Nu har jag gjort två försök att
revitalisera svensk terränglöpning, se motion. Resultatet är magert. Vid Förbundsårsmötet,
FÅM, 2018, gavs min motion i praktiken ingen behandling alls. Brandfilten som
kvävde försöket var SM-utredningen. Även fast den inte hade någon som helst
påverkan på Terräng-SM, dög den bra som orsak för att slippa ödsla någon energi
på terränglöpning. Vid årets FÅM ”besvarades” visserligen motionen, men
lämnades helt utan åtgärd. Jag satte besvara inom citattecken. Normalt när jag
svarar någon försöker jag vinnlägga mig om att svara på frågan som ställts. Det
tycker jag känns rimligt och hövligt. Förbundsstyrelsen, FS, däremot, följer
inte den principen, vilket gör dialogen svårtydd.
- Vad är
klockan?
- 8 grader
och lätt regn
- Hur menar
du nu?
- Spaghetti
och köttfärssås
Avsikten med motionen var att adressera
reella problem med Terräng-SM i sin nuvarande form och skapa möjligheter för att
lösa problemen. FS yttrande innehöll ingenting av det, se utlåtandet (försök att inte imponeras för mycket över det gedigna arbetet som lagts ner, NOT, ;-)). Det betyder antingen att
FS inte ens har en probleminsikt, eller att man inte orkar bry sig. Yttrandet
innehåller en blandning av både och. Yttrandet har förmodligen plitats ned på
en kafferast. En elev på mellanstadiet skulle inte ha fått lämna in ett arbete
med så lite möda lagt på uppgiften. Kanske finns det en Sjöstedt-servett
någonstans med förarbeten och analyser, men det som kom fram i yttrandet var
pinsamt svagt.
Redan i inledningen går man bort sig och
hävdar att motionären föreslår att kvinnor och män ska springa samma distanser.
Nej, motionen föreslår inte det, RTFM. Hela poängen var att kvinnor och män ska
springa en och endast en sträcka. Längden kan kvitta, så länge
som det är en sträcka. Sedan är det väl närmast en hygienfråga att
sträckan sammanfaller med de internationellt gångbara. Hela motionens grundval
var att komprimera och fokusera arrangemanget för att lösa de uppenbara
problemen som endast en blind och FS kan undgå att se. Vi har SM-tävlingar inom
ramen för Terräng-SM som regelmässigt ställs in! Fatta! Att stoppa huvudet i
sanden har hittills inte fungerat.
Yttrandet fortsätter
inte bättre. Mixedstafetten ett nytt inslag internationellt, som har
förutsättningar att utvecklas till ett permanent mästerskapsinslag, används som
motiv till att behålla tvåsträckorsmodellen. Korta banan måste tydligen vara
kvar för att användas som uttagningsunderlag för mixedstafetten till Terräng-EM.
Det skulle kunna vara ett argument, svagt, men i alla fall. Tyvärr faller det
helt platt. Två EM med mixedstafett har genomförts och hittills har ingen
löpare tagits ut på grundval av prestationer på korta banan vid Terräng-SM!
Alla uttagna, hittills 4 kvinnor och 4 män, har tagits ut på andra meriter.
2018 sprang Hanna Hermansson och Anna Silvander i det svenska laget, ingen av
dem deltog vid Terräng-SM. Vidare bestod det svenska laget av Elmar Engholm och
Emil Blomberg, 10:a resp 13:e vid TSM. 2017 bestod laget på damsidan av Linn
Nilsson, 6:a på TSM och Hanna Hermansson, deltog ej TSM. På herrsidan hade det
redan läckt ut bland löparna att Jonas Leandersson och Andreas Almgren var
uttagna till mixedlaget redan innan TSM?! Så mycket för vikten av TSM som uttagningsunderlag.
Andreas deltog inte på TSM och Jonas var 15:e man. När dammet lagt sig och T-EM
avgjordes, hade vi inte ens fullt lag, vare sig Andreas eller Jonas sprang.
Emil Blomberg, 11:a på TSM, och Daniel Lundgren, uttagen på 10 km fick hoppa in
och dubbla upp med herrarnas seniorlopp. Knappast idealiskt. Säga vad man vill
om korta banan på TSM, men något med mixedstafetten på T-EM att göra har
den aldrig haft. Det är annat som legat till grund för samtliga uttagningar.
