Lag-SM – Lever liket?

Till Friidrottsförbundets årsmöte i Sollentuna i mars hade som brukligt ett antal motioner inkommit. Normalt sett behandlas de under mötet, så dock inte denna gång. Mötet bestämde att motioner som skrivits av enskilda personer och inte av någon klubb eller distriktsförbund inte skulle behandlas. Detta, som jag förstår, i harmoni med stadgarna, men inte enligt praxis på senare år. Personligen tycker jag att det var synd, men helt i enlighet med den rädsla för förändringar som genomsyrar verksamheten. Vad spelar det för roll varifrån förslagen kommer, mötet avgör hursomhelst om de bifalles eller ej? Visst, det fanns rätt många motioner av den karaktären den här gången, ett antal som var rätt snurriga och med oklara syften, men vaskar man guld gömmer sig guldkorn bland sand och värdelöst grus. En motion var inlämnad av en mig närstående person. Den gällde Lag-SM. Den behandlades inte på mötet av ovan nämnda orsak. Tveksamt om den hade behandlats överhuvudtaget även utan mötets beslut avseende ”personliga” motioner, eftersom motioner rörande SM-tävlingar hänsköts till SM-utredningen. Det finns förstås en logik i det, även om jag tror att SM-utredningens bredd inte kommer att kunna bottna alla de problem som finns kring våra SM-tävlingar och att resultatet därför riskerar att bli suboptimalt.

Hursomhelst, jag hade förberett en plädering för motionen som aldrig gavs utrymme för. Lag-SM har en lång historia och har haft en stor betydelse för friidrotten en gång i tiden. Tidigare fanns många klubbar med en bred och aktiv verksamhet. Det fanns livfulla regionserier med divisionssystem och där en kvalificering till Lag-SM var eftersträvansvärt och en målsättning för många klubbar. Jag använder imperfekt, eller preteritum som det heter nu för tiden, för att så är inte fallet längre. Tävlingsformen har urholkats och för en undanskymd tillvaro för våra aktiva trots SM-veckan och TV-sändning.

Tävlingen har många problem. Några av dem:

-    Tävling tar upp kalendertid, och då bra tävlingsdatum är en begränsad resurs hamnar den ofta olyckligt placerad. Jag vet inte om andra grengrupper kan prestera på topp en gång i veckan juni-aug. För löpare är det inte möjligt och som den placerats på senare år, mitt i juli, ligger den sällsynt olyckligt. Under sommaren behövs det en tävlingsfri period för att kunna träna för att nå och kunna behålla formen under den andra halvan av säsongen. Lag-SM stör det. Visst det går att använda tävlingar som träningspass/testlopp, men det kan inte vara meningen med ett SM att det avgörs när deltagarna inte är på topp.

-    För löpare är den som tävling helt meningslös. Startfält med i bästa fall någon enstaka löpare på hög nivå, uppblandat med någon straffkommenderad poängräddare eller en inte helt ovanlig deltagare på Lag-SM, unge herr eller fröken Vakant. De löpare på högre nivå som ställer upp är för övrigt ofta straffkommenderade även de, Svarte Petter mot Va Kant.

-    Att det inte verkar vara isolerat till löpare kan man se om man letar efter resultat från Lag-SM på aktuell 25-bästa för herrar och damer. Det finns med några undantag väldigt få sådana av någon vikt. I några grenar där tävlingstillfällena är få, finns det några stycken högre upp i listan. Det kan dock inte vara försvarbart att dra ihop så många friidrottare i andra grenar från hela landet, för att erbjuda tävlingstillfällen för ett mycket litet fåtal! Det går att lösa på annat sätt, vid existerande arenatävlingar. Det är för övrigt ett känt problem som kan lösas mellan grengruppsansvariga och tävlingsarrangörer. 

-    Lagtävlingarnas negativa utveckling är inte unikt för Sverige. De är på utdöende världen över, förmodligen dyker de snart upp på WWF:s röda lista. Till och med i USA där lagtävlande är en del av idrottens själ, har man gått ifrån duals/triangulars etc. Vi kan nog vara glad att Finnkampen överlever, men få tävlingar har en sådan stark historia att de kan stå emot utvecklingen.

