Varför Universiaden?

I slutet på augusti var jag med en liten, mycket liten svensk friidrottstrupp på Universiaden i Taipei. Truppen bestod endast av Frida Åkerström och Elmar. Tävlingens tajming var inte så bra den här gången då SM avgjordes samtidigt. Det var synd eftersom att en större trupp hade varit bra för svensk friidrott. Det pratas mycket om vikten av att aktiva kommer ut på stora internationella mästerskap för att skaffa sig erfarenhet inför framtida mästerskap. Internationella mästerskap innehåller komponenter som inte förekommer i några andra stora tävlingar, må vara Diamond League eller vad som helst. Det kan gå att komma undan med missade avprickningar, sena ankomster och annat strul på annat håll, men som vid mästerskap ofelbart straffar sig. Uppvärmning och andra förberedelser kan också behöva anpassas p.g.a. att calling och annat sker mer strukturerat. Vidare kan logistiken vid stora mästerskap i större städer göra att man måste vara ute i bättre tid för att ha

"Olympielden" brann på stadion under hela tävlingen

marginal även om något oförutsett inträffar. Som tävlande är du en i mängden, ingen tar hänsyn till just dig.

Vad är Universiaden? Kort sagt är det ett OS för universitetsstuderande. Friidrott är bara en sport av ett 25-tal. Tävlingen avgörs vartannat år och aktivt studerande under innevarande år eller året innan kan delta. Det finns en övre åldersgräns som är 27-28 år (i år född tidigast 1 jan, 1989). Det finns kvalgränser, som i regel är beskedligare än till EM, VM och OS. Det svenska deltagandet hanteras av SAIF, Sveriges Akademiska Idrottsförbund. SAIF bidrar med vissa ledare, men respektive specialidrottsförbund kompletterar med ledare/tränare som besitter mer specifika kunskaper inom respektive sport. Årets Universiad var den 29:e i ordningen. Liknande tävlingar har dock genomförts under annat namn ända sedan 1923. 145 länder deltog denna gång med 7 639 aktiva. Som jämförelse deltog 207 länder och 11 551 aktiva i Rio-OS. I friidrotten deltog 1 258 aktiva från 115 länder.

Vy från vår balkong i "Athlete's village"

Jag har varit på många friidrotts-EM och –VM de senaste 15-20 åren och jämförelsevis, är det ”småtävlingar” i förhållande till Universiaden i Taipei. Visst, det är lite uppståndelse runt arenan, men i huvudsak bara där. Deltagarna bor på olika hotell och åker till arenan och tävlar. Ingen större skillnad mot andra tävlingar. Universiaden var något helt annat. Ledare, tränare och aktiva bodde i en inhägnad ”olympiaby”. Byn bestod av 30-40 st helt nybyggda 17-våningarshus!

Några av de helt nya höghusen som utgjorde "Athletes village"

En del av matsalen, totalt tre hopbyggda stora luftkondition-
erade tält, 100x100m

Totalt bodde 13-14 000 i denna by, en mindre svensk stad med andra ord. Den svenska truppen delade hus med huvudsakligen Sydafrikas trupp, som var betydligt större än den svenska. Även Namibia bodde i vårt hus, och möjligen ytterligare något land. All inpassering i byn skedde via ett fåtal ingångar med ID-kontroll, metalldetektorbåge och genomlysning av väskor. Matsalen var något utöver det vanliga. Den var öppen från 05.00 till 01.00, vid behov även andra tider. Den var stor, väldigt stor. Den bestod av tre ihopkopplade, luftkonditionerade tält. Den totala ytan var 100x100m, alltså två fotbollsplaner. Luftkonditioneringen behövdes då utomhustemperaturen pendlade mellan 30 och 40 grader. Den hade plats för 6 000-7 000 samtidiga gäster. Matgästerna kom och gick hela tiden, då de olika idrotterna pågick hela dagen. Mat fanns av alla sorter hela tiden, Italian, Asian, Halal, Taiwanese, World food etc. Mycket färska grönsaker och

frukter fanns alltid. Dricka, bröd, pålägg och efterrätter likaså. Frukost serverades också i stort set hela dagen. Sammanfattningsvis måste jag tillstå att maten var riktigt bra. Ingen kom heller in i matsalen utan att ”desinficera” händerna, sådant kontrollerades. Ingen vill att smittor i onödan ska spridas via matsalen.

