Det statistiska friidrottsåret i världen – 2016 - del 2

Dags för analysen av världskonkurrensen inom friidrottens grenar 2016. Analysen som endast baseras på nivån på resultat, inte placeringar. Den enda rättvisande möjligheten att jämföra prestationer inom vår idrott. En unik möjlighet som är inte möjlig i speciellt många idrotter, då antingen idrottens karaktär förhindrar det, eller att utbredningen av idrotten inte ger tillräcklig djup och bredd för ett rättvisande statistiskt underlag. De jämförelser som ofta görs inom vår idrott mellan aktiva tar aldrig någon seriös hänsyn till det. Placeringar i mästerskap, stortävlingar och placeringar på världslistor jämförs rakt av 1 till 1. All tillgänglig statistik visar att detta är kvalificerad galenskap. friidrott.se:s årsbästalista, 10-bästalistan, är ett varnande exempel.

Underlag för min jämförelse är de faktiska resultaten och deras spridning. Täthetsgraden mellan resultaten skiljer sig högst avsevärt och är en indikation på grenens konkurrenssituation. För att kunna jämföra resultat måste grenarnas resultatspridning harmoniseras. I praktiken innebär det att resultatspridningen i alla grenar modelleras efter den resultatmässigt tuffaste grenen. För högre stabilitet i jämförelsen görs analysen både mot aktuellt år och världslistan genom tiderna. Jag har valt att använda resultaten för plats 1, 10, 100 och 150 som mätvärden. De relativa avstånden mellan placeringarna, 1-10, 1-100, 10-100, 1-150 och 10-150.

Analysen visar att på herrsidan 2016 var det en tuff fight mellan 5 000m och 100m, med knapp fördel för 5 000m. 5 000 avancerar från fjärde plats 2015 och 100m från tredje till andra. De passerar fjolårets toppgrenar 800m och marathon. Förändringarna visas med färgmarkeringar. I flera grenar är avståndet mellan 1 och 10 plats väsentligt större än mellan 1 och 150 för andra grenar. Inget konstigt, det är precis vad konkurrens gör med idrottsliga resultat. Att inte ta hänsyn till detta när prestationer ska jämföras är på en ”forskningsnivå” som inte ens Karolinska Institutet skulle godkänna.

	Herrar	1-10	1-100	10-100	1-150	10-150	Komb
1	5 000m (+3)	0,50%	3,18%	2,67%	4,02%	3,50%	13,87%
2	100m (+1)	1,33%	3,47%	2,11%	4,18%	2,82%	13,91%
3	200m (+2)	1,11%	3,60%	2,45%	4,20%	3,06%	14,43%
4	800m (-3)	1,37%	4,20%	2,79%	4,77%	3,35%	16,48%
5	1 500m (+5)	1,42%	4,24%	2,78%	4,84%	3,37%	16,65%
6	400mH (+2)	1,59%	4,50%	2,87%	5,57%	3,92%	18,45%
7	10 000m	0,90%	4,58%	3,64%	5,70%	4,76%	19,58%
8	110mH (+1)	1,69%	4,85%	3,11%	5,93%	4,17%	19,75%
9	Marathon (-7)	1,87%	5,23%	3,30%	6,26%	4,31%	20,96%
10	400m (-4)	3,32%	6,23%	2,81%	6,81%	3,37%	22,55%
11	3 000mH (+1)	2,19%	6,77%	4,48%	7,59%	5,28%	26,32%
12	Höjd (-1)	2,92%	7,08%	4,29%	8,33%	5,58%	28,20%
13	Längd	3,15%	7,69%	4,69%	8,74%	5,78%	30,05%
14	Tresteg	3,98%	7,84%	4,02%	9,07%	5,31%	30,21%
15	Stav	4,64%	8,79%	4,35%	10,45%	6,09%	34,32%
16	Diskus	2,27%	10,75%	8,68%	13,72%	11,72%	47,15%
17	Kula	5,82%	13,28%	7,92%	15,85%	10,66%	53,52%
18	Slägga (+1)	5,78%	13,51%	8,20%	16,10%	10,95%	54,55%
19	Spjut (+1)	5,06%	14,23%	9,66%	16,62%	12,17%	57,74%
20	Mångkamp (-2)	5,40%	14,31%	9,43%	17,05%	12,31%	58,50%

På damsidan skiljer 4 grenar ut sig i toppen, 100, 800, 400 och 200m, med 100m med marginal bäst 2016. 100m tar över toppranking som 800m med bred marginal belade 2015. 

