onsdag 7 mars 2018

Roger Bannister – världens första drömmilare har hängt upp spikskorna i den idrottsliga himlen


Sir Roger Bannister gick bort 88 år gammal i söndags. Jag försöker mig inte på någon minnesruna. Andra gör det bättre. Jag kan bara konstatera att världens genom tiderna mest sägenomspunna idrottare har gått ur tiden och svensk idrottsmedia visar prov på sin idrottsliga historielöshet. DN:s sportsidor i ”papperstidningen” noterade det inte ens. Tyvärr, inte helt förvånande, men ändå en tydlig signal. DN:s sportjournalister jagade förmodligen ”nyheter” om Zlatan. Tänk om han snubblade på en trottoarkant under sitt stockholmsbesök och de skulle missa det. DN:s sportkrönikör satt väl som bäst och filade på ytterligare något upprop om någon obskyr skidtunnel, kanske i Kungsträdgården, avlönad eller självpåtagen lobbyist för Svenska Skidförbundet som han är. Journalister behöver förstås inte vara neutrala eller oberoende, men det underlättar om man vill ha någon trovärdighet i behåll.

Mer oroande är att friidrott.se inte har uppmärksammat Bannisters bortgång. Intresset för löpning står tyvärr inte högt i kurs på den redaktionen.

All annan media med självaktning världen över har förstås uppmärksammat Roger Bannisters bortgång.
Ett axplock:
Hufvudstadsbladet (verkar dock ha förväxlat personerna på bilden)
etc. etc. etc.

söndag 4 mars 2018

Ge våra aktiva möjlighet att delta på Universiaden utan att behöva försaka SM


Förbundsårsmötet ligger några veckor bort och jag hade sagt att jag skulle puffa lite för den andra motionen som Hässelby Friidrott ligger bakom. Det handlar om den som avser Universiaden. Det är förmodligen den motion som har störst positiv effekt för våra elitaktiva. Att inte behöva välja mellan SM och Universiaden, utan att både kunna delta på SM och Universiaden, borde vara en självklarhet. Universiaden utgör en strålande möjlighet att skaffa erfarenhet av tävling, som på alla sätt liknar OS. Jag går inte in i detalj på det här, läs motionen och ett tidigare inlägg här.

Kvalgränser och SOK:s fyrkantiga uttagningsprinciper, gör det väldigt tufft för alla att ta sig dit. Ännu svårare för friidrottare på väg upp, som ännu inte nått sin karriärs peak. Många drömmer dock om att någon gång kunna kvalificera sig till OS och Universiaden är ett alldeles utmärkt steg på vägen. Att inte placera SM i kalendern så att det omöjliggör deltagande på Universiaden, vore en viktig signal från SFIF. Hittills har sådana signaler saknats helt. Vilken ypperlig möjlighet som Universiaden utgör för våra elitaktiva är något som SFIF valt att inte påtala med några stora bokstäver. Detta måste bli mycket bättre i framtiden. Man kan börja med att informera ordentligt om de deadlines som gäller för anmälan. Universiaden är inget man anmäler sig till veckan innan. Den initiala anmälan skall vara inne flera månader i förväg. Det vore också en signal från centralt håll om vilken lyckad kombination som idrott och studier kan vara. Något som inte hålles högt eller underlättas speciellt väl inom svensk idrott. Hur styvmoderligt SFIF behandlar Universiaden förstår man också om man letar efter resultaten från Taipei på friidrott.se. Man hittar den inte under ”Internationella mästerskap”, utan den är begravd under ”Övriga svenskar utomlands – ute”?! Att det var det största internationella mästerskapet 2017, verkar man inte ha reflekterat över. ”Signaler”, sa Bull.

För SM är det också viktigt att det inte krockar med Universiaden. Allt eftersom fler aktiva upptäcker vilken fantastisk tävling Universiaden är, och vilka möjligheter till erfarenhet av internationella mästerskap, som den innebär, kommer SM att tappa toppaktiva och SM förlorar på det. Sidoeffekten blir också att vi inte nödvändigtvis får ”rätt” svenska mästare, då bästa inte är på plats.

