Svenskt 25-bästa enligt uppnådda resultat tom. 21 juni

Jag har satt ihop en svensk 25-bästa lista baserat på den senast uppdaterade svenska statistiken. Alla resultat har översatts via min generiska världslista baserat på 2018-års världsstatistik. Resultatspridningen är identisk för alla grenar i den listan och följer spridningen för världslistan på herrarnas 100m, 2018. Listornas startpunkt i alla grenar ligger mittemellan gällande världsrekord och 2018-års världsbästa för respektive gren. Listan är något längre än 25 resultat. Å andra sidan finns några med i flera grenar. Det finns därför inte med 25 unika aktiva. Till nästa uppdatering lär dock lite ha hänt. Vi borde då ha kommit under plats 1 000 för minst 25 aktiva.

Listan tom. 21 juni, 2019

Plats	Namn	Klubb	Gren	Resultat	WL-plats
1	Mondo Duplantis	Upsala	Stav	6,00	13
2	Daniel Ståhl	Spårvägen	Diskus	70,56	21
3	Andreas Kramer	Sävedalen	800m	1.45,33	108
4	Angelica Bengtsson	Hässelby	Stav	4,76	238
5	Kalle Berglund	Spårvägen	1500m	3.37,84	243
6	Erica Kinsey	Trångsviken	Höjd	1,96	265
7	Henrik Larsson	IF Göta	100m	10,20	269
8	Erik Martinsson	Gefle	800m	1.47,34	355
9	Andreas Almgren	Tureberg	1500m	3.38,68	409
10	Yolanda Ngarambe	Tureberg	1500m	4.07,61	427
11	Robin Rohlén	IFK Umeå	800m	1.48,29	584
12	Suldan Hassan	Ullevi	5000m	13.31,35	590
13	Suldan Hassan	Ullevi	1500m	3.41,15	590
14	Elmar Engholm	Hässelby	1500m	3.41,50	652
15	Andreas Almgren	Tureberg	800m	1.48,57	682
16	Lovisa Lindh	Ullevi	800m	2.01,79	706
17	Henrik Larsson	IF Göta	200m	20,81	747
18	Thobias Montler	Malmö	Längd	8,22	753
19	Austin Hamilton	Malmö	100m	10,39	795
20	Elmar Engholm	Hässelby	800m	1.48,89	804
21	Max Hrelja	Malmö	110mh	13,81	837
22	Yolanda Ngarambe	Tureberg	800m	2.02,18	841
23	Erik Hagberg	Upsala	100m	10,41	876
24	Kalle Berglund	Spårvägen	800m	1.49,13	897
25	Hampus Widlund	Växjö	400mh	50,44	920
26	Isak Andersson	Upsala	400mh	50,45	928
27	Claudia Payton	Ullevi	100m	10,50	1002
28	Hanna Hermansson	Tureberg	800m	2.02,66	1020

Notebart är att Suldan Hassan har presterat resultat på 1 500m och 5 000m som motsvarar varandra exakt!

Vinter-OS i Sverige en katastrof för svensk elitidrott

Imorgon avgörs svensk idrotts öde för överskådlig tid. Skulle vinter-OS, mot allt sunt förnuft, hamna i Sverige, vore det en katastrof för all seriös elitidrott med hela världen som arbetsfält. Alla resurser, av nödvändighet som spektaklets budget är upplagd, kommer att hamna hos våra hemvävda, regionala idrotter.   