Motionen föreslår istället en lagtävling i samband med SM, på samma sätt som görs tex. i USA på studentmästerskapen och conferencemästerskap och för övrigt även på ett flertal vanliga arenatävlingar under säsongen. Man har ett poängsystem som ger placeringspoäng i alla grenar, utan krav på att lag har ett visst antal deltagare, eller deltagare i alla grenar. Inga speciella arrangemang utöver en poängräkning krävs. Det fungerar för vilken tävling som helst tex. SM. VU-spelen kör ett liknade upplägg redan idag. Lag-SM medför i princip en avart av idrott. Klubbar skall t.ex. ha en släggkastare i sin verksamhet, inte för att de kan erbjuda någon speciellt bra verksamhet eller utvecklingsmöjligheter, utan bara för att få poäng på Lag-SM. Det är en dålig modell. Bättre att de som är beredda på att satsa på tex. slägga har fler kastare som kan jobba ihop, istf att de sprids ut på många håll. Lagtävling på SM stimulerar till detta. En grupp aktiva inom en eller flera grenar eller grengrupper kan göra klubben konkurrenskraftig. Svensk friidrotts klubbar är i många fall för små för att täcka upp hela grenprogrammet, men kan med viss specialisering bli en faktor fast man bara har verksamhet inom begränsade områden.

Några fördelar med att avgöra Lag-SM som en lagtävling i samband med Stora SM istf som en separat tävling som idag.

-    Många klubbar involveras. 2015 skulle 62 klubbar ha tagit poäng. (41 herrar, 43 damer)

-    Tävlingen genomförs när aktiva är på topp

-    Riktiga startfält utan poängräddare som utfyllnad, herr och fru Vakant gör sig icke besvär

-    Minskad kalenderförstoppning

-    Krydda på stora SM

-    Mer spännande än Lag-SM. 2015 (se nedan för detaljer) skulle på damsidan 2 poäng skiljt mellan plats 3 och 6 och på herrsidan 5p plats 3 till 7 och endast 2p plats 4 till 7. En klubb kan ta mycket poäng i enskilda grenar, vilket gör att tävlingen kan leva in i det sista. En trippelseger ger tex. 24 fräscha poäng.

-    Stimulerar till tävlande på Stora-SM och att ställa upp i fler grenar, alla poäng bidrar

-    Fler än en per gren räknas, vilket gör att fler känner sig delaktiga

-    Ger en bättre bild över klubbarnas slagkraft  

Nackdelar? Inga

Jag simulerade ett Lag-SM enligt föreslagen modell baserat på fjolårets SM. Jag valde ett poängsystem enligt amerikansk modell, där 8 får poäng, 10-8-6-5-4-3-2-1, som jag tycker verkar vettigt. Resultatet blev enligt nedan. Det går att välja andra poängsystem, men det är mer av akademisk karaktär. Det intressanta är upplägget som sådant. Många klubbar tar poäng, alla är med, även klubbar som i normala fall inte ens deltar i Lag-SM är med. Även klubbar som tar få poäng exponeras och kan ha fajter med andra klubbar på sin nivå. 

Damer: Totalt 43 lag skulle tagit poäng. Inom parentes placering på lag SM för de sex klubbar som tävlade där.

	Klubb	Poäng
1	Ullevi FK (1)	85
2	Hässelby SK (2)	69
3	Malmö AI	50
4	Spårvägens FK (4)	49
	Örgryte IS	49
6	IFK Lidingö (5)	48
7	IF Göta Karlstad (3)	37
8	Västerås FK	34
9	Sävedalens AIK	23
10	KFUM Örebro	22
11	Atleticum Växjö SK	18
12	Hammarby IF	16
	Turebergs FK	16
14	Gefle IF	14
	Hälle IF	14
16	Linköpings GIF	13
17	IFK Växjö (6)	10
	Täby IS	10
	Mölndals AIK	10
	Hässleholms AIS	10
21	Huddinge AIS	9
	IFK Sunne FK	9
23	Falu IK	8
	IK Orient	8
	Trångsvikens IF	8
26	FK Studenterna	6
	GoIF Tjalve	6
	Lidköpings IS	6
	Råby-Rekarne FIF	6
30	Wärnamo SK	5
31	IFK Lund	4
	Villstads GIF	4
	Öresund FK	4
34	IFK Helsingborg	3
	IFK Mora	3
	Motala AIF	3
37	Enköpings AI	2
	Ärla IF	2
39	Bollnäs FIK	1
	Alvesta FI	1
	Kils AIK	1
	Falkenbergs IK	1
	Runacademy IF	1

Herrar: Totalt tog 41 klubbar poäng. Inom parentes placering på lag SM för de sex klubbar som tävlade där.

