Medias vägar äro outgrundliga

Medias rapportering från Lidingöloppet herrklass var väldigt märklig. Loppet vanns som bekant av Napoleon Solomon, kanske inte så märkligt då tvåan i loppet endast hade 1.41. Det var trots allt den första svenska herrsegraren sedan 2008 och borde vara intressant att rapportera om. Det var dock inte medias huvudspår. Medias ”pitch” var Johan Olsson. I DN var det t.ex. han som var på bilden och fick mest spalt. Det hade gått att förstå om Johan hade gjort något speciellt. Men nu var hans prestation fjärran från något speciellt. Direkt svagt i absoluta tal och obegripligt dåligt med hänsyn till den träningsnivå han ligger på. Lidingöloppet borde passa en skidåkare i yppersta världseliten som hand i handske. 1.40 löptid på en kuperad bana, kräver väldigt lite specifik löpträning, skidåkning, rullskidåkning, cykel och alla andra former av konditionsträning bygger bra mot Lidingöloppet. Om man då med 10-10,5 timmars träning i veckan gör 1.49, så kan det bara betraktas som ett direkt misslyckande. Framförallt är det inget som borde stjäla utrymmet i rapportering från loppet på sportsidorna. Träningsvolymen borde motsvara 13-15 mil löpning i veckan. Bra förberedelser för ett lidingölopp. Timmar förresten, vilken sällsynt metod att mäta träning på. Lite som att på restaurangen hoppa över menyn och bara beställa ett kilo mat.

Hur svagt är 1.49? Första gången jag sprang Lidingöloppet var 1985. När vi medeldistanslöpande banlöpare springer Lidingöloppet speciellt 30 km, sker det i det närmaste helt oförberett. Jag sprang mina sista bantävlingar 7-8 september, 1 000m och 400m. Inte något som har någon speciell bäring på Lidingöloppet. Det gav 4 veckors träning till Lidingöloppet. De 12 veckorna fram till sista bantävlingen hade jag en snittveckovolym på 61 km. Inte mycket att bygga ett 30 km-lopp på. Jag hade tre veckor att köra mer volym på, blev 14,8, 11,5 och 12,5 mil. Hyggligt, men som samlad lidingöloppsträning inget att skryta med. Tävlingsveckan gav ytterligare 10,2 mil men dryga 35 av de kilometrarna var tävlingen i sig och jogg före och efter. Det räckte i alla fall till 1.43. 1.49 hade jag gjort om jag så hade ägnat september åt svampplockning och då hade jag nog även hunnit fylla en korg på vägen till Grönsta. 1986 sprang drygt 100 löpare under 1.50 på Lidingöloppet och få av dem kan betraktas som världselit. Så när en av världens främsta skidåkare gör 1.49, är det inte bra. Mediabevakningen kan bara tjäna som ett kvitto på hur sanslöst överskattade skidåkarna är. De klarar sig bra i den mycket begränsade konkurrens som skidåkningens utbredning i världen erbjuder. Det räcker med att de ställs mot begränsad nationell konkurrens inom löpningen, så är de chanslösa. Jag behöver inte ens nämna nästa nivå med världens främsta löpare. De skulle hinna både plocka en svampkorg, fylla en hink med lingon och duscha innan skidåkarna dyker upp. Media kan/vill inte förstå skillnaden i konkurrenssituation mellan löpning och skidor i världen och klarar således inte av att bedöma prestationerna efter förtjänst. Här står vi och kan icke annat…

Nappe på väg upp för Grönstabacken i suverän stil.

