Lag-SM – Lever liket?

Till Friidrottsförbundets årsmöte i Sollentuna i mars hade som brukligt ett antal motioner inkommit. Normalt sett behandlas de under mötet, så dock inte denna gång. Mötet bestämde att motioner som skrivits av enskilda personer och inte av någon klubb eller distriktsförbund inte skulle behandlas. Detta, som jag förstår, i harmoni med stadgarna, men inte enligt praxis på senare år. Personligen tycker jag att det var synd, men helt i enlighet med den rädsla för förändringar som genomsyrar verksamheten. Vad spelar det för roll varifrån förslagen kommer, mötet avgör hursomhelst om de bifalles eller ej? Visst, det fanns rätt många motioner av den karaktären den här gången, ett antal som var rätt snurriga och med oklara syften, men vaskar man guld gömmer sig guldkorn bland sand och värdelöst grus. En motion var inlämnad av en mig närstående person. Den gällde Lag-SM. Den behandlades inte på mötet av ovan nämnda orsak. Tveksamt om den hade behandlats överhuvudtaget även utan mötets beslut avseende ”personliga” motioner, eftersom motioner rörande SM-tävlingar hänsköts till SM-utredningen. Det finns förstås en logik i det, även om jag tror att SM-utredningens bredd inte kommer att kunna bottna alla de problem som finns kring våra SM-tävlingar och att resultatet därför riskerar att bli suboptimalt.

Hursomhelst, jag hade förberett en plädering för motionen som aldrig gavs utrymme för. Lag-SM har en lång historia och har haft en stor betydelse för friidrotten en gång i tiden. Tidigare fanns många klubbar med en bred och aktiv verksamhet. Det fanns livfulla regionserier med divisionssystem och där en kvalificering till Lag-SM var eftersträvansvärt och en målsättning för många klubbar. Jag använder imperfekt, eller preteritum som det heter nu för tiden, för att så är inte fallet längre. Tävlingsformen har urholkats och för en undanskymd tillvaro för våra aktiva trots SM-veckan och TV-sändning.

Tävlingen har många problem. Några av dem:

-    Tävling tar upp kalendertid, och då bra tävlingsdatum är en begränsad resurs hamnar den ofta olyckligt placerad. Jag vet inte om andra grengrupper kan prestera på topp en gång i veckan juni-aug. För löpare är det inte möjligt och som den placerats på senare år, mitt i juli, ligger den sällsynt olyckligt. Under sommaren behövs det en tävlingsfri period för att kunna träna för att nå och kunna behålla formen under den andra halvan av säsongen. Lag-SM stör det. Visst det går att använda tävlingar som träningspass/testlopp, men det kan inte vara meningen med ett SM att det avgörs när deltagarna inte är på topp.

-    För löpare är den som tävling helt meningslös. Startfält med i bästa fall någon enstaka löpare på hög nivå, uppblandat med någon straffkommenderad poängräddare eller en inte helt ovanlig deltagare på Lag-SM, unge herr eller fröken Vakant. De löpare på högre nivå som ställer upp är för övrigt ofta straffkommenderade även de, Svarte Petter mot Va Kant.

-    Att det inte verkar vara isolerat till löpare kan man se om man letar efter resultat från Lag-SM på aktuell 25-bästa för herrar och damer. Det finns med några undantag väldigt få sådana av någon vikt. I några grenar där tävlingstillfällena är få, finns det några stycken högre upp i listan. Det kan dock inte vara försvarbart att dra ihop så många friidrottare i andra grenar från hela landet, för att erbjuda tävlingstillfällen för ett mycket litet fåtal! Det går att lösa på annat sätt, vid existerande arenatävlingar. Det är för övrigt ett känt problem som kan lösas mellan grengruppsansvariga och tävlingsarrangörer. 

-    Lagtävlingarnas negativa utveckling är inte unikt för Sverige. De är på utdöende världen över, förmodligen dyker de snart upp på WWF:s röda lista. Till och med i USA där lagtävlande är en del av idrottens själ, har man gått ifrån duals/triangulars etc. Vi kan nog vara glad att Finnkampen överlever, men få tävlingar har en sådan stark historia att de kan stå emot utvecklingen.