	Klubb	Herrar
1	Spårvägens FK (1)	128
2	Örgryte IS	56
3	Ullevi FK (3)	47
4	Hässelby SK (2)	44
	Malmö AI	44
6	Hammarby IF (5)	43
7	Huddinge AIS (4)	42
8	Turebergs FK	32
9	Eskilstuna FI	26
10	KFUM Örebro	23
11	Upsala IF	22
12	Bollnäs FIK	17
13	IFK Växjö	14
	Strömstad LK	14
15	IF Göta Karlstad	13
16	Atleticum Växjö SK	12
17	Sävedalens AIK	11
18	IFK Lund	10
	Bålsta IK	10
	IK Ymer	10
21	Gefle IF	9
22	Södertälje IF	8
23	Skellefteå AIK	6
	IF Kville	6
25	Täby IS	5
	Alvesta FI	5
	Finspångs AIK	5
	Hellas FK	5
	IFK Umeå	5
	Sundsvalls FI	5
31	Falu IK	3
	IFK Trelleborg	3
	IK Hakarpspojkarna	3
34	IFK Lidingö	2
	Mölndals AIK (6)	2
	Dals Södra FFI	2
	Rydö ASK	2
	Tierps IF	2
39	Västerås FK	1
	Kalmar SK	1
	Vallentuna FK	1

Mystiken runt OS-uttagningarna tätnar

Ingen med någon insyn i friidrottens skilda konkurrensnivå mellan grenarna kan ha undgått att se hur skevt SOK/SFIF har hanterat de internationella OS-kvalgränserna. IOC/IAAF har fattat det och deras gränser jämfört med 2015-års världslista ligger längre ner i listorna i de konkurrenskraftigaste grenarna. Man vill helt enkelt ha fler till OS av de friidrottare som gör de bästa prestationerna och färre av dem som visserligen ligger högt upp i sina respektive grenar, men endast av den orsaken att konkurrensen jämförelsevis är beskedlig. Som tumregel kan jag konstatera att för de starkare teknikgrenarna motsvarar 10:e plats på världslistan ungefär 150:e plats för de tuffaste löpgrenarna. I de svagare teknikgrenarna, i huvudsak kast, får man leta betydligt längre ner i listorna. Det är ingen tillfällighet, om man tittar på genomtiderna-statistiken är skillnaderna fortsatt stora, inte lika stora men inte långt ifrån. IOC/IAAF:s tanke är därför lätt att förstå. Det är rimligt att det ska krävas jämförbara prestationer för att delta på OS. Man skulle egentligen behöva skärpa gränserna för teknikgrenarna ytterligare för att nå en jämn prestationsnivå, men skillnaderna har åtminstone minskat något. Det stämmer också med de uttalanden som SOK gör, ”en strävan efter hög och jämn kvalitet för att skapa rätt stämning i truppen” och ”slutliga uttagningskriterierna ska därför vara likvärdiga mellan de olika idrotterna”. Överfört borde det även gälla inom idrotterna. SOK/SFIF:s korrigeringar av friidrottsgränserna följer dock inte de egna uttalande principerna, istället gör man korrigeringar som går tvärtemot IOC/IAAF:s intention.

Om man sorterar IOC/IAAF:s kvalgränser efter den plats på fjolårets världsstatistik som den räcker till, lägst till högst, då hamnar alla teknikgrenar på övre halvan och löpgrenaran på nedre halvan. Helt utan undantag! Det finns 18 teknikgrenar och de belägger plats 1-18 i en sådan sortering, från herrar stav och slägga, plats 19, till damer kula plats 42. Sedan följer övriga grenar, 20 st. Jag bortser från marathon, där IAAF inte har någon riktig kvalgräns. De 20 grenarna spänner från herrarnas häckdistanser, plats 46, till damernas 200m där 23,20 räcker till plats 132. Detta är så tydligt, att det måste vara effekten av en princip. Att det sedan varierar något mellan grenarna beror bl.a. på att i vissa grenar kommer individerna från färre länder och då kan hänsyn ha tagits till den förhatliga max-3-regeln. Samma sortering, men med SOK/SFIF:s gränser, ger istället en salig blandning. Uppenbarligen har man försökt harmonisera gränserna, spannet ligger mellan herrar 400n häck och damer sjukamp, plats 15, till herrarnas 5 000m, plats 61. Exakt vilken princip som använts är oklart, utöver principen att de grenar som utövas av aktiva i OS-gruppen, i minsta möjliga mån ska skruvas till. Någon princip har man i alla fall haft. Är det så djävla svårt att presenteraden?!   

