Intressant att Mats Wennerholm, på något sätt hittat den härbloggen. Det var förmodligen inte lätt, men kul att problematiken kring
10-bästalistan lyftes på annat håll än enbart här. Som sagt, kul att någon
hittade hit, även fast jag inte gör någon stor grej av bloggen. Det är lika
mycket en sorts terapi och möjlighet att skriva av sig en del av den galenskap
som sprids kring vår idrott, inte sällan från hopp- och kastförbundet (SHKF),
men också i media, i den mån de överhuvudtaget bryr sig. Bloggen ger inte bara
ris, även ros förekommer och då till dem som förtjänar det, men som förbigås av
SKHF och media. Om jag ska vara ärlig tror jag att bloggen vänder sig till dem
som är insatta och tänker ett steg längre. Jag tror att ett inlägg som det om
10-bästalistan går rakt över huvudet på de normala friidrottsfansen i allmänhet
och de idrottsliga allätarna i synnerhet. Fullt förståeligt att medias
marinering av idrottspubliken med i huvudsak nationalistiskt präglade
beskrivningar av idrottsvärlden, där svenska framgångar i den ena obskyra
marginalidrotten efter den andra ges helsidesartiklar, leder till en snedvriden
syn på styrkeförhållandena inom världsidrotten. Att media med vinstintressen
agerar på det sättet är inte så mycket att säga om, i de fall som gynnar
resultatet i bokföringen. Som man ropar får man som bekant svar, och det är
inte självklart att rop i endast en riktning får flest svar. Att public service
luras med i samma spår är dock ytterst beklagligt, och ingår inte i det uppdrag
som de borde ha. Om annan media ser en marknad i något sammanhang, ska inte
public service slösa pengar på det. Public service resurser gör mer nytta på
annat håll. Mer friidrott vore t.ex. en bra investering, då det är den idrott
som alltid ligger i topp när TV-sporten gör mätningar av tittarintresset
(lyssna på Per Yng i ”Sport iP1”, 3.30 in i avsnittet).
Tillbaka till Mats Wennerholms artikel. När man skriver en
artikel om en artikel, eller ett blogginlägg i det här fallet, måste man
förenkla en del. Om man vill få en helhet, bör man läsa hela inlägget
(även fjolårets inlägg
avseende 2019-års lista och från 2018). I Aftonbladets artikel får man intrycket av att min kritik bygger på
svepande argument kring hur många som utövar de olika grenarna. Det gör den
inte. Jag vet inte hur många som håller på med olika grenar, däremot kan jag se
i de olika grenarnas världslistor hur den faktiska resultatspridningen ser ut.
Alltså ”real hard facts”. En viktig distinktion. Vad det sedan beror på är en
annan fråga, en fråga som jag inte behöver besvara för att min argumentation
ska hålla. Med det sagt, känner jag mig rätt övertygad om att det finns fler
som springer i världen än de som kastar diskus. Men, som sagt det är helt
oväsentligt.
ALJ, om han har citerats korrekt, går bort sig i sitt
försvar av listan i antalet-utövare-träsket. Toppen i världslistorna i många
grenar, speciellt sprint och löpning, är fruktansvärt mycket tätare än i t.ex.
diskus. Ren skär fakta! Det har de varit varje år så länge som jag har följt
utvecklingen. En väldigt stabil situation, ingenting tillfälligt. Vad det beror
på kan man spekulera i, men min modell för jämförelsen mellan resultat i olika
grena kräver ingen förklaring till den faktiska situationen, utan fungerar
alldeles utmärkt i alla fall. Personligen är jag dock helt övertygad om att
antalet utövare av en idrott eller i det här fallet en gren påverkar
konkurrenssituationen. Slapphänt och förvånande argumentation från ALJ:s sida.
Det är helt orimligt att han på fullt allvar kan tro att konkurrens är helt
oberoende av antalet utövare. Det påminner om diskussioner som jag haft med
någon betydligt mindre insatt i idrott än ALJ. Typ, ”det är lika svårt att
vinna bandy-VM som fotbolls-VM, man måste ju vara bäst i världen vilket som…”,
så långt gången passar filmrepliken, ”I rest my case, your Honor”, in.
Jag har inte heller ifrågasatt Daniel Ståhls plats på
10-bästalistan. Det finns andra, mycket duktiga friidrottare på listan, men som
i konkurrensen med andra svenska friidrottare, faktiskt inte hör hemma där.