Finnkampen: Svensk Pajascoachning

1500m-loppet på Finnkampen blev verkligen en parodi på "taktisk" coachning. Ett lopp där vi skulle ha vunnit 16-6 hur än loppet hade sprungits. Finland hade tre riktigt svaga löpare, precis som alltid på senare år.  Snillena till coacher hade listat ut de skulle offra Elmar för att hålla ner farten, om finnarna ville hålla fart!? Det var ju bara de svenska löparna som skulle tjäna på att loppet sprangs i hygglig fart. Finnarna skulle, då de alldeles uppenbart inte hade kapacitet för det, totalhavererat. Bromsa andra löpare är förmodligen det säkraste sättet att skapa situationer som leder till diskning! Varför i hela fridens namn ge sig in i något så dumdristigt, när en trippelseger ändå var kassaskåpssäker? Tyvärr är svaret att landslagscoacherna verkar vara beredda att gå långt för att gynna sina egna aktiva! Ett upplägg, det som finnarna visade sig vara villiga att skänka oss, där det hade blivit en hygglig fart, i vilket Elmar hade vunnit framlänges och baklänges och vi hade vunnit 16-6, var man inte intresserad av. Nej, deras egna aktiva ska få bästa tänkbara möjligheter att vinna. Hur kan man som landslagsledare bete sig så respektlöst mot en aktiv i landslaget? Skamligt! Elmar kan inte rå för att övriga löpares coacher har så låg tilltro till sina aktiva att de måste offra Elmar för att gynna sina egna.

Det blir inte bättre av att landslagscoacherna ställer över Elmar på 800m i Finnkampen, där han är given efter hans exempellöst starka lopp på Universiaden. Tyvärr, finns det nog med i den större planen. Istället dubblerar man löpare som inte visade tillräcklig kapacitet på SM och offrar Elmar för att rädda upp denna ytterst tveksamma manöver.

2 kanonlopp av Elmar på 800m i Universiaden, belönades med PB

Efter att i försöken ha sololöpt nästan hela vägen till en andraplats och vidare avancemang i Universiaden, hade Elmar en mycket tuffare uppgift i semifinalen. Han lottades i det tredje och sista semifinalheatet. Oklart hur seedning/lottning gick till, men 4 av 7 heatsegrare hade hamnat i Elmars heat. Elmar hade sämsta pb och sb i heatet. Strax innan kvällspasset kom ett regnväder á la Taiwan den här tiden på året och stavhoppet sköts upp en timme, men löpningarna skulle gå i tid. Detta till allmän förtret för de amerikanska coacherna Carl Lewis och en mycket rundlagd Leroy Burell, då de inte ansåg att de korta häcklöparna hade fått tillräckliga möjligheter att värma upp.

Hursomhelst, 800m närmast efter 110m häck startade i tid, med ett första heat bestående av internationellt mycket goda löpare pb:n från 1.45 och uppåt, samt en kenyan, Lewis Korir, med ett listat pb på 1.50.00, troligen påhittat. Korir hade gått vidare från försöken utan att imponera, men vem vet med en kenyansk löpare kan allt hända. Lewis öppnade i hygglig fart utan att överdriva, 53,41. Efter det föll han genom fältet, men hade i alla fall agerat hare i första heatet, vilket skulle visa sig vara avgörande, sluttider på 1.48,04-1.48,66 för dem som hade möjlighet att gå vidare. Kvalificeringen till finalen var 2+2. Inför andra heatet började det regna, dock inte speciellt häftigt. Hursomhelst, bestämde sig alla att de var vassast i spurten av fältets löpare. En 55,20-öppning gjorde att de inte nådde tider nödvändiga för avancemang på tid, 1.48,97 och 1.49,04 på ettan och tvåan. Inför Elmars heat, det tredje, tilltog regnet något. Elmar hade innerbanan. Heatet öppnade i furiöst tempo, sub-25. Elmar var lagom ikapp klungan vid 200m efter 25,1. Tyvärr stannade farten av efter öppningen, som det ofta gör på 800m efter startrusningen. På något sätt kunde Elmar glida fram på insidan och vid klockringningen ligga c:a 3:a. Täten måste ha haft närmare 30s på andra 200-ingen. Elmar varvade i al fall på 54,7m. Nästa 200-ing gick fortare, trots att himlen fullständig öppnade sig, se bilder. Löparna såg ut som dränkta katter. Elmar plockade fram kanske karriärens bästa löpning och kunde i det starka startfälten spurta med i stort sett hela fältet och belönades med ett nytt pb, 1.49,03 (tidigare 1.49,69, 2012). Det räckte till en 5:e plats i det tuffa startfältet. Han besegrade två löpare med aktuella 1.46- och en med 1.47-tid. Det räckte inte till avancemang, men med semifinalernas näst sämsta pb och sämsta sb (endast nämnde Korir sämre) var 10:e bästa tid ett kanonresultat. Ingenting var optimalt med loppet, varmt och fuktigt som i en ångbastu och fjärran från den jämna fart som brukar känneteckna ett perslopp. Perset var för övrigt från 2012.