I resten av världen, undantag kan finnas, respekterar de flesta länder jämförbara med Sverige IOC/IAAF:s gränser. Jag kan konstatera att SOK/SFIF alltså ser på friidrott på ett helt annat sätt än resten av världen. De som kommer i kläm i SOK/SFIF:s världsbild är utan tvekan sprinters/häck och löpare. Skillnaden är, för att vara tydlig, att resten av världen inser att konkurrenssituationen mellan grenarna skiljer sig åt högst väsentligt, medan SFIF drar alla grenar över samma kam. Att man gör på detta sätt kan bara bero på en av två orsaker, okunnighet eller ett medvetet gynnande av vissa grupper av aktiva. Då det är omöjligt att man inte förstår skillnaden mellan grenarna ur en konkurrenssituation, återstår bara det andra alternativet. Förvånande? Nej, helt i linje med hela SFIF:s verksamhet, som har mycket likheter med den aktuella situationen på Riksrevisionen. Det finns ett ord för det, lös rebusen längre ner…

Om man tittar vidare och applicerar max-3-regeln på de svenska gränserna, blir spannet än tajtare. De svenska gränserna samlas mellan herrarnas hinder, plats 9, och herrarnas 200 och 5 000m, plats 33 på fjolårets världslista. I vissa fall har man alltså ”lyckats” särdeles väl. För 3 000m hinder har man lagt gränsen vid ett resultat som endast 9 (!) löpare i världen klarade under 2015 (hittills i år är siffran 10), efter att 3-per-land-regeln tillämpats. Även Sanna Kallur krävdes på ett resultat, 12,80, som endast 14 klarade förra året. För att ha en chans att komma topp-8, måste man prestera ett som ligger så högt? Givetvis inte! All erfarenhet motsäger det. Varför sätter man gränsersom i vissa fall motsvarar topp-9 i världen och i andra fall 30+? Friidrott och resultat/statistik är intimt förknippade, så varför inte lägga gränser som med hänsyn tagen till IAAF:s gränser, fjolårstatistiken (gränserna sattes innan årets säsong inletts), regelverket (max 3 per land), ger så identiska förutsättningar som möjligt? Vad finns att förlora? En klarad kvalgräns ger ju ändå inte automatiskt en OS-biljett, annat kan vägas in i alla fall.

Om det fanns en förhoppning om att SOK/SFIF skulle korrigera sina flagranta misstag, via praktisk handling, har de grusats. I de grenar som ”utsetts” till särskilt ömmande grenar, där kvalgränserna inte skärptes eller skärptes något, men ligger på beskedliga nivåer, skulle man kanske tro att de gränserna åtminstone borde klaras av de aktuella aktiva under innevarande säsong. Nej, då. Då de aktiva underpresterar och inte ens klarar av de specialriggade gränserna, eller bara gör det på speciella kastplaner och/eller i tävlingar utan riktig konkurrens, tas de ut i alla fall! För övrigt stick i stäv med SOK:s egna principer, ”Grundkriteriet (läs, resultat motsvarande topp-8-chans) ska uppnås i högsta internationella konkurrens…” I vissa fall har hänsyn tagits till tävlingar av direkt pinsam karaktär, påhittade tävlingar som inte finns tävlingskalendern. Om inte rätt resultat uppnås hittas en ny tävling på, påhittad tävling nr.X. Det luktar arv från Ricky Bruch lång väg. Oklart också om WADA kan hänga med i svängarna och få tillräcklig framförhållning i sin planering.