Gör våra aktiva en stor tjänst, genom att stödja motionen på förbundsårsmötet-

onsdag 21 februari 2018

Dubbelseger för Joel på Sun Belt Conference-mästerskapen

Joel Durén försvarade sina två vinster från fjolårets Sun Belt-conferencemästerskap i Birmingham, Alabama. Två mycket övertygande lopp, där han efter snabba avslutningar till slut var helt ohotad i mål, både på 3 000m och majlen. På majlen räckte löpningen också till nytt PR, 4.09,78, endast några futtiga hundradelar från klubbkompisen Emil Blombergs mästerskapsrekord. På 3 000m, 8.20,17, saknades 19 hundradelar till PR. Att det fanns mer tidsmässigt såg tydligt ut. Joel sprang väldigt övertygande även i fjolårets mästerskap inomhus, men fick inte till det ordentligt utomhus. Ny möjlighet i år.

För Erik Martinsson blev det en andra plats på 800m och en tredje på 400m. Hässelbys Astrid Rosvall hade en lite jobbigare tävling i år jämfört med förra året, då hon vann 800m och var tvåa på majlen. I år avslutade hon med en tredje plats på 800m efter att ha kommit femma på majlen.

Resultat

Joel Durén vinner 3 000m på Sun Belt-conference-inomhus 

tisdag 23 januari 2018

Motion till Svenska Friidrottsförbundets årsmöte – Terräng-SM 3.0

24-25 mars genomförs Svenska Friidrottsförbundets årsmöte. Inte så många som kommer att märka av det. Inte så konstigt, eftersom att det normalt sett inte händer något speciellt. Lite som att se asfalt rinna. Klubbar och distrikt letar fram de mest konservativt lagda att skicka, för att säkerställa att tingens ordning förblir som den alltid har varit. Jämförelsevis skulle Påven upplevas som en frisk västanvind, i det närmaste en rebell. Hursomhelst, skam den som ger sig. Hässelby Friidrott har lämnat in två motioner. Jag börjar med den rörande Terräng-SM. 

Terräng-SM står och stampar och utvecklingen har inte varit gynnsam. Arrangemanget behöver moderniseras för att nå den nivå som tävlingen förtjänar. Det beror inte på att arrangörerna inte har gjort vad de kunnat, utan snarare på att förutsättningarna inte är tillräckligt bra. Detta har bl.a. lett till
Meraf Bahta - Svensk Mästare, 2017
att vissa tävlingsklasser är alldeles för små och lagtävlingarna ställs regelmässigt in eller har en omfattning som inte kan kallas tävling. Krasst räcker det att sätta ihop ett lag och ta sig runt för att få medalj. Framförallt lagtävlingen gynnas av stora startfält, men även den individuella tävlingen blir bättre för de aktiva om de har fler att tävla mot. Med de deltagare vi har idag nås detta genom att ha färre lopp. Färre lopp får vi genom att dels anpassa vårt mästerskap till det gängse formatet internationellt och i andra länder. Det innebär en sträcka för seniorerna istället för två, precis som på NM, EM och VM. Färre lopp får vi också genom att slå ihop loppen för vissa klasser. Inget dramatiskt, men det ger större startfält och därmed bättre lopp för alla inblandade. Lagtävlingarna får också bättre förutsättningar att i högre grad genomföras och genomföras på ett sätt där det i praktiken tävlas om medaljerna. I de länder där terränglöpningen blomstrar är lagtävlingsmomentet nyckeln till framgång. Den kunskapen finns även hos oss och det diskuteras, men i praktiken görs inget aktivt för att skapa grogrund för lagtävlingarnas utveckling. 

