Mästerskapen som genomförts har med tydlighet visat hur
viktigt det är att optimera sina möjligheter i försöksloppen, för att ha en
chans att gå vidare. De allra bästa kan klara sig även med misstag under
loppet, men de flesta är i en situation att alla andra är lika bra eller bättre
än en själv. Flera gick vidare tack vare att de optimerade sina chanser genom
att springa klokt. Ännu fler åkte ut för att de inte gjorde det. Media och
kommentatorer, som bekant inte är där för att de förstår sig på löpning, har en
tendens att hylla de som minimerar sina chanser att gå vidare genom att springa
med huvudet under armen. De kallar det att "spänna bågen". Inget begrepp kunde
vara mer missvisande. De spänner inte bågen, snarare ställer de sig på
startlinjen och knäcker bågen över ena knäet. Vad gör de för fel då? Ett fel är
att öppna på tok för hårt. Löpning är inget trolleri. Att öppna i en fart långt
tuffare än vad man någonsin har klarat av förut ser bra ut och hyllas som sagt
av kommentatorerna, men slutar utan undantag med ett haveri. Och nej, det är
inte modigt. Att supa upp sina chanser direkt på det sättet är bara otroligt dumt.
Mer vanligt fel är att inte hålla innerspår, utan att härja
ute i både andra, tredje och fjärde spår. I ett SM-försök är det inget problem,
men på EM och VM blir det dyrt. Bana två är 6-7m längre än sargen. Redan på
800m innebär det 12-14m! För damer i 2:00 fart innebär det närmare 2 s extra
löpning. Det är inget handikapp som man har råd att ge en löpare som är jämngod
eller bättre än en själv. För herrarna i ett 1:46-lopp handlar det om c:a 1,7
s. En evighet i de här sammanhangen.
Även om man nu har haft ett förmånligt spår i 500m, så finns
det ytterligare fallgropar att falla i. Av någon anledning inbillar sig många
att det bästa att göra då är att på bortre lång runda alla konkurrenter.
Problemet är att många andra har precis samma briljanta idé. Tyvärr, det slutar
allt som oftast i fjärde spår utan att man har passerat en enda löpare. ”Det
gick ju hemma ju!” Du är inte hemma! Du tävlar mot löpare i Europa- och
världseliten och du har ett PB och ett SB som tillhör de sämsta i fältet. Du
måste vara iskall och chansa. Det är också förvånande hur ofta det öppnar sig
på innerspår, eftersom som sagt, många ska ut och pröva lyckan längre ut. Även
om det inte öppnar sig någon autostrada på bortre lång är slaget inte förlorat.
Även i kurvan, speciellt i utgången av den är lockelsen stark att gå ut i
spåren. På upploppet växer den lockelsen ytterligare. Det är nästan mer regel
än undantag att innerspår öppnar sig som en Pandoras ask. Jag har upprepade
gånger sett att även ledaren som har fritt spårval, ändå lämnar innerspår.
Galet, närmsta vägen mellan två punkter är som bekant en rät linje, men det är
absolut inte ovanligt. Många lopp och medaljer har förlorats den vägen. Jag har
själv gjort misstaget att ligga kvar på axeln på löpare som successivt drivit
utåt. Några gånger har jag i princip fått tränga mig förbi för att
överhuvudtaget komma i mål inom banans bredd, speciellt inomhus där banan är
smalare.
Jag pratar alltså om försökslopp där du tillhör de ”sämre” i
startfältet, men ändå när stjärnorna står rätt faktiskt kan gå vidare. Att då
försöka optimera sina chanser; det är att spänna bågen. Att det ändå inte gick
får du leva med, men du gav dig i alla fall chansen. Grundläggande är att till
nästan vilket pris som helst hitta ner till innerspår så snart som möjligt,
även om det i det skedet innebär en plats i ”kön”. Sedan gäller det att läsa av
tempo och konkurrenter. Naturligtvis ska du inte vara dummare än att om löpare
framför dig har en dålig dag och släpper luckor framåt, passera och raskt hitta
innerspår framför. Beslutet måste tas snabbt, baserat på tempo och egen bedömd
förmåga. Du måste också vara beredd att försvara din position på innerspår,
lättare i kurvan än på rakan. Det är på rakorna som du kommer att få flest
utmaningar. När du väl avancerar gäller det också att i första hand göra det på
rakorna och se till att du kommer att nå ett bra spår innan kurvan. Ofta ser
man halvhjärtade försök att passera som slutar med att löpare blir hängande långt
ut genom kurvan. Det kan krävas lite fartlek för att försvara sin position.
Trycka lite mer på rakorna och slappna av lite mitt i kurvorna. Det finns
löpare som har satt i system, speciellt inomhus, att gå hårt på rakorna och
sänka tempot i kurvorna, utan att för den skull släppa förbi någon, varpå alla
bakom börjar springa in i varandra. Det fanns några portugiser som "back-in-the-days" var
framgångsrika inomhus med sådan löpning.
Personligen sprang jag 1 500m på tio SM och missade
aldrig finalen. På den tiden var det ibland både 4 och 5 heat. Nu tror jag inte
att jag då var tillräckligt klok för att ha fattat grejen, utan gick oftast
vidare för att jag borde gå vidare oberoende av taktisk finess. Ett par
årgångar i början var det kanske mer ovisst om avancemang, men det var SM och
utrymmet för misstag var större än vid ett internationellt mästerskap. Jag
minns dock många löpare av finalkaliber, som missade finalen. Ibland, trots att
både kapacitet och form egentligen borde ha inneburit final.
Under sommarens VM och EM, såg jag definitivt många som antingen gick vidare för att de sprang smart eller åkte ut för att de inte gjorde det. Inget unikt för svenska löpare, utan det gällde över hela linjen. Jag nöjer mig med ett exempel. Hanna Hermanssons taktiska smartness skördade stora triumfer. Se och lär!
