Medias rapportering från Lidingöloppet herrklass var väldigt
märklig. Loppet vanns som bekant av Napoleon Solomon, kanske inte så märkligt
då tvåan i loppet endast hade 1.41. Det var trots allt den första svenska
herrsegraren sedan 2008 och borde vara intressant att rapportera om. Det var
dock inte medias huvudspår. Medias ”pitch” var Johan Olsson. I DN var det t.ex.
han som var på bilden och fick mest spalt. Det hade gått att förstå om Johan
hade gjort något speciellt. Men nu var hans prestation fjärran från något
speciellt. Direkt svagt i absoluta tal och obegripligt dåligt med hänsyn till
den träningsnivå han ligger på. Lidingöloppet borde passa en skidåkare i
yppersta världseliten som hand i handske. 1.40 löptid på en kuperad bana,
kräver väldigt lite specifik löpträning, skidåkning, rullskidåkning, cykel och
alla andra former av konditionsträning bygger bra mot Lidingöloppet. Om man då
med 10-10,5 timmars träning i veckan gör
1.49, så kan det bara betraktas som ett direkt misslyckande. Framförallt är det
inget som borde stjäla utrymmet i rapportering från loppet på sportsidorna.
Träningsvolymen borde motsvara 13-15 mil löpning i veckan. Bra förberedelser
för ett lidingölopp. Timmar förresten, vilken sällsynt metod att mäta
träning på. Lite som att på restaurangen hoppa över menyn och bara beställa ett
kilo mat.
Hur svagt är 1.49? Första gången jag sprang Lidingöloppet
var 1985. När vi medeldistanslöpande banlöpare springer Lidingöloppet speciellt
30 km, sker det i det närmaste helt oförberett. Jag sprang mina sista
bantävlingar 7-8 september, 1 000m och 400m. Inte något som har någon
speciell bäring på Lidingöloppet. Det gav 4 veckors träning till Lidingöloppet.
De 12 veckorna fram till sista bantävlingen hade jag en snittveckovolym på 61
km. Inte mycket att bygga ett 30 km-lopp på. Jag hade tre veckor att köra mer
volym på, blev 14,8, 11,5 och 12,5 mil. Hyggligt, men som samlad
lidingöloppsträning inget att skryta med. Tävlingsveckan gav ytterligare 10,2
mil men dryga 35 av de kilometrarna var tävlingen i sig och jogg före och
efter. Det räckte i alla fall till 1.43. 1.49 hade jag gjort om jag så hade
ägnat september åt svampplockning och då hade jag nog även hunnit fylla en korg
på vägen till Grönsta. 1986 sprang drygt 100 löpare under 1.50 på Lidingöloppet
och få av dem kan betraktas som världselit. Så när en av världens främsta
skidåkare gör 1.49, är det inte bra. Mediabevakningen kan bara tjäna som ett
kvitto på hur sanslöst överskattade skidåkarna är. De klarar sig bra i den
mycket begränsade konkurrens som skidåkningens utbredning i världen erbjuder.
Det räcker med att de ställs mot begränsad nationell konkurrens inom löpningen,
så är de chanslösa. Jag behöver inte ens nämna nästa nivå med världens främsta
löpare. De skulle hinna både plocka en svampkorg, fylla en hink med lingon och
duscha innan skidåkarna dyker upp. Media kan/vill inte förstå skillnaden i
konkurrenssituation mellan löpning och skidor i världen och klarar således inte
av att bedöma prestationerna efter förtjänst. Här står vi och kan icke annat…
 |
| Nappe på väg upp för Grönstabacken i suverän stil. |