Vinter-OS är egentligen en helt förlegad tanke. Ett arv från när idrottsvärlden egentligen bara bestod av välbärgade länder i Europa. Insnöade, i bokstavlig mening, baroner och andra potentater skapade en lekstuga för deras egna höga nöjes skull. Skygglapparna, norskt huvudlag som det kan heta på travspråk, var stabilt fastsurrade. I verkligheten har huvuddelen av världens befolkning aldrig upplevt snö och is bara i drinken. På många håll ingår inte vinter ens i årstidscykeln. På andra håll har de vinter, men den omfattar inte snö, åtminstone inte i den omfattningen att man snöra brädlappar på fötterna och staka sig fram i skogen. De utövar helt andra sporter på vintern. Om vinter-OS skulle göra skäl för namnet borde väl de stora vintersporterna ingå, t.ex. basket, simning, volleyboll, olika racketsporter, för att bara nämna några? De sporter som nu ingår uppfyller inte kraven som ställs på en världsidrott, och borde inte vara med på OS. Utbredningen och mängden utövare är försvinnande litet. Inte ens i Sverige, som ändå har snö, även om det på de flesta ställen kan vara både lite si och så med den saken, t.ex. i de tänkta spelens ”huvudort”, kan vinter-OS-idrotterna seriöst utövas i något av våra befolkningscentra. Vill man arrangera olika former av ”världsmästerskap” i de här idrotterna, så kan man väl göra det på egen bekostnad, men i OS hör man inte hemma.

För att budgeten ska gå ihop i den svenska OS-kalkylen, ska gigantiska sponsorpengar säkras. Idrottens sponsormarknad är inte något Joakim von Anka-pengavalv. Snarare är det mer av kommunicerande kärl. Vi kan lugnt förutsätta att alla andra idrotter utanför de olympiska vinteridrotterna kommer att svältas ut, när alla tillgängliga sponsorpengar måste föda den gökunge som Vinter-OS kommer att utgöra under mycket lång tid. Det handlar inte bara om det som finns i budgeten, utan även de pengar som överskrider budgeten. Hittills (sedan OS-1960) har 100% av spelen dragit över budgeten. I snitt med 324%! [I en rapport från Oxforduniversitetet, ”Olympic proportions: Cost and cost overrun at the Olympics 1960–2012”, konstaterar forskarna Bent Flyvbjerg och Allison Stewart att OS under dessa år dragit över budgeten med i genomsnitt 324 procent., DN-17 juni]

Att lägga alla ägg i vinteridrottens korg, går stick i stäv med behoven inom elitidrotten i vårt land. I vinteridrotterna är vi jämfört med de stora världsidrotterna i princip helt själva. Även helt utan resurser skulle en blind höna med ledbesvär ta en och annan medalj. Vi som spänt bågen mer och vågat utmana världens idrottare i sporter med galet hög konkurrens och som verkligen skulle behöva stort ekonomiskt stöd för att få motsvarande förutsättningar som konkurrenterna, står ofta helt utan stöd. Kommer vinter-OS i Sverige att öka våra möjligheter? Frågan var retorisk förstås.

Men det är klart vi kommer ju att ha en efterbörd med ett grönt skidstadion i Haninge, en skridskohall i Järfälla för vår helt utdöda skridskosport och hoppbackar i Falun som faktiskt använts mer än en gång. Vad kan vi mer önska oss?

Vi får hoppas på att vi imorgon kväll får höra de närmast bevingade orden, "Albertville!" från en tidigare ansökan, fast i ny skepnad, "The olympic games of 2026 has been awarded to Milano/Cortina!" Ett sådant utslag vore värt mer för svensk idrott än alla svenska vinter-OS-guld genom alla tider.

6 juni, ett bra dygn för svensk 800m-löpning

Årets 800m-säsong fick en riktig kick-start 6 juni. Svenskfriidrotts bästa gren i förhållande till resten av världen, levde upp till rankingen under torsdagen. Under dygnet fick vi hela 6 sub-1.50-lopp från svenska löpare utspritt över världen och i tiden. 2018 hadevi 8 löpare under 1.50 och nu 6 på en dag!

Under natten mot torsdag sprang Erik Martinsson 1.48,36 semifinalen i NCAA-finalerna i Austin, Texas. Det räckte inte till final i den tuffa konkurrensen, men Erik spände bågen och höll en tuff fart i täten, 51.9. Eriks front running-taktik har tjänat honom väl i många tävlingar. I det här sammanhanget räcker det dock inte för att hänga av motståndarna. Det är helt enkelt svårt att springa ifrån löpare som är lika bra eller bättre. Han kan förstås hoppas på att gå vidare på tid, men det är ett lotteri och denna gång endast två platser. Med två direktplatser och en femte plats i heatet var han eliminerad. Erik kan dock se tillbaka på en framgångsrik college-säsong där han ån en gäng höjt sin 800m-kapacitet sedan året innan.