Gåsmarschen mellan boende och matsal pågick nästan
dygnet runt.

Transport och logistik vid ett sånt här stort arrangemang är en historia i sig. Vid ett friidrottsmästerskap är det enkelt, alla ska till samma arena. Vid Universiaden är tävlingarna utspridda på många olika tävlings- och träningsarenor. Transporter tar tid. Transporter i stora städer tar lång tid. En timme hit, en timme dit. Bussar till de olika arenorna gick med olika intervaller hela tiden. Den aktiva är en i mängden av friidrottare, som är några i mängden av idrottare. Det går inte att anpassa transporterna efter någon enskild, utan aktiva måste anpassa sig och ta ansvar för sådana

Bussarna kom och gick hela tiden, ofta med poliseskort.

bitar. Visst vi ledare hjälper till, men det är i slutändan ändå de aktiva som måste lära sig sådant. På hemmaplan kanske man kan bli curlad, men på andra sidan jordklotet är det meningslöst att skylla en missad transport och därmed kanske äventyra hela deltagandet på någon annan. Avprickning, calling och start är färskvara, missar man sådant, missar man tåget och fler går inte. ”Avprickning” sker visserligen på annat sätt än en lista på väggen och med längre framförhållning, men i alla fall. Det är viktigt att vara observant och följa procedurerna.   

Porten upp mot friidrottsarenan.

Uppvärmningsarenan dagen före tävlingsstart. 

Även om det som omger tävlingarna mer påminner om OS än om ett internationellt friidrottsmästerskap, tror jag att själva tävlingarna och tävlingssituationen påminner väldigt mycket om varandra för alla mästerskapen. Alltså mycket nyttigt för dem som har ambition att nå EM, VM och OS att få möjligheten att delta i ett sammanhang som är så likt det man strävar efter och förhoppningsvis når längre fram. Nivån på tävlingen håller inte samma klass som VM, men i många grenar påminner det mycket om EM. Även om toppen inte är lika bra, kan det på bredden och där strecket går för vidare avancemang vara väldigt likt tex. EM. Strängt taget är det en situation, som våra friidrottare aldrig möter på hemmaplan. Ofta är SM det enda sammanhang som det är försöksomgångar, och inte alltid ens där. Våra bästa, de som är aktuella för internationella mästerskap, behöver i princip inte förta sig för att gå vidare. De kan, som det brukar heta, bara ställa in skorna. Att möta situationer där de behöver prestera på toppen av sin förmåga för att gå vidare är lärorikt. Att dessutom behöva gå all-out igen dan därpå kräver något helt annat än ett SM, med ”uppvärmning” och sedan ett finallopp som inte nödvändigtvis kräver karriärens bästa lopp av den aktiva för att vinna.

Frida i calling.

Elmar på väg till calling-2 inför 800-semin.

Taipei bjöd också på ett helt annat klimat än de ljumma sommarkvällar, som tävlingar på våra breddgrader oftast innebär. Taipei i augusti innebär sol och 30-40 grader. När det regnar så öser det inte ner, utan himlen öppnar sig som om syndafloden var i antågande. Det innebär att tidsprogrammet kan förskjutas och oklarheter uppstår innan korrekt information om nya starttider kan anses vara tillförlitliga. Nyttigt att lära sig att hantera förändringar med kort varsel. För Elmars del innebar det t.ex. att 1 500m-försök sköts upp en timme och att 800m-semifinalerna höll på att skjutas upp, men ändå inte, fast kanske ändå, varför inte, men calling då och så vidare… Att vara beredd på att väder, kultur, språk, rutiner, information et.c. inte är som de brukar vara och att man som aktiv är utelämnad till sig själv, är nyttigt. Vad gäller väder är kanske Elmars 800-semi något av det märkligaste jag har upplevt. Regnet hade öst ner, syndaflodsvarianten innan tävlingarnas första start under kvällspasset. Stavhoppet sköts på, men löpningarna kunde i alla fall mot förmodan starta enligt tidsprogrammet. När 800-semisarna startade regnade det, men inte värre än att det var hanterbart. Vid Elmars heat regnade det under första varvet, för att under andra varvet fullkomligt vräka ner. Vräka ner, är en underdrift, mer som att springa i en biltvätt. Det var inte två olika väder, snarare två olika klimat under det första varvet jämfört med det andra varvet. Se videon (54 min in i streamen). Att under de förhållandena slå personbästa och springa jämnt med så många topplöpare är danande för karaktären och något att luta sig mot när det förhållandena inte är perfekta och inte som förväntade. Det är faktiskt på det sättet att mästerskap går på olika håll i världen och klimatet kan ställa till det, vilket man hur gärna man än skulle vilja inte kan påverka.