Den svenska vägen till Rio

Av SFIF prioriterade grenar (grenar där SFIF har lämnat IAAF:s gräns oförändrad)

• Klara IAAF:s gräns, när spelar inte så stor roll förra säsongen duger bra, var och i vilket sammanhang spelar inte heller någon roll
• Delta på EM (ja, eller låtsas-EM utan Ryssland, Europas överlägset största land), misslyckas med att gå till final, spelar ingen roll, även om det inte direkt stärker bevisen för att man går till final på OS och dessutom får göra alla omgångar där, alltså topp-8.
• Om inte kvalgränsen har klarats av, hitta på lite tävlingar och gör ett kvalresultat, någon visad stabilitet eller upprepning av resultatet behövs inte

Facit: en har inte klarat IAAF:s kvalgräns i år, tre har klarat gränsen med minsta möjliga marginal, en av dessa väldigt tidigt på säsongen, fyra har endast klarat gränserna i sammanhang som inte är kvalificerande enligt SOK

Övriga grenar, i huvudsak löpning, men även sprint och häck

• För några grenar, slakta svenska rekordet, i andra prestera löjligt högt upp på världslistan
• Gör det helst igen
• Om inte, räkna inte med att SOK/SFIF accepterar någon inbjudan från IOC/IAAF för utfyllnad i grenar där gränserna varit tuffare än önskat. Enligt uppgift (kan vara fel) fick vi en inbjudan på 1 500m som vi har tackat nej till. Varför redovisas och motiveras inte det tydligt på SFIF:s officiella organ, friidrott.se? Öppna kort!

Facit: Samtliga har med marginal och i närtid klarat IAAF:s kvalgränser med god marginal och alla utom en har även klarat SFIF:s gränser.

Intressant också att av 15 aktiva kan jag konstatera att i en jämförelse med en harmoniserad konkurrensspridning mellan grenarna jämfört WL-2015 och WL-all-time belägger löpare/häcklöpare med sina aktuella årsbästan plats 2-6, före samtliga andra aktiva förutom Michel Tornéus (om man bortser från höghöjdsresultat i småtävlingar) ligger de även före honom.

Aktuell Rebus:

Lös rebusen! (Ledtråd, förekommer inom Riksrevisionen och inom idrottsliga organisationer nära dig.)

Mer om SOK:s principer

Någon Carina Skoog, sportchef på SOK och ansvarig för friidrotten, citerades tidigare i DN.

– De regler och kriterier vi har är beslutade på vårt årsmöte, så det är de olympiska förbunden som har valt att det ska vara den här nivån, och den är för alla de olympiska idrotterna.

Med de olympiska förbunden menas, antar jag, de specialidrottsförbund, vars idrotter finns representerade på OS. SFIF tillsammans med någon fjäderbollspelare, kyrkroddare och andlig släkting med Robin Hood, har beslutat att tex. Lovisa Lindh måste springa 800m på 1.59,50 (17 st löpare i år förresten). Skulle inte tro det. Nej, de har tagit ett mer allmänt hållet beslut och de exakta gränserna är ett resultat av SFIF:s kladdande i syltburken. Såvitt jag förstår togs aktuellt beslut, 2014. I princip ligger det tidigare kravet fast, populärformulerat, ”uppnått resultat och visat sådan form att han/hon bedöms kunna konkurrera om minst åttonde platsen på OS”. I en nyhetsartikelpå sok.se från 2012 utvecklar SOK tankarna runt uttagningskriterierna.

För övrigt

Är SOK den svenska idrottens beredskapsarbete? Varför slösas så mycket pengar bort på denna organisation, med en verkningsgrad som en ångmaskin? Var finns Uppdrag granskning och Kalla fakta när man behöver dem? De skulle även kunna ägna ett program åt SFIF:s hantering av Abeba Aregawi. Bara två programförslag.

Regeln om att max tre deltagare per gren och land får delta på OS måste bort. I den globaliserade värld som vi lever i 2016 är regeln helt otidsenlig. De bästa idrottarna i varje gren skall förstås vara på plats oberoende av vilka andra som också är kvalificerade. De aktivas prestationer skall helt styra startfälten, inte nationella olympiska förbund. Ett bra steg mot en avveckling av SOK förresten, vars existens är en hämsko för utvecklingen av svensk idrott. För att travestera Martin Luther King Jr, “I have a dream that one day athletes in our sport will not be judged by the color of their flag, but by the level of their performance.”