	Damer	1-10	1-100	10-100	1-150	10-150	Komb
1	100m (+1)	1,87%	5,33%	3,46%	6,17%	4,30%	21,12%
2	800m (-1)	2,60%	5,66%	3,05%	6,44%	3,83%	21,58%
3	400m (+1)	1,64%	5,44%	3,80%	6,19%	4,55%	21,62%
4	200m (+2)	2,20%	5,60%	3,40%	6,38%	4,18%	21,76%
5	1 500m (+5)	2,11%	5,98%	3,87%	7,07%	4,97%	23,99%
6	Marathon (-1)	2,14%	6,59%	4,36%	7,95%	5,69%	26,72%
7	100mH	3,52%	7,21%	3,69%	8,52%	5,00%	27,95%
8	Höjd (+1)	1,99%	7,46%	5,47%	8,96%	7,11%	30,99%
9	400mH (-1)	2,40%	7,58%	5,18%	9,13%	6,73%	31,03%
10	5 000m (+1)	3,09%	8,82%	5,56%	9,98%	6,68%	34,13%
11	3 000mH (+1)	4,89%	10,15%	5,01%	11,90%	6,68%	38,63%
12	10 000m (-9)	4,54%	10,66%	5,85%	12,45%	7,57%	41,07%
13	Tresteg (+1)	4,02%	10,55%	6,53%	11,87%	8,17%	41,13%
14	Längd (-1)	5,88%	11,08%	5,20%	12,72%	7,27%	42,15%
15	Stav	4,40%	14,00%	9,60%	15,60%	11,72%	55,32%
16	Mångkamp	5,17%	15,86%	10,69%	18,30%	13,84%	63,86%
17	Spjut	3,21%	16,51%	13,30%	19,51%	16,84%	69,37%
18	Kula (+1)	7,37%	18,08%	10,71%	20,99%	14,70%	71,85%
19	Slägga (-1)	11,92%	20,74%	8,82%	23,84%	13,53%	78,85%
20	Diskus	8,10%	19,94%	11,84%	23,21%	16,44%	79,52%

Om jag övergår till spridningen för statistiken genom tiderna sker normalt sett inte några större förändringar, ordningen mellan grenarna på herrsidan är identisk och 800m behåller topplatsen sedan tidigare.

	All-time-Herrar	1-10	1-100	10-100	1-150	10-150	Komb
1	800m	1,55%	2,88%	1,32%	3,22%	1,65%	10,62%
2	Marathon	0,84%	2,83%	1,98%	3,19%	2,33%	11,16%
3	1 500m	1,36%	2,89%	1,51%	3,50%	2,10%	11,36%
4	5 000m	1,51%	3,07%	1,54%	3,58%	2,05%	11,75%
5	400m	1,93%	3,63%	1,66%	3,95%	1,98%	13,15%
6	10 000m	1,35%	3,58%	2,20%	4,12%	2,74%	13,98%
7	400mH	1,11%	3,59%	2,45%	4,06%	2,92%	14,13%
8	110mH	1,09%	3,59%	2,47%	4,22%	3,09%	14,47%
9	100m	2,71%	4,18%	1,42%	4,59%	1,83%	14,73%
10	3 000mH	1,01%	3,89%	2,85%	4,53%	3,48%	15,75%
11	200m	2,76%	4,74%	1,93%	5,11%	2,28%	16,82%
12	Höjd	2,04%	4,90%	2,92%	5,31%	3,33%	18,49%
13	Tresteg	2,13%	4,92%	2,85%	5,63%	3,58%	19,11%
14	Stav	2,12%	5,54%	3,49%	6,35%	4,33%	21,83%
15	Längd	3,24%	6,93%	3,81%	7,60%	4,50%	26,08%
16	Mångkamp	2,80%	7,62%	4,96%	8,73%	6,11%	30,22%
17	Slägga	3,24%	7,68%	4,59%	9,34%	6,30%	31,15%
18	Kula	2,60%	8,30%	5,86%	9,43%	7,02%	33,21%
19	Diskus	3,81%	9,29%	5,70%	10,69%	7,16%	36,64%
20	Spjut	7,30%	13,86%	7,08%	15,21%	8,53%	51,98%

På damsidan sker endast några mindre förändringar sedan situationen efter 2015-års säsong, och 800m behåller toppositionen. 