Elmar, varv 1, 80m-semi.

50+ sekunder senare, himlen hade öppnat portarna.

Det är lätt att fastna i den egna idrottsliga vardagen och inte se idrottsvärlden omkring sig. Universiaden ger möjligheten att vidga sina vyer. Många sporter på samma plats och en närhet till de idrottare som inom sitt gebit, strävar efter samma sak som en själv, d.v.s. att bli så bra som det någonsin går. Möjligheten att se live-idrott av annan sort än friidrott ökar förståelsen för dessa. En sak är helt klar, att se idrott på TV och att se samma prestationer i verkligheten på nära håll är två vitt skilda saker. Svårighetsgraden på prestationerna går helt enkelt inte genom TV:n. Även om respektive idrott som sådan inte har någon direkt bäring på ens egen idrott, så är det värdefullt och inspirerande att uppleva dem i verkligheten. Olika perspektiv är alltid nyttigt och en hälsosam distans till vad man håller på med kan hjälpa den aktiva att hitta rätt i den idrottsliga vardagen. Vi bodde med pingisspelarna och jag var i pingisarenan och tittade. Den bollträff och den hastighet med vilken bollen går fram och tillbaka mellan bordshalvorna, när dessa världsklasspelare från Kina och andra starka pingisnationer gör upp i pingishagarna är kort sagt imponerande att uppleva på nära håll. Samma sak gäller t.ex. tennisen. Upplevelsen av den hårdhet i bollträffen som slagen som dagens topptränade spelare med moderna racketar åstadkommer går förlorad när ”live” blir TV.

Baseboll och Basket är de två populäraste sporterna i Taiwan.
Köerna till finalpassens basketbiljetter ringlade flera hundra
meter runt basketarenan.

Vilka olika förutsättningar som idrottare runt om i världen har fick jag flera exempel på från idrottare och ledare inom andra idrotter. Jag pratade med vår svenska deltagare i rytmisk gymnastik. Hennes förutsättningar med studier på Handelshögskolan och träning på kvällstid ska jämföras med de bästa i världen, ofta från ”öststatsländer”, som tränar på heltid, 8 timmar om dagen. Deras ”studier” består i huvudsak av, just det, gymnastikträning. Förstås svårt att konkurrera. Svenska bågskyttarnas vardag är lika svår. Deras konkurrenter, många t.ex. från Sydkorea, skjuter utomhus på rätt distans hela dagarna, året om. I Sverige står man, under långa delar av året, i bästa fall i en idrottshall på avkortat avstånd och utan väderpåverkan. Bågskytte handlar mycket om att korrigera pilarna för vind och annat som påverkar flykten. Tränar man under sådana förhållanden hela dagarna, året om, läser man av väderförhållandenas påverkan med ryggmärgen. Dessa skyttar korrigerar vindens påverkan och ”bågar” in pilarna och träffar i stort genomgående 9:or och 10:or. En 8:a är en miss. Att man dessutom står öppet i strålande solsken och 35 grader med svetten rinnande i ögonen, gör inte saken lättare.

Några av alla volontärer. Deras tålamodet och vänliga
bemötande var enastående.

