Jag njuter när fotbollslandslaget
förlorar. 1-4 och det var smickrande siffror! Det är bra för idrotten när
fotbollslandslaget förlorar. Om fotbollslandslaget vinner är det annars lätt
att ledas i tron att idrotten som den bedrivs inom svensk fotboll är ett
framgångsrikt recept. Ingenting kunde vara mer fel. Fotbollen är svensk idrotts
största kvarnsten och en stor orsak till den underprestation och dåliga
verkningsgrad som vår idrott kännetecknas av. Fotbollen rekryterar en stor
andel av barnen i låg ålder, mycket låg ålder, ofta fotbollsskolor från 4-5
årsåldern. Sedan ägnar man de kommande åren åt att slå ut så många man hinner.
Goda intentioner förvandlas och mals ner i klubbarnas jakt på fullständigt
meningslösa poäng och segrar inom ramen för barnfotbollen. Toppningar och
bänknötning smygs in i takt med att vansinnet växer. Snart börjar man med sk.
”talangträning”, ofta under något annat namn, men fenomenet är detsamma.
Utrymmet även för små barn att kombinera fotbollen med andra aktiviteter
straffas ofelbart, ”missade” träningar äventyrar matchdeltagande. Redan små
barn jagar eller jagas av större mer ”framgångsrika” klubbar i ett ständigt
snurrande ekorrhjul. Tacka fan för att de flesta lägger av långt innan de ens
haft en chans att växa upp och mogna till riktiga idrottare i de övre tonåren.
Först då prövas en idrottares vingar på riktigt och en eventuell idrottskarriär
på elitnivå eller i någon annan form kan växa fram. Ju fler vi har kvar i det
skedet oberoende av tidigare ”meriter”, desto större framgång kommer vår idrott
att röna. Fotbollen jobbar enligt en motsatt modell. Smalna av pyramiden
snabbare än kvickt. Det finns ledare på ansvarig nivå i en fotbollsklubb nära
mig, lär vara Europas största, som på fullt allvar påstår sig kunna plocka ut
de som kan ”bli” något redan när de är 5-6 år! Är de framgångsrika i sin
verksamhet? Ja, resultatmässigt, på kort sikt, men på lång sikt? Jag låter
deras resultat tala för sig själv. De är bra att de finns, för de är ett
levande bevis på att fotbollens idrottsliga verksamhet är ett haveri.
Är svensk fotboll framgångsrik?
Man kan som sagt luras att tro det när landslaget lyckas kvala in till någon
turnering. Man bör dock ha klart för sig att landslagsfotboll bedrivs på en
högst reglerad marknad som gynnar små länder. Vi har samma representation som
stora länder och det ger oss en i förhållande till vår storlek större chans att
kvalificera oss. I en oreglerad situation skulle tex. Tyskland kunna ställa upp
med 8-9 lag och England med 5-6 lag. Landslagsfotboll säger inte så mycket om
statusen på ett lands fotboll. Det är dessutom korta kvalserier, och det går
upp och ner, lika mycket som alltid när ett fåtal matcher spelas och inte långa
serier, som har större möjlighet att sortera upp lagen. Vi borde med jämna
mellanrum kvalificera oss, utan att det säger något klokt om fotbollens status
i vårt land.
U21 lyfts fram som någon form av
bevis för att vår fotboll står sig stark. Det är tyvärr ett väldigt svagt
argument. Förutom ovanstående resonemang kring landslagsfotboll och dess reglering,
finns det andra förutsättningar som devalverar prestationen högst avsevärt. Vad
är U21? Det är alltså en juniorklass för seniorer. Är man 21 eller 21+ som det
i vissa fall handlar om är man redan senior och ska mäta sig med seniorer. De
som är bra gör det också. U21 blir i själva verket en turnering för sekunda
seniorer. Fokus ligger egentligen för de bästa på att etablera sig i klubblag
och riktiga landslag. I praktiken är det en turnering för B-spelare. Hungriga
på framgång suger dock media tag i varje möjlighet till att få vifta med den
svenska flaggan. Idrottsligt finns det inte så mycket substans, men media ska
sälja och tyvärr verkar nationalistiska strömningar ligga i tiden. Förväxla
dock inte uppmärksamhet med idrottslig prestation.
Vill man veta något om hur bra vi
presterar, får man titta på annat håll. Klubbfotbollen är mindre reglerad och
tjänar bättre som måttstock. I den mån europeisk klubbfotboll är reglerad, så
är det till vår fördel. Vi har varit så dåliga, att man har tvingats zonindela
och favorisera dåliga fotbollsländer som vårt för att vi överhuvudtaget ska få
ut något lag i de europeiska cuperna. Analysen är entydig. Vi underpresterar.