I Ludvika hade arrangörerna satt ihop den första upplagan av Bengt Nåjde-challenge, som ett extralopp i Ludvikaspelen. Man hade bjudit in några av Sveriges bästa 800m-löpare och kryddat det med några vassa utländska löpare. Ett lyckat initiativ, värt att prova på fler håll. Ludvikaspelen är i huvudsak en ungdomstävling. Elitinslaget ger ungdomarna en möjlighet att se några av Sveriges absolut bästa friidrottare. I den åldern är det otroligt motiverande.

Värmen var som bekant tryckande i torsdags, något som dock inte  normalt sett är något problem på 800m. Blåsten var lite besvärlig, men hellre tropikvindar än 10 grader regn. Den estniske haren, Rasmus Kisel, gjorde ett bra jobb på första varvet, 53,8. Alla löparna hängde i princip med. Första kurvan och bortre lång på andra varvet i gynnsam vind och haren drog fram till 600m. Sista 200m bjöd på en tajt finish i motvinden. Åt 1.44-löpare, Willy Tarbei, ungdomsvärldsmästare och silvermedaljör på JVM, var inget att göra, även om flera av löparna bjöd bra motstånd. Willy är inte obekant med svenska tävlingar. Den minnesgoda kommer kanske ihåg att det var Willy som vann GP-loppet i Karlstad 2017 när Andreas Kramer slog svenskt rekord. Bra tider över nästan hela linjen i rygg på Willys 1.48,06.

Resultat:

1	Willy TARBEI (-98)	Kenya	1:48.06
2	Zan RUDOLF (-93)	Slovenien	1:48.39
3	Canaan SOLOMON (-98)	England	1:48.49
4	Andreas ALMGREN (-95)	Turebergs FK	1:48.57
5	Elmar ENGHOLM (-92)	Hässelby SK	1:48.89
6	Robin ROHLEN (-90)	IFK Umeå	1:49.02
7	Joakim ANDERSSON (-92)	IFK Trelleborg	1:49.87
8	Berhe KIDANE (-99)	Ärla IF	1:51.76
	Rasmus KISEL (-96)	Estland	DNF

Hela fyra löpare under 1.50 och två, nästan tre, under 1.49. Mycket bra öppning på säsongen i vår starkaste gren. Dygnet avslutades som bekant med vår svenske rekordhållares, Andreas Kramers, starka lopp i Roms DL, 1.45,33. Mer om det loppet.

Utan tvekan ett fantastiskt dygn för svensk 800m-löpning. Frågan är om vi haft sex löpare under 1.50 samma dygn, någonsin? Har hoppochkastnyheter.se varit på bollen? Skulle inte tro det…

Tre nöjda löpare, Andreas Almgren, Elmar Engholm och Zan Rudolf

Video från loppet.

Tidernas 1 500m-lopp i Sverige?

Utan tvekan blir herrarnas 1 500m lopp Bauhausgalans starkaste och mest intressanta gren. Frågan är om ett starkare 1 500m-lopp någonsin sprungits i Sverige. Dessutom är förstås grenen intressant ur andra aspekter. Loppet innehåller 7 av de 8 bästa 1 500m-löparna från 2018 – 1:an, 2:an, 3:an, 4:an, 5:an, 7:an och 8.an!