Tävlingen har sedan länge genomförts över två dagar, men så har det inte alltid varit. Anledningen till 2-dagarsformatet var i huvudsak att seniorerna tävlade på två distanser. Förändringen har gjort arrangemanget väldigt utdraget och minst sagt segt. Detta inte bara för aktiva, ledare och funktionärer, utan även för publiken. Publiken behandlas alltför ofta styvmoderligt inom svensk friidrott. Med de förändringar som föreslås kan arrangemanget avgöras under en dag och på kortare tid än den längre av nuvarande två dagar, med samma ställtider mellan loppen som idag. Vi får helt enkelt en fulladdad dag med tävlingar helt i publikens smak, samtidigt som vi får mycket bättre tävlingar för de aktiva, win-win. Som grädde på moset blir tävlingen mer lättarrangerad och till en lägre kostnad. Pengar som kan ses som en besparing eller en möjlighet att höja kvalitén på arrangemanget. För klubbarna blir det också billigare, en hotellnatt mindre om inte annat. Vidare kan många aktiva och ledare slippa ta ledigt från skola eller jobb under fredagen.
Survival of the fittest

Endagsformatet öppnar möjligheter för att göra något mer av tävlingshelgen. Varför inte utnyttja det faktum att en hög andel av Sveriges tävlingslöpare och tränare från medeldistans till maraton är på plats. Lördagen skulle kunna omfatta provlöpning av banan lördag eftermiddag och avslutas med en ”löparclinic” och middag lördag kväll öppen för alla. En bra möjlighet att nå ut med information till löparkollektivet och sprida nya kunskaper om träning, hantering av skador och mycket annat. Ett tillfälle för bra för att missa. Om så önskas skulle vi även under lördagen kunna ha ett observationslopp över 2 km (ett varv på banan) för dem som har ett intresse av att vara aktuella för EM:s mixedstafett, om den permanentas. Alltså inte något SM, utan ett lopp som går att kombinera med ett fullt fokus på  söndagens SM-lopp och en möjlighet för sådana som inte tänker sig att springa Terräng-SM.

Läs motionen i sin helhet och se till att bifalla motionen under årsmötet i Eskilstuna i mars.
Den som orkar kan också läsa ett långt inläggfrån förr, som bland mycket annat leder fram till de förändringar som aktuell motion omfattar. 
Nappe i ensamt majestät - Terräng-SM, 2017

------------------
”Det finns en särskild plats i helvetet där man visar allsvensk fotboll och Vinterstudion ackompanjerat av sportradiomusik.” – okänd tänkare

söndag 19 november 2017

Varför Universiaden?

I slutet på augusti var jag med en liten, mycket liten svensk friidrottstrupp på Universiaden i Taipei. Truppen bestod endast av Frida Åkerström och Elmar. Tävlingens tajming var inte så bra den här gången då SM avgjordes samtidigt. Det var synd eftersom att en större trupp hade varit bra för svensk friidrott. Det pratas mycket om vikten av att aktiva kommer ut på stora internationella mästerskap för att skaffa sig erfarenhet inför framtida mästerskap. Internationella mästerskap innehåller komponenter som inte förekommer i några andra stora tävlingar, må vara Diamond League eller vad som helst. Det kan gå att komma undan med missade avprickningar, sena ankomster och annat strul på annat håll, men som vid mästerskap ofelbart straffar sig. Uppvärmning och andra förberedelser kan också behöva anpassas p.g.a. att calling och annat sker mer strukturerat. Vidare kan logistiken vid stora mästerskap i större städer göra att man måste vara ute i bättre tid för att ha
"Olympielden" brann på stadion under hela tävlingen
marginal även om något oförutsett inträffar. Som tävlande är du en i mängden, ingen tar hänsyn till just dig.