Slutligen avslutas yttrandets irrfärder i medeldistansares motivation att delta. Naturligtvis av
intresse, men någon sådan analys har inte gjorts. Argumentet blir helt
meningslöst utan att det underbyggs med åtminstone någon form av analys. Först
måste man alltså reda ut vad som motiverar medeldistanslöpare, annars har men
inget argument. När motivbilden är klar, först då, kan man förhålla sig till
vad motionens förslag innebär i förhållande till dagens situation avseende
medeldistansarnas deltagande.
Min erfarenhet är att
de starkaste motiven, förutom att tävla om mästerskapet, är tvåfaldigt, att
utvecklas som löpare och att delta i ett socialt sammanhang. Så, på vilket sätt
motiverar korta banan och dagens Terräng-SM medeldistanslöpare? I den stora
världen utanför Hammarby Sjöstad där SFIF:s kansli bor, visar det sig att
medeldistanslöparna utvecklas och frodas bäst där de kombinerar mer specifika
kvalitéer för medeldistanslöpning med mycket god aerob kapacitet. I de
förberedelserna ligger regelmässigt, under hösten, terränglöpning eller andra
tävlingar på överdistans. Vi behöver inte gå längre än till övriga Norden för
att se goda exempel på det, för att inte tala om starka löparnationer som
England, USA, Australien och Östafrika. Även våra främsta 1500m-löpare (även
topp på 800m), alla sub-3.40, på senare år har inom det senaste året sprungit
10k-lopp. För en medeldistanslöpare är det inte 4 km som ger bäst utveckling,
utan definitivt 10 km, speciellt under hösten då TSM avgörs. Det är idag tom.
så illa att korta banan ligger som en stoppkloss för utvecklingen av våra
svenska medeldistanslöpare. Så länge som 4:an finns kommer den att vara
förstahandsalternativet för den som inte har längre sträckor som
huvudspecialitet. Detta eftersom en dubblering är väldigt krävande, även på två
dagar, för ”kortare” medeldistansare. Med endast 10:an på programmet kommer
fler medeldistansare att delta på den, vilket vore väldigt positivt för
utvecklingen för såväl individen som för svensk löpning som helhet.
Social motivation,
stavas med stora bokstäver, LAGTÄVLING. Det går inte att överskatta
lagtävlingarnas betydelse för terränglöpningen. I alla länder där
terränglöpningen frodas är det väl fungerande lagtävlingars förtjänst. FS
adresserar inte ens det förödande problemet att lagtävlingar på TSM
regelmässigt ställs in, år efter år efter år. Ändå anser FS och FÅM att
motionen har besvarats!? Färre lopp allting annat lika, ger större startfält
och därmed bättre förutsättningar för lagtävlingar. Som grädde på moset får vi
också bättre tävlingar individuellt, eftersom bra terränglopp kräver stora
startfält.
Hur är det möjligt
att man kan titta på gångna års deltagarstatistik och vara så pass nöjd med vad
man ser att man är beredd att bara låta det fortgå utan åtgärd? Man kan kalla
sig TÄK eller TAK, kvittar lika, för det här duger inte! TAK förresten, ska
symbolisera att fokus ligger på hela arrangemanget. Spel för galleriet. Ingen
hänsyn har tagits till arrangemanget som helhet i TAK:s behandling.
Förutsättningarna för att skapa ett topparrangemang med dagens 2-dagarsupplägg
är obefintliga. Mitt förslag öppnar däremot för en löparhelg som har förutsättningar
att bli en veritabel löpningspropaganda. Att SM-tävlandet avgörs under en dag,
innebär inte att arrangemanget är en endagsaktivitet. Det gäller att förstå
helheten. SM-tävlingen avgörs på söndagen. Löparna/klubbarna har lördagen på
sig att anlända. Typiskt, provspringer man banan under lördagen. Under lördagen
kan arrangören också erbjuda ett lopp över ett varv på banan, 2 km, perfekt som
observationslopp inför mixed-stafett på EM eller VM. Betydligt bättre än ett 4
km SM-lopp. Stafettsträckan är ju c:a 1 500m. Ett lopp för de få, utan att
fokus flyttas från det riktiga SM-loppet under söndagen. Terräng-SM-helgen är
speciell så till vida att det är det tillfälle under året då flest av Sveriges
elitlöpare och övriga tävlingslöpare med tränare och ledare samlas på en och samma
gång. Det kan utnyttjas av svensk friidrott till att arrangera en årlig löparkonferens
under lördag eftermiddagen, något som borde ligga i prestationscentret för
löpnings intresse. Så ser en Terräng-SM helg ut som möjliggör ett SM-tävlande
för löparna, ledarna, arrangörerna, Svensk Friidrott och inte minst för fansen
på bästa tänkbara sätt. Dagens arrangemang är en halvmesyr, utan att någon
skugga faller på de arrangörer som fått dagens dåligt genomtänkta ramar att
jobba med.