IAAF - World list - 2018

Dessutom finns alla tre av bröderna Ingebrigtsen på startlinjen, Europas mest spännande friidrottare. Och, som grädde på moset, russinet i kakan, kronan på verket, pricken över i:et, jagar Kalle Berglund Johnny Kroons svenska rekord. 1 500m-rekordet är ett av de absolut äldsta svenska rekorden bland de olympiska grenarna, 3.36,49 från 1985. Ett rekord som Kalle har bombarderat under det senaste året utan att lyckas nå riktigt hela vägen fram. I säsongsavslutningen i Zagreb förra året tickade klockan fram förtretliga två hundradelar förbi rekordet. Att Kalle har en rejäl möjlighet att lyckas denna gång tyder säsongsöppningen i Los Angeles på, USATF Distance Classic, där Kalle vann och besegrade flera av de bästa amerikanska löparna. Tiden, 3.37,84, var ett verkligt styrkebesked.

Kommer TV-publiken att få se loppet i sin helhet? Det är tyvärr en fullt rimlig fråga. Redigeringen av sändningarna från Diamond League är ju under all kritik och svensk TV:s bidrag till friidrottssändningarna tillhör de sämsta i klassen. TV4:s sändningar ska vi väl inte ens nämna, men kravet på SVT, public service, borde kunna vara högre och de har ju inte ens reklamavbrotten att skylla på. Under Bauhaus-galans 2 tim långa huvudprogram, upptar löpningarna, 800-5000m, c:a 30 min. Hur mycket kommer vi att få se? Även fast det finns 90 min ytterligare, alltså mycket god tid att visa all sprint och vartenda hopp och kast av intresse, så brukar TV regelmässigt under pågående löpningar, hellre visa övertrampshopp med tre repriser plus påtagning av överdragskläder och snack med tränaren eller rivningar på 2.20 med samma inramning, dvs. repriser och annat lull-lull. Varför? Finns förstås inget vettigt svar på det.

Frågan blir istället, hur mycket kommer TV-publiken att missa och vad? Många passeringar, varv och kilometrar, passeras obemärkt och kommentatorerna som endast i begränsad omfattning fattar värdet av dem, rapporterar dem inte konsekvent, utan någon gång då och då, i bästa fall. Tempo och effekterna av detta på sluttid är för många kommentatorer dessutom överkurs.

Kommer löparna att presenteras? Tveksamt, troligen blir det en ”Stockholm-presentation”, inom idrottsregi, det sämsta påfundet sedan Itera-cykeln. The ”Stockholm-presentation” innebär att, just för löpningar, endast ett par aktiva i grenen presenteras, istället för alla, som man gör i alla andra grenar, sprint och teknik, där man lägger mångdubbel tid på presentationerna. Intelligensbefriat, då det är för löpningarna som behovet av presentation är störst. I sprint, springer löparna på var sin bana och det är inte speciellt svårt att lista ut vem som är vem, med en tillgänglig startlista, t.ex. på ljustavlan. I teknik står det för tusan på grenens resultattavla, vem det är som är i farten. För löpningar behöver publiken däremot få en chans att identifiera löparna innan loppet startar. Men som bekant, i Sverige skiter vi ju i publiken, i alla fall för löpningarna. Vi har oftast, inget undantag i år, några av världens bästa friidrottare på plats i form av löpare, och som hanteras som om det var några som katten släpat in från Lidingövägen. Inramningen av löpningarna är extremt viktig för publikens upplevelse. Helt avgörande faktiskt. En åskådare som vet vad hen ser blir mer engagerad än en som bara tittar. Det är vår skyldighet att hjälpa dem. Viktigare än att kocken kommer ut och talar om att det är vitsilverprickig sparris från Guatemala i soppan. I USA har man fattat det och presentationerna innehåller regelmässigt utvalda meriter för varje deltagare i loppet. Och jag lovar sådana finns för alla löpare som står på startlinjen i en DL-löpning i Stockholm. Och, det behöver inte ta någon längre tid än vad presentationerna gör för ett sprintlopp, där man långsamt ska vandra från bana till bana. I USA har de oftast tajtare tidsprogram och fler löpare i loppen och ändå går galant.