Jag kan också konstatera att Universiaden är ett arrangemang som vi i Sverige inte skulle klara av att arrangera. Det finns inte på kartan av många olika orsaker. En sådan är ekonomin. Det är mycket tveksamt om våra politiker skulle vara beredda att backa upp och garantera den ekonomiska satsningen som arrangemanget kräver. Dessutom tror jag inte att vi skulle kunna få fram alla de tiotusentals volontärer som var den kanske viktigaste framgångsfaktorn. Jag har aldrig sett så många volontärer i samband med ett idrottsarrangemang. Här hemma ska ”volontärer” i dag ofta ha någon form av ersättning. Dessutom kan man förvänta sig att huvuddelen av dem ägnar mesta tiden åt mobilsurfning, snarare än uppgiften. De taiwanesiska volontärerna hade full fokus på uppgiften och, ej att underskatta, genomförde den med gott humör och alltid med ett leende på läpparna.

Taiwan som land var en positiv upplevelse. Det finns mycket att se och uppleva av kultur och natur. Taipei är en stor stad, speciellt om man inkluderar hela metropolen. Allt flyter dock på smidigt, vad gäller kommunikationer och service. Taiwanesisk idrott står sig stark även om landets politiska status och konflikten med Kina gör att de inte får delta i alla sammanhang internationellt. Friidrotten ät på frammarsch. En sak som jag noterade var att det fanns väldigt många löparbanor. Snart sagt varje skola hade en bana. En förutsättning för det var att de förstått att alla banor inte behöver vara just 400m och utrustad för Diamond Leauge-tävlingar. Jag såg många banor som var någonstans mellan 200 och 300m. Barn/ungdomar i låg- och mellanstadiet, kan mycket väl utöva friidrott på banor med mindre kurvradie. Det utrymme och den kostnad som skillnaden mellan en fullfjädrad friidrottsanläggning och den som i praktiken gör jobbet för skolungdomar utgör är avsevärd. När byggdes senast en skola i Sverige som också inkluderade en anläggning för friidrott? Då menar jag inte en raksträcka där man enbart kan springa 60m. Det område där ”athletes village” låg hade en nybyggd bana av ovan nämnda sort. Ytterligare två banor inom synhåll fanns. Något för svenska kommuner att ta efter. Tillgången till idrottsanläggningar i Sverige är väldigt eftersatt. Pengarna verkar mest spenderas på konstgräs och friidrottens behov kommer i kläm. I USA, vars friidrott blomstrar, har varje high school en egen friidrottsanläggning. 

 Det jag tar med mig från Universiden är att svensk friidrott borde utnyttja de möjligheter till erfarenheter som tävlingen erbjuder våra aktiva. Erfarenheter från ett arrangemang som påminner mycket om ett OS är oerhört värdefullt att ha i bagaget för framtiden, må så vara inför ett EM, VM eller OS. Jag förstod också från andra idrotter, t.ex. från simmarna, att konkurrensen denna gång var högre jämfört med tidigare. I en globaliserad värld kan mycket väl Universiaden vara en företeelse som gynnas och utvecklas positivt. Vi borde vara med där. Det börjar i säsongsplaneringen från centralt håll. Givetvis skall vi inte lägga ett SM av större dignitet samtidigt som Universiaden. Nästa upplaga av Universiaden avgörs i Neapel, 2019. Närmare bestämt 3-14 juli. Det handlar också om att marknadsföra tävlingen för våra aktiva. För många borde det vara 2019-års stora säsongsmål.

Starka lopp av Isabelle, utan sko, och Elmar

Isabelle stod för en bragdartad insats vid NCAA cross-country-Div 1-mästerskapen i Louisville idag. Individuellt blev det en 15:e plats för Isabelle och hennes University av San Francisco tog hem andra platsen efter New Mexico. Isabelles insats var extra stark med tanke på att hon blev av med ena skon redan efter 2,5 km. Visst, det går att springa med en sko, men två spikskor på gräs och inslag av grus och sten är definitivt att föredra. Samma sak drabbade Elmar för tre år sedan på NCAA, redan efter en dryg km. I hans fall satt skon kvar, men hälkappan hade trampats av. Han tvingades stanna och operationen kostade. En "bekväm" plats i den 250 löpare stora klungan, byttes mot en sista plats med lucka till näst sista man. En km in i loppet passerar hela klungan förbi inom loppet av några sekunder. Jag stod och tittade någonstans strax innan skostoppet och han låg bra till. Vi min nästa position vid 2 km-passeringen kunde jag inte se honom och trodde först att jag missat honom i myllret av löpare, då dök han upp. Han passerade sedan närmare 200 löpare, men hade förstås ingen chans att nå alla löpare som han utan missödet hade kunnat konkurrera med.