Vad är Universiaden? Kort sagt är det ett OS för universitetsstuderande. Friidrott är bara en sport av ett 25-tal. Tävlingen avgörs vartannat år och aktivt studerande under innevarande år eller året innan kan delta. Det finns en övre åldersgräns som är 27-28 år (i år född tidigast 1 jan, 1989). Det finns kvalgränser, som i regel är beskedligare än till EM, VM och OS. Det svenska deltagandet hanteras av SAIF, Sveriges Akademiska Idrottsförbund. SAIF bidrar med vissa ledare, men respektive specialidrottsförbund kompletterar med ledare/tränare som besitter mer specifika kunskaper inom respektive sport. Årets Universiad var den 29:e i ordningen. Liknande tävlingar har dock genomförts under annat namn ända sedan 1923. 145 länder deltog denna gång med 7 639 aktiva. Som jämförelse deltog 207 länder och 11 551 aktiva i Rio-OS. I friidrotten deltog 1 258 aktiva från 115 länder.

Vy från vår balkong i "Athlete's village"
Jag har varit på många friidrotts-EM och –VM de senaste 15-20 åren och jämförelsevis, är det ”småtävlingar” i förhållande till Universiaden i Taipei. Visst, det är lite uppståndelse runt arenan, men i huvudsak bara där. Deltagarna bor på olika hotell och åker till arenan och tävlar. Ingen större skillnad mot andra tävlingar. Universiaden var något helt annat. Ledare, tränare och aktiva bodde i en inhägnad ”olympiaby”. Byn bestod av 30-40 st helt nybyggda 17-våningarshus!

Några av de helt nya höghusen som utgjorde "Athletes village"


En del av matsalen, totalt tre hopbyggda stora luftkondition-
erade tält, 100x100m
Totalt bodde 13-14 000 i denna by, en mindre svensk stad med andra ord. Den svenska truppen delade hus med huvudsakligen Sydafrikas trupp, som var betydligt större än den svenska. Även Namibia bodde i vårt hus, och möjligen ytterligare något land. All inpassering i byn skedde via ett fåtal ingångar med ID-kontroll, metalldetektorbåge och genomlysning av väskor. Matsalen var något utöver det vanliga. Den var öppen från 05.00 till 01.00, vid behov även andra tider. Den var stor, väldigt stor. Den bestod av tre ihopkopplade, luftkonditionerade tält. Den totala ytan var 100x100m, alltså två fotbollsplaner. Luftkonditioneringen behövdes då utomhustemperaturen pendlade mellan 30 och 40 grader. Den hade plats för 6 000-7 000 samtidiga gäster. Matgästerna kom och gick hela tiden, då de olika idrotterna pågick hela dagen. Mat fanns av alla sorter hela tiden, Italian, Asian, Halal, Taiwanese, World food etc. Mycket färska grönsaker och

frukter fanns alltid. Dricka, bröd, pålägg och efterrätter likaså. Frukost serverades också i stort set hela dagen. Sammanfattningsvis måste jag tillstå att maten var riktigt bra. Ingen kom heller in i matsalen utan att ”desinficera” händerna, sådant kontrollerades. Ingen vill att smittor i onödan ska spridas via matsalen.

Gåsmarschen mellan boende och matsal pågick nästan
dygnet runt.
Transport och logistik vid ett sånt här stort arrangemang är en historia i sig. Vid ett friidrottsmästerskap är det enkelt, alla ska till samma arena. Vid Universiaden är tävlingarna utspridda på många olika tävlings- och träningsarenor. Transporter tar tid. Transporter i stora städer tar lång tid. En timme hit, en timme dit. Bussar till de olika arenorna gick med olika intervaller hela tiden. Den aktiva är en i mängden av friidrottare, som är några i mängden av idrottare. Det går inte att anpassa transporterna efter någon enskild, utan aktiva måste anpassa sig och ta ansvar för sådana
Bussarna kom och gick hela tiden, ofta med poliseskort.
bitar. Visst vi ledare hjälper till, men det är i slutändan ändå de aktiva som måste lära sig sådant. På hemmaplan kanske man kan bli curlad, men på andra sidan jordklotet är det meningslöst att skylla en missad transport och därmed kanske äventyra hela deltagandet på någon annan. Avprickning, calling och start är färskvara, missar man sådant, missar man tåget och fler går inte. ”Avprickning” sker visserligen på annat sätt än en lista på väggen och med längre framförhållning, men i alla fall. Det är viktigt att vara observant och följa procedurerna.   