Motionen föreslår istället en lagtävling i samband med SM, på samma sätt som görs tex. i USA på studentmästerskapen och conferencemästerskap och för övrigt även på ett flertal vanliga arenatävlingar under säsongen. Man har ett poängsystem som ger placeringspoäng i alla grenar, utan krav på att lag har ett visst antal deltagare, eller deltagare i alla grenar. Inga speciella arrangemang utöver en poängräkning krävs. Det fungerar för vilken tävling som helst tex. SM. VU-spelen kör ett liknade upplägg redan idag. Lag-SM medför i princip en avart av idrott. Klubbar skall t.ex. ha en släggkastare i sin verksamhet, inte för att de kan erbjuda någon speciellt bra verksamhet eller utvecklingsmöjligheter, utan bara för att få poäng på Lag-SM. Det är en dålig modell. Bättre att de som är beredda på att satsa på tex. slägga har fler kastare som kan jobba ihop, istf att de sprids ut på många håll. Lagtävling på SM stimulerar till detta. En grupp aktiva inom en eller flera grenar eller grengrupper kan göra klubben konkurrenskraftig. Svensk friidrotts klubbar är i många fall för små för att täcka upp hela grenprogrammet, men kan med viss specialisering bli en faktor fast man bara har verksamhet inom begränsade områden.

Några fördelar med att avgöra Lag-SM som en lagtävling i samband med Stora SM istf som en separat tävling som idag.

-    Många klubbar involveras. 2015 skulle 62 klubbar ha tagit poäng. (41 herrar, 43 damer)

-    Tävlingen genomförs när aktiva är på topp

-    Riktiga startfält utan poängräddare som utfyllnad, herr och fru Vakant gör sig icke besvär

-    Minskad kalenderförstoppning

-    Krydda på stora SM

-    Mer spännande än Lag-SM. 2015 (se nedan för detaljer) skulle på damsidan 2 poäng skiljt mellan plats 3 och 6 och på herrsidan 5p plats 3 till 7 och endast 2p plats 4 till 7. En klubb kan ta mycket poäng i enskilda grenar, vilket gör att tävlingen kan leva in i det sista. En trippelseger ger tex. 24 fräscha poäng.

-    Stimulerar till tävlande på Stora-SM och att ställa upp i fler grenar, alla poäng bidrar

-    Fler än en per gren räknas, vilket gör att fler känner sig delaktiga

-    Ger en bättre bild över klubbarnas slagkraft  

Nackdelar? Inga

Jag simulerade ett Lag-SM enligt föreslagen modell baserat på fjolårets SM. Jag valde ett poängsystem enligt amerikansk modell, där 8 får poäng, 10-8-6-5-4-3-2-1, som jag tycker verkar vettigt. Resultatet blev enligt nedan. Det går att välja andra poängsystem, men det är mer av akademisk karaktär. Det intressanta är upplägget som sådant. Många klubbar tar poäng, alla är med, även klubbar som i normala fall inte ens deltar i Lag-SM är med. Även klubbar som tar få poäng exponeras och kan ha fajter med andra klubbar på sin nivå. 

Damer: Totalt 43 lag skulle tagit poäng. Inom parentes placering på lag SM för de sex klubbar som tävlade där.

	Klubb	Poäng
1	Ullevi FK (1)	85
2	Hässelby SK (2)	69
3	Malmö AI	50
4	Spårvägens FK (4)	49
	Örgryte IS	49
6	IFK Lidingö (5)	48
7	IF Göta Karlstad (3)	37
8	Västerås FK	34
9	Sävedalens AIK	23
10	KFUM Örebro	22
11	Atleticum Växjö SK	18
12	Hammarby IF	16
	Turebergs FK	16
14	Gefle IF	14
	Hälle IF	14
16	Linköpings GIF	13
17	IFK Växjö (6)	10
	Täby IS	10
	Mölndals AIK	10
	Hässleholms AIS	10
21	Huddinge AIS	9
	IFK Sunne FK	9
23	Falu IK	8
	IK Orient	8
	Trångsvikens IF	8
26	FK Studenterna	6
	GoIF Tjalve	6
	Lidköpings IS	6
	Råby-Rekarne FIF	6
30	Wärnamo SK	5
31	IFK Lund	4
	Villstads GIF	4
	Öresund FK	4
34	IFK Helsingborg	3
	IFK Mora	3
	Motala AIF	3
37	Enköpings AI	2
	Ärla IF	2
39	Bollnäs FIK	1
	Alvesta FI	1
	Kils AIK	1
	Falkenbergs IK	1
	Runacademy IF	1

Herrar: Totalt tog 41 klubbar poäng. Inom parentes placering på lag SM för de sex klubbar som tävlade där.