Historiskt får man gå tillbaka till början av 2000-talet för att hitta någon sådan hög placering för svenska löpare på NCAA-nationals. 2001 var Ida Nilsson 12:a. 2002 avancerade Ida till 8:e plats och hade då syster Johanna bakom sig på 12:a plats. 2003 belade Ida och Johanna 9:e och 10:e plats. Den största framgången historiskt var sedan Johannas seger 2005. En prestations som känns märkligt bortglömd. Om man tittar på resultatlistorna, förstår man vilken fin plantskola som tävlingarna är. 2002 och 2003 vann t.ex. årets NY City Marathon-vinnare Shalane Flanagan. Isabelle är endast sophmore och har således ytterligare två möjligheter.

NCAA-Cross-Country, resultat

Även Elmar gjorde ett bra lopp i Salzburg Cross Attack, ett 8,7 km European Cross-Country Permit Meeting. Det blev en femte plats och ett klart fall framåt jämfört med Terräng-SM. Vann gjorde vasse tysken Richard Ringer och tvåa var David Nilsson, förmodligen Sveriges flitigaste elitlöpare. Det ser lovande ut inför Terräng-EM i december. Nästa helg är det Tillburg, Holland, som gäller.

Resultat, Salzburg

Kanonlopp av Isabelle på West-NCAA-Regionals i Seattle

Hässelbys Isabelle Brauer gjorde ett mycket starkt lopp för sitt University of San Francisco, USF, när hon slutade 7:a i den erkänt starka ”West Region” i fredagens NCAA regiontävlingar, kvaltävlingarna till terränglöpningens NCAA Nationals i Louisville nästa helg. Isabelle var bara 20 s bakom collegestjärnorna, Charlotte Taylor, mästarinna på 10 000m, och alaskaborne Allie Ostrander, hindermästarinna vid sommarens NCAA-mästerskap i Eugene. Isabelle har sprungit fortsatt mycket övertygande hela hösten, efter en stark bansäsong, med flera personliga rekord i våras. Isabelles USF vann också lagtävlingen, där man slog starka löpningsskolor som Stanford och Oregon. USF kommer att vara en av favoriterna inför NCAA Nationals. Glädjande att se att Isabelle är tillbaka på riktigt efter flera skadetyngda säsonger. 

Har Isabelles framgångar nått till svensk friidrotts informationsorgan, friidrott.se? Knappast! Vill man hitta nyheter om Isabelle, får man gå tillbaka till bansäsongen. Har NCAA-regionals överhuvudtaget kommenterats på friidrott.se? Nä, inte det heller. Detta trots att mängder av svenska löpare deltar. Av detta kan man återigen konstatera ett par saker. Om det hade det varit någon som var ute och hoppade eller kastade någonstans i världen i ett lika stort sammanhang, hade någon förmodligen suttit 24/7 och refererat varje övertramp eller burkänning. Efter terräng-VM, endast udda år, är NCAA-nationals helt klart den främsta terrängtävlingen i världen. Det andra som kan konstateras är att det centralt finns en ovilja mot svenska friidrottare, som utnyttjar de möjligheter att träna, tävla och utbilda sig som finns på amerikanska universitet. Oklart varför. Amerikanska universitet erbjuder i många fall perfekta träningsmöjligheter, högkvalitativa tävlingar, bra medicinskt stöd, välutrustade gym, rehabutrustning, inspirerande träningskompisar, kulturellt utbyte, mat och husrum. Just det, jag glömde universitetsexamen. Allt detta utan att svensk friidrott betalar en krona för det. Jag tror att jag räknade upp allt på kortlistan över vad en löpare letar efter i sin satsning. Vad har vi här hemma av detta, rent krasst, väldigt lite och av det som finns, på väldigt få platser. Så, varför mörkar man detta för ambitiösa svenska löpare? Hursomhelst, det kan knappast vara Terräng-SM som håller svenskar borta från de fantastiska arrangemang som amerikanska terrängtävlingar utgör…

NCAA-Nationals avgörs nästa lördag, 18 nov, i Louisville, Kentucky. Jag var där för två år sedan och bevittnade en fantastisk tävling i Tom Sawyer State Park. Kanske någon från centralt håll inom svensk friidrott skulle göra ett studiebesök där? Med Terräng-SM i Huddinge färskt i minnet kan jag i alla fall konstatera att det finns en ocean av kunskap att ösa ur vad gäller mästerskapsarrangemang.