Porten upp mot friidrottsarenan.


Uppvärmningsarenan dagen före tävlingsstart. 
Även om det som omger tävlingarna mer påminner om OS än om ett internationellt friidrottsmästerskap, tror jag att själva tävlingarna och tävlingssituationen påminner väldigt mycket om varandra för alla mästerskapen. Alltså mycket nyttigt för dem som har ambition att nå EM, VM och OS att få möjligheten att delta i ett sammanhang som är så likt det man strävar efter och förhoppningsvis når längre fram. Nivån på tävlingen håller inte samma klass som VM, men i många grenar påminner det mycket om EM. Även om toppen inte är lika bra, kan det på bredden och där strecket går för vidare avancemang vara väldigt likt tex. EM. Strängt taget är det en situation, som våra friidrottare aldrig möter på hemmaplan. Ofta är SM det enda sammanhang som det är försöksomgångar, och inte alltid ens där. Våra bästa, de som är aktuella för internationella mästerskap, behöver i princip inte förta sig för att gå vidare. De kan, som det brukar heta, bara ställa in skorna. Att möta situationer där de behöver prestera på toppen av sin förmåga för att gå vidare är lärorikt. Att dessutom behöva gå all-out igen dan därpå kräver något helt annat än ett SM, med ”uppvärmning” och sedan ett finallopp som inte nödvändigtvis kräver karriärens bästa lopp av den aktiva för att vinna.

Frida i calling.
Elmar på väg till calling-2 inför 800-semin.
Taipei bjöd också på ett helt annat klimat än de ljumma sommarkvällar, som tävlingar på våra breddgrader oftast innebär. Taipei i augusti innebär sol och 30-40 grader. När det regnar så öser det inte ner, utan himlen öppnar sig som om syndafloden var i antågande. Det innebär att tidsprogrammet kan förskjutas och oklarheter uppstår innan korrekt information om nya starttider kan anses vara tillförlitliga. Nyttigt att lära sig att hantera förändringar med kort varsel. För Elmars del innebar det t.ex. att 1 500m-försök sköts upp en timme och att 800m-semifinalerna höll på att skjutas upp, men ändå inte, fast kanske ändå, varför inte, men calling då och så vidare… Att vara beredd på att väder, kultur, språk, rutiner, information et.c. inte är som de brukar vara och att man som aktiv är utelämnad till sig själv, är nyttigt. Vad gäller väder är kanske Elmars 800-semi något av det märkligaste jag har upplevt. Regnet hade öst ner, syndaflodsvarianten innan tävlingarnas första start under kvällspasset. Stavhoppet sköts på, men löpningarna kunde i alla fall mot förmodan starta enligt tidsprogrammet. När 800-semisarna startade regnade det, men inte värre än att det var hanterbart. Vid Elmars heat regnade det under första varvet, för att under andra varvet fullkomligt vräka ner. Vräka ner, är en underdrift, mer som att springa i en biltvätt. Det var inte två olika väder, snarare två olika klimat under det första varvet jämfört med det andra varvet. Se videon (54 min in i streamen). Att under de förhållandena slå personbästa och springa jämnt med så många topplöpare är danande för karaktären och något att luta sig mot när det förhållandena inte är perfekta och inte som förväntade. Det är faktiskt på det sättet att mästerskap går på olika håll i världen och klimatet kan ställa till det, vilket man hur gärna man än skulle vilja inte kan påverka.
Elmar, varv 1, 80m-semi.

50+ sekunder senare, himlen hade öppnat portarna.

