Mästerskapsuttagningar

ALJ hade en långplädering mot kvalificeringsreglerna inför VM på friidrott.se. Den senaste i en serie med artiklar under åren. Omfattande argumentation men något seriöst alternativ till dagens system saknas. Det luktar lokalpatriotism lång väg. Alla system kommer att ha ”kantbollar”. Vem det drabbar och hur bakgrunden ser ut varierarar. Förmodligen skulle man hitta många Lex Otterling om man skärskådade alla grenarna och aktiva från andra länder också, hör och häpna. Hursomhelst, det nya systemet är i alla fall bättre än tidigare. Det är långt ifrån perfekt, men bättre. Att SFIF hindrade aktiva som fick en inbjudan att delta är problematiskt. Jag ser inget godtagbart motiv till detta.

Hur skulle ett optimalt system se ut?

För mig är det enkelt, som världsmedborgare med väldigt svag nationalistisk ådra är det självklart. Till att börja med måste begränsningen av antalet aktiva per land tas bort. 1900-talet och kalla kriget är 15+ år bort. Nationalismen som ideologi falnar. Det är bara SD och deras hang-arounds SM (Sverigemoderaterna) som klamrar sig fast. Det finns ingen anledning till att en ”sämre” aktiv ska ha företräde framför en bättre på grundval av att han har ett annat medborgarskap. Ingen anledning. (punkt) Självklart ska de bästa utifrån idrottsliga resultat delta. Hur många deltagare i respektive gren kan förstås diskuteras. Idrottslig kvalité borde ha någon form av påverkan. Intressant att ALJ tar upp grenars ”densitetsprofil”, eftersom jag har drivit den tesen länge. Högre densitet, konkurrens­kraftigare gren och rimligen fler deltagare på mästerskapen. Synd att insikten om densitetsprofilen inte haft någon påverkan tex. vid omröstningen kring årets friidrottare, eller vid uttagningar till olika uppföljningsgrupper. Intressant att förståelse finns, men att man väljer att bortse från den?! Friidrott är en heterogen idrott och grenarnas konkurrenssituation är väldigt olika. Nej, man kan inte jämföra 1 500m och 3 000m hinder idrottsligt, dock haltar den jämförelsen mindre än med huvuddelen av teknikgrenarna. Det nämns förstås inte. ”…som vanligt missgynnade alla teknikgrenar.” Halledudanedej, stackars dem. I vilken bemärkelse missgynnas de? Missgynnas de av att idrottsligt svagare prestationer i teknikgrenarna ändå räcker för att vara med på mästerskap? Knappast. Om man tittar på 2014-års resultatspridning (”densitetsprofil”), jmf. nutid och dåtid (all-time), så är teknikgrenarna ofelbart betydligt svagare än sprint- och löpgrenarna. Om man skulle lägga löpgrenarnas kvalificeringsgränser på samma nivå som för teknikgrenarna, så skulle det bli stora startfält, 100++ deltagare. Var kommer den självpåhittade kvalificeringsnormen ”finalpotential” eller ”chans att konkurrera om poängplats”? Visst teknikgrenarna är mer ”chansartade”, träffar och övertramp kan i högre grad röra till resultatlistan i förhållande till faktisk kapacitet. Må så vara, men det kan inte vara en grund för kvalificeringsregler till mästerskap. Det är lite lustigt att slå ett slag just för längdhopp. Om man utnyttjar grenarnas ”densitetsprofil” ifht 2015-års och all-time-statistik och harmoniserar grenarnas densitet, så kan man konstatera att kraven för längd är jämfört med alla löpgrenar är väldigt soft. Mer om detta i en kommande reflektion kring SFIF och SOK:s slakt av friidrotten inför Rio-OS.

Kort om långt, de resultatmässigt X bästa i varje gren oberoende av vilket land man representerar bjuds in till mästerskapen. Återstår att bestämma X gren för gren och att bestämma kvalificeringsperioder och eventuella tekniska krav kring tävlingar där kvalificerande resultat kan uppnås. Kortsiktigt skulle det bli en hög representation av vissa länder i en del grenar, men jag är övertygad om att det på sikt skulle verka utjämnande. Idrottare har en tendens att anpassa sig till konkurrensen. Det syns tex. när någon i en grupp av någorlunda jämbördiga aktiva bryter ny mark i form av rekord eller väsentlig standardförbättring, ofta leder till att övriga också förflyttar sig uppåt. Att låsa sig vid något givet resultat istf en position ifht dem som man tävlar mot kan verka begränsande. IAAF är en bit på väg genom att ha en norm och sedan fylla på upp till önskat antal deltagare, bättre vore dock att redan från början uttala tex. vi vill ha de 48 snabbaste 1 500m-löparna. Var den normen ligger på ett ungefär kan man enkelt se i statistiken. Det viktigaste är dock att den förhatliga begränsningen av deltagare per land tas bort! Den innebär en motsägelse till att de 48 bästa deltar i mästerskapet.