	All-time-Damer	1-10	1-100	10-100	1-150	10-150	Komb
1	800m	1,75%	3,68%	1,93%	4,21%	2,46%	14,04%
2	100mH	1,31%	3,85%	2,54%	4,59%	3,28%	15,57%
3	1 500m	1,81%	4,29%	2,48%	4,82%	3,02%	16,42%
4	400mH	0,86%	4,07%	3,21%	4,97%	4,11%	17,21%
5	5 000m (+1)	2,03%	4,30%	2,23%	5,55%	3,46%	17,58%
6	200m (-1)	1,78%	4,59%	2,81%	5,25%	3,47%	17,90%
7	100m	2,57%	4,96%	2,38%	5,43%	2,86%	18,21%
8	400m	3,05%	5,40%	2,35%	6,24%	3,19%	20,23%
9	Marathon (+1)	3,09%	5,93%	2,76%	6,65%	3,45%	21,88%
10	Höjd (+1)	1,91%	5,74%	3,83%	6,70%	4,88%	23,06%
11	10 000m	2,66%	6,34%	3,59%	6,92%	4,16%	23,67%
12	3 000mH	3,04%	7,00%	3,84%	8,10%	4,90%	26,87%
13	Tresteg	1,94%	6,84%	4,90%	7,87%	6,05%	27,60%
14	Längd	2,79%	7,85%	5,05%	8,78%	6,16%	30,62%
15	Stav	4,55%	10,87%	6,32%	12,06%	7,87%	41,66%
16	Mångkamp	5,64%	11,91%	6,27%	13,30%	8,13%	45,24%
17	Diskus (+1)	5,05%	14,06%	9,01%	15,36%	10,86%	54,35%
18	Kula (+1)	4,29%	13,04%	8,75%	16,04%	12,28%	54,39%
19	Spjut (+1)	6,60%	14,10%	7,50%	16,21%	10,29%	54,71%
20	Slägga (-3)	7,41%	15,06%	7,65%	16,99%	10,35%	57,47%

Nästa steg blir att med detta underlag ranka de svenska toppresultaten från 2016, något som jag tänkte ägna nästa inlägg åt. Nytt för denna gång är att jag kommer att använda tilastopajas djupa världsstatistik, 5 000+ aktiva djup, till att se var i världsstatistiken de svenska resultaten skulle ligga om spridningen av resultaten var identisk för alla grenar.  

Det statistiska friidrottsåret i världen – 2016 - del 1

Traditionsenligt har jag tittat på friidrottsåret i världen ur ett statistiskt perspektiv. Det finns flera vinklar att betrakta det ur. Det kommer fler inlägg. I detta tittar jag på grenarna och deras konkurrenskraft jämfört med föregående år och genom tiderna.

Jag jämför resultat på nivå 1,10, 100 och 150 för 2016 med motsvarande resultat för 2015 och ”all-time”, källa tilastopaja.net. 2016 var som bekant ett OS-år, vilket brukar vara gynnsamt för vissa grenar, dock inte alla. Många vill kvalificera sig till OS, samtidigt som deltagandet på övriga stora galor, tex. Diamond Leugue, kan ransoneras något bland dem som tillhör den yppersta toppen. På löpsidan kan det innebära färre seriösa ”världsrekordförsök” och de goda resultat som kan uppnås även bakom toppnamnet i de loppen. De mer rena resultatgrenarna, alltså där sk. taktik spelar en mindre roll brukar generellt visa förbättrade resultat. Ingen regel utan undantag dock.

Sammanställning på herrsidan visar att diskus var den gren som var bäst ifht 2015. Grönt symboliserar att grenen på angiven nivå var bättre 2016 än 2015 och rött visar på motsatsen. Med några undantag var grenarna generellt bättre 2016 på nivå 100 och 150. Toppresultatet var dock ofta sämre.

Män - Världsstatistik - 2016 jämfört med 2015

Samma uppställning på damsidan visar en övervägande grön karta, där 10 000m var klart bästa gren jämfört med 2015 mycket pga. världsrekordet i Rio tillsammans med även en stark topp-10-nivå. Även damernas hinderrekord påverkar damernas hinder positivt. Längst ner ligger damernas höjd, som gått lite kräftgång på senare år och inte ännu vänt. 1 500m påverkas av att ingen riktigt kunde motsvara Dibabas 3.50-lopp från föregående säsong och på maratonsidan gör satsningar på OS-loppet att färre springer de traditionellt snabba marorna på vår och höst.