	Klubb	Herrar
1	Spårvägens FK (1)	128
2	Örgryte IS	56
3	Ullevi FK (3)	47
4	Hässelby SK (2)	44
	Malmö AI	44
6	Hammarby IF (5)	43
7	Huddinge AIS (4)	42
8	Turebergs FK	32
9	Eskilstuna FI	26
10	KFUM Örebro	23
11	Upsala IF	22
12	Bollnäs FIK	17
13	IFK Växjö	14
	Strömstad LK	14
15	IF Göta Karlstad	13
16	Atleticum Växjö SK	12
17	Sävedalens AIK	11
18	IFK Lund	10
	Bålsta IK	10
	IK Ymer	10
21	Gefle IF	9
22	Södertälje IF	8
23	Skellefteå AIK	6
	IF Kville	6
25	Täby IS	5
	Alvesta FI	5
	Finspångs AIK	5
	Hellas FK	5
	IFK Umeå	5
	Sundsvalls FI	5
31	Falu IK	3
	IFK Trelleborg	3
	IK Hakarpspojkarna	3
34	IFK Lidingö	2
	Mölndals AIK (6)	2
	Dals Södra FFI	2
	Rydö ASK	2
	Tierps IF	2
39	Västerås FK	1
	Kalmar SK	1
	Vallentuna FK	1

Mystiken runt OS-uttagningarna tätnar

Ingen med någon insyn i friidrottens skilda konkurrensnivå mellan grenarna kan ha undgått att se hur skevt SOK/SFIF har hanterat de internationella OS-kvalgränserna. IOC/IAAF har fattat det och deras gränser jämfört med 2015-års världslista ligger längre ner i listorna i de konkurrenskraftigaste grenarna. Man vill helt enkelt ha fler till OS av de friidrottare som gör de bästa prestationerna och färre av dem som visserligen ligger högt upp i sina respektive grenar, men endast av den orsaken att konkurrensen jämförelsevis är beskedlig. Som tumregel kan jag konstatera att för de starkare teknikgrenarna motsvarar 10:e plats på världslistan ungefär 150:e plats för de tuffaste löpgrenarna. I de svagare teknikgrenarna, i huvudsak kast, får man leta betydligt längre ner i listorna. Det är ingen tillfällighet, om man tittar på genomtiderna-statistiken är skillnaderna fortsatt stora, inte lika stora men inte långt ifrån. IOC/IAAF:s tanke är därför lätt att förstå. Det är rimligt att det ska krävas jämförbara prestationer för att delta på OS. Man skulle egentligen behöva skärpa gränserna för teknikgrenarna ytterligare för att nå en jämn prestationsnivå, men skillnaderna har åtminstone minskat något. Det stämmer också med de uttalanden som SOK gör, ”en strävan efter hög och jämn kvalitet för att skapa rätt stämning i truppen” och ”slutliga uttagningskriterierna ska därför vara likvärdiga mellan de olika idrotterna”. Överfört borde det även gälla inom idrotterna. SOK/SFIF:s korrigeringar av friidrottsgränserna följer dock inte de egna uttalande principerna, istället gör man korrigeringar som går tvärtemot IOC/IAAF:s intention.

Om man sorterar IOC/IAAF:s kvalgränser efter den plats på fjolårets världsstatistik som den räcker till, lägst till högst, då hamnar alla teknikgrenar på övre halvan och löpgrenaran på nedre halvan. Helt utan undantag! Det finns 18 teknikgrenar och de belägger plats 1-18 i en sådan sortering, från herrar stav och slägga, plats 19, till damer kula plats 42. Sedan följer övriga grenar, 20 st. Jag bortser från marathon, där IAAF inte har någon riktig kvalgräns. De 20 grenarna spänner från herrarnas häckdistanser, plats 46, till damernas 200m där 23,20 räcker till plats 132. Detta är så tydligt, att det måste vara effekten av en princip. Att det sedan varierar något mellan grenarna beror bl.a. på att i vissa grenar kommer individerna från färre länder och då kan hänsyn ha tagits till den förhatliga max-3-regeln. Samma sortering, men med SOK/SFIF:s gränser, ger istället en salig blandning. Uppenbarligen har man försökt harmonisera gränserna, spannet ligger mellan herrar 400n häck och damer sjukamp, plats 15, till herrarnas 5 000m, plats 61. Exakt vilken princip som använts är oklart, utöver principen att de grenar som utövas av aktiva i OS-gruppen, i minsta möjliga mån ska skruvas till. Någon princip har man i alla fall haft. Är det så djävla svårt att presenteraden?!   