Ett komplement till ovanstående skulle kunna vara att de 5 sista platserna till framför allt OS skulle avgöras via ett Pre-Olympics, där tex. de 12 som ligger närmast, alltså för 1 500m, vid 48 deltagare, nr. 44-53 på listan gör upp om platserna. Tävlingen skulle ligga i samma ”formperiod” som OS, vilket gör att det går att prestera bra i OS samtidigt som aktivas resultatnivå aktualiseras, då de kan ha åstadkommits tidigt i kvalificeringsperioden.

Årsbästa?

Ett gediget arbete är nedlagt på att bevisa att Andreas Otterling minsann borde ha fått åka till VM. Inget fel i det, men lösningsförslag saknas. Ska IAAF räkna fram snittresultat för alla aktiva i alla grenar? Hur många resultat ska ingå? Hur ska underbyggnad definieras? Var ska resultat få göras, bara på Stockholms Stadion eller? Ska aktiva jaga världen runt för att få in ett bättre femte resultat för att säkra kval? Har alla samma förutsättningar att få ihop nödvändigt antal resultat för att kvala, bl.a. tillgång till tävlingar med goda förhållanden och jämbördig konkurrens? Etc. etc. Lösningen som inte uttalas, men som argumentationen ändå försöker underbygga skulle bli så full av hål att den faller på sin egen orimlighet.

Varför sluta vid kvalificeringsgränserna? Om det nu är så orättvist att ett enstaka resultat kan räcka för att kvala, borde man inte föra samma resonemang kring tävlingen på själva mästerskapet? Varför bara ha tre hopp i kvalet. Det om något måste vara orättvist. Borde man inte ha et kval under tex. tre dagar där snittresultatet avgör? Och hur rättvist är det att någon kan vinna en tävling med bara ett bra kast eller hopp, trots att det finns konkurrenter som har sex kast längre än vinnarens näst bästa resultat. Etc. etc. Förlängningen blir orimlig. Vi får acceptera friidrottens konstruktion, med de små marginaler som finns, rättvisa och orättvisa, glädje och sorg. Det är trots allt friidrottens största tillgång att resultat från olika håll i världen inom ramen för reglerna kan jämföras med varandra. Enskilda fullträffar kan lyfta aktiva till en nivå som inte motsvarar förmågan i en man-mot-man situation eller över en längre tid. Friidrottsvärlden är dock för stor för att kunna avgöra kvalificeringen på något annat sätt. Vi ska vara glada för att det är på det viset, dvs. att friidrottsvärlden är stor och att vi trots allt har en idrott där formerna för idrotten faktiskt möjliggör jämförelser mellan aktiva som aldrig har tävlat mot varandra.

I media och även på friidrott.se argumenteras, visserligen med dålig argumentation, mot det amerikanska uttagningssystemet. Ett argument har varit att det skulle vara svårt att förbereda sig för mästerskapet då uttagningarna för många kräver dubbla formtoppar. Med en lösning i harmoni med längdresonemanget skulle världens friidrottare jaga underbyggnad av sin kvalificering via förbättringar av snittresultat eller annan ”hänsynstagande” prestation och någon förberedelse för mästerskap blir inte aktuellt för väldigt många. Annan argumentation handlar om att det inte är de bästa som blir uttagna, eftersom kritikerna anser att andra är bättre. Det blir dock en definitionsfråga som är omöjlig att avgöra. Hursomhelst, vid tillfället för uttagningarna var de uttagna i alla fall bäst. Det är också uttagning på lika villkor, man-mot-man och i mästerskapsliknade sammanhang. Svårt att tänka sig ett bättre upplägg för en uttagning. Om det på alla punkter är den bästa truppen blir en hypotetisk diskussion; det går inte att skicka flera trupper…