Att media fullständigt går i spin när MFF nu undantagsvis kvalar in är ett
bevis på detta. Det är 32 lag som kvalar in! Det är inte direkt ett mirakel när
ett lag, i undantagsfall, kvalificerar sig. Vi borde regelmässigt kvala in
flera lag till de europeiska cupspelet om vi normalpresterade.
En ännu bättre måttstock är att
gå ner på spelarnivå, där är regleringen nästan obefintlig. En något grund
analys ger vid handen att våra spelare antingen spelar i sämre ligor eller i
bästa fall i sämre lag i bättre ligor och många nöter bänk. Det gäller tom.
våra landslagsspelare. Flera av sveriges bästa fotbollsspelare platsar inte ens
i medelgoda eller mer mediokra klubblag i Europa! Det är inget tecken på framgång. Det finns
några enstaka undantag, men det duger inte.
Jag har sett mycket allsvenska
matcher och slående är att få idrotter accepterar den låga prestationsnivå som
bjuds. Frisparkar, alltså på liggande boll, träffar sällan mål. För att inte
tala om när bollen råkar röra på sig vilket ju är normalläget. Ibland ska man
vara glad om bollen ens träffar kortsidan på arenan. Inlägg är för långa eller
för korta, sällan i boxen. Hörnor samma sak, trots att förutsättningarna är
helt fasta, och ett identiskt genomförande borde gå att åstadkomma gång på
gång. Passningar till ytor där ingen medspelare är, eller har förutsättning att
ta sig. Egna bollar som slås alldeles för långt framför sig, så att försvarana
enkelt kan ta den. Meningslösa försök till skott rakt igenom 80-90 kg
motståndare. Spelare som inte har kondition för att spela i högt tempo 2x45
min, ofta klarar de inte ens det lägre tempo som allsvenskan allt som oftast
håller i 90 min. Det är inga ideellt arbetande idrottare jag pratar om, utan heltidsavlönade
spelare. I andra idrotter skulle ingen acceptera den låga kvalitén. En
basketspelare skjuter tusentals skott år in och år ut på träning och levererar
med hög procent. Nöter, nöter, nöter. En fotbollsspelare borde kunna slå ett
inlägg eller skjuta ett skott med bra precision utan att ens se målet, bara
genom att veta var på planen han befinner sig. I stort sett med förbundna ögon,
bara därför att han har gjort det tusentals gånger på träning. Passningar till
spelare i rörelse borde sitta i ryggmärgen, men det gör det bara om man tränar
det tillräckligt mycket. Nödvändig kondition kommer inte med frukosten eller
framför videospelet. Det kräver många mils löpning, lite bolldrillar och
stötvisa konditionspass räcker inte. Träning som krävs ovanpå all nödvändig bollträning,
inte i stället för. Det krävs dubbla pass stora delar av året. Det funkar inte
att dra igång träningen i januari, som de allsvenska fotbollsklubbarna gör. Vi
är inte på Gunnar Nordahls tid. Strikt sett skulle allsvenska fotbollsspelare
inte kategoriseras som elitidrottare, idrottsligt sett, i någon annan stor
sport. Träningsläran måste uppdateras. Inom löpningen insåg man redan på
60-talet att det går att träna mer, mycket mer. Kroppen klarade mer än vad som
tidigare ansågs vara möjligt. Det kräver förstås genomtänkt progression från en
nivå till nästa. Åratal av ökande träningsdoser tills en optimal nivå uppnåtts,
vilken kan skilja sig från individ till individ. På uppnådd nivå finns det
sedan obegränsat med träningskomponenter att spela med för att eventuellt
lyckas vispa grädde på moset.
Tillbaka till fotbollen. Det är
lite lustigt att läsa och höra förståsigpåarnas analyser av ”kollapsen” på
Friends. Förbundskaptenen har misslyckats och borde avgå är en av de vanligare
analyserna. Jag är ingen stor fan Hamrén, mer korrekt är nog att jag är
likgiltig. Jag inser dock att hans betydelse är relativt ringa. Problemet är ju
att svensk fotboll är för dålig. Varför kommer ingen krönikör eller expert fram
med den uppenbara slutsatsen? Och lösningen blir förstås att svensk fotboll måste
struktureras om fullständigt. Och iom det svensk idrott, eftersom fotbollen är
en stor del av vår idrott och det virus som förpestar den. Det hjälper inte att
byta plåster på djupa sår där blodet forsar. Det räcker inte alltid ens att sy.
Ibland behöver patienten opereras. Problemet är att åtgärderna som behövs ger resultat
på en horisont av generationer. Det tålamodet finns inte. I företagsvärlden
pratas det om kvartalsekonomi. Inom många delar av ungdomsidrotten vore det en
evighet. Här är tyvärr blicken inte höjd längre än till nästa match.