Under lördagen skulle
även, om intresset finns, ett masslopp för motionärer kunna arrangeras på
SM-banan. Där motionärer får mäta sina krafter och jämföra sig med söndagens
SM-löpare.
Terränglöpningen
måste få den behandling som den förtjänar. Den är otroligt viktig för svensk
löpning, men SFIF behandlar den ytterst styvmoderligt. Det visar med all
önskvärd tydlighet den behandling som aktuell motion fått, ett oseriöst svar
utan någon djupare analys. Någon möjlighet att ens gå igenom den ordentligt
under FÅM gavs inte. Mötesordföranden gjort allt som stod i hans makt att störa
genomgången, vilket omöjliggjorde en fullständig argumentation. Var det hans
uppgift? Endast ett litet fåtal av mötesdelegaterna hade ens tillräcklig insyn
eller intresse i frågan, vilket borgade för att man köpte FS:s illa underbyggda
yttrande med hull och hår. Typiskt var kanske också att en riktig flummotion om
någon form av utredning om terränglöpning, vars målsättning inte gjorde några
anspråk på att ändra någonting avseende TSM. Oklart vad syftet är, mer än att
göra det som redan ligger på elitcentrum löpning, dvs. att utveckla svensk
löpning, i vilket terränglöpning redan innefattas, eller? Jada, jada, jada.
Svensk friidrott är förmodligen bäst i klassen på att starta utredningar, men
har IG i att förändra något i praktiken.
Några av fördelarna med föreslagna förändringar
- Större startfält, även utan fler deltagare, vilket ger mer inspirerande lopp för de aktiva
- Förutsättningar för fler lag, vilket ger mer inspirerande tävlingar för de aktiva
- Alla de bästa löparna möter varandra man mot man och kvinna mot kvinna i kampen om SM-tecknet, ett SM-tecken, titeln svensk mästare i terränglöpning. Även övriga löpare möter alla andra löpare i en gemensam tävling.
- Fler lag innebär att fler lagtävlingar kommer till stånd och lagtävlingar som idag har så få lag att det är tveksamt om de borde betraktas som ett SM får förutsättningar att växa och nå en hälsosam nivå.
- Utrymme för ett social löpareventet under lördagen under avslappnade former. Jag har bevittnat tre NCAA-XC-nationals på plats och dagen innan tävlingen är ett verkligt get-together då alla löparna från de 2x31 7-mannalagen (+ individuals) provspringer banan och genomför sina förberedelser. Något sådant utrymme finns inte idag.
- Möjligheter till en löpar-clinic under lördagen, där Svensk Friidrott ges möjlighet att adressera en övervägande andel av Sveriges seriösa tävlingslöpare.
- Ett kompakt, actionfyllt tävlingsarrangemang som attraherar alla inblandade. En bättre produkt helt enkelt.
- Rätt svenska mästare utses i alla klasser. Idag är det inte möjligt i speciellt M-12/M22 och K-8/K22, som går i nära anslutning till varandra. Även fast dubbleringar är möjliga, går det inte att komma ifrån att alla av de bästa faktiskt inte vill/kan delta i både korta och långa banan, vilket gör att även resultatlistorna från de loppen skulle sett annorlunda ut om dubbleringsproblematiken inte fanns.
- Dubbleringsproblematiken slår även på lagtävlingarna, vilket undviks i föreslaget format.
- Ett kompaktare och smidigare arrangemang för arrangören.
- En fullkomligt överlägsen produkt för fansen. Dagens upplägg är, som för så många av våra SM-arrangemang, ett hån mot fansen, i det närmaste en krigsförklaring. ”Våga er inte hit, det här är endast för de redan invigda. Stay away!”
- De ledare, tränare och aktiva som tycker om att gå runt och frysa under två dagar i väntan på att något ska hända blir besvikna, även om övriga, speciellt fansen inte kommer att sakna det.
 |
| En, tyvärr alltför vanlig, bild av Terräng-SM, med ett litet, för litet startfält som snabbt sprids ut. Ingen lagtävling som stimulerar heller. Tjejerna borde ha förstärkt seniorloppet och ingått i ett större sammanhang.(K-22, 2018) |
 |
| En långsiktig målsättning. (Pre-Nats, Madison Wisconsin, 2018) |
