SFIF fortsätter att producera om inte fejkade nyheter, så nyheter så vinklade att jag har svårt att förstå att jag bevittnat samma tävling. Inför Göteborgs-GP med massor av starka svenska löpare på plats och även några utländska diton, var det total fokus på, du gissade rätt, teknikgrenarna, alltså hopp och kast. Löpningarna nämndes överhuvudtaget inte alls! Alltså klassisk hoppokastnyheter.se-journalistik. De brukar ha en nyhet i stil med, ”så tävlar svenskarna i helgen”. De kunde lika bra döpa om den till ”Så hoppar och kastar svenskarna i helgen”, eftersom det är normalt vad den handlar om. I själva verket brukar det visa sig att våra svenska löpare har varit på flera olika håll och framgångsrikt tävlat, men under hoppokastnyheters radar. Ja, löpningen är stor och det avgörs starka tävlingar på löpande band. Det kräver intresse och en del arbete för att hänga med. Det är där skon klämmer, utan intresse hänger man definitivt inte med. Men, man har väl trots allt ett arbete, eller? Fast det är klart, när det inte finns något intresse från SFIF:s ledning, blir inget gjort.
Tillbaka till FGP-Göteborg. Det verkar inte krävas någon
speciell kvalitetsnivå på hopp & kastandet för att det ska få fullt fokus i
rapporteringen. I Göteborg lyfte hoppokastnyheter fram damer längd, damer höjd
och herrar diskus på förhand. Att sedan resultaten i grenarna låg på en
beskedlig nivå, spelade ingen roll för rapporteringen från tävlingarna. All-in
trots endast 65-66m i diskus, alltså på en nivå motsvarande ungefär 1.52/800m
eller 3.49/1 500m. Bra resultat, men inget som brukar lyftas fram som storartat
om det hade rört sig om löpning. ”Det vi gör i Sverige är historia.”!? Ja, det
enda som är historiskt i diskusen är det värde som hoppokastnyheter ger det.
Var finns självdistansen? Damernas höjd var inte mycket mer att skriva om. Ett
något bättre segerresultat, men jämfört med löpningarna, betydligt svagare.
Damernas längd borde jag inte ens nämna 6,54 är ett resultat som inte ens går
att ranka i en jämförelse med starkare grenar inom friidrotten. Jämfört med
herrarnas 100m, som jag haft som likriktare i en generisk världslista hamnar
det utanför listan, som ändå sträcker sig till plats 5 936.
Den bästa svenska prestationen resultatmässigt stod Johan
Rogestedt för med sina 1.46,89 på 800m. Det gick förstås helt under
hoppochkastradarn på SFIF. Carl Bengtsröm presterade också på hög nivå och fick
rättmätig uppmärksamhet, men det var nog bara undantaget som bekräftar regeln, och
så var det ju inte löpning förstås. I SFIF:s hackordning hamnar sprint strax
över löpning, men långt under hoppokast. Herrarnas 1 500m-lopp bjöd på
fantastiska resultat, trots att få av våra toppar från tidigare säsonger var
med. Hoppokastnyheter nöjde sig med att konstatera att det slogs ett antal
personliga rekord. Ja, det kan man lugnt säga… Någon ytterligare reflektion gjordes
inte; det hade legat långt utanför hoppokastnyheter.se:s referensramar. Här kan
jag stjäla rakt upp och ner från diskusartikeln, ”Det vi gör i Sverige är
historia” och ha fog för det!
Man kan ju tycka att rapporteringen på hoppokastnyheter.se
får stå för dem. Who cares? Med den bristande mediabevakning som vår idrott
åtnjuter, så har den en helt avgörande betydelse. Journalister är lata. Får de
saker serverade så äter de dem. Artikeln är så gott som skriven, efter mindre
redigering. Jag kan konstatera att DN efter tävlingen fokuserade på exakt det
som hoppokastnyheter.se levererade. Tyvärr, ser det regelmässigt ut så. Många
gånger är det tveksamt om journalisten överhuvudtaget har varit på plats. Så,
hoppokastnyheter.se:s fejkade nyheter får en otrolig spridning, rena megafonen.
Kan det ändra sig? Knappast. Hoppokast sitter i väggarna,
tak, grund, tapeter, målarfärg, dörrar, skrivbord, tangentbord och undra om det
inte kommer med vattenledningen också. Jag kommer att vara 6-fötter-under innan
det svenska löparunder som vi nu upplever får den uppmärksamhet som det
rätteligen förtjänar. Hittills har det i alla fall inte räckt som tändgnista,
även fast det sprutar lika mycket lava och aska som Fagrafjell. Enda lösningen
är att löpningen bryter sig loss från SFIF. Det skulle ge löpningen, Sveriges
och världens största sport, den fokus som krävs för att utvecklas vidare och ge
våra löpare de nödvändiga resurser som löpare i andra delar av världen redan har.
Ett hoppokastförbund ju redan.
Förresten, när ska vi få en bisittare i någon av våra
kanaler som kan och är intresserad av löpning? Den ena hoppokastaren efter den
andra passerar revy. När varken kommentatorn eller bisittaren känner igen eller
vet någonting om någon av dem som tävlar, inte tar några mellantider, inte kan
tolka de mellantider som flimrar förbi på skärmen, blir det en
blind-leder-blind-upplevelse för tittarna. Varför ska det vara en hoppokastare
som är bisittare när löpning är den största grengruppen inom friidrotten och
dessutom den överlägset mest konkurrensutsatta, där det finns flest att följa
och därmed mest arbete att scouta för att faktiskt göra nytta som
”expertkommentator”. Som det ser ut idag får begreppet en närmast löjeväckande
innebörd i sammanhanget. För övrigt, vad gäller insatsen som expert för
hoppandet och kastandet skull jag kunna sätta ihop en frasparlör med några
tiotal standardfraser, med vilken i stort sett vem som helst skulle kunna agera
”expert”. Det är bara att plocka valfri fras. Efter de sedvanliga 14 repriserna
av en rivning kan var och en förmodligen identifiera vilken kvadratcentimeter
av kroppen som orsakade rivningen, utan någon ”expert”. I slutändan landar det
i att hen måste hoppa/kasta högre/längre. Det blir pinsamt när kommentatorerna under
Sifan Hassans världsrekordlopp på 10 000m i Hengelo ägnar huvuddelen av
loppet till att diskutera stavhopp. Respektlöst. Eller när kommentatorerna i
Ostrava inte har en aning om vem Joshua Cheptegei är! Karln råkar bara vara
dubbel världsrekordhållare och fjolårets tveklöst bästa friidrottare i världen.