Vad gäller amerikanerna kan jag konstatera att deras uttagningar i medel- och långdistans var väldigt lyckade till årets VM. De gick vidare i hög grad och presterade lika bra eller bättre än förväntan. Ett par hack fanns på 800m, men där bör konstateras att på herrsidan saknades de två bästa. Vinnaren från uttagningarna och VM-silvermedaljören senast Nick Symonds bojkottade tävlingarna pga. de orimliga sponsorkrav som amerikanska förbundet ställde på deltagarna. Vidare saknades Duane Solomon som inte var tillbaka ordentligt efter skador. Trots det gick två vidare till semi, i nivå med förmågan. På damsidan fick man inte vidare någon till final, men det är inte så mycket att kritisera. Trots en väldigt bra bredd har man ingen solklar finalist, dessutom ramlade Alysia Montano i försöken. Övriga två deltagare gick vidare till semi trots att damernas 800 tillhör de grenar som har den tuffaste konkurrensen och små marginaler.

Låt de bästa mötas på mästerskapen oberoende av nationstillhörighet, olika länders uttagningssytem och subjektiva åsikter. Ingen mänsklig hand ska behövas för att sätta samman startfälten på mästerskapen, efter att regelverket har spikats. Inget hindrar att det finns ett utrymme för ”wild-cards”, men de ska rimligen också baseras på objektiva kriterier. Exempelvis kan regerande mästare, diamond-leugue-vinnare, fjolårsvärldsettor, länders möjligheter att skicka åtminstone en deltagare vara något som kan ge wild-cards, så länge det är klart vad som gäller. 

Conferencemästerskap för Elmar

Kommande helg avgörs huvuddelen av alla conferencemästerskap inom terränglöpningen för de amerikanska universiteten. De flesta universiteten tillhör ett conference (ung. liga). Säsongsflödet följer ett upplägg enligt, någon försäsongstävling, där flera av de bästa inte springer, sedan ett par större ”invitationals” och avslutningsvis under säsongens tre sista veckor, conference, regionals och nationals för dem som kvalar in dit. Sträckan på regionals och nationals är 10 km och i övrigt oftast 8 km.

Terränglöpningen är en stor del av den amerikanska idrotten. Hur stor? Inom NCAA-systemet, det överlägset största organisationen för universitetsidrott, finns det statistik som kan svara på det. I övrigt finns bl.a. NJCAA för college, tvååriga post-gymnasial utbildning, som motsvarar de två första åren på universitet, och NAIA organiserar en del universitet som inte har en idrottsverksamhet som motsvarar de högre krav som NCAA ställer. NCAA är uppdelad i tre divisioner och omfattar över 1 000 universitet med drygt 475 000 aktiva fördelade på 23 sporter. NCAA tar varje år fram en rapport meddeltagarstatistik på nästan 300 sidor. Statistiken omfattar statistik från 1956 och framåt, mer detaljerad från 1981. Om man tittar på hur många universitet som utövar olika idrotter framgår det att på herrsidan är terränglöpning den nästa största under säsongen 2013-14 (rapporten för 2014-15 är inte klar ännu).

Antal universitet per idrott och antalet aktiva, män

Sport	Antal skolor	Antal aktiva
Basket	1 081	18 320
Terränglöpning	982	14 218
Baseboll	943	33 431
Golf	824	8 654
Soccer	818	23 602
Tennis	766	8 081
Friidrott utomhus	754	27 514
Football	664	71 291
Friidrott inomhus	670	24 785
Simning	421	9 630
Lacrosse	339	12 682
Brottning	226	6 982
Ishockey	138	3 976
Volleyboll	109	1 720
Rodd	58	2 423
Skidåkning (alpint och längd)	32	450

Det finns lite kuriosaidrotter också, som inte har några mästerskap ridning (9 universitet), Rugby (1), segling (24) och Squash (31). Jag tog med rodd i listan, även om inte den heller är en mästerskapsidrott. Lika intressant att se är vilka idrotter, med svenska mediaögon sk. världsidrotter, som överhuvudtaget inte utövas på världens mest framstående idrottslands universitet. Exempel på sådana är handboll (för amerikaner är handboll ett squashliknade spel som spelas med händerna), innebandy, orientering, bandy, cykel för att nämna några.

Antal universitet per idrott och antalet aktiva, kvinnor

Sport	Antal skolor	Antal aktiva
Basket	1 101	16 319
Volleyboll	1 064	16 647
Terränglöpning	1 061	15 922
Soccer	1 022	26 358
Softball	997	19 047
Tennis	931	9 028
Friidrott utomhus	835	27 752
Friidrott inomhus	754	25 876
Golf	631	5 076
Simning	539	12 333
Lacrosse	443	10 330
Landhockey	270	5 902
Rodd	145	7 688
Ishockey	90	2 140
Skidåkning  (alpint och längd)	34	447

  

Bland icke mästerskapssporter på tjejsidan finns ridning (59 skolor), rugby (6), beachvolleyboll (39), squash (29), konstsim (2). På damsidan är rodd en mästerskapsidrott.

