionsfyllda som den europeiska
idrotten. Trots detta ändrar man regler i stort sett varje säsong. Befriande
att konstatera! Inom fotbollen, har sett rätt mycket sådan både på plats och på
TV genom åren, avgörs i princip alla matcher av domaren, inte för att domaren
är dålig, utan för att det inte finns en chans för en ensam pipblåsare att
täcka upp att bevaka ett halvt tunnland och på avstånd korrekt uppfatta
situationer som utspelar sig långt bort. Reglerna som sådana och rättskipningsverktygen
som finns att tillgå är inte heller de till mycket hjälp.
Stämningen på läktarna är till skillnad från den bild som
svensk media försöker sprida fantastisk jämfört med tex. allsvenskan. Speciellt
på collegesidan är intensiteten, hängivenheten och fanatismen makalös, men även
inom proffsidrotten finns en fantastisk läktarkultur. Det är helt enkelt
speciellt när samtliga i fullsatta, stora arenor lever ut sitt intresse för det
som pågår på planen. I allsvenskan kan det vara bra tryck i hemmaklacken i
apburen på kortsidan. De negativa, i bästa fall, nidramsor om motståndarna, i
sämsta fall, inte ovanligt, rena verbala angrepp tom. av främlingsfientlig
karaktär, som skulle kunna anses brottsliga utanför en fotbollsläktare, eldar
speciellt upp klacken. Speciellt bra tryck blir det också om någon motståndare
skadar sig. ”Felaktiga” domslut brukar också vara en kioskvältare. Bengaler
behöver jag inte ens nämna. Att klacken i många fall närmast stängs in i bur,
som på zoo, har faktiskt visat sig vara nödvändigt. Alla med normalförstånd som
betraktar spektaklet inser att företeelsen inte är frisk. Att klackarna sedan
måste lotsas ut, ibland av kravallklädd polis bidrar inte till att mildra den
diagnosen. I övrigt är det rätt dött på arenan. Svårt att avgöra om publiken
tittar på fotboll eller lyssnar på en symfoniorkester.
Den bild som svensk media försöker sprida om att
amerikanerna bara springer och handlar mat och inte bryr sig om matchen skulle
inte kunna vara mer felaktig. Jag tittar på mycket amerikansk idrott och
stämningen är magisk. Publiken kan i princip stå och hoppa en hel match, något
som gnagets klack brukar kunna åstadkomma någon minut i bästa fall och den
typen av stämning uppstår inte i en avskild apbur, utan arenan runt.
Jag skulle visserligen kunna förstå om någon går och handlar
något att äta, eftersom utbudet ofta är stort. Helstekt biff, sushi,
spare-ribs, chili, tacos, pizza etc. etc, det mesta som du förväntar dig att
hitta om du skulle gå ut på restaurang på stan. På Friends kan man köpa en korv
med bröd och folköl. En trist kaffe i pappmugg kan du också förgylla besöket
med. Det är fjärran från en kulinarisk upplevelse att gå på en svensk arena.
Hänger man inte med i världen utanför? Våra arenor är i många fall byggda i närtid.
Det kan man inte tro. De är inte speciellt attraktiva att vara på. Det borde
finnas food courts, souveniraffärer och saker att uppleva och göra. 2010-talet
helt enkelt. I amerikanska sändningar visar de ibland under speluppehåll bilder
ute från arenans övriga utrymmen och senast noterade jag tex. en lekplats som
verkade omtyckt av idrottspublikens minsta. I somras var jag på minor leugue
baseball (AAA), Albuquerque Isotopes. Här kunde man sitta och ha pic-nic
bortanför right field och samtidigt se matchen. På de flesta MLB-arenor har de
ståbord och publikutrymmen där man kan stå och inmundiga lämplig dryck och
samtidigt se matchen. Vidare hade Isotopes underhållning inne på arenan mitt i
och mellan varje inning.
Marknadsföring och biljettmodeller släpar också hopplöst
efter härhemma. Antingen köper man årskort eller enstaka biljetter, däremellan
finns inte mycket att välja på. När jag ser amerikansk idrott upplever jag
istället att man är på tårna. Man sätter ihop olika typer av biljettpaket och
happenings löpande. 4 biljetter, 4 pizzor och 4 öl, 10 valbara matcher, girls
night out, halvtidskonserter, Star Wars night, paket med biljetter tillsammans
med ”unika” souvenirer etc. Platser säljer inte sig själva och varje osåld
plats är en möjlighet och en tom stol på en match en förlorad intäkt,
andrahandsvärdet för en tom stol är noll.