Det är lätt att fastna i den egna idrottsliga vardagen och inte se idrottsvärlden omkring sig. Universiaden ger möjligheten att vidga sina vyer. Många sporter på samma plats och en närhet till de idrottare som inom sitt gebit, strävar efter samma sak som en själv, d.v.s. att bli så bra som det någonsin går. Möjligheten att se live-idrott av annan sort än friidrott ökar förståelsen för dessa. En sak är helt klar, att se idrott på TV och att se samma prestationer i verkligheten på nära håll är två vitt skilda saker. Svårighetsgraden på prestationerna går helt enkelt inte genom TV:n. Även om respektive idrott som sådan inte har någon direkt bäring på ens egen idrott, så är det värdefullt och inspirerande att uppleva dem i verkligheten. Olika perspektiv är alltid nyttigt och en hälsosam distans till vad man håller på med kan hjälpa den aktiva att hitta rätt i den idrottsliga vardagen. Vi bodde med pingisspelarna och jag var i pingisarenan och tittade. Den bollträff och den hastighet med vilken bollen går fram och tillbaka mellan bordshalvorna, när dessa världsklasspelare från Kina och andra starka pingisnationer gör upp i pingishagarna är kort sagt imponerande att uppleva på nära håll. Samma sak gäller t.ex. tennisen. Upplevelsen av den hårdhet i bollträffen som slagen som dagens topptränade spelare med moderna racketar åstadkommer går förlorad när ”live” blir TV.


Baseboll och Basket är de två populäraste sporterna i Taiwan.
Köerna till finalpassens basketbiljetter ringlade flera hundra
meter runt basketarenan.
Vilka olika förutsättningar som idrottare runt om i världen har fick jag flera exempel på från idrottare och ledare inom andra idrotter. Jag pratade med vår svenska deltagare i rytmisk gymnastik. Hennes förutsättningar med studier på Handelshögskolan och träning på kvällstid ska jämföras med de bästa i världen, ofta från ”öststatsländer”, som tränar på heltid, 8 timmar om dagen. Deras ”studier” består i huvudsak av, just det, gymnastikträning. Förstås svårt att konkurrera. Svenska bågskyttarnas vardag är lika svår. Deras konkurrenter, många t.ex. från Sydkorea, skjuter utomhus på rätt distans hela dagarna, året om. I Sverige står man, under långa delar av året, i bästa fall i en idrottshall på avkortat avstånd och utan väderpåverkan. Bågskytte handlar mycket om att korrigera pilarna för vind och annat som påverkar flykten. Tränar man under sådana förhållanden hela dagarna, året om, läser man av väderförhållandenas påverkan med ryggmärgen. Dessa skyttar korrigerar vindens påverkan och ”bågar” in pilarna och träffar i stort genomgående 9:or och 10:or. En 8:a är en miss. Att man dessutom står öppet i strålande solsken och 35 grader med svetten rinnande i ögonen, gör inte saken lättare.

Några av alla volontärer. Deras tålamodet och vänliga
bemötande var enastående.
Jag kan också konstatera att Universiaden är ett arrangemang som vi i Sverige inte skulle klara av att arrangera. Det finns inte på kartan av många olika orsaker. En sådan är ekonomin. Det är mycket tveksamt om våra politiker skulle vara beredda att backa upp och garantera den ekonomiska satsningen som arrangemanget kräver. Dessutom tror jag inte att vi skulle kunna få fram alla de tiotusentals volontärer som var den kanske viktigaste framgångsfaktorn. Jag har aldrig sett så många volontärer i samband med ett idrottsarrangemang. Här hemma ska ”volontärer” i dag ofta ha någon form av ersättning. Dessutom kan man förvänta sig att huvuddelen av dem ägnar mesta tiden åt mobilsurfning, snarare än uppgiften. De taiwanesiska volontärerna hade full fokus på uppgiften och, ej att underskatta, genomförde den med gott humör och alltid med ett leende på läpparna.