Det långa med det korta, terränglöpning är en big deal ”over there”. Är det konstigt att USA tillsammans med framför allt de östafrikanska länderna dominerar världslöpningen?

Tillbaka till conference-helgen. Elmar tävlar med sitt New Mexico, som tillhör Mountain West, i Reno, Nevada. Reno ligger relativt högt, 1 373 möh, vilket gör tävlingen extra tuff. University of Nevada, Reno, UNR, har en relativt ny terränglöpningsbana på Montrêux Golf and Country Club, med böljande kupering på fint gräsunderlag. En väldigt vacker bana, se video (varning lång film 12.53). Tänk om vi hade en sådan bana på Terräng-SM istf de trista grusbanor som vi är hänvisade till. Det finns ingen brist på golfbanor i Sverige…

UNR coachas av sverigebekantingen Kirk Elias, som tidigare varit bl.a. på University of Arkansas, Little Rock, och tränade där bl.a. Jonas larm och Ida Nilsson. I Reno har han haft bl.a. Charlotte Schönbeck. Kirks presskonferens inför tävlingen.

På damsidan kommer lagtävlingen att vinnas enkelt av UNM som är rankade etta i USA, även om Boise State har ett väldigt bra lag är de chanslösa. Individuellt kan det bli mer spännande. Boise State har bl.a. den individuella rankingettan Allie Ostrander. Ytterligare ett av alla de underbarn som kommer fram tidigt i USA. Hon är freshman, förstaårsstudent, och kommer från den inom löpning osannolika delstaten Alaska. Hon kommer dock att få tufft motstånd från framför allt fyra stjärnlöpare från UNM, Courtney Frerichs, Rhona Aukland, Alice Wright och Calli Thackery. De är rankade från 7:e till 14:e plats i USA.

På herrsidan är det mer öppet. UNM har vunnit sex år i rad, men kommer inte att vara favoriter denna gång. Både Colorado State och Boise State har sprungit bättre så långt i år. Boise State är rankade nummer 19, UNM och Colorado State ligger strax utanför 25-bästalistan. Individuellt finns det flera starka löpare och det är öppet även där.

Tävlingen streamas live av Mountain West Network på fredag 30 oktober. Herrarna startar kl.18.00 och damerna kl.18.45 svensk tid.

Länktill sändningen

Mountain Wests info om tävlingen.

Elmar 84:a i Wisconsin

Elmar gjorde ett stabilt lopp i Wisconsin Invitational i helgen. Wisco är årets tuffaste terrängtävling utanför NCAA Nationals senare i november. Förhoppningar om en mer framskjuten placering fanns, men efter lång tid med tuff träning och en kortare sjukdom i den gjorde att benen inte kändes helt fräscha. Det finns dock goda förhoppningar om att få ut resultatet av träning till säsongsavslutningen istället vid Regionals och Nationals i november.

Trots allt var det Elmars bästa placering på fyra starter och även närmare vinnaren än tidigare. Elmar hade 24.22 på den 8 km långa banan i Madison. Britten Marc Scott som springer för Tulsa vann på 23.39. New Mexico blev 23:e lag. Sämre än förväntat, men ett fall framåt. De har känning framåt och möjligheterna till att kvalificera sig till Nationals finns fortsatt.

New Mexicos damer som är rankade etta i USA har i år ett riktigt Dream Team och utklassade konkurrenterna genom att komma 4, 5, 6, 7 och 10:a, vilket gav en placeringssiffra för laget på 32! En historiskt låg lagpoäng för tävlingen. 

Resultat, Wisconsin Adidas Invitational, 15 oktober-2015

Wisconsin Adidas Invitational

På fredag avgörs det bästa terrängloppet under den amerikanska universitetssäsongen utanför Nationals. På den fantastiska terränglöpningsbanan, ”Thomas Zimmerman Chapionship Course”, möts årligen många av de bästa universiteten. Tävlingen är väldigt avgörande för möjligheterna att kvalificera sig till Nationals. Om man på regionals placerar sig bland de två bästa, då är det lugnt, 2x9=18 lag gör det. Om man inte gör det behöver man ”poäng” för att ta en av 13 sk. wild-card. Wild-card-poäng får man genom att under säsongen besegra lag som kvalar in till Nationals. Wisco är ett bra tillfälle, eftersom många av skolorna som senare kvalar in deltar här.