Kvinnor - Världsstatistik - 2016 jämfört med 2015

En bättre analys huruvida årets säsong på grennivå var stark fås om vi istället tittar på hur grenarnas årslistor står sig mot all-time-statistiken. Ett statistiskt totalt nollresultat är förstås omöjligt, då det skulle innebära att årets statistik skulle vara i stort sett identisk med de 150-bästa resultaten genomtiderna. Närmast kommer 400m, där van Niekerks världsrekord förstås ger ett nollresultat på nivå 1, men även totalt sett är grenen starkast, mycket knappt före maraton och 100m. Generellt presterar all sprint och löpning närmare sina historiska absoluta toppresultat. Sedan är det ett mindre skutt till alla hoppgrenar och ett större gap till mångkamp och kast. Vad det beror på tål att fundera på. Några skulle säga att all-time-listan är infekterad av mer omfattande doping historiskt. Är det hela förklaringen? Finns det fler förklaringar?

Hur konkurrenssituationen inom grenarna ifht andra grenar återkommer jag till i ett senare inlägg.

Män - Världsstatistik - 2016 jämfört med all-time

Bilden för kvinnor skiljer sig något åt gentemot herrarnas. Det finns flera ”yngre” och mycket "yngre" grenar, vars all-time-statistik, ännu inte är lika stark som övrigas. Exempel på detta är toppande gren, 3 000m hinder, andra exempel är stav, slägga, 5000m och 10 000m. Flera världsrekord och nära världsrekord hjälper upp dessa grenar, tillsammans med att även nivån längre ner i flera fall höjts år från år

Kvinnor - Världsstatistik - 2016 jämfört med all-time

I kommande inlägg, kommer jag att titta på spridningstal för resultaten inom grenarna, för att visa på konkurrenssituationen inom grenarna. Det kommer sedan att resultera i en ranking av svenska friidrottares toppresultat under 2016 mot en likvärdig världslista, dvs. mot den gren som 2016 har den högsta konkurrenssituationen. Slutligen tittar jag på vilken plats på en världslista, som extrapolerats fram från ”bästa” grens resultatspridning mellan plats 1, 10, 100, 150, 500 och 1 000, landets bästa friidrottare hamnar.

Den ryska paradoxen

Media verkar aldrig få nog av den s.k. statsunderstödda, ”institutionaliserade” ryska dopingen. Ingen verkar ha intresserat sig för att analysera den eventuella faktiska resultatpåverkan. Om den finns inom den ryska friidrotten måste den synas i statistiken. Om man förbättrar sina resultat, oberoende av orsak, så påverkar det statistiken positivt. Huvuddelen av de medaljer som ”dopingprogrammet” har lett till enligt informationen i media verkar vara i samband med vinter-OS. Vad som sker i vinter-OS intresserar mig föga, svårt att komma på något som jag bryr mig mindre om. Jag blir mer upprörd av filmningar i fotboll eller om grannen fuskar i Fia med knuff. Att doping förekommer inom t.ex. skidåkningen är kanske inte så konstigt. Konkurrensen inom skidåkningen är i det närmaste obefintlig, mindre befolkade delar av några länder i tomtens rike deltar, och dopingeffekterna kan räcka för att nå toppen. Inom friidrotten skulle inte skidornas toppåkare, även om de smorde in sig med johaugsalva dygnet runt, ha en chans. Almaz Ayana, Genzebe Dibaba, Mo Farah eller för den delen Meraf Bahta och Sarah Lahti skulle ha hunnit duscha innan de kom i mål.

Friidrotten har i en anda av populism ”agerat” mot Ryssland. Att missilerna mest har träffat ”civila mål”, aktiva som man helt saknar bevis för att de skulle vara dopade, verkar dock inte störa vare sig IAAF eller SFIF som helhjärtat stött åtgärderna. En rättsröta i kolossalformat, som saknar allt stöd i moderna rättsprinciper. Att man är oskyldig tills motsatsen bevisas och att individer inte utsätts för kollektiv bestraffning är två centrala rättsliga principer, som IAAF:s åtgärder bryter mot.

Hur ser då effekterna av ”dopingprogrammet” ut i verkligheten? Om medias uppgifter om en statsunderstödd och generell dopingfabrik stämmer och om det ska finnas någon som helst legitimitet för IAAF:s rättsvidriga åtgärder, borde effekterna på resultaten vara uppenbara och enkelt hittas i friidrottsstatistiken. Allt annat vore mycket oroväckande för IAAF och de som stödjer ”rysshatet”.  

