Årets förbundsårsmöte visar med all önskvärd tydlighet
SFIF:s rabiata motstånd till förändringar. Det nya verktyget stavas,
SM-utredningen. På sitt sätt en favorit i repris. Ett tveeggat vapen. Under ett
par år lyckades man trycka tillbaka alla förändringar genom att hänvisa till en
kommande/pågående SM-utredning. En utredning som endast skrapade på ytan av de
problem som finns inom vår idrott. Rent krasst ledde den till väldigt få
förändringar om ens några! Nu har man vänt på svärdet och stoppar alla
möjligheter till förändringar genom att hänvisa, återigen, till SM-utredningen!
”Jamen, nu har vi genomfört en SM-utredning, då kan vi inte genomföra några
ytterligare förändringar. Vi måste ju invänta att förändringarna har införts.”
Det kan verka logiskt vid en första anblick. Problemet är att argumentet
används generellt vare sig förändringsförslagen gäller något som överhuvudtaget
omfattades av SM-utredningen eller sådant som inte förändrades som ett resultat
av SM-utredningen och således inte kräver något genomförande och tid för ny
analys. SM-utredningen används som en våt filt, tung som av vatten från Rjukan,
under vilken alla förändringsalternativ effektivt kvävs.
Tyvärr, hade jag inte möjlighet att närvara på årets möte.
Jag har dock sett videon från behandlingen av motionerna och sett effekten av
ovan beskrivna problematik. Jag stod bakom två av klubbens motioner och
behandlingen, eller kanske man ska säga icke-behandlingen av dem var en
tragedi. Redan i förbundsstyrelsens yttranden inför mötet hade de helt undvikit
att överhuvudtaget analysera förslagen. Vilka fördelar och nackdelar finns med
förslagen jämfört med dagens ordning? Och, vilka av konsekvenserna av respektive
alternativ leder till den bästa vägen framåt. Det är väl ta mig f-n det minsta
man kan begära! SFIF har en styrelse som får viss ersättning och man har ett
kansli med anställda som avlönas. Att inför förbundsårsmötet seriöst behandla
inkomna motioner är en del av uppdraget! I fallet med de två motioner som jag
lagt tid, tanke och energi på har förbundsstyrelsen inte gjort sitt jobb! Istället
har någon författat en allmänt hållet essä om SM-utredningen, yada, yada, yada.
I praktiken identiska svar på två vitt skilda motioner. Man har lyckats med
konststycket att inte överhuvudtaget beröra ämnet för någon av motionerna.
Vid ”behandlingen” på mötet fortsätter mörkläggningen genom
att förbundsordförande tar mötesdeltagarna på en åktur genom SM-utredningen fjärran
från ämnet. Universiaden och dess status i tävlingskalendern behandlades inte
alls i SM-utredningen.
SM-utredningen har således inte haft med
Universiaden-motionen att göra. Vidare börjar han tjata om hur många
SM-tävlingar det finns och hur få helgerna är för dem. Motion handlar dock bara
om en av dem SM (Stora-). Problematiken kring övriga SM-tävlingar är i relation
till motionen en icke-fråga. Hela frågan avfärdas med
administrativa/byråkratiska argument med mycket svag koppling till motionen.
Det centrala i motionen, DE AKTIVAS BÄSTA, berörs inte med ett enda ord! Detta
är kanske pudelns kärna. SFIF agerar inte för de aktivas bästa, de har en annan
agenda.
Vän av ordning kan konstatera att SM-utredningens
kalenderprinciper redan har säkrat att SM inte krockar med Universiaden:
…
”Friidrotts-SM
ska antingen ligga två veckor före sommarens internationella mästerskap eller
snart efter mästerskapet. Beroende på om det ligger tidigt eller sent i
augusti. Ligger mästerskapet utanför augusti får det tas särskilda hänsyn till
just det året.”
…
Problemet är
att SFIF inte har fattat att Universiaden är ett internationellt mästerskap,
vilket sommarens kalenderfiasko visade.
Terräng-SM behandlades i SM-utredningen.
Konstigt vore ju annat. Utredningen handlade om huruvida tävlingen skulle delas
i två och om den skulle avgöras på våren eller hösten. Motionen handlade inte
alls om någon av de frågorna. SM-utredningen betydde krasst ingen förändring
alls av Terräng-SM. I styrelsens yttrande behandlas ingenting av motionens
innehåll, utan samma flummiga utläggning om SM-utredningen, klipp-o-klistra,
levererades. Ingenting i motionen analyseras eller kommenteras. Under mötet
lurar förbundsordförande bort alla med en snyftare om att man hade lagt sååå
mycket energi på Terräng-SM under lång tid. Det må så vara, men innehållet i
motionen hade man i själva verket inte behandlat alls! Energin har inte räckt
till ens minsta kommentar. Att inga ändringar ska kunna genomföras p.g.a. att
beslutade ändringar ska kunna införas och testas saknar all relevans. Ingen
ändring har införts sedan 2013, då tävlingen flyttades till hösten. Vilken
fint! Man kan inte på fullt allvar mena att uppenbara problem med Terräng-SM inte
kan åtgärdas förrän andra ändringar i helt orelaterade tävlingsarrangemang har
införts och testats!? Snacka om reaktionärt tänkesätt! Är det möjligt eller är
man bara slöa och inte orkar göra sitt jobb och behandla förändringsförslag
seriöst? Jag vet inte vad som är värst, pest eller kolera? Resultatet blev
hursomhelst att motionen inte fick en seriös behandling. Inget av motiven för
förslaget berördes. Inget sas om på vilket sätt dagens ordning är bättre än den
föreslagna. Alltså sådant som borde ligga till grund för ett beslut.