Resultat,NCAA D1 West Regional

 

Isabelle och University of San Francisco, NCAA West Regional-2017

Medias vägar äro outgrundliga

Medias rapportering från Lidingöloppet herrklass var väldigt märklig. Loppet vanns som bekant av Napoleon Solomon, kanske inte så märkligt då tvåan i loppet endast hade 1.41. Det var trots allt den första svenska herrsegraren sedan 2008 och borde vara intressant att rapportera om. Det var dock inte medias huvudspår. Medias ”pitch” var Johan Olsson. I DN var det t.ex. han som var på bilden och fick mest spalt. Det hade gått att förstå om Johan hade gjort något speciellt. Men nu var hans prestation fjärran från något speciellt. Direkt svagt i absoluta tal och obegripligt dåligt med hänsyn till den träningsnivå han ligger på. Lidingöloppet borde passa en skidåkare i yppersta världseliten som hand i handske. 1.40 löptid på en kuperad bana, kräver väldigt lite specifik löpträning, skidåkning, rullskidåkning, cykel och alla andra former av konditionsträning bygger bra mot Lidingöloppet. Om man då med 10-10,5 timmars träning i veckan gör 1.49, så kan det bara betraktas som ett direkt misslyckande. Framförallt är det inget som borde stjäla utrymmet i rapportering från loppet på sportsidorna. Träningsvolymen borde motsvara 13-15 mil löpning i veckan. Bra förberedelser för ett lidingölopp. Timmar förresten, vilken sällsynt metod att mäta träning på. Lite som att på restaurangen hoppa över menyn och bara beställa ett kilo mat.

Hur svagt är 1.49? Första gången jag sprang Lidingöloppet var 1985. När vi medeldistanslöpande banlöpare springer Lidingöloppet speciellt 30 km, sker det i det närmaste helt oförberett. Jag sprang mina sista bantävlingar 7-8 september, 1 000m och 400m. Inte något som har någon speciell bäring på Lidingöloppet. Det gav 4 veckors träning till Lidingöloppet. De 12 veckorna fram till sista bantävlingen hade jag en snittveckovolym på 61 km. Inte mycket att bygga ett 30 km-lopp på. Jag hade tre veckor att köra mer volym på, blev 14,8, 11,5 och 12,5 mil. Hyggligt, men som samlad lidingöloppsträning inget att skryta med. Tävlingsveckan gav ytterligare 10,2 mil men dryga 35 av de kilometrarna var tävlingen i sig och jogg före och efter. Det räckte i alla fall till 1.43. 1.49 hade jag gjort om jag så hade ägnat september åt svampplockning och då hade jag nog även hunnit fylla en korg på vägen till Grönsta. 1986 sprang drygt 100 löpare under 1.50 på Lidingöloppet och få av dem kan betraktas som världselit. Så när en av världens främsta skidåkare gör 1.49, är det inte bra. Mediabevakningen kan bara tjäna som ett kvitto på hur sanslöst överskattade skidåkarna är. De klarar sig bra i den mycket begränsade konkurrens som skidåkningens utbredning i världen erbjuder. Det räcker med att de ställs mot begränsad nationell konkurrens inom löpningen, så är de chanslösa. Jag behöver inte ens nämna nästa nivå med världens främsta löpare. De skulle hinna både plocka en svampkorg, fylla en hink med lingon och duscha innan skidåkarna dyker upp. Media kan/vill inte förstå skillnaden i konkurrenssituation mellan löpning och skidor i världen och klarar således inte av att bedöma prestationerna efter förtjänst. Här står vi och kan icke annat…

Nappe på väg upp för Grönstabacken i suverän stil.