Enligt medias uppgifter ska ”dopingfabriken” ha varit i funktion från 2011. Jag har tittat på rysk löpning i världsstatistiken från 2007, alltså några år före 2011, till 2015. 2016 är inte rättvisande, då rysk friidrott inte, pga. sanktionerna, hade möjlighet att delta internationellt. Det är ingen avancerad genomgång, men som sagt, med den höga svansföring som ”friidrottens” styrande organ har hållit i frågan, borde dopingpåverkan på de ryska resultaten ligga i öppen dager. Jag har titta på löpningens olympiska grenar och helt enkelt räknat den ryska penetrationen på listan på tre nivåer 10, 100 och 150. Löpningen är en bra värdemätare då konkurrensen, tillsammans med den på sprinterdistanserna, är högst och statistiken tillräckligt stabil år från år, för att en rysk dopingpåverkan måste synas. Längre ner på listan är inte heller intressant, då de aktiva på den nivån knappast har varit intressanta i ”dopingprogrammet”.

Resultatet av analysen visar att på den manliga sidan syns inga effekter alls. Det olympiska programmet innehåller 5 löpgrenar och Ryssland har på herrsidan inte direkt dominerat statistiken och hade på 10-nivån endast en löpare totalt på den nivån, i praktiken Borsyakovski på 800m. Under ”dopingeran” har man inte haft en endaste löpare på den nivån. På 100-nivån hade man tidigare 5-10 st totalt i årsstatistiken och den nivån har inte förändrats, om något så har man tappat trots ”dopinboosten”. Samma situation gäller för topp-150, där nivån är 15-20 löpare på årsbasis. 2015 då ”programmet” borde ha hunnit få full effekt, är tom. det sämsta under perioden.

På damsidan ligger de ryska toppåren helt klart innan det utpekade ”dopingprogrammet”. Periodens bästa år är 2008 och 2009. Då man som mest hade 16 tjejer på topp-10-listorna, 80 på top-100 och hela 116 på topp-150. Under det påtalade dopingprogrammets inverkan har den ryska damlöpningen totalhavererat, 2015 hade man 0 (noll) tjejer på topp-10-listorna, drygt en tredjedel, 33, på topp-100 och en halvering av topp-150-löpare, 54 st.

Den statistiska utvecklingen är kanske inget bevis för att omfattande doping inom den ryska friidrotten inte existerar, men att det skulle ske på en institutionaliserad, statsfinansierad nivå verkar helt utesluten. Om de nationsförbund som stödjer IAAF:s sanktioner, bl.a. SFIF, enbart såg till den egna konkurrenssituationen istf den etiska, moraliska aspekten skulle man snarare se den ryska ”dopingen” som något mycket positivt. ”Fortsätt så här, kan vi hjälpa till på något sätt.”

Med tanke på de rättsvidriga principer som sanktionerna bygger på tror jag inte att etik och moral är något som ligger speciellt högt på dagordningen inom friidrottens styrande organ. Effekterna av sanktionerna är mycket negativa och drabbar friidrotten som helhet hårt för lång tid framöver. Onödigt, då huvuddelen av de kända manipulationerna gäller andra idrotter. Friidrotten har alltid legat i framkant av dopingarbetet och deltagare i våra mästerskap och internationella tävlingar alltid riskerar att fastna i dopingtester, så också ryska deltagare. Dra inte alla idrotter över samma kam. Sanktionerna har devalverat de internationella arrangemangen, då ett av idrottens största länders aktiva inte deltar. Det mästerskap som gick under beteckningen EM i Amsterdam, var inget EM. När kontinentens största land inte deltar, kan det inte längre betecknas kontinentmästerskap. Det är synd om de som hade framgång i Amsterdam att tävlingen egentligen endast var ett låtsas-EM. Jag tror att historiens dom kommer att vara hård mot dem som äventyrat vår idrotts fortlevnad genom den rättsvidriga, kollektiva bestraffning av individuella idrottare som sanktionerna mot Ryssland innebär. IAAF och de som i en populistisk strävan stött deras sanktioner, SFIF bland dem, är inne på en farlig väg.

Antal ryska löpare på IAAF:s världslista på tre olika nivåer 2007-2015 

  

Vad är ett terränglöpningslag?

Kul att se hur bra det gick för Isabelle Brauer i helgen, som efter flera skadedrabbade säsonger nu som freshman på Univeristy of San Fransisco sprang in på 99:e plats i den stentuffa konkurrensen på NCAA-mästerskapen i Terre Haute, Indiana. Hennes skola slutade på 6:e plats i lagtävlingen, skolans klart bästa placering någonsin i lagtävlingen. Isabelle bidrog i högsta grad som 4:e löpare i laget.

San Franciscos framgångsrika NCAA-lag. Isabelle tre från höger.

