SM I Karlstad har lagts till handlingarna. Mycket var bra i
Karlstad. Framförallt var det uppfriskande att man vågade prova nya grepp i ett
sammanhang där inget nytt har hänt sedan OS i Stockholm på V-Gurras tid. Jag har inte koll på
allt som ingick i evenemanget, men några saker noterade jag i alla fall. Att
låta publiken komma närmare utövarna var ett sådant grepp som var värt att
notera. Sedan kanske inte genomförandet var optimalt. Bättre hade varit att
lämna tre banor öppna, så att tex. 800m-försök inte hade behövt vänta, utan
kunde ha genomförts under hoppandet. Det hade ytterligare förstärkt känslan av
närhet för publiken. Dessutom fanns det en TV-publik att ta hänsyn till och den
sändningen blev lite parodisk när man under 1,5 timmar bara visade damer höjd,
höjdhopp på i huvudsak mycket beskedlig nivå. Och sedan var sändningen slut när det var dags för 800m-lopp,
svensk friidrotts starkaste gren ur ett internationellt perspektiv 2018 på
herrsidan (och näst starkast efter 1 500m på damsidan).
I övrigt var det mycket på marginalen som man tänkt på i
evenemanget och det är den typen av detaljer, som skiljer ett vanligt
SM-evenemang från ett kvalitetsevenemang. Vi är vana med att ett SM-evenemang
ofta precis klarar minsta möjliga för att överhuvudtaget fungera, sällan att
man satsar på att överträffa förväntningarna. I Karlstad kände jag att man
siktade på att göra varje del så bra som möjligt och inte bara klara
”ingångshöjden”. Uppdaterade dagsprogram med finalfälten var ytterligare ett
bra grepp. Internationella mästerskap brukar ha det. Det skulle kanske
kompletteras med föregående dags resultat också.
Det som saknades, som vanligt, var presentationerna av
löparna, alltså medel- och långdistanslöparna. Presentationerna är speakerns
viktigaste uppgift. För teknikgrenar och korta löpningar görs det genomgående,
men så fort det blir 1 500m eller längre så görs det inte! Varför? Det är
ju i dessa grenar det behövs mest. I sprint håller sig löparna på skilda banor
och är därför enklare att identifiera och i teknikgrenarna står det på tavlan
vem som står på tur. Presentationerna måste också bli mer informativa. I
finalerna ska alltid PB och/eller SB anges och i förekommande fall någon merit.
Det behöver publiken få veta och det ökar publikens intresse och kan förvandla
anonyma deltagare till vad de är finalister i ett svenskt mästerskap. Vi måste
bygga historier och identifiering av aktiva är en förutsättning för det.
Men varför blir SM ändå inte så bra som det borde kunna
vara? Den absolut viktigaste orsaken är tidsprogrammet! Andra orsaker är
tidsprogrammet, tidsprogrammet och tidsprogrammet. Hur kan någon av människa
född tro att det fasta tidsprogrammet som arrangören måste förhålla sig till är
bra för evenemanget? Och vad ger oss rätt att utsätta fansen för något så sömnigt
som detta SM-tidsprogram? Det gäller både publiken på plats och via
TV-sändningen. Deras existens negligeras totalt. Extra problematiskt då SVT
körde långa direktsändningar på riktig TV, unikt så vitt jag kan minnas, och så
får dem det här!? Även de som är genuint intresserade av friidrott undrar hur
det var möjligt att supa bort en sådan möjlighet. Vi måste skapa ett modernt
arrangemang med ett attraktivt tidsprogram. Häng med så kommer ni att få ett
sådant. Tyvärr, är SM-tidsprogrammet svårare att ändra än Sveriges grundlag.
Förmodligen måste hela förbundsstyrelsen avgå och många förbundsmötesdelegater
bytas ut innan någon ändring överhuvudtaget är möjlig. SM är inte någon sällskapsresa och cocktailparty för klubbledare och tränare. Det kanske behövs sådana också, men inte under SM.
Jag har beskrivit en del
av problemen med SM tidigare och då berört tidsprogramsproblematiken. För att
åskådliggöra hur ett fungerande program skulle kunna se så kommer här ett
förslag.
Principer:
- Tävlingens ”publika”/mediaorienterade tidsspann ska vara så kort som det är överhuvudtaget möjligt, målsättning c:a 2 timmar. Det är inte riktigt genomförbart, men inte långt borta heller.
- Det ska bara innehålla finaler (med något undantag)
- Svenska mästare på banan ska utses var 10:e minut, med undantag för 3 000m hinder, 5 000m och 10 000m
- De långa kasten, 6 st totalt, ska avgöras 2 per dag, eftersom de inte kan genomföras parallellt.
- Alla försökstävlingar avgörs under fredagen.
- Alltså två fullmatade finaldagar, lördag-söndag, de normalt två klart bästa publikdagarna.
- Fredagens program kan vara så långt som behövs för att genomföra nödvändiga försök och möjliggöra dubbleringar. De finaler som genomförs fredag, 2x10 000m och 2x ett långt kast, ska ligga samlat sent i fredagens program.
Tidsprogram – arbetshypotes
Det är inte skrivet på stentavlor, utan ska ses som en
principinriktning. Löpningarnas spridning ligger i linje med tex. NCAA-nationals (alltså
finaldagarna, fre-lör) och kan de genomföra det, så kan vi det också om bara
viljan finns. Att få in teknikgrenarna inom 2 tim+-slotten är inte möjligt, men
de kan börja lite innan första löpning och sluta efter. Exakt hur det görs går
att mejsla fram. Det går att kombinera ihop teknikgrenarna på andra sätt mellan
grenarna och könen. Hursomhelst, är det inte så dumt att ha de avgörande hoppen
och kasten kvar att fokusera på när sista löpare har gått i mål. Det finns
mycket korrigeringar och/eller rockader att göra, men det är absolut genomförbart.
Vi får ett attraktivt evenemang för publik och media. Som grädde på moset får
fler möjlighet att dubblera. Idag är det tex. väldigt ovanligt att våra bästa
aktiva genomför en sådan naturlig dubblering som 800/1500.