Under bättre betingelser hade Elmar säkerligen sprungit en god bit under 1.48, vilket bekräftades i finalen där de löpare som han kickade med mycket riktigt gjorde just det. Ettan och tvåan från Elmars semi var också 1:a och 2:a i finalen på 1.46,07 och 1.46,77 i klart bättre förhållanden. Riktigt starkt av Elmar att persa under icke optimala förhållanden, icke optimal pace och mot klasslöpare. Han var en av endast två av 24 löpare som persade, den andre var han som sedermera vann finalen. Tyvärr, räckte det inte att blidka finnkampsjuryn. Det verkar inte som att det räcker att veckan före Finnkampen göra, av svenskar, säsongens två klart bästa 800m-lopp, med undantag av Andreas Kramers många bragdlopp, för att få springa. De i hög grad bleka insatserna bakom Andreas K på SM föll förbundets tränarmaffia bättre på läppen.

Vinnande mexikan, Jesus Tonatio Lopez Alvarez, såg mycket imponerande ut. Han kom till Taipei med ett pb på 1.48,55, men vann heat, semi och final (ledde från start till mål). PB i semi och final. Han är född 1997 och det är inte omöjligt att vi såg en riktig storlöpare i vardande. Kom ihåg var ni läste det först.

Universiaden, 800m, semifinal 3 - 320m

Universiaden, 800m, semifinal 3 - 700m - Himlen öppnade sig under andra varvet

Länk - Resultat - 800m

Länk stream - semifinal 3 (54 min in i streamen)

Länk final (35.30 in i streamen)

Elmar vidare till semifinal på 800m på Universiaden!

Efter ett både starkt och smart lopp i försöken på 800m lyckades Elmar med ackuratess kvalificera sig till semifinalen. 800m avgjordes i 7 försöksheat med totalt 54 löpare. Kvalitén på heaten var mycket hög. Elmar gick i det första heatet och hade det sämsta årsbästat, 1.53, av de 7 löparna. Seddning gick på årsbästa och Elmars avsaknad av ett riktigt årsbästa slog tillbaka på hans seedning. Heatet bestod av löpare med 1.45, 1.47, 2x1.48, 2x1.49, 1.50 och Elmar. Kvalificeringsreglerna var 3+3. Elmars fromma förhoppnning var att någon av favoriterna skulle hålla anständig fart. Elmar är mer en jämnfarts-800m-löpare. Väderförhållandena är brutala här Taipei, speciellt vi 11-tiden då loppen kördes. Temperaturen i skuggan är 35 grader och solen strålar i det närmaste lodrätt
från en klarblå himmel. Kanske förhållandena gjorde att ingen ville/vågade ta tag i loppet. Elmar ändrade plan i flykten och tog täten in på bortre lång. Förvånande nog hängde ingen riktigt med "1.53-löparen". Vid varvningen på 55,1 hade Elmar fortsatt en växande lucka.  Det var bara att köra. Elmar höll en bra lucka in på upploppet och till slut hann endast 1.45-britten Bowness upp honom och Elmar var vidare på placering. Hans tid, 1.50,66, visade sig också räcka bra, till slut 5:e bästa i försöken.

24 löpare vidare till semi, årsbästan, 1.45, 7x1.46, 7x1.47, 6x1.48, 1.49 och 2x1.50. Ett riktigt getingbo med andra ord!  Ut åkte bl.a. 5 löpare med pb:n på 1.48 och bättre.