Taiwan som land var en positiv upplevelse. Det finns mycket att se och uppleva av kultur och natur. Taipei är en stor stad, speciellt om man inkluderar hela metropolen. Allt flyter dock på smidigt, vad gäller kommunikationer och service. Taiwanesisk idrott står sig stark även om landets politiska status och konflikten med Kina gör att de inte får delta i alla sammanhang internationellt. Friidrotten ät på frammarsch. En sak som jag noterade var att det fanns väldigt många löparbanor. Snart sagt varje skola hade en bana. En förutsättning för det var att de förstått att alla banor inte behöver vara just 400m och utrustad för Diamond Leauge-tävlingar. Jag såg många banor som var någonstans mellan 200 och 300m. Barn/ungdomar i låg- och mellanstadiet, kan mycket väl utöva friidrott på banor med mindre kurvradie. Det utrymme och den kostnad som skillnaden mellan en fullfjädrad friidrottsanläggning och den som i praktiken gör jobbet för skolungdomar utgör är avsevärd. När byggdes senast en skola i Sverige som också inkluderade en anläggning för friidrott? Då menar jag inte en raksträcka där man enbart kan springa 60m. Det område där ”athletes village” låg hade en nybyggd bana av ovan nämnda sort. Ytterligare två banor inom synhåll fanns. Något för svenska kommuner att ta efter. Tillgången till idrottsanläggningar i Sverige är väldigt eftersatt. Pengarna verkar mest spenderas på konstgräs och friidrottens behov kommer i kläm. I USA, vars friidrott blomstrar, har varje high school en egen friidrottsanläggning. 


 Det jag tar med mig från Universiden är att svensk friidrott borde utnyttja de möjligheter till erfarenheter som tävlingen erbjuder våra aktiva. Erfarenheter från ett arrangemang som påminner mycket om ett OS är oerhört värdefullt att ha i bagaget för framtiden, må så vara inför ett EM, VM eller OS. Jag förstod också från andra idrotter, t.ex. från simmarna, att konkurrensen denna gång var högre jämfört med tidigare. I en globaliserad värld kan mycket väl Universiaden vara en företeelse som gynnas och utvecklas positivt. Vi borde vara med där. Det börjar i säsongsplaneringen från centralt håll. Givetvis skall vi inte lägga ett SM av större dignitet samtidigt som Universiaden. Nästa upplaga av Universiaden avgörs i Neapel, 2019. Närmare bestämt 3-14 juli. Det handlar också om att marknadsföra tävlingen för våra aktiva. För många borde det vara 2019-års stora säsongsmål.

lördag 18 november 2017

Starka lopp av Isabelle, utan sko, och Elmar

Isabelle stod för en bragdartad insats vid NCAA cross-country-Div 1-mästerskapen i Louisville idag. Individuellt blev det en 15:e plats för Isabelle och hennes University av San Francisco tog hem andra platsen efter New Mexico. Isabelles insats var extra stark med tanke på att hon blev av med ena skon redan efter 2,5 km. Visst, det går att springa med en sko, men två spikskor på gräs och inslag av grus och sten är definitivt att föredra. Samma sak drabbade Elmar för tre år sedan på NCAA, redan efter en dryg km. I hans fall satt skon kvar, men hälkappan hade trampats av. Han tvingades stanna och operationen kostade. En "bekväm" plats i den 250 löpare stora klungan, byttes mot en sista plats med lucka till näst sista man. En km in i loppet passerar hela klungan förbi inom loppet av några sekunder. Jag stod och tittade någonstans strax innan skostoppet och han låg bra till. Vi min nästa position vid 2 km-passeringen kunde jag inte se honom och trodde först att jag missat honom i myllret av löpare, då dök han upp. Han passerade sedan närmare 200 löpare, men hade förstås ingen chans att nå alla löpare som han utan missödet hade kunnat konkurrera med.

Historiskt får man gå tillbaka till början av 2000-talet för att hitta någon sådan hög placering för svenska löpare på NCAA-nationals. 2001 var Ida Nilsson 12:a. 2002 avancerade Ida till 8:e plats och hade då syster Johanna bakom sig på 12:a plats. 2003 belade Ida och Johanna 9:e och 10:e plats. Den största framgången historiskt var sedan Johannas seger 2005. En prestations som känns märkligt bortglömd. Om man tittar på resultatlistorna, förstår man vilken fin plantskola som tävlingarna är. 2002 och 2003 vann t.ex. årets NY City Marathon-vinnare Shalane Flanagan. Isabelle är endast sophmore och har således ytterligare två möjligheter.