Det råder ett missförstånd avseende vad ett lag inom terränglöpning innebär. I den stora världen utanför vårt land räknar man fram en sammanlagd platssiffra för ett givet antal löpare. Denna summa är lagets resultat. I Sverige har vi inte riktigt förstått det utan vi lägger ihop tiderna för löparna istället. Två olika sidor av myntet. Den svenska modellen har vissa nackdelar. Det är endast de löpare som placerar sig bland de löpare inom laget som bidrar till den sammanlagda tiden för laget som påverkar lagets placering. På terräng-SM är det tex. tre löpare, övriga löpare i det fall att en klubb har fler än tre deltagare kan ha picknic på vägen. I den mer allmänt vedertagna modellen kan även de som inte bidrar till det egna lagets poängsumma, ändå påverka lagets placering genom att slå löpare från andra lag i loppet och därmed eventuellt påverka andra lags placeringssiffror. Om man vill uppnå den fokusering på lag som ofta framhålls som en drivkraft för att stimulera löpningen på bredare front, borde vi anamma den modell som används t.ex. på NCAA, EM och VM. Nu är det tyvärr i det närmaste en icke-fråga, eftersom vi i de flesta klasserna på Terräng-SM inte har löpare och lag för att överhuvudtaget ha några meningsfulla lagtävlingar. Detta är en situation som kan förbättras om vi följer några av förslag avseende en utveckling av Terräng-SM, som jag tidigare har beskrivit, bl.a. färre klasser. Modellen med placeringssiffror har mycket större förutsättningar att öka spänningen i tävlingen och involvera fler löpare i lagets framgång. Dessutom kanske vi kan få en och annan att förstå att laget inte bara besår av de vars placeringssiffror summerats till lagets poängsumma, utan att alla i laget bidrog och ska medalj. Då kanske vi slipper artiklar på friidrott.se som beskriver att vissa ingick i laget och andra var s.k. övriga. Alla var med i laget och ska ha medalj! I USA är det helt uteslutet att 5 av de 7 som sprang på NCAA i laget skulle stå på prispallen och återstående 2 skulle titta på. Jag har påpekat det här tidigare, men polletten verkar inte ha trillat ner.

Hässelbys P-19-lag kör pep-talk inför Europacupen för klubblag vid Cinque Mulino i Milano, 2011.

Resultatet blev en bronsmedalj. Från vänster Elmar Engholm, Marcus Hallbäck, Max Peter Beijmer, Emil Blomberg, Joel Durén och Emil Mårtensson.

SFIF och Påven

DN idag: AbebaAregawi är i Sverige på antidopningskurs

När fick SFIF påvliga rättigheter att godkänna vilka som får tävla och inte tävla? Abeba Aregawi var anklagad för doping, men friades på goda grunder. SFIF:s klantiga hantering av ärendet gjorde att skadan förstås redan var skedd och drabbade Abeba hårt. Några ursäkter från SFIF har inte synts till. Cirkusen fortsätter tyvärr. Nu ska tydligen SFIF ge speciella tillstånd för att oskyldigt dopinganklagade idrottare ska få tävla! Det krävs inte någon licens för att friidrotta, vilket vi förstås ska vara tacksamma för. Världens största idrott skulle aldrig fungera om detta krävdes. Vad är det som kräver ett godkännande av SFIF? Vilka andra idrottare är det som kräver ett godkännande av SFIF för att få utöva vår idrott? Vilka andra idrottares situation i Etiopien eller på andra håll som ska kollas för att ”godkännas”? Problemet som ledde till Abebas situation finns ju på SFIF:s kansli! Varför informerades inte Abeba och alla andra friidrottare att Meldonium, som användes av så många aktiva i en uppsjö av idrotter runt om i världen utan att bryta mot några regler, från 1 januari, 2016, skulle dopingklassas? Ingår det inte i SFIF:s dopingarbete att hålla sig informerad om förändringar i dopingregelverket och sprida dessa kunskaper? Inte ens vår främsta friidrottare som befann sig på träning på annan ort, bryr man sig om att informera. Det är ingen komplicerad eller omfattande uppgift för den som är ansvarig för dopingarbetet inom SFIF. Hittills har SFIF har inte tagit något som helst ansvar för den uppkomna situationen, tvärtom.

Vad ska man säga om hanteringen från hennes klubbs sida? De drog undan allt stöd fortare kvickt, väntade inte ens på utredning och eventuell dom. Vem vill tävla för en sådan klubb? Vad är det för diskussioner som ska föras? Gäller det även andra icke dopade friidrottare eller bara Abeba?

När når ett experiment vägs ände?