Finalen avgörs idag söndag kl.18.30 lokal taiwantid, 12.30 svensk tid. fisu.net livestreamar. Eurosport  sänder i efterhand, såvitt jag förstår.

Starkt lopp av Elmar på Universiaden!

Elmar gjorde kanske karriärens bästa lopp när han i försöken på Universiaden endast var 7 hundradelar från finalen. Elmar sprang i andra heatet, försökens bästa. Sex löpare korsade mållinjen inom 19 hundradelar. Endast 7 skiljde 2:an och 6:an! Tyvärr, drog Elmar det kortaste strået, trots den kanske vassaste avslutningen. Han låg kvar i innerspår in på upploppet i förhoppning om att något skulle öppna sig, men när det aldrig skedde, fick han gå i vida spår och försöka svepa fältet. Det gick nästan. Hursomhelst, suverän insats med en vass avslutning. Han passerade 800m på 2.07,5 och avslutade sedan med 60 och 40,3, 1.55,0 sista 800m. Han hade sex löpare i heatet med sb från 3.37-39 och pb 3.36-39. Han slog 2 och gav övriga en match ända in på linjen. Surt att det inte räckte! Marginalerna är dock små, vilket de ska vara.

Universiaden har jämfört med upplagor på senare år verkligen fått ett uppsving, både vad gäller deltagarantal och kvalitet. Jag har varit på rätt många VM och EM på 2000-talet och jämförelsevis är de som arrangemang mycket beskedliga. Universiaden i Taipei är ett arrangemang som bara kan jämföras med ett OS. Därför är det beklagligt att den svenska friidrottstruppen endast består av 2 aktiva!? Vill någon få erfarenhet inför ett OS är det här hen ska vara, inte på EM eller VM. En magisk upplevelse och bara beklaga dem som hade kunnat vara här. Självklart ska Svensk Friidrott inte i framtiden lägga ett SM under Universiaden. Att Universiaden är på uppgång är en slutsats som jag delar med samtliga representanter för andra sporter som jag har pratat med. Standarden är högre över hela linjen. Sverige går m.a.o. mot strömmen. I alla fall inom friidrotten.

Min rekommendation är att alla studerande friidrottare som håller tillräcklig nivå redan nu planerar för deltagande i Universiaden, 2019, som avgörs i Neapel, Italien, 20-31 juli.

FISU:s stream från dag-1. Elmars lopp 19 minuter in i streamen.

Universiaden, Taipei-2017. 1 500m-heat 2, 300m kvar.

Äntligen! Gatlin!

Äntligen fick Justin Gatlin vinna, fantastiskt! Sällan har någon varit så väl värd att vinna. Den hetsjakt som han har utsatts för har varit vedervärdigt smutsig och de som har deltagit i mobben borde skämmas. Mobbens beteende bär släktskap med den framväxande rasism och nazism som odlas på högerkanten av sverigedemokrater och sverigemoderater. Det är trist att se att så många ”hederliga” människor lockats med, men det är väl så en mobbs attraktion fungerar. Den engelska publikens beteende på London Stadium var skamligt. All eventuell brittisk sportsmanship kan vi glömma, den flög all världens väg. I mindre offentligt ljus, är det kanske så en lynchning startar, otäckt.

Att Usain Bolt lägger spikskorna på hyllan, är kanske det bästa som kan hända friidrotten. På senare år har boltkulten snarare varit en hämsko för vår sport. Andras prestationer, idrottsligt bättre, har kommit i skymundan och intresset för allting annat än Bolt har sjunkit. Arrangörer som inte har råd att betala Bolts gage har fått se sina publiksiffror och sponsorintäkter sjunka.

Tidigare inlägg, med Gatlin-tema:

GrattisUsain Bolt till VM-segern på 100m!

"Likainför lagen"

Boltvärldens främste?

Stafett-SM - Lägg ner eller reformera!