New Mexico tävlar i en regional, där de knappast kommer att sluta 1:a eller 2:a och de behöver samla wild-card-poäng på Wisco. Elmar Engholm gör här sin andra start för säsongen efter 18:e platsen på Notre Dame Invitational för två veckor sedan. Förhoppningen är att han och laget ska göra en stark insats och slå ett eller annat av de lag som kvalar till nationals. UNM har många nya löpare, som med ett lopp i benen nu borde kunna ta ett kliv uppåt. Sträckan är 8 km, 2 km kortare än mästerskaps­distansen 10 km. Det är förmodligen till UNM:s fördel då de har en tonvikt på medeldistansare i laget. Konkurrensen är dock knivskarp och varje sekund betyder flera placeringar i resultatlistan.

Elmar gör sin 4;e start på Wisco och har följande placeringsrad, 2012-2014, 144, 110 och 100. Målsättningen är att bättra på den raden ordentligt.

I helgen avgörs ytterligare en av de bästa tävlingarna innan Regionals och Nationals, Pre-Nationals i Louisville. Tävlingen går på den bana där senare i november Nationals avgörs. Dock springer man nu 8 km istf 10 km.  

InformationWisconsin Adidas Invitational

Förhandsinfo från Flotrack, med bl.a. video från fjolårets lopp.

Banan är i sig intressant. En perfekt gräsbana för träning och tävling enbart för löpning. Inte några golfpajaser som står och vevar. Tänk om vi hade någonting liknande i Sverige. En sådan skulle definitivt fylla ett behov för såväl elit som motionärer. Bara en två-km-bana någonstans, men det är nog för mycket begärt. Pengarna ska ju räcka till konstgräsplaner och golfbanor. Någon anläggning för Sveriges största sport löpning är nog inte att tänka på.

ThomasZimmerman Championship Course. Här finns bl.a. en video från banan.

Bra säsongsöppning av Elmar i South Bend, Indiana

New Mexico öppnade traditionsenligt sin riktiga terränglöpningssäsong med Notre Dame Invitational, 2 oktober. För Elmars del blev den stabil insats. Efter några dagars förkylning var han lite osäker på dagsformen, men han höll ihop loppet bra och kom i mål på en 18:e plats, endast 20 s efter vinnande Anthony Rotich, UTEP. Elmars tid blev 24.09 på den 5 miles (8 046m) långa banan. Banan som går på Nortre Dame-universitetets golfbana är lätt och snabb, men vädret brukar variera från år till år, vilket påverkar resultaten högst avsevärt. Det kan slå 1 min på segertiden från år till år. I år blåste det ordentligt och var lite kallare och vinnartiden, 23.49, låg någonstans emellan topp och botten, förra året 23.15 och 24.18 för två år sedan. Elmar låg med i en stor huvudklunga länge, men missade den lucka som uppstod i klungan strax efter 5 km och kunde trots en stark avslutning inte , förbättra sin position i någon större omfattning. 18: plats är Elmars klart bästa på Notre Dame, efter 93:e 2012 och 140:e 2013. Förra året missade han tävlingen pga. en förkylning.

New Mexicos herrar gjorde en svagare laginsats än vad de hoppats på. Elmar ledde laget som slutade 9:a av 20 lag. Viktiga rankingpoäng står på spel inför kvalet till Nationals står på spel. Marginalerna är små och en mer normal insats av lagets 2:a hade troligen betytt en mer framskjuten placering kring 5. New Mexicos damer som är storfavoriter att ta hem Nationals ställde hela sitt ”dream team” på benen och vann säkert via placeringarna, 2, 4, 5, 6 och 12. Spännande säsong väntar för dem. Herrarna får koncentrera sig på att försöka kvala till Nationals. Chansen finns, då det finns förbättringspotential i flera fall och fler möjligheter att påverka rankingen. Närmast följer Wisconsin Invitational i Madison om två veckor. Förmodligen den tuffaste tävlingen utanför Nationals. Elmars placeringsrad 2012-14, 144, 110 och 100.

Resultat, Nortre Dame Invitational

Sanna Mustonen tävlade i Seattle på Washington Invitational. En annan av helgens topptävlingar. Sanna blev 44:a med 20.50 på den 6 km långa banan. Sanna var Portlands 2:a i tävlingen. 20.50 är ”årsbästa” efter 21.27 i säsongsöppningen för ett par veckor sedan. Aisling Cuffe, Stanford, vann på 19.41.

