Rapporteringen från kasttävlingen i Helsingborg, 21 juni,
fick mig att fundera över innebörden av ordet gala. I media användes olika
varianter av ordet gala, friidrottsgala, kastgala eller bara gala för
”tävlingen”. Den som var där, alltså nästan ingen, eller har sett någon video
därifrån kan i alla fall konstatera att gala i den betydelse som, jag vågar lova,
de flesta lägger i ordet var det inte tal om. De sammanhang och konnotationer
som ordet normalt förknippas med är fest, happening, tävling med lite grädde på
moset, klackar i taket, något utöver vardagen… Här handlade mer om ett
träningspass på Heden. En märklig variant av tävling som inom diskusen det går
13 på dussinet av. Det idrottsliga värdet av dem är mycket begränsat, eftersom
de inte avgörs på en plats eller på ett sätt som påminner om en normal tävling.
Vi hittar ett blåsigt fält någonstans och så drar vi dit några kompisar som
också gillar att kasta saker och så kallar vi det tävling. ”wherever I lose my
hat is my discus arena” (jo, när hatten blåser iväg alltså, fritt efter Marvin
Gaye).
Egentligen inget fel i det. Folk måste ju få kasta saker om
och när de vill. Problemet är den vikt som läggs vid evenemangen. Att räkna dem
i statistiken är tveksamt. I andra grenar pratas det, aktuella frågor, om påverkan
av teknisk utrustning, t.ex. Nikes Vapor Fly. Jag hör aldrig något
ifrågasättande av resultaten i riggade kasttävlingar. Det må vara hänt och jag
borde bry mig mindre. Men, historiskt har dock den här typen av tävlingar
faktiskt tjänat som underlag till uttagningar till mästerskap! Alldeles
obegripligt. Efter 100 försök på olika kastplaner med olika vindar, från bris
till styv kuling, lyckas en kastare få på skiten i ett kast som landar en
centimeter över en gräns, typiskt 65m eller så (alltså jämförbart med 3.52 på
1500m eller 1.53 på 800m), och vips bär det av till något mästerskap någonstans.
Resultatet där är sedan regelmässigt ”tre röda” eller en flirt med 60m-linjen.
Inte så konstigt då vindtunneln byts mot en inhägnad stadion och 100 kast mot
tre. För löpare är situationen den omvända. Här krävs det regelmässigt
startfält av mycket god nivå och gärna ett stadion för att ens kunna komma i
närheten av en kvalificerande tid till ett mästerskap. Ofta moment-22, eftersom
man för att komma med i sådana sammanhang krävs att man redan presterat en tid
på den höga nivå som man suktar efter. Här duger det inte med en 1500m-tid från
en bana ner för avenyn med vinden i ryggen och solen i tankarna. Kvalificering
till kastmästerskap borde kräva att resultatet görs på en riktig tävling av hög
kvalitet, i praktiken endast på Diamond Leugue-tävlingar eller motsvarande.
Tillbaka till galor. Hur kommer det sig att när det gäller
hopp och kast kallas småtävlingar, närmast träningspass+ för gala,
hoppgala/kastgala, medan en motsvarande tävling för löpare inte får epitetet
gala? Detta trots att flera av löptävlingarna hållit betydligt bättre klass än
de sk. hopp-/kastgalorna och dessutom har tillräckligt med tävlande för att det
ska kunna anses vara en riktig tävling.
Media förstår inte hur styrkeförhållandet ser ut i svensk
friidrott idag. Svensk
löpning dominerar totalt inom svensk friidrott i en jämförelse med
världskonkurrensen för respektive gren. Trots detta trummar SFIF ett diametralt
budskap i sin kommunikation. ”Se när svenska stjärnorna
snackade upp Karlstad GP”. Ja, vad ska man säga. Jag är ju luttrad så det
överraskar inte, idel hoppare och kastare. Att det finns löpare på plats som är
betydligt bättre än flertalet av uppsnackande ”stjärnorna”. Startfältet på
1500m herrar, 2019 års bästa svenskgren, är galans klart starkaste, men det
kvalificerar den inte ens för omnämnande bland höjdpunkterna i
förhandsinformationen. Som man ropar heter det…
Jag känner mig nästan tvungen att travestera Uffe Lundell, ”en
gala utan publik och nästan utan deltagare är också en gala”.
