Trots de fantastiska resultat som svensk löpning stått för under denna korta men naggande goda inomhussäsong syns ingen konfetti till i idrottsmedia. Inga på hoppokastförbundet gör några saltomortaler, utan det puttrar på ungefär som vanligt. Inomhusdiskus (!) och annat ”spännande” har högre nyhetsvärde.
Troligen har vi aldrig i någon gren i modern tid haft en
sådan toppbredd som vi nu har på herrarnas 3 000 m inomhus. Elva löpare har
hittills klarat Inne-EM-kvalgränsen, 8.00. Det finns dessutom några löpare till
som definitivt hade klarat det om de hade tävlat inomhus. Historiskt, sedan
1999, har vi vid två tillfällen, 2020 och 2009, haft 4 löpare under 8 blankt.
Under övriga 20 år inom perioden är snittantalet alldeles under en per år och aldrig
fler än två. Vid sju tillfällen har ingen varit under. Ordet fantastiskt räcker
inte för at beskriva scenförändringen. Om vi i någon annan gren skulle haft 11
aktiva med dessutom mycket mersmak på den här höga nivån skulle taket ha lyft
på hoppokastförbundet. Förbundsnissarna skulle ha behövt syrgas för att klara
den tunna luft på den höjd som de svävat på. Tänk om det varit 11 diskuskastare
på över 68 m eller längdhoppare på 8.20 och längre. Då hade det inte gått obemärkt
förbi. Media hade fått sina fiskar varma; den saken är säker. Tror ni att vi kommer
att märka någonting av den revolution som pågår runt omkring oss inom svensk
elitlöpning just i denna stund, utanför de redan invigda? Det var en retorisk
fråga.
Kommer det att påverka hoppokastförbundets 10-bästaranking? Knappast, eftersom ALJ:s ”jag-vill-vara-Track-and-Field-news-men-är-bara-en-enkel-ordförande-för-en-skara-tyckare-på-svenska-hoppokastförbundet”-rankinglista
inte på något sätt premierar de här resultaten. Tvärtom, har de nästan ingen
betydelse alls. ”What happens in Sollentuna, stays in Sollentuna”.
Europastatistiken per 16 februari, Topp-100