4:e Terräng-SM i slutet av oktober har nu genomförts, men den löppropaganda som ”höstmaffian” förespeglat i den kuppartade flytten av tävlingen till denna gudsförgätna tidpunkt på året lyser med sin frånvaro. Endast solens frånvaro lyser starkare. Arrangörerna gör sitt bästa, ingen skugga faller på dem, men förutsättningarna för en löppropaganda är obefintliga. Alla problem som jag tidigare har behandlat kvarstår. Apropå kuppmakarna, Hälle och MAI, Hälle måste ha slagit någon form av bottenrekord, 1 (en) start totalt, ungdomar, juniorer, seniorer, damer och herrar! MAI lyckades få ihop 6 starter! På seniorsidan hade man 3 fördelat på 2 deltagare. Är det rimligt att två klubbar som inte har för avsikt att delta ska styra placeringen av tävlingen? När det gäller norrlandsfönstret har höstflytten inte öppnat det på någon vidare gavel. Jag har nöjt mig med att titta på seniorsidan så långt i årets tävling. Totalt 1 norrlandsstart/deltagare på damsidan och 4 deltagare (6 starter) på herrsidan! Trots höstflytten verkar dubbelfönstren, vadden och remsorna i de norrländska stugorna fortfarande vara på plats. Med tanke på höstkylan i slutet på oktober kanske det är bäst.

Det finns enstaka ljusglimtar i deltagarsiffrorna, men mest är det mörkt med nya bottennoteringar. Lagtävlingarna kan i många fall inte genomföras och endast i några enstaka klasser gör den skäl för namnet. Bäst utveckling har veteranklasserna. Var det verkligen det som var målet med förändringen? Alla problem som jag tidigare har påpekat och även redovisat lösningar för kvarstår. Läs, begrunda, agera!. ”Detvåras för terrängen – II” eller ”Vilse i skogen”. SM-utredningen lyckades inte identifiera ett enda av problemen. De är kvar i icke-frågan om en delning. Dessutom placerar de tävlingen på hösten trots allt som talar mot detta. Min inställning är dock att höst eller vår inte är huvudproblemet. Det är allt annat som kväver arrangemanget! Om det trots allt ska gå på hösten, så måste det gå i september, tex. helgen innan Lidingöloppet. Inte optimalt, men enda möjligheten. Fast det går väl inte, utredningen har ju klassat tävlingen som kategori 3 bland SM-tävlingarna! Hur är det möjligt? Terränglöpningen är tillsammans med landsvägslöpning de överlägset största grenarna inom friidrotten, i Sverige och i världen! Terränglöpningen är otroligt viktig för löpningen, som utgör en mycket överväldigande majoritet av världens friidrottare, långt fler än resten av grengruppernas utövare tillsammans. Nivågraderingen visar än en gång på SFIF:s styvmoderliga behandling av löpningen.

För den som inte orkar läsa hela räddningsprogrammet för Terräng-SM, sammanfattas några punkter nedan.

• Lås arrangörsskapet under några år för att tävlings ska kunna utvecklas mer långsiktig
• Rensa bland klasserna, endast tre lopp behövs per kön, ungdomar (15-17 år), juniorer (18-19 år) och seniorer (20+). All tillgänglig statistik visar på det. Terräng ska springas med stora startfält och en livskraftig lagtävling.
• Hotta upp tekniken, så att publikupplevelsen blir bra. Nödvändig teknik finns redan.
• Glöm korta och långa banan, vi ska ha en bana precis som alla andra länder (med något undantag) har och gå då över till att avgöra tävlingen under en dag.
• I övrigt finns mycket runt själva arrangemanget som kan förbättras successivt, speciellt om någon arrangör kan ta ett långsiktigt ansvar enligt ovan… läs mer via länken ovan.

Den svidande kritiken kring OS-uttagningsprinciperna rinner av SFIF som vatten på en gås

Självbilden är onekligen grumlig men fast. Förhoppningen verkar vara att vi ska glömma hur illa kvalificeringsregler och uttagningar till OS i Rio inom den svenska friidrotten hanterades och att huvudet i sanden under fyra år ska rädda situationen. Nej, så lätt kommer man inte undan. Förändringar tar tid, speciellt att förändra någon som är förändringsobenägen. Det är nu som förändringsarbetet börjar inte våren/sommaren 2020. En antydan om att självkritik inte ligger för SFIF visar behandlingen av en motion till SOK:s årsmöte från Christer Svensson nedan.

”Motion nr 15

Avsändare: Christer Svensson,Växjö AIS

Styrelsens yttrande över Motion till Svenska olympiska kommitténs förbundsårsmöte

Motionärernas förslag: Växjö vill genom Svenska Friidrottsförbundet motionera om att till nästa olympiska spel följa de internationella uttagningskraven till punkt och pricka.