Terränglöpningssäsongen stundar

Nu när VM i terräng endast avgörs vartannat år är den stora begivelsen NCAA Nationals, alltså de amerikanska collegemästerskapen, NCAA, som avgörs i år 21 november i Louisville, Kentucky. Tävlingen är tillbaka i Tom Sawyer park efter två år i Terra Haute, Indiana. Banan i Louisville är lättare och snabbare än den i Terre Haute, där både kupering och ofta väder gör loppet tuffare.

För de skolor som har ambitionen att konkurrera på NCAA, bygger hela hösten upp mot nationalshelgen. Rakaste vägen till Louisville går via en av nio regionsfinaler, där 1:an och 2:an i varje region kvalar in. Ytterligare 13 lag kvalar in som ”wild cards” via ett komplicerat poängsystem. Poäng får man genom att springa bra i de större tävlingarna under säsongen samt förstås på regionals. Mindre tävlingar har redan avgjorts, men de viktigare återstår och det är där man ser till att besegra andra poteniella nationalskandidater för att få pluspoäng inför NCAA.

Skolorna rankas löpande under säsongen. Den mest genomarbetade görs av Flotrack. Högst rankade på herrsidan är titelförsvarana University of Colorado, Boulder. På damsidan är University of New Mexico, fjolårstreorna, rankade högst. Colorado van övertygande förra året och huvuddelen av laget är kvar och ytterligare någon skadad löpare från förra året återvänder och förstärker. De blir mycket svårslagna. New Mexico har förstärkt med två stjärnlöpare sedan ifjol. Framförallt brittiskan Rhona Auckland kommer att subtrahera många poäng från UNM:s score, lägst placeringspoäng vinner. Den gångna säsongen vann Rhona U23-EM i terräng och tog silver på U23-EM på 10 000m, 32.23. Främsta meriten är kanske 19:e platsen i seniorklassen på Terräng-VM, 3:e europeiska. UNM har även förstärkt med Courtney Frerichs, 13:e plats på NCAA-XC förra året, som transfererat från University of Missouri i Kansas City. Tillsammans med Alice Wright, 3:a U23-EM, 10 000m och Calli Thackery, 4:a U23-EM, 5 000m, utgör de ett mycket starkt lag. Flotracks ranking.

Elmar Engholm avverkar sin sista terränglöpningssäsong för New Mexico. Herrlaget på UNM ser ut att vara svagare än på senare år, men de har ett antal löpare, som kan överraska och de har trots allt möjlighet att kvala som lag till NCAA, dock inte från deras region, Mountain, som är väldigt stark. De behöver poäng från andra tävlingar för att lyckas. De kom på en stark 14:e plats förra året i Terre Haute, högre än sin ranking. Spårvägens Alexander Palm gör sitt första år på UNM, och försöker komma tillbaka efter en skadedrabbad sommar. Om Alexander hinner ifatt till senare under säsongen, så blir han en förstärkning. De starkaste nyförvärven är annars mer av medeldistanskaraktär. Nya för året är två brittiska guldmedaljörer från Junior-EM på 1 500m. Adam Cotton vann 2011 i Tallinn och Josh Kerr vann i somras i Eskilstuna. Adam har varit mycket skadad sedan vinsten för 4 år sedan och är ett osäkert kort. Josh som inte har fyllt 18 ännu, har mycket ogjort vad gäller den uthållighet som krävs för 10 km terräng. Han har dock övertygat så långt på träning och kan kanske bidra positivt.

Om laget inte lyckas kvala in, kan löpare från regionals kvala in som individer. De fem främsta i varje region som inte tillhör något av de lag som kvalar in får åka till NCAA. I Mountain-regionen är det många lag som kvalar in och femte plats hamnar något längre ner i resultatlistan än i övriga regioner.

New Mexico öppnar säsongen med Notre Dame Invitational i South Bend, Indiana, 2 oktober och sedan 16 oktober, Wisconsin Invitational i Madison. Framförallt tävlingen i Wisconsin är väldigt stark, men även Notre Dame kan ge värdefulla poäng i wild card-racet.

University of New Mexicos ”roster”.

Förlust mot Österrike, underbart!