I resten av världen, undantag kan finnas, respekterar de flesta länder jämförbara med Sverige IOC/IAAF:s gränser. Jag kan konstatera att SOK/SFIF alltså ser på friidrott på ett helt annat sätt än resten av världen. De som kommer i kläm i SOK/SFIF:s världsbild är utan tvekan sprinters/häck och löpare. Skillnaden är, för att vara tydlig, att resten av världen inser att konkurrenssituationen mellan grenarna skiljer sig åt högst väsentligt, medan SFIF drar alla grenar över samma kam. Att man gör på detta sätt kan bara bero på en av två orsaker, okunnighet eller ett medvetet gynnande av vissa grupper av aktiva. Då det är omöjligt att man inte förstår skillnaden mellan grenarna ur en konkurrenssituation, återstår bara det andra alternativet. Förvånande? Nej, helt i linje med hela SFIF:s verksamhet, som har mycket likheter med den aktuella situationen på Riksrevisionen. Det finns ett ord för det, lös rebusen längre ner…

Om man tittar vidare och applicerar max-3-regeln på de svenska gränserna, blir spannet än tajtare. De svenska gränserna samlas mellan herrarnas hinder, plats 9, och herrarnas 200 och 5 000m, plats 33 på fjolårets världslista. I vissa fall har man alltså ”lyckats” särdeles väl. För 3 000m hinder har man lagt gränsen vid ett resultat som endast 9 (!) löpare i världen klarade under 2015 (hittills i år är siffran 10), efter att 3-per-land-regeln tillämpats. Även Sanna Kallur krävdes på ett resultat, 12,80, som endast 14 klarade förra året. För att ha en chans att komma topp-8, måste man prestera ett som ligger så högt? Givetvis inte! All erfarenhet motsäger det. Varför sätter man gränsersom i vissa fall motsvarar topp-9 i världen och i andra fall 30+? Friidrott och resultat/statistik är intimt förknippade, så varför inte lägga gränser som med hänsyn tagen till IAAF:s gränser, fjolårstatistiken (gränserna sattes innan årets säsong inletts), regelverket (max 3 per land), ger så identiska förutsättningar som möjligt? Vad finns att förlora? En klarad kvalgräns ger ju ändå inte automatiskt en OS-biljett, annat kan vägas in i alla fall.

Om det fanns en förhoppning om att SOK/SFIF skulle korrigera sina flagranta misstag, via praktisk handling, har de grusats. I de grenar som ”utsetts” till särskilt ömmande grenar, där kvalgränserna inte skärptes eller skärptes något, men ligger på beskedliga nivåer, skulle man kanske tro att de gränserna åtminstone borde klaras av de aktuella aktiva under innevarande säsong. Nej, då. Då de aktiva underpresterar och inte ens klarar av de specialriggade gränserna, eller bara gör det på speciella kastplaner och/eller i tävlingar utan riktig konkurrens, tas de ut i alla fall! För övrigt stick i stäv med SOK:s egna principer, ”Grundkriteriet (läs, resultat motsvarande topp-8-chans) ska uppnås i högsta internationella konkurrens…” I vissa fall har hänsyn tagits till tävlingar av direkt pinsam karaktär, påhittade tävlingar som inte finns tävlingskalendern. Om inte rätt resultat uppnås hittas en ny tävling på, påhittad tävling nr.X. Det luktar arv från Ricky Bruch lång väg. Oklart också om WADA kan hänga med i svängarna och få tillräcklig framförhållning i sin planering.