Även Elmar gjorde ett bra lopp i Salzburg Cross Attack, ett 8,7 km European Cross-Country Permit Meeting. Det blev en femte plats och ett klart fall framåt jämfört med Terräng-SM. Vann gjorde vasse tysken Richard Ringer och tvåa var David Nilsson, förmodligen Sveriges flitigaste elitlöpare. Det ser lovande ut inför Terräng-EM i december. Nästa helg är det Tillburg, Holland, som gäller.

lördag 11 november 2017

Kanonlopp av Isabelle på West-NCAA-Regionals i Seattle

Hässelbys Isabelle Brauer gjorde ett mycket starkt lopp för sitt University of San Francisco, USF, när hon slutade 7:a i den erkänt starka ”West Region” i fredagens NCAA regiontävlingar, kvaltävlingarna till terränglöpningens NCAA Nationals i Louisville nästa helg. Isabelle var bara 20 s bakom collegestjärnorna, Charlotte Taylor, mästarinna på 10 000m, och alaskaborne Allie Ostrander, hindermästarinna vid sommarens NCAA-mästerskap i Eugene. Isabelle har sprungit fortsatt mycket övertygande hela hösten, efter en stark bansäsong, med flera personliga rekord i våras. Isabelles USF vann också lagtävlingen, där man slog starka löpningsskolor som Stanford och Oregon. USF kommer att vara en av favoriterna inför NCAA Nationals. Glädjande att se att Isabelle är tillbaka på riktigt efter flera skadetyngda säsonger. 

Har Isabelles framgångar nått till svensk friidrotts informationsorgan, friidrott.se? Knappast! Vill man hitta nyheter om Isabelle, får man gå tillbaka till bansäsongen. Har NCAA-regionals överhuvudtaget kommenterats på friidrott.se? Nä, inte det heller. Detta trots att mängder av svenska löpare deltar. Av detta kan man återigen konstatera ett par saker. Om det hade det varit någon som var ute och hoppade eller kastade någonstans i världen i ett lika stort sammanhang, hade någon förmodligen suttit 24/7 och refererat varje övertramp eller burkänning. Efter terräng-VM, endast udda år, är NCAA-nationals helt klart den främsta terrängtävlingen i världen. Det andra som kan konstateras är att det centralt finns en ovilja mot svenska friidrottare, som utnyttjar de möjligheter att träna, tävla och utbilda sig som finns på amerikanska universitet. Oklart varför. Amerikanska universitet erbjuder i många fall perfekta träningsmöjligheter, högkvalitativa tävlingar, bra medicinskt stöd, välutrustade gym, rehabutrustning, inspirerande träningskompisar, kulturellt utbyte, mat och husrum. Just det, jag glömde universitetsexamen. Allt detta utan att svensk friidrott betalar en krona för det. Jag tror att jag räknade upp allt på kortlistan över vad en löpare letar efter i sin satsning. Vad har vi här hemma av detta, rent krasst, väldigt lite och av det som finns, på väldigt få platser. Så, varför mörkar man detta för ambitiösa svenska löpare? Hursomhelst, det kan knappast vara Terräng-SM som håller svenskar borta från de fantastiska arrangemang som amerikanska terrängtävlingar utgör…

NCAA-Nationals avgörs nästa lördag, 18 nov, i Louisville, Kentucky. Jag var där för två år sedan och bevittnade en fantastisk tävling i Tom Sawyer State Park. Kanske någon från centralt håll inom svensk friidrott skulle göra ett studiebesök där? Med Terräng-SM i Huddinge färskt i minnet kan jag i alla fall konstatera att det finns en ocean av kunskap att ösa ur vad gäller mästerskapsarrangemang.

 
Isabelle och University of San Francisco, NCAA West Regional-2017