”Karlstad-GP according to SVT”

SVT presterade ytterligare en löpningsfientlig sändning från en svensk GP-tävling. Av en halvtimmes sammandrag lyckades man skrapa ihop 3 min och 17 sekunders löpning inklusive ett par resultatlistor. Knappt 300 m av vardera damernas 1 500m och herrarnas 3 000m samt knappa varvet av 800m-loppet för herrar. En mycket märklig prioritering. Som vanligt la de mest energi på ett antal teknikgrenar, där de aktiva, med något undantag underpresterade precis som under hela säsongen. Något av OS-kvalificerande kvalitet har vi inte bjudits på från det hållet vare sig igår eller tidigare under säsongen. Att ”expertkommentatorerna” skulle kritisera prestationerna eller ifrågasätta OS-värdigheten hos the ”chosen ones” kommer inte på fråga. De är för djupt insyltade i smeten och saknar all nödvändig distans. Jag saknar en H.C. Andersen-figur som kan ge sin syn på kejsarnas kreationer.

Prioriteringen var olycklig då löparna sin vana trogen numera bjuder på beundransvärda prestationer och 800m-loppet hade det kvalitativt överlägset bästa startfältet, med en smak av Diamond League. Svensk löpnings fågel Fenix-förvandling går tyvärr TV-tittarna och media i allmänhet förbi. För tillfället är man upptagna med att hålla de häftigt övervärderade hopparna och kastarna under armarna. En nysning från stora stygga vargen och korthuset rasar. Skönt att slippa SVT/TV4 under OS! Jag är ingen stor beundrare av Viasats idrottsutbud, men vad kan vara sämre än den smörja vi bjudits på från SVT/TV4? I värsta fall får jag leta rätt på en”fulstream” från någon kanal som visar loppen i sin helhet och utnyttjar tiden mellan loppen till att visa allt annat av värde, tiden räcker till. Vartenda hopp och kast av intresse hinner visas, även om man får avstå några enstaka repriser av övertramp och rivningar, aktiva som tar av och/eller på sig överdragskläder och annan utfyllnad, men det kan jag leva med.

Avgå!

Intressant reportage idag i P1:s ”Medierna”, lyssna, om det gatlopp som Abeba Aregawi har fått löpa i medierna. Allt som jag sagt i ärendet från dag 1 bekräftades. Hur klantigt SFIF hanterat dopinganklagelserna mot henne blir bara mer och mer uppenbart. Även när Abeba har rentvåtts helt och fullt visar SFIF ingen ånger, inget försök till förlåtelse eller att minska skadeverkningarna, även om Abebas idrottsliv är förstört. Spiken i kistan var SFIF:s beslut att inte nominera henne till OS. Kontrasten mot hur skidåkningen hanterar dopinganklagelser både från förbunds- och mediehåll är skarp. Trots att skidåkarna använder prestationshöjande ”puffar” som godis, slaktar man inte de anklagade utan stödjer dem genom processen. Titta bara på snyftreportagen om den senaste norska ”astmajunkien”. ”Oskyldig tills motsatsen har bevisats” är ingen devis som SFIF lever efter, i alla fall inte avseende Abeba. ”Skyldig och uthängd under avvaktan på bevis” är den tolkning av bevisbörda som görs. På något sätt behandlar SFIF henne fortsatt som skurk och inte som det offer hon blivit tack vare SFIF:s agerande.

Sammanfattningsvis finns det bara en slutsats att dra. Misstagen är så grava och konsekvenserna för Abeba så allvarliga att ansvariga måste avgå. GS och förbundskapten bör avgå med omedelbar verkan, de kan inte leda en OS-truppen, som Abeba stympats från för att sopa igen och dölja begångna  misstag, istf ett rakryggat erkännande av ett felaktigt agerande. Styrelsen borde även de ställa sina platser till förfogande. Det kan möjligen finnas någon ny i styrelsen som kan hävda att de inte var med från början, men beslutet om att förhindra Abeba från att delta i OS stod den nuvarande styrelsen bakom. Det finns andra jobb i branschen för ansvariga. Tyvärr, har inte Abeba samma möjligheter, vilket mycket riktigt påpekades i SR-inslaget.

Abeba förvägras sin självklara rätt att delta på OS

SFIF:s pajaskonster har nått vägs ände. Man underlät att informera om Meldoniums ändrade status, det enda helt nya preparatet på ”årets” dopinglista. Ett preparat som använts i stor omfattning av världens idrottare inom många olika idrotter. Hur kan man överhuvudtaget påstå att man har ett anti-dopingarbete inom svensk friidrott, när en så enkel sak som analys av förändringar i dopinglistan och information till aktiva inte genomförs? Misstaget kostade en Abeba en dopinganklagelse och en förstörd idrottskarriär. Hela hanteringen från första till sista stavelse, från SFIF:s sk. dopingarbete till styrelsens nekande OS-beslut, påminner om någon revy av Galenskaparna eller något från Monty Pythons repertoar, fast helt utan humor. Det känns otäckt med den kyla och total avsaknad av empati, med vilken företrädare för SFIF agerar. SFIF har just förstört en ung tjejs idrottskarriär och man presenterar det med en inlevelse i nivå med ett beslut om vilken restaurang man ska käka lunch på.