Som bonus denna gång har vi förutsättningar för att få ett fantastiskt 10 000m-lopp. Många superlöpare och förhoppningsvis bra förhållanden för långlöpning på stadion efter 22 på kvällen. Sverige är många gånger som bäst för löpning sena sommarkvällar. Inte för varmt och låg luftfuktighet. Även här är inte ett svenskt rekord helt uteslutet. Med den kapacitet som Robel Fsiha och Napoleon Solomon har visat kan Jonny Danielsson svenska rekord på 27.55,74 från 1989 inte vara helt säkert.

Var på plats, räkna inte med att TV gör löpningarna rättvisa!

”Lynchningen” av Caster Semenya – SFIF:s fega hållning gentemot IAAF

IAAF skyr inga medel för att beröva Caster Semenya all hennes värdighet. Det erkänt korrupta internationella friidrottsförbundet med all sin makt över Cas och obegränsade resurser att driva processer mosar fullständigt Caster Semenya och alla i hennes situation. Inget annat var väl att vänta, Goliat mot David. Om inte förr, så försvann nu all respekt för deras agerande. Tidigare, i diskrimineringen av ryska friidrottare var det juridiken som offrades på altaret i form av en kollektiv bestraffning av samtliga ryska friidrottare i motsats till all juridisk praxis. Påhejade, förstås, av vårt eget ryggradslösa friidrottsförbund. Nu är det mänskliga rättigheter som offras på samma altare. ”Rättvisa villkor” vilket jävla skitsnack. Här handlar det bara om orättvis behandling av en av världens bästa friidrottare, en som kan offras av västvärldens byråkrater inom IAAF. Alla andra inser att en sådan hantering aldrig hade varit aktuell av en från de fina kvarteren på vårt klot. SFIF, sin vana trogen, svansar efter som en svulten knähund. SFIF har en förmåga att slicka IAAF så långt upp i arslet att Sebastian Coe förmodligen måste gå runt med blöjor. Varför inte stå upp för rättvisan, istället för att bara prata tomma ord om den? Idrottares prestationer består av två komponenter, fysiken man föds med och det tillskott som man tillför genom träning. Vi föds, gudbevars, alla olika och vad vi sedan tillför till vår idrottsliga förmåga ansvarar var och en för. Det gäller även Caster Semenya. Inom idrotten tävlar vi, hittills i alla fall, i två könsklasser. Det finns tester för könstillhörighet inom idrotten och få har väl utsatts så intensivt för sådana som hon. Låt henne vara. Hon har redan utsatts för tillräckligt med trakasserier. Vad är nästa steg i dessa ”rättvisa villkor”? Det finns oändligt med fysiska skillnader mellan oss människor, vilken är nästa som ska få en rättvisekorrektion? Jag hade gärna haft längre ben förresten, men fick dras dem jag hade och tävla mot konkurrenter som var begåvade med ben från antiloper.

Vår ordförande gör en väldigt slätstruken figur när han försöker motivera SFIF:s fega hållning i frågan. Det blir direkt löjligt när han motiverar varför han med en sådan iver går ut och stödjer IAAF, ”då valde jag att delvis göra en egen analys och delvis prata med mina kollegor inom förbundet…”. Snacka om respektlöshet mot potentiellt massor av kvinnliga friidrottare i världen i allmänhet och mot Caster Semenya i synnerhet. Eller, ”Vi känner oss extra trygga i och med att IAAF har beaktat de mänskliga rättigheterna. Arbetet har inte bara skett inom IAAF utan mellan olika idrotter och inom ramen för IOK.” Det är som att fråga räven om hönorna är trygga! IAAF har ju jagat henne i åratal. IAAF och mänskliga rättigheter, ja tjena. FN:sauktoritet på området har en helt annan dignitet. Och IOK tillför ingen ytterligare kredibilitet i beslutet, eftersom IAAF har totaldominans där. Utan friidrott, inget OS.

Ta förnuftet till fånga och strid för Caster Semenya mänskliga rättigheter och ge vår idrott tillbaka en gnutta värdighet. Den som deltar i en mobb har också ansvar.