Det finns PA-system på våra arenor. Hur väl de hörs är lite
varierande, även på nya arenor. Å andra sidan används det knappt, så det kan
kanske kvitta lika. Ett typiskt utrop är ”i den 78:e minuten varnas nr.14 i AIK
Kenny Pavey…”. Trist, trist, trist. Använd mikrofonen, pumpa upp stämningen,
tala om vad som händer, skapa atmosfär. Hotta upp presentationerna innan match
tex. Släck om möjligt ner och gör presentationerna lite fylligare. Våga pröva
nya vägar. Det gör man i USA, speciellt basketen som jag följer nära är duktiga
på det.
Ytterligare en slående skillnad mellan fansen i USA och här
hemma är spridningen i ålder. Från besök på tex. collegebasket har jag sett en
stor skara pensionärer på matcherna och barn i alla åldrar inte på några
separata läktare eller skyddade delar av arenan, behövs inte. Publik i alla
åldrar, hemma- eller borta fans kan samsas på samma läktare. Stämningen blir
bara högre och bättre när fans fokuserar på att stötta sitt lag snarare än att
hata motståndarna och deras fans. Det är ofta rörande att se fansens respekt
för motståndarlagets stjärnspelare. Respekten för tidigare spelare är också
stor både bland spelare och fans. Nyligen hissades i The Palace of Auburn Hills
Ben Wallace tröja upp. Ben en av ”the bad boys” som spelade hem Pistons senaste
NBA titel till Detroit. Stor show som hjälper till att bära fanskapet vidare
och en brygga mellan då och nu. Trots big business och spelare som kan tradas
från en dag till en annan lyckas man ofta skapa historier på ett sätt som är
sällsynta hos oss.
Johan Croneman, i DN, skriver ofta bra om sport och media,
men ibland går han bort sig. Hans referat om TV-sportens årskrönika lämnar en
del frågetecken. Självklart har jag inte sett TV:s årskrönika, saknar behov av
att se en massa nationalromantiskt skräp, typ skidåkare som i den totala
avsaknaden av världskonkurrens höjs till skyarna. Det fånigaste inslaget är
förstås när skidåkarna står och håller i sina skidor under intervjuerna! Hur
kommer det sig att public service TV tillåter det? I alla andra sammanhang gör det allt som står
i deras makt för att undvika exponering av reklam, tex vid friidrottstävlingar.
De se verkligen ut som pajaser när de står där med sina skidor. Jag uppmanar
alla friidrottare att pröva public service uppdrag genom att vid intervjuer
alltid hålla upp spikskorna och gärna kommentera huruvida de hade ”bra” skor
och kvaliteten på spikskoteamets jobb. Jag har kommenterat skidåkarnas fånerier
tidigare, men det kan inte göras för ofta. Till min glädje kan jag konstatera
att även Croneman har berört det i en tidigare krönika. Tillbaka till hans
årskrönikekrönika. Croneman snöar in på att inslaget om allsvenskan var så
kort. Han klockade det till 35 s, vilket han tyckte var magert. Det smärtade
säkert eftersom hans kära Peking ju vann allsvenskan. Rent krasst tycker jag
nog att det var väl i nivå med den idrottsliga nivå som allsvenskan håller. Hursomhelst,
han driver en tes om de fantastiska publiksiffrorna i allsvenskan. Vari ligger
det fantastiska? Croneman, precis som många andra svenska sportjournalister,
saknar referensramar utanför svensk idrotts gränser. För den som har det är
publiksiffrorna bedrövliga. Publiksnittet ligger på under 10 000 per match.
Vad är grejen?
Jag följer amerikansk idrott, speciellt Detroitlagen och de
stora universiteten i Michigan. Red Wings har sålt ut de senaste 200+
matcherna, sedan december 2010. Detroit Tigers har ensamt fler åskådare under
en säsong än vad samtliga allsvenska matcher tillsammans lockar. Det har också ytterligare
17 av basebollagen. University of Michigan har ett snitt på över 105 000
åskådare på sina matcher. De har haft över 100 000 åskådare på samtliga
sina hemmamatcher sedan mitten av 70-talet. Ytterligare 5 universitet har ett
snitt på över 100 000 åskådare. 30 universitet snittar över 57 000
åskådare och de 125 division 1-universiteten inom NCAA har ett snitt
tillsammans på 44 000 åskådare. Michigan State University har 80 000
åskådare. Detroit Lions har 61 000 åskådare och de övriga NFL lagen ligger på
mellan 52 och 91 000 åskådare. Detroit Pistons är lite av ett sorgebarn
med 15 000 i snitt, men de tillhör också de sämsta publiklagen i NBA.
Ovanpå det spelar U-of-M och MSU i fullsatta basketarenor på, c:a 15 000
platser. Mycket av detta pågår samtidigt. Så konkurrens mellan åskådarna saknas
inte. Dessutom är det inte så att alla lag med mycket publik ligger i stora
städer. Stor-Stockholm har definitivt underlag för att regelmässigt fylla Tele-2.