Det är patetiskt att höra hur man i beslutet bl.a. hänvisar till genomgång av ”dopingkörkortet”. Spel för galleriet, ingen idrottare på den här nivån saknar kunskap om att doping är regelvidrigt. Ett svepskäl och en helt meningslös insats. För övrigt, tror jag att hon hade hunnit genomgå "utbildningen", tar max en timme, innan OS. Jag fick ingen ny eller inte redan för alla känd information via dopingkörkortet. För Abebas fall hade ett ”dopingkörkort” inte betytt ett skvatt, intag av Meldonium skulle inte ha förhindrats via kunskaper förvärvat via den utbildningen. Nej, den som behöver utbildas är den som är ansvarig för anti-dopingarbetet på SFIF. Några minuters studier dagligen av eventuella förändringar av dopinglistan och andra nyheter inom området är väl investerad tid. Vid behov, sprid information! Meldonium är inget ”traditionellt” dopingpreparat. Meldonium finns inte på listan för att den förbättrar prestationsförmågan, utan för att den används av många med avsikt att förbättra prestationsförmågan, ”...because of evidence of its use by athletes with the intention of enhancing performance.” En liten nyansskillnad, alltså det tredje kriteriet som ett preparat kan hamna på listan enligt, ”It violates the spirit of sport.” Enligt det kriteriet borde mycket onödigt som används idag av idrottare dopingklassas. Det lär, förr eller senare, alltså dyka upp fler, mer eller mindre vanliga förekommande, ämnen/preparat/tillskott som efter en period på bevakningslistan, tas upp på dopinglistan.   

Jag har efter 40 och några år inom idrotten aldrig varit med om ett sådan uppsättning klåpare, som samlats inom SFIF och dess styrelse. Hela uttalandet från styrelsen presenterat på friidrott.se är en ren rökridå. Vilka substanser som de själva går på är oklart, dags kanske att införa tester även av idrottsledares ohälsosamma intag. Det måste finnas något underliggande. Att Abeba inte kommer från en röd stuga med vita knutar påverkar säkert. Jag hoppas att Abeba får hjälp att stämma SFIF. Hon borde också få möjlighet att tävla under neutral flag på OS, då hennes land förhindrar henne från att delta trots att hon är kvalificerad.

Abebagate - eller hur man river ut sig på två försök

Även om det var det enda rimliga beslutet, var det väldigt glädjande att det friande beslutet kom redan nu innan OS. Beklagligt dock att man hållit på det i två veckor i onödan. Knappast förvånande, då inget förvånat i hanteringen hittills.  SFIF och SOK säger sig dock vara helt oförberedda! Kan det vara möjligt? Vad gäller OS-anmälan, borde allt varit förberett. Andra praktikaliteter kan tas om hand senare, tex. skulder till Abeba för uteblivit träningsbidrag inför OS. Även om den misskreditering som hon utsatts för aldrig kan repareras, borde en rejäl ersättning för sveda och värk vara på sin plats. Att situationen överhuvudtaget uppstod får helt lastas SFIF. Stort att den svenska OS-truppen får två superstjärnor, både Meraf och Abeba!

Beträffande det kortsiktiga, vad är problemet? Abeba var uttagen till OS, hon anklagades för doping, men har friats. Vi är alltså tillbaka vid situationen innan dopinganklagelsen. Hur svårt kan det vara? Vi vet inte var hon står? Hm, det borde inte vara något problem. Hoppare och kastare som vi vet var de står, dvs. vi vet att de inte presterar på önskad nivå, har tagits ut ändå, så vad har vi att förlora?