Huruvida, Daniel Ståhl hade varit världsetta om alla i världen var
diskuskastare går förstås inte att svara på och man kan inte bygga en
rankinglista på ALJ:s högst personliga spekulation i frågan. Statistiskt kan
man dock konstatera att ingen löpare skulle om han låg motsvarande 2,7 m från
världsrekordet vara världsetta i grenen. På 800 och 1500 m, 2020, skulle Daniel
ligga på 11:e respektive 10:e plats i världen. Makalöst bra, men ändå inte
etta. På 800m skulle han för övrigt ligga fyra placeringar och dryga tiondelen
bakom världssjuan Andreas Kramer. Enda anledningen till att Daniel ligger strax
före Andreas i min ranking är att jag utgår från det resultat som ligger
mittemellan världsrekordet och årets världsbästa. Det gynnar teknikgrenarna då
världsårsbästa sällan ligger speciellt nära gällande världsrekord, men det kan
jag bjuda på.
Argumentet att ”vi gör som Track & Field News” leder
inte närmare sanningen. Två fel gör inte ett rätt. Nu var det några år sedan
jag prenumererade på T&F News, men visst led deras samlade rankinglista av
de del liknade problem som SHKF:s 10-bästalista. Dock är problemet inte lika
omfattande som för den svenska listan. Problemet med att klona metodiken är att
när T&F-News ska ranka de 10 bästa i världen alla kategorier, har de enbart
topp-10 i varje gren att ta hänsyn till och de är alla på en sådan nivå att de
deltar på VM, OS och Diamond League etc. Det går alltså att ha med det i
vågskålen. Så ser det inte ut för en svensk lista. De kvalgränser som gäller på
sprint- och löpsidan ligger på en nivå som det inte är säkert att ens en
sprinter eller löpare som kan vara aktuell för 10-bästalistan klarar av. För
Diamond League kan kraven vara ännu högre, ofta handlar det om minst global
mästerskapsfinalnivå t.ex. en kapacitet för 800m på 1.43-44, 1500m 3.30-32 och
sub-10 på 100m. Alltså långt tuffare än vad som krävs för att få hoppa eller
kasta på DL. Att låta den typen jämförelser få allt för tung vikt i rankingen
gynnar de svagare grenarna och i det närmaste diskvalificerar nästan alla
löpare och sprinters. T&F-News grenranking och även motsvarande grenranking
som ALJ förtjänstfullt gjorde i den numera avsomnade tidningen Friidrott var
mycket bättre, då problematiken med att jämföra aktiva i olika grenar inte ställde
till det. Viljan att vara någon sorts T&F News ”prospect” gynnar verkligen
inte saken.
I Mats Wennerholms artikel får Karin Torneklints i min värld
fel fråga. Huruvida, hon står bakom resultatet eller ej var inte min kritik.
Det problematiska i mina ögon är att hon och flera andra med ledande och
styrande funktioner på SHKF överhuvudtaget deltar i detta. Det reflekterar hon
inte alls över i artikeln. Att SHKF skulle behandla alla lika får stå för
henne, verkligheten visar något annat. Jag har skrivit om det förut, ”Saganom mästerskapsgruppen”, och visat på vilka radikalt
olika prestationsnivåer som krävs för att kvalificera sig för olika typer av
uppföljningsgrupper inom SHKF. Betydligt högre krav ställs på sprinters och
löpare.
Värt att poängtera är att jag har haft för avsikt att
motionera om en reformation av 10-bästalistan, men motionen har inte gått
igenom Hässelby Friidrotts styrelse. Min kritik av listan är således min och
endast min. Den backas alltså inte upp av klubbens styrelse. Ni kan och bör
dock läsa det råa utkastet av min motion som jag tidigare presenterat i denna blogg. Då får
ni också se hur juryn, genom sin prioritering av ”tungt” vägande tävlingar, i
princip diskvalificerat alla långdistanslöpares från möjligheten att komma i
fråga för en hög rankning. Nu råkar det bara vara den största grengruppen inom
friidrotten. Så kan det gå.
Trots att Mats Wennerholms artikel är rätt kortfattad i en
idrottsligt komplex fråga och utan att pressa de ansvariga något nämnvärt,
lyckas den förvånansvärt väl sammanfatta hela problemet. 10-bästa listan bygger
inte på något annat än ALJ:s starka tro, ”jag tror att exempelvis Daniel Ståhl
varit världens bästa diskuskastare, även om hela världen kastat diskus” och
juryns tyckande, här i Karins Torneklints skepnad, ”jag står bakom alla namn på
listan liksom hela juryn. Sedan finns det alltid de som tycker annorlunda”. Tro
kan man göra i olika religiösa samfund och löst tyckande kan man ägna sig åt vänner
emellan, men inte när man ansvarar för ett specialidrottsförbunds officiella
ranking av de aktiva. Det ställs större krav än så. Hög tid att lägga ner
skräpet i den form som det nu har!