Mossigheten i delar (stora delar?) av
svensk friidrott förstärktes av förbundsordförandes eget förhållande till
Terräng-SM. Han verkar ha missat flera generationer av utveckling inom
löpningen. Hans erfarenhet ligger 35-40 år bakåt i tiden. Inget inom
friidrotten har utvecklats som medel- och långdistanslöpningen sedan dess. Flertalet
övriga grenar står och stampar, medan löpning formligen har genomgått en
revolution. I de länder som leder utvecklingen har terränglöpningen en central
roll, länder som USA, Kenya, England, Spanien, Etiopien för att nämna några.
Och det är inte 4 km (”korta banan”, som generellt inte finns) som är nyckeln,
utan många medeldistanslöpare springer 10 km i terräng. Den typen av löpare
(800m- såväl som 1500m-löppare) med hög aerob och anaerob kapacitet har tagit
täten i förflyttningen. Det är förlegat att tro att 4km-terräng måste finnas
för medeldistansarnas skull. I själva verket kan det mycket väl vara en
björntjänst. Får vi fler medeldistanslöpare, som kan hantera 10 km i terräng,
får vi också fler löpare med förutsättningar att utvecklas vidare. Att den
längre sträckan, 10 km också sammanfaller med vad vi tävlar på internationellt
är en bonus.
Kan det vara så att SFIF:s ordförande
avsiktligt för förbundsårsmötets delegater bakom ljuset, genom att antyda att
motionens förslag redan hade utretts inom ramen för SM-utredningen och att det redan
fanns förändringar som var på väg att införas och behövde utvärderas och
analyseras? Når det i själva verket inte hänt något på många år? Är det rimligt
att Svensk Friidrott har en styrelse som inte behandlar innehållet i inkomna
motioner och således inte genomför ens basala delar av sitt uppdrag? Nej, det
är inte rimligt! Förändringsförslag måste analyseras och vägas mot den
existerande ordningen och vägen framåt baseras på de slutsatser som dras. Att
medvetet motarbeta alla förändringsinitiativ skadar vår idrott. Tyvärr, är det
där vi står idag. Nya nej-sägare skolas med jämna intervall in i styrelsen och
nödvändiga förändringar dödas effektivt i sina lindor. Vår idrott kvävs sakta
men säkert. Den kompakta muren av gubbar och tanter i SFIF:s styrelse borgar för
det. Den totala avsaknaden av respekt som icke-behandlingen av inlämnade
motioner visades var en föreningsdemokratisk skam.
Det avgörande problemet är enkelt, men
djupt oroande. Svensk Friidrott har en förbundsstyrelse som INTE BRYR SIG. Det
är uppenbart att Terräng-SM i sin nuvarande skepnad lider av stora brister och
i många delar inte fungerar. Tävlingen tänder inte på alla cylindrar. De
viktigaste komponenterna som krävs för framgångsrika terrängmästerskap saknas,
volym och lagtävlingar. I de geografier där terränglöpningen blomstrar och utgör
en turbomotor för löpningens utveckling är det just lagtävlingarna som är
förklaringen. Lagtävlingarna driver upp volymen och därmed konkurrensen, vilket
göder intresset. I terräng-SM senast saknades lagtävlingar i fyra (av 12)
klasser helt, i två deltog endast 2 lag,
ytterligare tre deltog endast 4 lag. I de viktiga instegsklasserna F15 och P15
har det bara förekommit lagtävlingar en gång på de senaste 7 åren, respektive
3-4 ggr (beroende på hur man räknar, 2 lag är inte mycket till tävling). F16-17
har inte haft några lagtävlingar de senaste två åren. (Livskraftigast verkar
för närvarande veteranklasserna vara, bl.a. för att man försöker köra färre
starter, vilket ger större, mer fungerande startfält.) SFIF bryr sig inte alls,
man orkar inte ens utvärdera förändringsförslag, vars syfte är att åtgärda
problemen.
Att sitta i SFIF:s styrelse kan inte
vara en skyddad verkstad som ledare efter lång och trogen tjänst kan sitta av
tiden i. SFIF:s styrelse ska leda utvecklingen av vår sport. Ingen borde bry
sig mer. Vill man bara sitta av tiden och mata duvor, får man hitta något annat
uppdrag. Jag kommer inte att vila förrän förståelsen för vad styrelsens uppdrag
innebär finns inom rörelsen. Årsmötets delegater kan inte sitta av
förbundsårsmötet som gapande fiskar. Styrelseledamöter som inte gör sitt jobb
ska bort. Ställ styrelsen till svars! Sådant som inte fungerar i vår idrott
måste åtgärdas. Utrymmet för reformer måste ökas. Vi kan inte låta en handlingsförlamad
förbundsstyrelse kväva vår idrott.