Finnkampen: Svensk Pajascoachning

1500m-loppet på Finnkampen blev verkligen en parodi på "taktisk" coachning. Ett lopp där vi skulle ha vunnit 16-6 hur än loppet hade sprungits. Finland hade tre riktigt svaga löpare, precis som alltid på senare år.  Snillena till coacher hade listat ut de skulle offra Elmar för att hålla ner farten, om finnarna ville hålla fart!? Det var ju bara de svenska löparna som skulle tjäna på att loppet sprangs i hygglig fart. Finnarna skulle, då de alldeles uppenbart inte hade kapacitet för det, totalhavererat. Bromsa andra löpare är förmodligen det säkraste sättet att skapa situationer som leder till diskning! Varför i hela fridens namn ge sig in i något så dumdristigt, när en trippelseger ändå var kassaskåpssäker? Tyvärr är svaret att landslagscoacherna verkar vara beredda att gå långt för att gynna sina egna aktiva! Ett upplägg, det som finnarna visade sig vara villiga att skänka oss, där det hade blivit en hygglig fart, i vilket Elmar hade vunnit framlänges och baklänges och vi hade vunnit 16-6, var man inte intresserad av. Nej, deras egna aktiva ska få bästa tänkbara möjligheter att vinna. Hur kan man som landslagsledare bete sig så respektlöst mot en aktiv i landslaget? Skamligt! Elmar kan inte rå för att övriga löpares coacher har så låg tilltro till sina aktiva att de måste offra Elmar för att gynna sina egna.

Det blir inte bättre av att landslagscoacherna ställer över Elmar på 800m i Finnkampen, där han är given efter hans exempellöst starka lopp på Universiaden. Tyvärr, finns det nog med i den större planen. Istället dubblerar man löpare som inte visade tillräcklig kapacitet på SM och offrar Elmar för att rädda upp denna ytterst tveksamma manöver.

2 kanonlopp av Elmar på 800m i Universiaden, belönades med PB

Efter att i försöken ha sololöpt nästan hela vägen till en andraplats och vidare avancemang i Universiaden, hade Elmar en mycket tuffare uppgift i semifinalen. Han lottades i det tredje och sista semifinalheatet. Oklart hur seedning/lottning gick till, men 4 av 7 heatsegrare hade hamnat i Elmars heat. Elmar hade sämsta pb och sb i heatet. Strax innan kvällspasset kom ett regnväder á la Taiwan den här tiden på året och stavhoppet sköts upp en timme, men löpningarna skulle gå i tid. Detta till allmän förtret för de amerikanska coacherna Carl Lewis och en mycket rundlagd Leroy Burell, då de inte ansåg att de korta häcklöparna hade fått tillräckliga möjligheter att värma upp.

Hursomhelst, 800m närmast efter 110m häck startade i tid, med ett första heat bestående av internationellt mycket goda löpare pb:n från 1.45 och uppåt, samt en kenyan, Lewis Korir, med ett listat pb på 1.50.00, troligen påhittat. Korir hade gått vidare från försöken utan att imponera, men vem vet med en kenyansk löpare kan allt hända. Lewis öppnade i hygglig fart utan att överdriva, 53,41. Efter det föll han genom fältet, men hade i alla fall agerat hare i första heatet, vilket skulle visa sig vara avgörande, sluttider på 1.48,04-1.48,66 för dem som hade möjlighet att gå vidare. Kvalificeringen till finalen var 2+2. Inför andra heatet började det regna, dock inte speciellt häftigt. Hursomhelst, bestämde sig alla att de var vassast i spurten av fältets löpare. En 55,20-öppning gjorde att de inte nådde tider nödvändiga för avancemang på tid, 1.48,97 och 1.49,04 på ettan och tvåan. Inför Elmars heat, det tredje, tilltog regnet något. Elmar hade innerbanan. Heatet öppnade i furiöst tempo, sub-25. Elmar var lagom ikapp klungan vid 200m efter 25,1. Tyvärr stannade farten av efter öppningen, som det ofta gör på 800m efter startrusningen. På något sätt kunde Elmar glida fram på insidan och vid klockringningen ligga c:a 3:a. Täten måste ha haft närmare 30s på andra 200-ingen. Elmar varvade i al fall på 54,7m. Nästa 200-ing gick fortare, trots att himlen fullständig öppnade sig, se bilder. Löparna såg ut som dränkta katter. Elmar plockade fram kanske karriärens bästa löpning och kunde i det starka startfälten spurta med i stort sett hela fältet och belönades med ett nytt pb, 1.49,03 (tidigare 1.49,69, 2012). Det räckte till en 5:e plats i det tuffa startfältet. Han besegrade två löpare med aktuella 1.46- och en med 1.47-tid. Det räckte inte till avancemang, men med semifinalernas näst sämsta pb och sämsta sb (endast nämnde Korir sämre) var 10:e bästa tid ett kanonresultat. Ingenting var optimalt med loppet, varmt och fuktigt som i en ångbastu och fjärran från den jämna fart som brukar känneteckna ett perslopp. Perset var för övrigt från 2012.