Jag njuter när fotbollslandslaget förlorar. 1-4 och det var smickrande siffror! Det är bra för idrotten när fotbollslandslaget förlorar. Om fotbollslandslaget vinner är det annars lätt att ledas i tron att idrotten som den bedrivs inom svensk fotboll är ett framgångsrikt recept. Ingenting kunde vara mer fel. Fotbollen är svensk idrotts största kvarnsten och en stor orsak till den underprestation och dåliga verkningsgrad som vår idrott kännetecknas av. Fotbollen rekryterar en stor andel av barnen i låg ålder, mycket låg ålder, ofta fotbollsskolor från 4-5 årsåldern. Sedan ägnar man de kommande åren åt att slå ut så många man hinner. Goda intentioner förvandlas och mals ner i klubbarnas jakt på fullständigt meningslösa poäng och segrar inom ramen för barnfotbollen. Toppningar och bänknötning smygs in i takt med att vansinnet växer. Snart börjar man med sk. ”talangträning”, ofta under något annat namn, men fenomenet är detsamma. Utrymmet även för små barn att kombinera fotbollen med andra aktiviteter straffas ofelbart, ”missade” träningar äventyrar matchdeltagande. Redan små barn jagar eller jagas av större mer ”framgångsrika” klubbar i ett ständigt snurrande ekorrhjul. Tacka fan för att de flesta lägger av långt innan de ens haft en chans att växa upp och mogna till riktiga idrottare i de övre tonåren. Först då prövas en idrottares vingar på riktigt och en eventuell idrottskarriär på elitnivå eller i någon annan form kan växa fram. Ju fler vi har kvar i det skedet oberoende av tidigare ”meriter”, desto större framgång kommer vår idrott att röna. Fotbollen jobbar enligt en motsatt modell. Smalna av pyramiden snabbare än kvickt. Det finns ledare på ansvarig nivå i en fotbollsklubb nära mig, lär vara Europas största, som på fullt allvar påstår sig kunna plocka ut de som kan ”bli” något redan när de är 5-6 år! Är de framgångsrika i sin verksamhet? Ja, resultatmässigt, på kort sikt, men på lång sikt? Jag låter deras resultat tala för sig själv. De är bra att de finns, för de är ett levande bevis på att fotbollens idrottsliga verksamhet är ett haveri.

Är svensk fotboll framgångsrik? Man kan som sagt luras att tro det när landslaget lyckas kvala in till någon turnering. Man bör dock ha klart för sig att landslagsfotboll bedrivs på en högst reglerad marknad som gynnar små länder. Vi har samma representation som stora länder och det ger oss en i förhållande till vår storlek större chans att kvalificera oss. I en oreglerad situation skulle tex. Tyskland kunna ställa upp med 8-9 lag och England med 5-6 lag. Landslagsfotboll säger inte så mycket om statusen på ett lands fotboll. Det är dessutom korta kvalserier, och det går upp och ner, lika mycket som alltid när ett fåtal matcher spelas och inte långa serier, som har större möjlighet att sortera upp lagen. Vi borde med jämna mellanrum kvalificera oss, utan att det säger något klokt om fotbollens status i vårt land.

U21 lyfts fram som någon form av bevis för att vår fotboll står sig stark. Det är tyvärr ett väldigt svagt argument. Förutom ovanstående resonemang kring landslagsfotboll och dess reglering, finns det andra förutsättningar som devalverar prestationen högst avsevärt. Vad är U21? Det är alltså en juniorklass för seniorer. Är man 21 eller 21+ som det i vissa fall handlar om är man redan senior och ska mäta sig med seniorer. De som är bra gör det också. U21 blir i själva verket en turnering för sekunda seniorer. Fokus ligger egentligen för de bästa på att etablera sig i klubblag och riktiga landslag. I praktiken är det en turnering för B-spelare. Hungriga på framgång suger dock media tag i varje möjlighet till att få vifta med den svenska flaggan. Idrottsligt finns det inte så mycket substans, men media ska sälja och tyvärr verkar nationalistiska strömningar ligga i tiden. Förväxla dock inte uppmärksamhet med idrottslig prestation.

Vill man veta något om hur bra vi presterar, får man titta på annat håll. Klubbfotbollen är mindre reglerad och tjänar bättre som måttstock. I den mån europeisk klubbfotboll är reglerad, så är det till vår fördel. Vi har varit så dåliga, att man har tvingats zonindela och favorisera dåliga fotbollsländer som vårt för att vi överhuvudtaget ska få ut något lag i de europeiska cuperna. Analysen är entydig. Vi underpresterar. Att media fullständigt går i spin när MFF nu undantagsvis kvalar in är ett bevis på detta. Det är 32 lag som kvalar in! Det är inte direkt ett mirakel när ett lag, i undantagsfall, kvalificerar sig. Vi borde regelmässigt kvala in flera lag till de europeiska cupspelet om vi normalpresterade.