Stafett-SM en tävling i förfall. Kanske ingen ny spaning, men lika fullt. Årets upplaga saknade allt. Usla och sömniga arrangemang och ihåliga tävlingar precis som vi vant oss vid på senare år. SM-utredningen presenterade inte heller några förändringar som råder bot på problemen. Det finns förstås ingen silverkula, men något måste alldeles uppenbart göras. Jag har tidigare föreslagit flera åtgärder i relaterade sammanhang, både inom ramen för SM-utredningen, finns en del SM-resonemang begravda i ett äldre inlägg om amerikansk friidrott och i Terräng-SM-debatten. Det mesta går att kalkera och använda även för Stafett-SM.

Åldersklasserna vid Stafett-SM behöver ändras Vid tävlingar där lagmomentet är ett starkt inslag är det vitalt att den delen fungerar. Stafett är per definition en lagtävling. Precis som i alla tävlingar gynnas tävlingen av att ha konkurrens. På Stafett-SM saknas, med några få undantag, nödvändig volym i klasserna för att det ska bli bra tävlingar. Vad kan man göra? Precis det som jag sagt tidigare, men som SM-utredningen helt rundade. Färre åldersklasser! I detta sammanhang behövs bara tre klasser, ungdomar, 15-17 år, juniorer, 18-19 år, och seniorer, 20+. På det viset får vi fler startande lag i respektive klass och mer riktiga tävlingar. På ungdomssidan kan klubbar som inte har tillräckligt många ungdomar i en årgång ha möjlighet att i den bredare ungdomsklassen eventuellt ha ett tillräckligt underlag. De klubbar som är välförsedda med ungdomar kan ha flera lag. Att vi överhuvudtaget har 22-årsklassen, kan bara förstås som ett dåligt skämt.

Kvalitén på arrangemangen måste, råder ingen tvekan, höjas radikalt. Mer oengagerade arrangörer får man leta efter. Lösningen är förmodligen densamma som för Terräng-SM. Rekrytera arrangörer, som kan ta engagemanget under 5 år, med tydliga krav på förbättringar och att Svensk Friidrott tar de långsiktiga investeringar som krävs för ett högklassigt arrangemang. Om vi inte kan höja kvalitén på tävlingen och arrangemanget, kan vi lika bra lägga ner tävlingen. Det finns ingen naturlag som säger att vi ska ha ett svenskt mästerskap i stafett. Många länder har inget sådant. I slutändan skall vi endast ha fungerande mästerskap. Övriga läggs ner eller parkeras. Allt annat är slöseri med tid och negativt för svensk friidrotts utveckling. Vi kan inte ha tävlingar enbart för att tillfredsställa några nostalgiska ledare. Det finns många tävlingar utomlands den här tiden på säsongen, som är mycket mer utvecklande för våra elitaktiva.       

Vi måste också kunna komprimera tidsprogrammen för våra tävlingar i allmänhet och våra mäster-skap i synnerhet. Lördag hade vi 70 min effektiv löpning med ett tidsprogram på 3 tim 20 min och för söndagen 1 tim 50 min löpning med ett tidsprogram på 5 tim 10 min. Oklart varför. Vi behöver fokusera på våra rutiner, calling, starters, tidtagning, så att vi kan skjuta iväg heat inom en minut från föregående målgång. Naturligtvis går inte det vid stafett, men för lopp utan växlar och startblock ska det inte vara något som helst problem. Även för sprint och stafett finns en stor förbättringspotential. Tanken är att vi vill ha publik på våra arrangemang och då kan vi inte hålla på i 5 timmar. Att minska antalet klasser och kanske även ändra grenprogrammet ligger också i linje med en kompaktare tävling. Förresten vad f-n är 3x400 och 3x800 annat än löjeväckande? Vad är nästa steg 2x400? Och i förlängningen 1x400? Ytterligare en medleystafett vore bättre än 3x. Antingen en distance medley (1200-400-800-1600) eller någon ny variant, t.ex. 600-200-400-800.

Det finns mycket mer att säga i ämnet, men det långa med det korta är att något måste göras innan det är för sent.

Prispallen på 4x800m, Stafett-SM, 2017