Den svenska vägen till Rio

Av SFIF prioriterade grenar (grenar där SFIF har lämnat IAAF:s gräns oförändrad)

• Klara IAAF:s gräns, när spelar inte så stor roll förra säsongen duger bra, var och i vilket sammanhang spelar inte heller någon roll
• Delta på EM (ja, eller låtsas-EM utan Ryssland, Europas överlägset största land), misslyckas med att gå till final, spelar ingen roll, även om det inte direkt stärker bevisen för att man går till final på OS och dessutom får göra alla omgångar där, alltså topp-8.
• Om inte kvalgränsen har klarats av, hitta på lite tävlingar och gör ett kvalresultat, någon visad stabilitet eller upprepning av resultatet behövs inte

Facit: en har inte klarat IAAF:s kvalgräns i år, tre har klarat gränsen med minsta möjliga marginal, en av dessa väldigt tidigt på säsongen, fyra har endast klarat gränserna i sammanhang som inte är kvalificerande enligt SOK

Övriga grenar, i huvudsak löpning, men även sprint och häck

• För några grenar, slakta svenska rekordet, i andra prestera löjligt högt upp på världslistan
• Gör det helst igen
• Om inte, räkna inte med att SOK/SFIF accepterar någon inbjudan från IOC/IAAF för utfyllnad i grenar där gränserna varit tuffare än önskat. Enligt uppgift (kan vara fel) fick vi en inbjudan på 1 500m som vi har tackat nej till. Varför redovisas och motiveras inte det tydligt på SFIF:s officiella organ, friidrott.se? Öppna kort!

Facit: Samtliga har med marginal och i närtid klarat IAAF:s kvalgränser med god marginal och alla utom en har även klarat SFIF:s gränser.

Intressant också att av 15 aktiva kan jag konstatera att i en jämförelse med en harmoniserad konkurrensspridning mellan grenarna jämfört WL-2015 och WL-all-time belägger löpare/häcklöpare med sina aktuella årsbästan plats 2-6, före samtliga andra aktiva förutom Michel Tornéus (om man bortser från höghöjdsresultat i småtävlingar) ligger de även före honom.

Aktuell Rebus:

Lös rebusen! (Ledtråd, förekommer inom Riksrevisionen och inom idrottsliga organisationer nära dig.)

Mer om SOK:s principer

Någon Carina Skoog, sportchef på SOK och ansvarig för friidrotten, citerades tidigare i DN.

– De regler och kriterier vi har är beslutade på vårt årsmöte, så det är de olympiska förbunden som har valt att det ska vara den här nivån, och den är för alla de olympiska idrotterna.

Med de olympiska förbunden menas, antar jag, de specialidrottsförbund, vars idrotter finns representerade på OS. SFIF tillsammans med någon fjäderbollspelare, kyrkroddare och andlig släkting med Robin Hood, har beslutat att tex. Lovisa Lindh måste springa 800m på 1.59,50 (17 st löpare i år förresten). Skulle inte tro det. Nej, de har tagit ett mer allmänt hållet beslut och de exakta gränserna är ett resultat av SFIF:s kladdande i syltburken. Såvitt jag förstår togs aktuellt beslut, 2014. I princip ligger det tidigare kravet fast, populärformulerat, ”uppnått resultat och visat sådan form att han/hon bedöms kunna konkurrera om minst åttonde platsen på OS”. I en nyhetsartikelpå sok.se från 2012 utvecklar SOK tankarna runt uttagningskriterierna.

För övrigt

Är SOK den svenska idrottens beredskapsarbete? Varför slösas så mycket pengar bort på denna organisation, med en verkningsgrad som en ångmaskin? Var finns Uppdrag granskning och Kalla fakta när man behöver dem? De skulle även kunna ägna ett program åt SFIF:s hantering av Abeba Aregawi. Bara två programförslag.

Regeln om att max tre deltagare per gren och land får delta på OS måste bort. I den globaliserade värld som vi lever i 2016 är regeln helt otidsenlig. De bästa idrottarna i varje gren skall förstås vara på plats oberoende av vilka andra som också är kvalificerade. De aktivas prestationer skall helt styra startfälten, inte nationella olympiska förbund. Ett bra steg mot en avveckling av SOK förresten, vars existens är en hämsko för utvecklingen av svensk idrott. För att travestera Martin Luther King Jr, “I have a dream that one day athletes in our sport will not be judged by the color of their flag, but by the level of their performance.”