En ännu bättre måttstock är att gå ner på spelarnivå, där är regleringen nästan obefintlig. En något grund analys ger vid handen att våra spelare antingen spelar i sämre ligor eller i bästa fall i sämre lag i bättre ligor och många nöter bänk. Det gäller tom. våra landslagsspelare. Flera av sveriges bästa fotbollsspelare platsar inte ens i medelgoda eller mer mediokra klubblag i Europa!  Det är inget tecken på framgång. Det finns några enstaka undantag, men det duger inte. 

Jag har sett mycket allsvenska matcher och slående är att få idrotter accepterar den låga prestationsnivå som bjuds. Frisparkar, alltså på liggande boll, träffar sällan mål. För att inte tala om när bollen råkar röra på sig vilket ju är normalläget. Ibland ska man vara glad om bollen ens träffar kortsidan på arenan. Inlägg är för långa eller för korta, sällan i boxen. Hörnor samma sak, trots att förutsättningarna är helt fasta, och ett identiskt genomförande borde gå att åstadkomma gång på gång. Passningar till ytor där ingen medspelare är, eller har förutsättning att ta sig. Egna bollar som slås alldeles för långt framför sig, så att försvarana enkelt kan ta den. Meningslösa försök till skott rakt igenom 80-90 kg motståndare. Spelare som inte har kondition för att spela i högt tempo 2x45 min, ofta klarar de inte ens det lägre tempo som allsvenskan allt som oftast håller i 90 min. Det är inga ideellt arbetande idrottare jag pratar om, utan heltidsavlönade spelare. I andra idrotter skulle ingen acceptera den låga kvalitén. En basketspelare skjuter tusentals skott år in och år ut på träning och levererar med hög procent. Nöter, nöter, nöter. En fotbollsspelare borde kunna slå ett inlägg eller skjuta ett skott med bra precision utan att ens se målet, bara genom att veta var på planen han befinner sig. I stort sett med förbundna ögon, bara därför att han har gjort det tusentals gånger på träning. Passningar till spelare i rörelse borde sitta i ryggmärgen, men det gör det bara om man tränar det tillräckligt mycket. Nödvändig kondition kommer inte med frukosten eller framför videospelet. Det kräver många mils löpning, lite bolldrillar och stötvisa konditionspass räcker inte. Träning som krävs ovanpå all nödvändig bollträning, inte i stället för. Det krävs dubbla pass stora delar av året. Det funkar inte att dra igång träningen i januari, som de allsvenska fotbollsklubbarna gör. Vi är inte på Gunnar Nordahls tid. Strikt sett skulle allsvenska fotbollsspelare inte kategoriseras som elitidrottare, idrottsligt sett, i någon annan stor sport. Träningsläran måste uppdateras. Inom löpningen insåg man redan på 60-talet att det går att träna mer, mycket mer. Kroppen klarade mer än vad som tidigare ansågs vara möjligt. Det kräver förstås genomtänkt progression från en nivå till nästa. Åratal av ökande träningsdoser tills en optimal nivå uppnåtts, vilken kan skilja sig från individ till individ. På uppnådd nivå finns det sedan obegränsat med träningskomponenter att spela med för att eventuellt lyckas vispa grädde på moset.

Tillbaka till fotbollen. Det är lite lustigt att läsa och höra förståsigpåarnas analyser av ”kollapsen” på Friends. Förbundskaptenen har misslyckats och borde avgå är en av de vanligare analyserna. Jag är ingen stor fan Hamrén, mer korrekt är nog att jag är likgiltig. Jag inser dock att hans betydelse är relativt ringa. Problemet är ju att svensk fotboll är för dålig. Varför kommer ingen krönikör eller expert fram med den uppenbara slutsatsen? Och lösningen blir förstås att svensk fotboll måste struktureras om fullständigt. Och iom det svensk idrott, eftersom fotbollen är en stor del av vår idrott och det virus som förpestar den. Det hjälper inte att byta plåster på djupa sår där blodet forsar. Det räcker inte alltid ens att sy. Ibland behöver patienten opereras. Problemet är att åtgärderna som behövs ger resultat på en horisont av generationer. Det tålamodet finns inte. I företagsvärlden pratas det om kvartalsekonomi. Inom många delar av ungdomsidrotten vore det en evighet. Här är tyvärr blicken inte höjd längre än till nästa match.