Att sedan ”experter” på SR och SVT går ut och torgför sina egna agendor i ärendet är ytterst beklagligt. De sitter i sina bubblor, helt utan kontakt med verkligheten och meldonium-problematiken. De har, upprepar jag, förbrukat sitt förtroende och måste ersättas. De kan inte på ett objektivt sätt fullgöra sitt arbete när de ska kommentera Abebas insatser. Som tur är har Viasat rättigheterna till OS. Oklart vad resultatet blir, men sändningarna kan knappast bli sämre än de som SVT och TV4 har presterat under senare år. Kan man hoppas på en ”expertkommentator” som har en löpprofil? En som är uppdaterad på löpning på den här sidan sekelskiftet och löpande följer all den löpning som ständigt pågår världen runt. Då löpningen är den största delen av friidrotten och världens enskilt största idrott, vore det är inte för mycket att begära. Jag vet inte om det någonsin hänt att vi haft en expertkommentator i svensk media, som brinner för och är djupare insatt i löpning, klarar av att ta mellantider och förmedla något mer än vad TV-tittarna redan ser på TV-skärmen. Däremot finns flera exempel på ”experter” som är aktivt ointresserade av löpning. Radions är ett skräckexempel. Lite som att ha en bisittare i fotbollssändningar som inte tycker om bollsport.

Så gick det, en betraktelse av fågelholkar

Jag har tidigare påvisat den snedfördelning som råder inom SFIF när det gäller synen på löpning kontra teknikgrenarna. Det gäller även på andra håll. Medialt behandlas löpning som utfyllnad i de produktioner som görs, helt oberoende av resultat. Repriser av övertramp, aktivas snack med tränare på läktare, på- och eller avtagning av overall etc. har ett större nyhetsvärde än pågående löpningar. Från Sollentuna-GP förärades tex. det bästa svenska 1 500m-loppet sedan 1974, alltså för 42 år sedan, då Högberg/Gärderud med god hjälp av två britter senast sprang på den här nivån, med ett helt varv (!) i sammandraget. Båda 800m-loppen klipptes till endast 60s, trots flera enastående svenska löpningar. Intervjuer med några teknikaktiva, som återigen, trots idoga försök och ingen direkt brist på möjligheter, inte ens varit i närheten av något OS-liknande, prioriterades. Prioriteringen kanske inte är så förvånade. ”Som man ropar” brukar man säga. När SFIF så tydligt signalerar sin syn på löpningen via hanteringen tex. av kvalgränser till mästerskap, sammansättning av mästerskapsgrupper och nyhetsrapportering, är det inte så konstigt att det också skiner igenom i media. Det finns inte direkt något överskott på journalister som lägger ner stor energi på analyser av friidrott och som går lite under ytan på resultat och prestationer. De flesta nöjer sig med den information som de matas med. De måste förstås hinna med lite fotboll också, någon kan ha stukat en fot eller så. Den enorma framgångsvågen som svensk löpning ridit på under än längre tid har åtminstone gått både SFIF och media förbi som en passning från Zlatan till en stillastående landslagskollega. Fågelholkarna är fortsatt väl ombonade och någon flygtur vågar man sig inte på.

Hur har det då gått för våra olika mästerskapsgrupper. Ja, till EM kan jag konstatera av 19 uttagna löpare ingår 11 inte i någon mästerskapsgrupp (6 av 11 om man inte räknar in halvmaraton). Så ser det i allmänhet inte ut för övriga grengrupper, där någon enstaka av de uttagna inte ingått i mästerskapsgrupperna. Undantaget är häck. Små tal, men ingen av de tre uttagna ingår i mästerskapsgrupperna, medan de tre som ingick inte har kvalificerat sig. Löpningen har som vanligt generellt tuffare kvalgränser, inget att säga något om i det här fallet, då det är gränser som EAA har stipulerat. EAA kan inte lägga gränserna på de nivåer som de gör i huvuddelen av teknikgrenarna, eftersom alltför många skulle klara dem. Trots det har ett antal löpare klarat kvalgränserna och dessutom ligger ett inte obetydligt antal nära.      

Ska det vara på det sättet? Varför ska det ställas högre krav på löpare för att anses vara mästerskapsmaterial? Visst, gränserna är hårdare och konkurrensen är tuffare, vilket medför att löparna, i absoluta tal, hamnar längre ner på världslistorna. I många fall ligger de dock resultatmässigt närmare världseliten. Att peka ut vilket frö som kommer att gro är inte möjligt, även fast tex. media gärna vill göra det. Lösningen är att så fler frön inom de områden där konkurrensen är stor, inte att lägga marken i träda.