Under bättre betingelser hade Elmar säkerligen sprungit en god bit under 1.48, vilket bekräftades i finalen där de löpare som han kickade med mycket riktigt gjorde just det. Ettan och tvåan från Elmars semi var också 1:a och 2:a i finalen på 1.46,07 och 1.46,77 i klart bättre förhållanden. Riktigt starkt av Elmar att persa under icke optimala förhållanden, icke optimal pace och mot klasslöpare. Han var en av endast två av 24 löpare som persade, den andre var han som sedermera vann finalen. Tyvärr, räckte det inte att blidka finnkampsjuryn. Det verkar inte som att det räcker att veckan före Finnkampen göra, av svenskar, säsongens två klart bästa 800m-lopp, med undantag av Andreas Kramers många bragdlopp, för att få springa. De i hög grad bleka insatserna bakom Andreas K på SM föll förbundets tränarmaffia bättre på läppen.

Vinnande mexikan, Jesus Tonatio Lopez Alvarez, såg mycket imponerande ut. Han kom till Taipei med ett pb på 1.48,55, men vann heat, semi och final (ledde från start till mål). PB i semi och final. Han är född 1997 och det är inte omöjligt att vi såg en riktig storlöpare i vardande. Kom ihåg var ni läste det först.

Universiaden, 800m, semifinal 3 - 320m

Universiaden, 800m, semifinal 3 - 700m - Himlen öppnade sig under andra varvet

Länk - Resultat - 800m

Länk stream - semifinal 3 (54 min in i streamen)

Länk final (35.30 in i streamen)

Elmar vidare till semifinal på 800m på Universiaden!

Efter ett både starkt och smart lopp i försöken på 800m lyckades Elmar med ackuratess kvalificera sig till semifinalen. 800m avgjordes i 7 försöksheat med totalt 54 löpare. Kvalitén på heaten var mycket hög. Elmar gick i det första heatet och hade det sämsta årsbästat, 1.53, av de 7 löparna. Seddning gick på årsbästa och Elmars avsaknad av ett riktigt årsbästa slog tillbaka på hans seedning. Heatet bestod av löpare med 1.45, 1.47, 2x1.48, 2x1.49, 1.50 och Elmar. Kvalificeringsreglerna var 3+3. Elmars fromma förhoppnning var att någon av favoriterna skulle hålla anständig fart. Elmar är mer en jämnfarts-800m-löpare. Väderförhållandena är brutala här Taipei, speciellt vi 11-tiden då loppen kördes. Temperaturen i skuggan är 35 grader och solen strålar i det närmaste lodrätt
från en klarblå himmel. Kanske förhållandena gjorde att ingen ville/vågade ta tag i loppet. Elmar ändrade plan i flykten och tog täten in på bortre lång. Förvånande nog hängde ingen riktigt med "1.53-löparen". Vid varvningen på 55,1 hade Elmar fortsatt en växande lucka.  Det var bara att köra. Elmar höll en bra lucka in på upploppet och till slut hann endast 1.45-britten Bowness upp honom och Elmar var vidare på placering. Hans tid, 1.50,66, visade sig också räcka bra, till slut 5:e bästa i försöken.

24 löpare vidare till semi, årsbästan, 1.45, 7x1.46, 7x1.47, 6x1.48, 1.49 och 2x1.50. Ett riktigt getingbo med andra ord!  Ut åkte bl.a. 5 löpare med pb:n på 1.48 och bättre.

Finalen avgörs idag söndag kl.18.30 lokal taiwantid, 12.30 svensk tid. fisu.net livestreamar. Eurosport  sänder i efterhand, såvitt jag förstår.