Förbundsstyrelsen föreslår:

att Förbundsårsmötet avslår motionen.

Förbundsstyrelsens utlåtande:

Vi känner oss inte helt säkra på om motionären refererar till alla idrotter eller bara vår egen idrott, men oavsett det är det ett ämne man kan tycka och fundera mycket om.

Utan att här gå in på alla för- och nackdelar med olika synsätten kan vi konstatera att vårt arbetssätt för att lösa den här typen av frågor hittills har varit att göra det på operativ nivå och samarbetsvägen.

Vår Förbundskapten och vårt kansli har ett regelbundet och nära samarbete med SOK i många avseenden. Inte minst vid planering av stödapparaten till framtidens elitfriidrottare och för de som redan hunnit till elitnivån. Även om vi inte alltid gjort samma bedömning som SOK då och i uttagningssituationer så tror vi fortfarande att det är en bättre väg för att hitta lösningar än att agera formellt på SOK’s årsmöte.”

Den ”bättre vägen” som hänvisas till är alltså den som ledde till att vissa av SFIF prioriterade grenar fick ett snabbspår till OS, medan andra grenar påfördes ytterligare krav ovanpå de internationellt stipulerade prestationsnivåerna. SFIF är uppenbarligen nöjda med utfallet! Trist att ingen annan är det. Resultatet blev att i de ”prioriterade” grenarna skickades aktiva med tveksamma meriter i relation till OS-kvalgränserna och SOK:s principer. Inte överraskande åkte de ut i snabb takt. Samtidigt som aktiva i de grenar som SFIF bestämt sig för att missgynna aldrig fick en ärlig chans att kvalificera sig på samma meriter som deras konkurrenter i övriga världen.

Det minsta vi förväntar oss är att SFIF mot SOK driver den linje som motionären efterlyser. Vad har vi att förlora? Den ”bättre vägen” visade sig ju leda rätt ner i en ravin. När man har gått fel, måste man som bekant välja en annan väg. Det påminner mig om Alice i Underlandet och hennes bekymmer vid vägkorsningen:

"Jag undrar om du vill tala om vilken väg jag skall gå nu", frågade Alice.  

"Det beror på vart du skall gå”, sa katten. ”Det spelar ingen roll", sa hon.

"Om du inte vet vart du ska, spelar det ingen roll vilken väg du väljer", sa då katten.

”Då gör det detsamma åt vilket håll du går", sa katten. 

"Bara jag kommer fram någon gång", la Alice till." 

"Jodå, det gör du säkert, bara du går länge nog", sade katten.

I det här fallet är det tveksamt om 4 år är länge nog. Vi behöver skynda på resenären. 4 år går snabbare än man tror och händer inget sitter vi snart i samma sörja som inför Rio. Kraven är enkla, de internationella kvalgränserna ska gälla. Varför det? Jo, för att om man klarar dem under rätt omständigheter, är man på den nivå som krävs för att prestera på tillräcklig nivå på OS. Man tillhör dem som OS är till för. I de mest konkurrensutsatta grenarna, av en händelse dem som SFIF höjde ribban för, går det inte heller att utföra prestationer på den efterfrågade nivån i något annat sammanhang än i tävlingar på hög internationell nivå. Löpningar på IAAF/IOK:s nivå är inte möjliga på propagandatävlingar på Enskede IP. Skulle det ske, så är det en så enastående prestation, att det i sig borde stärka en aktivs kandidatur… Vidare ska vi inte tacka nej till de eventuella inbjudningar vi får i grenar där IOC vill ha ytterligare aktiva då inte tillräckligt många kvalificerade aktiva har anmälts. I de allra flesta grenar betyder det att man ligger mycket nära redan väldigt tuffa kriterier.

Låt oss inte glömma hur illa uttagningarna till OS sköttes bara för att det är för sent nu, för den här gången. Även om OS som institution har så mycket problem och i dess nuvarande form borde läggas ner eller reformeras, så lär det inte ske och om fyra år är det dags igen. Striden om formerna för kvalificeringsprinciperna inför 2020 börjar nu. Det är en idrottsdemokratisk självklarhet att våra svenska friidrottare ska kunna kvalificera sig enligt samma principer som övriga världens friidrottare. Idealiskt skulle kvalificeringen vara helt oberoende av nationstillhörighet och vi kunde runda SOK/SFIF, men det är tyvärr en utopisk dröm.