Så vad är grejen med Hammarbys publiksiffra, 25 000, som Croneman
imponeras av? Det är ju inte ens fullt! Tele-2-arena tar för fotboll minst
30 000 åskådare. Kom igen när Bajen har fyllt arenan till sista plats
under en 4-5 års tid. Då finns det något att skriva om, som det ser ut är de
närmast en katastrof, speciellt med tanke på hur mycket gratis marknadsföring
allsvenskan får i media och de pengar som kommuner runt om i landet betalar i
lösen i form av arenor som fotbollsförbundets gisslan eller som räddningspaket för
enskilda klubbars vidlyftiga ekonomiska projekt.
Även skillnaden mellan de mediala idrottsproduktionerna är
avsevärd mellan USA och Sverige. Informationen som kommentatorerna tillför i
USA är väsentlig. De har kontakter direkt med många spelare, tränare och andra
inom idrotten. De tittar på träningar, reser med lagen, söker information, som
de sedan delger tittarna. De sitter inte bara av sändningen. Mycket av
skillnaden ligger nog i det att amerikanska kommentatorer lever i idrotten och
kan förmedla saker som tittarna inte har tillgång till. Trots eller på grund av
detta upplever jag en sund distans till idrotten, som märks i form av ett visst
mått av humor och i referenser till företeelser utanför idrotten. Svenska
kommentatorer är en åskådare som andra som egentligen inte sitter på någon
annan information än den som initierade tittare redan har. I många fall är
deras bidrag rätt meningslöst. Kommentatorerna på amerikansk TV har också en
annan ton, som ger en mer avslappnad upplevelse, är inte så stela helt enkelt.
Avsaknaden av riktiga sportkanaler här hemma är stor. Visst
det finns kanaler som bara visar sport, men de bygger på köp av rättigheter och
visandet av de matcher som rättigheterna innebär och repriser i oändlighet av
detta och endast detta. Vi behöver en bredare sportkanal som visar sport hela
dagarna, med studiosnack, välgjorda sportdokumentärer, analyser, debatter etc.
Att Svt inte visar all sport i en fri separat kanal är obegripligt. Låt oss slippa
se skicross i en vanlig kanal på bästa sändningstid, som nu i helgen. Numera är
iofs sändningstiden sekundär, eftersom många tittar på program när det passar,
inte när de sänds. Det vore trots detta bättre att visa sport i en sportkanal
och övriga program, fakta, nyheter, drama, kultur, nöje, samhälle etc. i andra
kanaler. En kanal för sport kan göra mycket mer med sändningarna, tex. vid
större matcher och tävlingar utan att inkräkta på övriga program.
Sändningsteamet är ju ändå på plats och jobbar, och det går att göra mycket för
dem som är sportintresserade, som inte skulle passa att fylla upp hela dagarna
med i de vanliga kanalerna.
Fördelen med att publiken inte befinner sig i apburar och
uppdelade hårt i fans av olika sorter eller favoritlagssympatier är märkbar.
Arenan kan utnyttjas maximalt. De bästa platserna är närmast spelet, förstås. I
basket sitter publiken i stort sett inne på banan. De skulle i princip kunna ta
på spelarna. Så skulle det förstås se ut även inom fotbollen härhemma. Tyvärr,
går ju inte det eftersom den publikkultur som råder härhemma är att kontakt
mellan publik och spelare är riskfylld. På Gnagets matcher sitter det
funktionärer med ryggen mot spelet och har till uppgift att bara bevaka
publiken! Hur friskt är det? Den retoriska frågan ställs osökt. Att spelare
inom amerikansk basket landar i knäet på publiken händer varje match. Charmigt
i mina ögon. Att superstjärnor som LeBron James eller Stephen Curry byter några
ord med någon i publiken när de väntar på att bli inbytta eller vid ett
spelavbrott är inte ovanligt. Spelarna har höga löner och klubbarnas omsättning
är jämförelsevis astronomisk, spelarna pendlar mellan himmel och helvete,
mellan spel i världens bästa liga eller kassan på McDonalds ändå är stämningen
mycket mer avspänd på alla plan inom idrotten i USA. Respekten för och mellan
spelare, tränare och inte minst domare är en helt annan i USA än härhemma.
Sportslighet är en dygd. Kul att se också att några kvinnor dömer i NBA, en
svår konst som de utför minst lika bra som sina manliga kollegor. Varför ser
jag inte det i allsvenskan, i ”världens mest jämställda land”?
Sammanfattningsvis kanske det är respekten för
varandra och distansen till idrotten som ett spel snarare än källa till
konflikter och våld som är den stora skillnaden. Om fans skadas i USA beror det
på överdrivet firande efter vinsten av ett stort mästerskap efter kanske många decennier
av väntan, snarare än att man håller på fel lag, på fel plats, vid fel
tidpunkt.
